Post has published by EdenX
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 126 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Det var sen timma i Garnisonen men som alltid fanns det folk omkring. Det var ständigt liv och rörelse på platsen med alla militärer och anställda som arbetade i olika skift. Hennes skift var som alltid, alldeles för långa. Hon började sitt arbete innan solen ens gick upp och la sig efter att militärens nattskift började. Hade hon tur kunde hon klämma in några timmars ostörd sömn.
    Det var ett hårt liv, slaveri mer än något annat men hon hade inget val.
    Hennes anställning skulle ta en livstid att betala av och att rymma var en tanke hon inte ens vågade snudda vid.

    Den späda alven skurade golven i en av alla de korridorer som utgjorde den enorma sidobyggnaden. Antingen skurades golvet sena timman eller den tidiga, under dagen var det alldeles för mycket soldater i rörelse för att kunna utföra arbetet.
    Hon var inte ensam här att skura golven, en till flicka längre bort arbetade också hon under tystnad. Alma hette hon, till skillnad från Nelia så var flickan inte alv men av någon annan anledning hade hon hamnat längst ned på samhällets botten.
    Hon var ganska ny och vad Nelia kunde se skulle hon inte klara sig länge. Hon hade sett att hennes ögon var svullna av gråt och hennes händers hud var spruckna och röda. Fingrarna redan stela. Hon vägrade möta Nelias blick och hon kunde inte förstå hur kvinnan i sin låga status fortfarande hade mage nog att se ner på henne. Hon satt på knä även hon och skurade bort lera, smuts och skit från golven.

    Hon såg på det smutsiga vattnet i hinken och bestämde sig för att det var dags att byta det. Helt rena blev golven aldrig men de skulle aldrig bli bättre om vattnet var lika mörkt som gyttjan. Hon tog sin hink och gav sig ut på den stora öppna ytan som utgjorde kassernes mitt. Här fanns ett ställe att hälla ut det smutsiga vattnet och också en stor brunn att hämta nytt.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Som vanligt var hon osynlig och ignorerad, så var de då man var en alv i Iserion – om man inte gjorde något fel, eller kanske råkade ha något speciellt vackert yttre som fångade en och annans blick. I vanliga fall hade det säkert varit så denna dag med, om det inte vore för en av besökarna i staden som befann sig där i garnisonen. En väldigt välklädd sådan, om man med välklädd syftade på skinande dyr rustning, täckt av paladinorderns vita vapenrock med Athals gyllene sol på bröstplåten. Mannen i sig själv såg rätt ung ut, någonting mellan tjugo och trettio, med långt mörkbrunt hår som var fäst i en hästsvans.

    Kanske såg han lite uttråkad ut, och det var han väl. Trots allt var väl detta knappast ett uppdrag för Caspian Astor, att ta sig till Iserion för att undersöka allt ståhej kring någon mineral som de hittat i bergen några månader sedan. Han behövdes väl vid fronten, eller någon annanstans där han kunde använda sitt svärd och sina stridskunskaper? Vad visste han om att leka detektiv. Men, detta var Stormästarens önskan, och hur han än vred och vände på det, hur hög börd han än hade, så var han som paladin tvungen att följa order.

