- This topic has 5 replies, 2 voices, and was last updated 1 vecka, 4 dagar sedan by
.
-
Det hade gått några dagar sedan paladinen Caspian Astor anlänt till staden Iserion och träffat alven Neila, vars öde slagit honom orimligt starkt. Eller så kanske det var för att hon var en vacker alv. Han var förvirrad av känslor han inte tidigare brytt sig om – omtanke för andra, för någon annan än sig själv. Han hade alltid varit självupptagen, och här skulle han snart möta en farlig man i duell som skulle avgöra en annan alvs öde. En risk han tog för henne. Eller var det för hans egna ära? Han hoppades att det var av osjälviska orsaker han gjorde detta.
Caspians tankar var en storm av iver, ilska och oro. Han hade inte sovit ordentligt på flera nätter, och hans kropp kändes fortfarande tung och tom efter den energi han hade lagt på att hela Neila efter de omfattande skador hon fått som straff för sin bekantskap med honom. Men löftet han gett brann starkare än något annat inom honom, ens plikten till hans orden, inte för att han någonsin varit speciellt plikttrogen. En ganska dålig paladin, om ärligheten skulle komma fram. Oavsett hade han hade beslutat sig – garnisonsmästaren skulle besegras, och Neilas frihet var priset, oavsett vad det kostade honom. Han kunde redan höra hans systers ilskna ord, som om hon var där och skällde ut honom. Alltid den skarpaste i syskonskaran Astor.
Gatorna och gränderna var hala av spyor, avföring, trasor och sot; barn med magra lemmar sprang som råttor i gränderna, och alverna som knappt kunde stå rakt i rädsla för sina mästares vrede, och människors piskor, reste sig långsamt från dörröppningar och försvann in i skuggorna för att undvika att möta paladinen med blicken. Men Caspian gick som om han var på väg till en balsal, manteln svepte efter honom med varje steg. Om smutsen nådde hans blanka stövlar, så märkte han det inte. Eller låtsades inte märka det, vilket var samma sak.
De hade redan samlats, märkte han, då han kom fram till torget i mitten av alvernas slumområde i staden, som skulle vara den ödesmättade duellens plats. Slummen hade en gång varit en vacker park som alverna som var dess grundare och förvaltare döpt till Lietarwa, under vackra tider då alverna och människorna levt i harmoni. Den tiden var sedan länge bortglömd, och det enda som vittnade om att detta en gång varit en vacker plats var någon enstaka staty här och där som var heliga för alverna. Caspian klev fram genom folkmassan, pressade sig genom nyfikna och bekymrade åskådare, med steg som sa att han ägde marken han trampade på. Kanske var det en självsäkerhet han behövde ha för att vinna. Kanske var det något han gjorde omedvetet, som en son till en av Karms främsta visroyer – en av Isilas prinsar, om det inte vore för hans status som paladin.
Han steg obekymrat in i mitten av torget, sträckte på sig, borstade av dammet från sin fläckfria vita mantel, rättade till svärdet vid höften. Inte för att han egentligen behövde rätta till det, men sådana gester gjorde sig alltid bra när folk såg på. Och här var det många som såg på. Många som var nyfikna på vad alla rykten egentligen handlade om.
Ögonen var överallt. Soldater med armborst hängande slappt över axeln ifall folkmassan skulle få något för sig, framför allt om några alver behövde skjutas som ohyran de var i Iserion. Smutsiga alver i slitna trasor. Köpmän som stannat mitt i sin morgonhandel, brödkorgar balanserande på höften. Och såklart bortom slummen en och annan av stadens högre ståndspersoner som lutande sig nyfiket över balkonger eller blickande från fönster i sina tjusiga byggnader ned in i slummen med dyra kikare i hand.
Caspian Astor såg ut som om han hörde hemma i en ballad. En sådan där sentimental historia som barder sjunger på ett värdshus i sällskap till öl och eld, där hjältarna alltid glänser och skurkarna alltid dör. Hans långa, bruna hår föll över axlarna som flytande silke, så perfekt att det såg ut som om varje hårstrå hade tränats i dansens konster i de rika karmanska palatsens salar. Ögonen, lika blå som sommarhimlen över Karm, hade en drömmighet i sig, som om de hela tiden sökte horisonter bortom de dunkla gränderna i Iserions slum. Och hållningen – ja, hållningen – han stod som en man som aldrig böjt sig för något, förutom kanske en komplimang från en dam eller en rödvinsbägare vid hovet.
Han bar Athals vita mantel, prydd med gyllene broderier som hade kostat mer än en hel alvfamiljs slumskjul, och kanske mer än ett helt kvarter. Där stod han med en aura av självsäkerhet, som om smutsen runt honom inte ens existerade. Svärdet vid hans sida, välpolerat och skapat i glimmande stål, var en symbol för ordning och rättvisa. Kanske också en frestelse för de småglin som lurade i skuggorna och såg en lättfångad skatt i den främmande mannens rika utstyrsel.
Men Caspian var mer än sitt yttre, eller det hoppades han i alla fall. Ett återkommande skämt bland hans syskon var att Caspian knappt hade ett lager alls – en fasad så glänsande och tunn att den skulle spricka om någon andades för hårt på den. Och kanske hade de rätt. Kanske var det just därför han stod här nu, mitt i Iserions mest stinkande slum, i sin prydligaste mantel och blankpolerade stövlar. För att bevisa något. För att han inte var så ytlig som de sa.
Han ville tro att det var för Neilas skull. Att det var hennes ansikte – smutsigt, plågat, och ändå fyllt av en sorts trotsig styrka – som drev honom framåt. Hennes röst, hennes historia. Hennes röda hår, kanske, han hade alltid varit svag för rödhåriga flickor. Men innerst inne, där hans egna tankar alltid var de värsta, visste han att det var mer komplicerat än så.
Det var ilskan som hade fått honom hit. Den brinnande, förtärande ilskan när han såg hennes skador. När han insåg vad Garnisonsmästaren hade gjort, och vad Iserions folk dagligen utsatte alverna för. Den sortens ilska som gjorde det omöjligt att tänka klart, att stanna upp och fråga sig själv om ens agerande verkligen är rätt väg att gå? Gjorde Caspian detta för hennes skull – eller för sig själv?
Och nu, när ilskan hade blivit aska, lämnades han med något värre: tvivel.
Vad gör jag här?
Frågan gnagde i hans huvud som en råtta på en brödkant. Var han verkligen någon som kunde rädda någon annan? Han hade tillbringat större delen av sitt liv med att undvika ansvar, med att dra sig undan från plikterna hans namn och börd borde innebära. Men här stod han nu, som en riddare i glänsande rustning. En prins från Karm, en son av en mäktig visroy. En paladin i Athals tjänst. En lögnare på alla tre punkter.Han var ingen hjälte. Han var en poserande idiot med ett för stort ego. En man som älskade att höra sitt namn nämnas i samma mening som ordet “mod”. Och ändå…
När han tänkte på Neila – hennes röst, hennes skratt, det sätt hon såg på honom när hon trodde att han inte märkte – så kändes det nästan som om sagor om hjältar kunde ha någon sanning i sig. Som om han kanske kunde vara den man, den räddare, han ville vara. En man värdig paladinernas mantel. Ett ideala paldinerna själva knappast trodde på längre. Där hade han minsann inte sett några hjältar. Bara självgoda religiösa fanatiker.
Och det var det som skrämde honom mest. För om han misslyckades, om han dog här, om hon blev kvar i denna mardröm till stad, då skulle han inte bara förlora sitt liv – han skulle förlora den enda möjligheten han någonsin haft att bli något mer än en självgod narr. Han försökte övertyga sig själv när han stod där mitt på torget. Inte för mig. För henne. För de lidande alverna. För friheten. För rättvisan.
Men en annan röst i hans huvud viskade cyniskt – Och för att du inte kan stå ut med tanken på att någon annan skulle få äran istället och hennes uppskattning.
Han försökte slå bort den tanken. Han var inte den mannen längre, eller hur? Han ville vara något mer. Något bättre. Men kanske var det just det som drev honom till vansinne – att han inte visste om han kunde bli det.
Så han rättade till manteln, rättade till svärdet i bältet. Som en man som hade svar på alla frågor. Som en hjälte ur en saga.