    Oavsett var han väl motsatsen till Nelia där hon kom vandrandes med sin hink till brunnen där han stod som bäst och vevade upp vatten för att få sig en liten dryck. Lite skeptiskt såg han på vattnet, som om han gissade det skulle göra honom sjuk. Vad var de för barbarer här i Iserion, riktigt? Ingen vattenpump? Det var helt tydligt i hans ögon att Iserion hamnat långt efter utvecklingen efter sin separation från Karm alla århundraden sedan. Rätt åt dem. Detta skulle ändå föreställa furstendömets huvudstad. Han tog en liten klunk dock, för att få syn på alven då han rätade på sig.
    ‘Vatten?’ frågade han simpelt, och drog hinken på sitt rep från brunnen och la den på brunnens kant så hon lättare skulle kunna ta om hon så ville.
    ‘Vet du var man kan hitta en lämplig plats att sova i denna stad, kanske?’ frågade han, och såg sig omkring, som om garnisonen inte riktigt var i hans smak och tycke.
    ‘Du vet, något värdshus med bra rum, rena sängar, den typen?’ han hade inte för avsikt att sova här i någon sovsal.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    När hon kom fram till brunnen såg hon att det stod en främling där. Att han var främling var inte svårt att se då han inte hade soldaternas sedvanliga uniform på sig. Hon stannade två steg snett bakom honom, inte för nära. Aldrig för nära! Hon stod tyst, stilla och väntade. Främlingen var stilig med sitt svarta hår i hästsvans och vackra rustning. Vad gjorde han här? Och var kom han ifrån?
    Hon drog en eldröd hårlock ur ansiktet och höll hinken i den andra handen.
    Så vände sig främlingen om och tittade rakt på henne och så talade han till henne! Hon blev så förvånad att hon häpet stirrade för en sekund innan hon slog ned blicken och skakade på huvudet.
    Aldrig se i ögonen, bara tala om man blev tilltalad.

    “Jag ska bara ha vatten i hinken. Till golven.”  Svarade hon och såg lite ursäktande på honom. SOm om hennes blotta närvaro skulle vara något som kunde irritera honom. Kanske hade hon gjort det? Hon trodde inte det, hans tonfall var allt för vänligt. Och hon kände sig direkt misstänksam. Det fanns inga vänliga soldater. Inte här i stan i alla fall.
    Han klev åt sidan och gjorde en gest åt henne för att visa att vattnet han just hivat upp var hennes att ta av. Hon tog lite tveksamt ett kliv fram innan hon började att hälla över vattnet från den ena hinken till den andra.

    ” Det finns ett bra värdshus nära Gråtande madonnans torg. Sju fanor heter den. Jag har hört att många köpmän och folk med bättre medel föredrar det värdshuset.” Svarade hon honom utan att möta hans blick, hon vände dock ansiktet mot honom men lät blicken vila någonstans under hans axel. Noggran att hålla ett så neutralt ansikte honom kunde. Hon hade kunnat passera för vilken rekryt som helst om det inte var för den något kuvade och undergivna ställningen. Rösten var tydlig men hon talade lågt, som om hon inte var van att använda rösten och mild som inte att förarga någon.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian verkade ge ifrån sig någon större reaktion över hennes prat, eller sätt. Han antog väl bara detta var någon typ av tjänsteflicka, eller något åt det hållet. Arbetade hon i garnisonen kunde hon ju inte vara helt inkompetent i alla fall, de släppte väl inte in vem som helst här?
    ‘Vatten till golven?’ han hjälpte till med att hälla över vatten i hennes hink då hon började på med arbetet – kanske tyckte han det såg ut som om hon behövde lite hjälp – utan att tänka på det. Antagligen fanns det väl en hel del att skrubba här, stället såg ju ut att behöva lite arbete trots allt.
    ‘Gråtande madonnans torg, säger du? Sju fanor.’ frågade han och försökte fundera ut var någonstans i denna kaotiska stad det kunde vara.
    ‘Och vartåt ligger det?’ var följdfrågan, då han vände blicken bort från henne för att försöka få någon uppfattning om riktning med hjälp av höga byggnader som stack upp här och där runt om dem.
    ‘Vid Athal, jag kommer aldrig hitta. Meddela din befälhavare att du eskorterar mig dit, golven kan vänta.’ sa han med en röst som var van att ta befäl.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg på honom, synade honom diskret så han inte skulle upptäcka hennes vandrande blickar. Plötsligt hjälpte han henne med hinken och hon blev så skrämd av hans hjälpande hand att hon synligt ryggade tillbaka. Men hon visste bättre än att hejda honom. Hon lät honom hjälpa till och förvånades verkligen över hans sätt att utföra en sådan…simpel.. uppgift. Ingen i garnisonen skulle hjälpa någon som henne med något och framförallt inte att hinka vatten. Hon rodnade något åt det hela och sneglade sig omkring, rädd att någon skulle upptäcka henne såhär. Hon tvivlade inte sekund på att hon skulle få sig ett redigt straff om någon såg henne såhär. Säkert skkulle de tro att hon tiggt hjälp.