För i slutändan, vad annat kunde han göra?
Han såg ut som en hjälte. Kanske rentav en prins. Och just här, just nu, var det löjligt. Nästan stötande. Som en pärla i grisspyan. Men det fanns en sorts tragikomisk charm i det hela. Här stod han, vacker som en saga, mitt i detta helvete. Och det värsta – eller kanske det bästa – var att han inte ens verkade förstå hur mycket hans närvaro skar sig mot bakgrunden.
En man som var för vacker för sitt eget bästa. En riddare som hade glömt att sagorna han drömde om sällan slutade väl i verkligheten.
Det var trots allt inte varje dag någon vågade utmana garnisonsmästaren, och speciellt inte en människa om en sådan meningslös sak som en alv. Caspians blick svepte över folkmassan, men de stirrade tillbaka med ansikten som murar – ointagliga, ovänliga. Här fanns inga jubelrop, bara kalla, tysta nästan likgiltiga ansikten. Alvernas blickar var försiktiga, som om de var rädda för att hoppas på någon framtid. Människornas leenden var breda men hånfulla, som om de såg fram emot hans fall. En idiot från Karm som stigit in i deras värld.
Sedan kom han. Garnisonsmästaren. Den fördömda besten till man, en som Caspian kände ett starkt hat för så som han aldrig gjort förr. En högrest karl, breda axlar med en kropp som såg ut att vara tillverkad för strid och ett ansikte lika vänligt som en knuten näve. Rustningen glänste med Iserions fana på bröstkorgen, svärdet i hans hand såg tyngre ut än de flesta alver. Ett berg av järn och vrede, redo att krossa allt som stod i hans väg.
Caspian kände svetten börja pärla sig i nacken.
‘Ja, det här var ju en lysande idé.’ tänkte han för sig själv. Men en utmaning var en utmaning, och han var tvungen att avsluta den.‘Garnisonsmästare!’ ropade han med den mest självsäkra tonen han kunde uppbåda, som om han redan hade vunnit.
‘Jag är här för att sätta dig på plats!’ hans ord hade en ilsken underton, trots allt kunde han inte släppa hur denna man misshandlat den oskyldiga alven Neila. En ilska och ett hat som säkert var ömsesidig över paladinen som kommit in och stökat i hans maktsfär, och ifrågasatt hans auktoritet flera gånger. Var hon månne där i folksamlingen och såg på? Han hade lust att se sig omkring, men valde att hålla fokus på garnisonsmästaren. Caspian log. Ett nonchalant leende, perfekt kalibrerat för att få en man som garnisonsmästaren att hata honom ännu mer. Överdriven ilska och hat kunde trots allt ge honom en fördel i kampen, om han själv höll huvudet kallt.
Caspian drog sitt svärd, lät morgonsolen glittra över dess stål.
‘Jag hoppas att du inte har några planer efteråt, för det här kommer ta längre tid än din vanliga lilla maktuppvisning brukar göra.’Och där var det, det avgörande ögonblicket. Folkmassan tystnade, spänningen i luften så tät att man kunde skära i den med en kniv.
(fortsättning på https://talanrien.com/forums/topic/garnisonen/ )
-
“En duell. Och inte vilken duell som helst, en duell mellan stadens Garnisonsmästare och en främling från Karm. Inte vilken främling som helst heller, en paladin! Jojo… har ni hört, det sägs att han ska försvara en alv…en av oss! En paladin! Ska en människa ta våran strid? ”
“Jag hörde att Garnisonsmästaren nästan tagit död på henne.. inte mycket kvar att slåss för om ni frågar mig”
” Tror ni att fler kommer och strider för alvernas sak? Varför skulle en ensam Palladin ta sig på en sådan maktkamp med staden om det inte fanns andra också? ”
” Jag har hört att det är en fråga om oheliga förbund… inte kan en människa och alv ha något gemensamt. Det är ju värre än att älska en trebent hund. Onaturligt är vad det är..”
Ryktena, tisslet och tasslet var många redan i slummen och många hade sökt sig hit för att få sig en ordentlig titt på mannen som skapat all uppståndelse. Redan vid hans ankomst hade det börjat viskas om en man som inte räds Garnisonsmästaren och som börjat styra och ställa. Både soldaterna och de som slavade i Garnisonen hade inte undgått att både höra och sprida skvaller som sedan spridit sig som ringar på vattnet till resten av staden.
Det hade självklart inte gått Garnisonsmästaren förbi och var det något han hatade så var det skvaller, speciellt det som fick honom att stå i dålig dager. Och här stod han nu, roten till den sjuka kvisten som måste kapas, framför honom med självsäkert pompa och ståt i skinande vita kläder. En bildskön stropp som kommit och rört om i hans ordning.
Han hatade Paladinen nästan lika mycket som han hatade alverna i staden. Parasiterande varelser som bara spred sjukdomar och elände omkring sig. Den här främlingen var verkligen ett ogräs i hans trädgårdsland som behövde rensas.Garnisonsmästaren var en högrest karl, breda axlar med en kropp som såg ut att vara tillverkad för strid och ett ansikte lika vänligt som en knuten näve. Han var fårad och ärrad av otaliga strider och det var inte många som vågade möta hans blick. Han styrde med järnhand och accepterade inga misstag eller slarv. Det gick många historier om honom, hemska och mörka och fler av dem var sanna än påhittade. Men det gick där också rykten, viskningar om vad han roade sig med när ingen såg. Flera omärkta gravar fanns strösslade i områden utanför stadens murar och få var dem vars viskningar ibland vandrade från vrå till vrå i den mörka, stinkande slummen.
Rustningen glänste med Iserions fana på bröstkorgen, svärdet i hans hand såg tyngre ut än de flesta alver. Ett berg av järn och vrede, redo att krossa allt som stod i hans väg och siktet var inställt på den man som rubbat hans cirklar. Som hotade hans annars ganska så gemytliga tillvaro, i hans ögon. Han hade sett det i mannens ögon redan första gången de träffats. Begäret efter det som var hans och paladinens bristande respekt för ordning och simpel sanning.
Det hade inte räckt att försöka få den rödhåriga alven att förstå, få henne att en gång för alla kuva sig och underkasta sig honom. Nej den här mannens blotta närvaro hade förändrat henne..eller något hos henne. Hon var hans..hon hade förstått det, det var han säker på men så struttade han in och försökte röra om. Nej… något sådant kunde han inte acceptera!
Det här var hans stad, hans Garnison och hans egendom! En pojkspoling med knappt något läder under stövlarna skulle inte komma här och tro att han var något, paladin eller ej.Garnisonsmästaren sträckte på sig så lädret knarrade under rustningen. Han var inte rädd, vad hade han att vara rädd för? Det fanns ingen annan utgång än seger. Som alla gånger innan. Han visste att han skulle slåss till döden, ett nederlag nu skulle sända vågor genom staden och där det redan viskades om uppror så skulle de lilla glöden flamma upp med förnyad styrka. Hans trupper hade redan kvävt flera små sådana bloss de senaste månaderna. Nej, en förlust skulle innebära allt för stora skador.
“Stora ord för en pojk knappt torr bakom öronen” svarade han bara och spottade på marken. Han hade aldrig varit den pratsamma typen. Handlingar talade mer än ord. Och pojk och pojk… yngre än honom ändå. ” Och inte kan jag förstå din vrede…här kommer du in till min garnison, min stad som jag så omsorgsfullt tar om hand om. Försöker få mig ur balans för mina soldater och stjäl mitt tjänstefolk. Så har du mage nog att utmana mig på duell! Är det såhär Karm uppfostrar sina söner?..Skam! ” Han siktade en loska mot paladinens fötter innan han skakade på huvudet och rörde stelheten ur axlarna.
-
Alla dessa rykten tycktes virra omkring de två som stod där. Caspian hade väl hört något ord här och där, men inte lagt så mycket uppmärksamhet på det – upptagen av sin egna värld som han var. Men då garnisonmästaren svarade tystnade orden, och det blev allt mer spänt omkring dem. Att vissa såg honom som ett tecken på eventuell räddning för de illa behandlade alverna var något som gått honom helt över huvudet. Han hade ju blivit tagen av Neilas berättelse, men inte tänkt på den större bilden och vad hans agerande eventuellt kunde leda till för konsekvenser.