    ” Det är inte svårt att hitta. Man följer den stora vägen ut härifrån, ned till apotekarens kvarter och tar sedan österut. Husen och gatorna kommer visa att Ni kommit rätt. Området är betydligt finare där än i andra delar av staden” Förklarade hon vänligt och visade österut. Men han verkade ha andra tankar och hon nickade. Hennes händer vred oroligt om varandra då han så enkelt gav henne en order. Men det tog emot att gå till Garnisonsmästaren som var på skiftet för att säga åt honom att hon inte kunde utföra sin syssla. Han skulle inte tycka om det. Hon nickade dock, rädd att säga emot mannen i den fina rustningen och den auktoritära rösten.
    ” Och…vem ska jag meddela att ordern kommer ifrån? ” frågade hon med en lätt bugning för att visa att hon följde hans order. Hon tog dock den tunga hinken med vatten i handen. Den andra flickan skulle ändå bli glad åt lite rent vatten och spara lite tid ändå.
    Då han meddelade vem hon skulle hälsa ifrån nickade hon och svalde.
    ” Om ni inte vill vänta ute i nattkylan så finns det varm mat och dryck i huset där borta”. Hon pekade mot befälsbostaden. En rökslinga letade sig ut genom den välmurade skorstenen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian hade inte riktigt förväntat sig frågan, alla visste väl vem han var? Trots allt var besökande paladiner inte så vanliga här, säkert hade väl kommendanten eller befälhavaren meddelat sina underordnade, rekryter som högre att han skulle komma? Det verkade verkligen saknas disciplin på detta ställe.
    ‘Caspian Astor.’ sa han simpelt, rakt på sak.
    ‘Av paladin ordern.’ han gjorde en gest över sitt bröst, det borde vara sak nog att ha företräde över deras befäl och rangordning här. Efternamnet var ju egentligen inte nödvändigt, paladinerna sa ifrån sig sina namn och bakgrunder då de svor sig i ordern, men han hade nog aldrig släppt sitt namn. Var man son till den rika provinsen Isilas visroy som han skulle det nog vara svårt att släppa det. Hans familj hade styrt Isilas i generationer, sedan innan Karm grundades, trots allt. Han sneglade upp mot skyn, visst, lite väme skadade knappast, så han nickade och gick efter henne, hans steg tunga på grund av rustningen.
    ‘Jag väntar där, men ta inte för lång tid på dig.’ annonserade han, och gick in för att sätta sig med en tung suck, det hade varit en lång dag trots allt.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon visste inte vem han var. Att hon eller någon av de andra som henne skulle informeras tyckte de inte var nödvändigt. De skulle ändå hålla sig ur vägen. Inte synas, inte höras. Hon nickade allvarligt mot honom för att visa att hon uppfattade vad han sagt. Både hans namn och att hon inte skulle söla. Hon skulle aldrig drömma om att göra det!
    Hon bugade sig något innan hon skyndade med den tunga hinken för att lämna den i sin väg mot Garnisonsmästaren som förde befälet över henne det här skiftet.

    Hon knackade på och väntade på att hon skulle höra att hon fick kliva in. Mannen bakom det enkla skrivbordet var äldre, det vita håret höll han korrekt kortklippt och mustachen välansad. Han gav henne knappt en blick. ” Nå ut med det” bet han kort och vände på några pergamentpapper. Hon förklarade sin situation och mannen såg upp. Förvånad. Hans ögonbryn drogs ihop då han reste sig och rundade bordet. Han skällde ut henne efter noter och gav henne en hård örfil för att hon övergivit sin syssla då den inte var klar. Han gormade åt henne att återgå och rättade sedan till sina kläder innan han jagade fatt på en rekryt. Den unge soldaten skyndade efter precis som Nelia. Men hon höll ett större avstånd, ville ändå gå obemärkt förbi. Hon vågade inte gå emot sin överordnad, samtidigt förstod hon också att Caspian Astors ord och order var den som var högre i rang. Det hela satte henne i en högst obekväm sits.
    Garnisonsmästaren styrde stegen mot befälens hus och gick in med soldaten i släptåg. Nelia, som var som en skugga slank obemärkt in och stannade vid dörren med blicken vänt mot golvet.