Lite nervöst tog han in garnisonsmästarens uppsyn, där i sin rustning som var mer praktisk än fager. Hans ansikte fårat och ärrat, varje tecken visade på någon typ av erfarenhet eller stridrelaterad skada. Caspians ansikte var i kontrast fagert och stiligt, knappast några märken att visa upp från hans magra erfarenhet från riktiga strider. Visst, han hade tränat hela sitt liv, men att träna under kontrollerade former och en strid som denna i sin dödliga form var något annat. Han började inse det mer och mer då han tog in mästarens ilskna uppsyn. I ett litet ögonblick kunde han höra sin fars arga röst som klandrade honom för att riskera sig själv och Isilas framtid på detta vis, som han hört gång på gång att HAN var den karmanska provinsens framtid och arvinge. Att han nu riskerade sitt liv för en fattig alv var nog inget som skulle tas emot med stolthet.
Orden brände till lite på hans kinder. Att bli kallad för en pojk knappt torr bakom öronen, ja det var inte något man uppskattade att höra i en stund som denna direkt. Och heller inte att bli spottad framför. Minsann inte.
‘Min vrede?’ frågade han med en fnysning och höjde hakan, som för att inte låtsas om förolämpningarna han fått.
‘Det vore minsann en man utan heder som inte skulle se hur illa du sköter din stad, och ditt folk, och de som sliter för din skull. Ett regim av förtryck. En bra ledare förtjänar sin respekt, till skillnad från dig som piskat alla omkring dig till lydnad.’ bättre ord hade han inte där och då.
‘Karmanska söner ser åtminstone skillnad på det som är hederligt och rätt.’ han kände hur han började hetsa upp sig själv, hur han lät sig ryckas med.
‘En man som du, som ofredat sitt tjänstefolk förtjänar ingen ära eller titel! Någon måste stå upp för de som inte kan försvara sig själva mot ert förtryck.’ Han tänkte inte då på att tilltalet kunde tolkas som Iserions ledare i en större utsträckning, en detalj som de närvarande knappast skulle missa. Med ett metalliskt klingande drog han sitt svärd.
‘Kom an, låt oss få detta överstökat!’ tillade han, lite lamt, då han höjde sitt glimrande polerade svärd, uppenbarligen var han av rik härkomst med tanke på det dekorerade fästet. Kanske var hans ord lama, men det vassa stålet hade en allvarlig ton som inte gick att neka. -
Garnisonsmästarren skrattade åt orden som kom ur karln. Mannen, pojken var från vettet. Fullständigt världsfrånvänd men en sådan man med sådana ord var mer än farliga i en stad som denna, i en tid som denna.
Nej här var det nog bäst att att ansa bort de skadade grenarna direkt innan han förgiftade hela trädet. Han skakade bara på huvudet då han skrattat, ett kallt och bullrande skratt. De människor som samlats här, de som förstod ordningen i saker och ting skrattade även dem. Men det gick honom inte förbi att se några i publiken viska ivrigt sinsemellan. Det fanns fler grenar än ett som behövde beskäras den saken var så säker.Så drog hans motståndare sitt svärd, ett pråligt och påkostat sådant och han funderade i stilla ro om det där svärdet någonsin fått smaka på en riktig strid? Mannen var lika bildskön som de fina kvinnorna i staden och hans kläder lysande klara. Han visste ingen som kunde få bort blodsfläckar sådär skinande rent och misstänkte att mannen var mer prat än handling.
Han rörde på axlarna, gjorde ett sving med sitt vapen. ” Jag skulle säga att jag sköter den här staden efter konstens alla regler. Efter regler och lagar som stått i åratal. Jag är inget annat än en hedersam man och för att bevisa det ger jag dig nu en sista chans att sänka ditt vapen, skida det och rida vidare. Du utmanade mig men jag ger dig möjligheten att med äran i behåll ge dig av mot ett löfte att du aldrig återvänder.” . Han hade talat med en hög, dånande stämma och slog ut med sin lediga arm och gjorde en stor gest mot publiken som samlats.
Hans ord möttes av både visslingar och bu-rop. Många såg fram emot en redig duell och flera hade satsat stora pengar på striden. För några betydde också den här striden något mer än bara några mynt extra i penningpungen.Nelia gömde sig i publiken men de smutsiga kläderna och huvan noga uppdragen. Giftet hade verkat bra och Garnisonsmästaren hade med ursinniga steg lämnat det lilla skjulet hon legat i, i tron att hon var mer död än levande. Hon kunde inte riskera att han såg henne nu. Men inte heller kunde hon hålla sig härifrån. Caspian hade utmanat Garnisonsmästaren på duell, trots att hon bönat honom att låta bli. Om han mötte sin död här ville hon ändå att han skulle få chansen att kanske se henne en sista gång. Att förklara för honom en sista gång vad han betydde för henne. Hur underligt det än var, då de träffats för så kort stund sedan. Bara några dagar. Hon kände den där dragningen av magin inom sig, hur den rörde vid hennes inre, snärjde hennes väsen och sträckte ut sig och rörde vid…honom. På något vis. Hon kände en nervositet som inte var hennes egen och förstod att det måste vara Caspians hon kände. Hon försökte hålla sig lugn, hennes rädsla skulle knappast hjälpa honom här och nu. Men hon hoppades att han skulle känna hennes närvaro, hennes stöd för honom och förstå att hon lyckats ta sig tillbaka från dödens kalla rand för att närvara här och nu. Att hon mådde bra och var säker.
“Nå? ” frågade Garnisonsmästaren efter en kort stunds tystnad.
-
Caspian stod kvar, högtidlig och stilla, men hans grepp om svärdets fäste hårdnade. Garnisonsmästarens ord ekade genom torget, starka och självsäkra, och fick publiken att mullra av reaktioner som på samma sätt ekade i hans sinne. Skratt, visslingar och ett par rop fyllde luften, och allt detta drunknade i Caspians öron. Publiken gled långsamt bort från hans medvetande, istället fanns det bara två saker – garnisonsmästarens brutala arrogans så tydlig i hans röst, och Caspians egna bultande hjärta. Hjärtat slog i Caspians bröst, ett hamrande ekande som han hoppades att ingen i publiken kunde höra. Garnisonsmästarens flin brann i hans synfält som en eld som försökte sluka honom hel. Men han var en paladin, och om en paladin skulle dö på grund av rädsla, så fick det åtminstone bli en död med stil. Han rättade till svärdet vid sin sida och ignorerade känslan av svetten som rann mellan skulderbladen, som om det bara var ännu en stråle av Athals ljus som vägledde honom.
Han skulle inte erkänna det högt, men något med garnisonmästaren skrämde honom nu då de stod där, ansikte mot ansikte. Auktoriteten som rättfärdigade våld och förtryck hos mannen, som under ytan var fylld av grymheter som fanns bakom en fasad av lag och ordning. Hedersam, hade han kallat sig? Heder var något den här staden hade glömt bort, och Caspian visste att han själv inte var mycket bättre – men åtminstone skulle han inte låtsas. Hans heder var inte fläckfri, men den var hans. Och i hans hemprovins, Isilas, fanns det ändå en slags allmän rättvisa som helt verkade sakna här i detta fördärv till stad.
Medan han försöke vinna lite tid innan sitt svar på frågan förde han svärdet till sidan, den glänsande eggen fångade en solstråle och bländade för ett ögonblick publiken. Lite tid att samla sig, lite tid att tänka på varför han gjorde detta. För Neila, för hennes frihet. Kanske för att bevisa att någon stod på alvernas sida. Innerst inne hade han inte tänkt så långt, tankarna hade inte hunnit ikapp honom. Symbolvärdet av en paladin som slogs för en alvslav i Iserion hade gått honom förbi. Men inombords? Där kokade han. Kokade över vad garnisonmästaren gjort då han misshandlat den oskyldiga Neila så brutalt att hon nästan dog. Så brutalt att döden nästan varit befrielse, om inte han räddat henne med sin magi som fortfarande försvagade honom.
Caspian stålsatte sig, och såg sig omkring, blickade över publiken. Ögonen fastnade kort på ansikten som ropade och skrattade, som ville se blod. Men han kände en beslutsamhet fästa sig. Denna dag skulle han stå upp för de svaga, så som det var ämnat att hans orden skulle göra. Samtidigt kände han något inom sig. Han visste inte hur, men han kände det: Neila var där. Hon var nära. Levande. Detta stålsatte honom.