    ” Caspian Astor. Välkommen. Jag fick höra att Ni behövde hjälp att finna ett boende i staden. Det gör oss ledsna att du inte önskar att stanna här som oss andra. Men staden har många fina värdshus. Rekryt Henry här kan hjälpa er att finna er rätta i staden.” Han visade mot den unge rekryten som nickade något och stod i en stel givakt.
    Nelia sa ingenting, väntade på att paladinen skulle svara så hon visste om hon kunde återgå till sitt arbete. Läppen sved efter örfilen och hon var säker på att den var sprucken igen. Det hnde så ofta att hon knappt refleterade över det längre.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian satt lite rastlöst och väntade, han var trots allt ivrig på att få komma bort från garnisonen till värdshuset och kanske njuta av något glas lokalt… vad de nu drack här i Iserion. Hur länge kunde det riktigt ta för alvflickan att informera befälhavaren om läget? Till sist blev det lite liv i grytan då garnisonmästaren dök upp med någon annan yngling i hälarna. Caspians klara blå ögon gick från garnisonmästaren, till ynglingen. En stund satt han bara tyst, en obekväm tystnad, så där som det kan bli då en adelsman inte riktigt får som han önskat. Långsamt reste han sig.

    ‘Jag har haft en lång dag, garnisonmästare.’ började han, lite trött, lite besviket, och gned fingrarna över sina ögon, som om han funderade på hur en enkel liten order kunde vara svår att följa.
    ‘Nu har jag väntat här i minst en halvtimme, efter att jag bad alven eskortera mig från denna smutsiga skithåla ni kallar garnison till mer respektabla kvarter, och så kommer du här valsande med någon ny figur i mitt ansikte.’ hans ton hade blivit lite mer bitsk, och hans blå ögon fäste sig i garnisonmästarens ögon.

    ‘Jag skiter väl fullständigt i om jag sårat dina känslor, eller i rekryt Henry här! Jag bad specifikt att hon skulle eskortera mig då hon verkar ha en bra uppfattning om staden. Det var enbart utav artighet, en artighet jag inte hade behövt utgöra ska ni veta, som jag bad henne informera dig om saken. Var det något som var svårt med det att förstå med min begäran, herr garnisonmästare?’ frågade han, kyligt, käkarna något sammanbitna liksom hans spända röst då han tog ett steg närmare, ansiktet nära garnisonmästarens. Han gjorde en gest över emblemet på sin bröstkorg, som för att påvisa sin poäng.
    ‘Eller är detta ett okänt emblem här i Iserion, kanske?’ han fnös, och tog ett steg förbi garnisonmästaren.

    ‘Du, ta över hennes uppgifter med att städa upp här, denna garnison ser förjävlig ut. Jag ska informera er om att i Karm finns det heder i att hålla militärens kvarter städade, något jag inte ser här. Ni kan försäkra er om att det kommer med i min rapport, hur garnisonmästaren håller sin garnison i skick. Kom, eskortera mig nu till mer hygieniska kvarter.’ sa han åt alvflickan med en gest, och gick med raska steg ut ur rummet där han väntat, fullt förväntande att alven kom med honom. Han stannade upp, och vände sig om för att se på garnisonmästaren och rekryten.
    ‘Och är inte varenda sten blank nog för mig att kunna spegla mig i imorgon kan ni försäkra er om att ni kommer ha nya arbetsuppgifter i slutet av veckan!’ sa han ilsket, innan han återigen vände sig om och fortsatte gå med raska steg, åt fel håll så klat.
    ‘Nå, vart fan ska vi?’ frågade han med en gest mot alven.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Garnisonsmästaren står tyst tillsammans med rekryt Henry och väntar tålmodigt på Caspian Astors svar. Det blir en minst sagt obekväm tystnad och Garnisonsmästare förbannar varenda stjärna att paladinen besökt just hans garnison i just den här staden just den här natten. Då mannen talade blev han märkbart arg, käkarna spändes, kinderna blev något röda och han svalde hårt några gånger. Han visste dock bättre än att käfta emot, det hade bankats ur honom sedan han var en liten snorvalp till rekryt som Henry var nu men det betydde inte att han tog det hela med ro. Han skulle låta sin ilska gå ut över den där alven…förr eller senare skulle hon inte vara i Caspians sällskap och då skulle han visa henne vad som hände när man satte honom i den här sitsen!
    Under natten skulle rekryt Henry och varenda soldat han hittade få utstå hans ilska och frustration över det hela. Han nickade bara åt Caspian och gav honom ett giftigt ögonkast då paladinen strosade förbi honom och ut genom dörren.