Hans inre storm av ilska och nervositet avtog något, ersatt av en glödande eld som höll honom upprätt. Det var inte bara för henne han gjorde detta – eller för hennes frihet – men hon var gnistan, och han skulle bära det med sig. Om hon kunde överleva det helvete Garnisonsmästaren utsatt henne för, kunde han åtminstone stå upp för henne här.
‘Nå?’ Garnisonsmästaren fråga löd högt och hotfullt över torget.
Caspian höjde svärdet till ett salut, som om han var i en ceremonisamling snarare än en duell på liv och död. Så där som adelsmän gjorde då de duellerade där han kom ifrån. Mycket ritual, mycket pompa och ståt. Hans röst bar genom torget, oväntat klar och nästan lättsam, men med en skarp underton av förakt. Någonstans i mängden hostade en gammal man fram ett kvävt skratt, och en kvinna lutade sig mot sin granne för att viska något som fick båda att fnysa. “En ljusets riddare,” muttrade någon, och tonfallet bar mer löje än beundran. Men Caspian låtsades inte höra. Eller kanske hörde han, men valde att ignorera det. För dem som var födda i mörker kunde ljusets sken säkert vara obehagligt att se på.
‘Jag tackar för din generositet, min ädlaste herre.‘ sa han och lät det sista ordet drypa av sarkasm.
‘Men jag är rädd att jag måste avslå ditt erbjudande. För en man som du, som är så hedersam och så rättvis, måste det vara en ära att visa din styrka inför alla dessa vittnen. Eller hur?’ Plötsligt hade han gripits av någon slags inspiration, och tungan verkade flöda av sig själv.Caspian tog ett steg framåt och höjde sitt svärd, låtande solens ljus spela längs dess klinga som om själva himlen välsignade hans handling. Hans röst, klar som kyrkklockor och stark nog att överrösta publiken, fyllde torget. Här fanns ingen tvekan, ingen osäkerhet – bara det brinnande rättfärdigandet i hans själ. Om detta var hans ögonblick, skulle han göra det till ett minnesvärt sådant. Han var som den perfekta bilden av en helig riddare. Det var ett mirakel att hans annars fläckfria mantel fortfarande skimrade i det svaga ljuset som lyckades hitta ner till torget. Solens strålar fick hans gyllene broderier att glöda som om själva Athal självt stod vid hans sida, medan en råtta i närheten kämpade med en bit rutten brödskorpa och smutsiga barn stirrade på Caspian som om han var en av de helgonbilder man kunde köpa för två kopparmynt på marknaden.
Publikens blandade stank av svett, bränt kött och uråldrigt elände drog genom luften som en tjock dimma, men Caspian andades ändå djupt, som om han inandades himmelens renhet istället för kvarterets obestridliga ruttenhet.
‘I Athals namn…’ började han, tyhdligt och klart, och hans ord skar genom det mummel och skrock som tidigare fyllt luften.
‘Ljuset som lyser på oss alla, utan åtskillnad mellan hög och låg, mellan människa och alv, mellan rik och fattig – jag står här för att rätta till en orättvisa som denna stad tålmodigt blundat för.’Hörnet av hans mun ryckte till lite när han såg en hund lyfta på benet mot en trasig staty av någon gammal alvisk hjälte. Det var något mörkt ironiskt över att predika ljus och rättvisa i en stad där till och med gatorna verkade försöka sluka honom hel.
Han lät svärdet peka mot Garnisonsmästaren, inte aggressivt men som en markör, ett obevekligt pekfinger som väckte skuldens tyngd.
‘Neila, en alv i denna mans tjänst, är inte mindre än någon av oss. Liksom så många andra här har hon behövt genomlida fasor för förskräckliga att yttra i ord. Hon är inte ett verktyg för dina brutala nycker eller en handelsvara att slitas isär av din girighet. Hon är ett av Athals barn, en jämlike inför Athal själv.’
Han sträckte ut sin lediga hand, som om han omfamnade publiken, stadens smutsiga gator och alla som bodde där.