    Nelia hade sett allt, men vågade inte visa att hon iaktog det som skedde framför henne. Hon stod precis intill dörren med händerna knutna i varandra framför sig med huvudet sänkt. Hon kände hjärtat bulta av både rädsla och upprymd adrenalin då Caspian Astor, paladinen på besök skällde ut Garnisonsmästaren efter noter. Hon fick bita sig hårt i kinden för att inte le. De andra alverna som slavade i garnisonen skulle inte tro henne!
    Mannen klampade förbi henne ut genom dörren och hon hann bara slänga en hastig blick mot rekryt Henry som var blek i ansiktet och uppfattade garnisonsmästarens ursinniga blick. Hon blev stel av skräck för en sekund innan hon hastigt kilade ut efter paladinen som med raska steg hade hunnit ut från huset och en bit ut på gårdsplanen.
    Hon skyndade snabbt efter och sprang nästan in i honom när han snodde runt och frågade vart fan de var på väg!? Hon drog efter andan och fann sin balans igen och undvek honom med en katts reflexer.
    ” Förlåt herr Astor” Svarade hon hastigt med en låg men len och ursäktande stämma. ” Den här vägen”. Hon tvekade bara kort innan hon tog täten. Det kändes fel och onaturligt att gå framför honom men hon förstod att han inte ville stanna här längre än nödvändigt och inte hade tid för tidsspilla så hon ville så fort som möjligt leda honom rätt.
    Hon gick med snabba steg, effektivt undvek hon en och annan som var uppe trots den sena timman. Deras första reaktion var att blänga på henne men när deras blick landade på paladinen så vek de hastigt av med blicken. Soldaterna gjorde honnör och de icke-militära element som var ute om natten gav honom en nick.

    ” Det är inte långt nu. Två kvarter” Sa hon över axeln med en undergiven nick när de hade gått en stund. De höll österut på den stora gatan, inte för att den var den snabbaste vägen men för att den var den renaste och fri från trubbel. Ju närmare de kom torget och värdshuset ju finare blev kvarteren. Det blev också tystare, endast soldater och vakter rörde sig här vid den här timman. Och de lugnaste och finaste kvarteren hade trots allt fler vakter och soldater också.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian hade väl alltid haft en förmåga att skapa kalabalik omkring sig, men han verkade lika omedveten om det. Så klart krävde han bara det som var hans rätt, inget mer. Han avfärdade garnisonmästarens ilska som den flugskit det var i hans sinne, istället var han mer enträgen att komma därifrån till bättre delar av staden. Lika lite tänkte han över eventuella konsekvenser för alven, inte för att han var hjärtlös eller något men tanken slog honom helt enkelt inte.
    ‘Äntligen börjar något hända.’ muttrade han för sig själv då de kom ut ur garnisonen, han ett halvt steg efter henne. Varje steg han tog följdes av ett metalliskt ljud från hans ringbrynja och rustning och han kunde nog inte röra sig lika smidigt som henne, men han gick stadigt och militäriskt. Lite slappt nästan gjorde Caspian en gest med handen åt soldaterna han passerade då de visade honom honnör, de andra ignorerade han om han inte unnade dem en liten nick. Till sist annonserade alven att de var i närheten av målet.
    ‘Låter bra.’ sa han simpelt, och skakade lite på huvudet då hon vände sig om igen. Alven verkade på något vis rädd för honom. Eller allting. Det  var svårt att sätta fingret på.
    ‘Ah, detta börjar likna något.’ sa Caspian nöjt då han såg upp på byggnaderna som var av bättre bygge, vackrare estetik och luftigare placerade.
    ‘Så vad säger du, ett glas och lite mat innan det blir sängdags?’ frågade han henne.
    ‘Kanske du kan berätta lite om staden för mig? Jag måste erkänna att jag kanske inte lagt allt för mycket energi på historialektionerna just då det kom till Iserion.’