‘I rättvisans namn utmanar jag dig, Garnisonsmästare, inte bara för din grymhet mot henne, utan för det ruttna hjärta som du göder i denna stad. I Athals ljus ska sanningens sken bränna bort lögner och förtryck. I Athals namn kräver jag Neilas frihet.’
Han sänkte svärdet till en försvarsställning, lugn men fast, och såg Garnisonsmästaren rakt i ögonen. När han talade igen var det med en röst som bar en gravstens tyngd, men med himlens glans.
‘Om du, vår allsmäktige herre Athal, anser att Neila bör vinna sin frihet, led min hand och mitt svärd till i seger i denna duell, som ett tecken på sanningen i mina ord. Låt Athals ljus avgöra vem av oss som har rätt.’ Och kanske var det precis det som behövdes – en påminnelse om att även ljusets riddare var lika ur sin plats här som en pärla i en spybägare.
Han sänkte svärdet till stridsposition, lågt och säkert. Ett drag som antydde både erfarenhet och en obeveklig vilja att möta vad som än väntade. Åtminstone erfarenhet av att duella. Hur denna garnisonsmästare stred, säkert fult och utan heder, var kanske Caspian inte beredd på. Publiken drog efter andan, förväntan hängde som en kvävande dimma i luften.
Och med det tog han ett steg framåt, redo att möta Garnisonsmästaren, trots hjärtat som dunkade så hårt i hans bröst.
-
Nelia höll andan. Hon vågade inte se på samtidigt vågade hon inte se bort heller. Hon försökte få sitt hjärta att lugna sig, försökte att stilla sin nervositet då hon kände bandet dem emellan. Hon kunde känna något i bröstet som var både främmande och bekant men hennes tankar var allt för upptagna på det hon såg att hon inte förmådde sig att analysera om det var Caspian hon kände genom bandet. Hon visste inte mycket om magi, annat än att det fanns i världen och var mäktigare än livet självt. Men att magi skulle skänkas henne eller hennes närhet på något vis hade hon aldrig i sin vildaste fantasi trott.
Det var aldrig magin som lockat henne eller dragit henne till Caspian, det hade inte varit hans rikedomar eller status. Hon kunde inte förklara det egentligen varför hon drogs så till honom. En människa. Någon hon lärt sig hela livet att både frukta och hata. Men det var något med honom… hans själ… som hennes egen sträckte ut sig efter för att nå. Kanske var det också det som rört vid hans magi, och magin hade svarat och snärjt dem åt så? Inget av det här funderade hon vidare djupt över i den här stunden. För hon kunde inte ta ögonen från Garnisonsmästarens hatiska uppsyn. Hon hade sett hans ilska, hans hat och våldsamma natur men hon hade ändå aldrig sett den minen han bar nu. Minen av att -vilja- döda någon.Garnisonsmästaren cirklade mannen som talat så fint, som försökt få publiken med sig i blandad framgång. Han spottade bara på marken vid mannens fötter som svar på hans eviga pladdrande. Han var inte dum, även om mannen såg ny ut som en nykläckt ankunge i sin rena uppstyrsel så var han trots allt en paladin och även om han misstänkte att mannen aldrig sett riktig strid så hade han nog ändå någon sorts talang för någonting. För inte kunde hans talang endast ligga i att ligga med tjänstefolk.
Hans grepp om svärdet hårdnade lite, men aldrig hårt. Man skulle aldrig greppa skaftet för hårt. Det gällde alla skaft tänkte han lite smått road av sitt egna skämt och drog på munnen och visade ett ogästvänligt flin.
De cirklade varandra något, såg på varandras rörelser men ingen gjorde än något utfall. Men så såg han sin öppning, när mannen sänkte axeln bara en smula och han gjorde ett kraftigt utfall. Han drev Caspian framför sig innan han backade tillbaka. Han hade fått en känsla för hans rörelser och styrka i svärdshanden. Men frågan var om han skulle strida ärbart eller inte. Mannen var trots allt en magiker av någon sort. Själv visste han att duell regler endast hörde hemma fränder emellan och den här mannen var allt annat än en frände.
You must be logged in to reply to this topic.