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon styrde stegen i en jämn takt. Bakom henne hörde hon den militäriska takten och ljudet av hans rustning. Den hjälpte henne också att hålla ett jämnt tempo, inte för fort och absolut inte för långsamt. Hon sneglade bakom sig då han verkade nöjdare med området ju längre in de kom i de fina kvarteren. Hon log lite åt kommentaren för hon förstod ju honom. Det var verkligen vackra hus och kvarter här. Hon stannade utanför en vacker byggnad med vacker dekor och färska blommor i blomlådorna som hängde från balkongerna. En väl omhändertagen skylt hängde ovanför och innanför hördes både musik och sorl. ” Vi är framme Herr Astor ” Sa hon och ställde sig något åt sidan för att släppa förbi honom till dörren. Men han gick inte in direkt och hans fråga fick henne att vända blicken upp till hans ansikte för kanske första gången. Hon måste ha missförstått honom!

    Hon fingrade på de smutsiga ärmarna av hennes klänning en stund innan hon log lite ursäktande och slog ned blicken igen.
    ” Det..vore högst olämpligt herr Astor.. Förlåt mig. Jag menar inte att vara ohövlig eller olydig.” Hon talade lågt som för att inte förolämpa honom så någon hörde. Några vakter gick förbi och de gjorde honnör när de såg honom. Hon själv kunde lika gärna vara en del av husets väggar och de skänkte henne inte ens en blick. ” Jag är inte tillåten att äta där inne med er..” Försökte hon förklara och log ett litet leende. Hon sneglade in genom de flerfärgade fönstren. Det doftade gott, rent och folk där inne verkade ha trevligt. * Ni borde läst på mer om Iserion herr Astor. Men jag kan söka reda på ett lämpligt sällskap åt er om Ni önskar?” frågade hon lite försiktigt och lät blicken vandra tillbaka upp över honom, ett blygsamt litet ursäktande leende innan hon slog ned blicken igen till sina händer.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian var nästan redan på väg in, helt klart förväntandes att hon skulle tacka ja. Vem kunde tacka nej till honom och hans charm, trots allt? Och lite mat och dryck, för den delen? Ändå nekade hon honom, och han stannade upp, förvirrad en stund men kom snart tillbaka till nuet. Visst hade han väl hört att de hade några märkliga traditioner här i Iserion, men detta verkade märkligare än han förvänta sig.
    ‘Vad? Varför?’ frågade han rakt ut, nästan lite arg och förnärmad. Inte på grund av henne, så klart, men mest på grund av att någon skulle försöka bestämma vad han kunde och inte kunde göra. Det var ju inte som om han försökt bjuda ett troll på middag. Och vems sak var det att lägga sig i om han hade gjort det, för den delen? Inte för att han ville äta middag med ett stinkande fult troll, men med henne kunde han bra tänka sig att spendera lite tid.
    ‘Jag vill äta middag med er, och inte någon annan!’ fnös han, som om det inte fanns något att argumentera kring där.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Han hade handen på handtaget till dörren när han stannade tvärt. Han vände sig mot henne och såg på henne först oförstående, chockat nästan innan han krävde ett svar av henne. Hans rustning skramlade något då han tog ett steg närmare henne och in på hennes personliga sfär. Hon svalde något men stod kvar, orörlig som en staty. Att han inte var arg på henne kunde hon ju inte förstå då hon fått stå i den mottagande ändan av långt mycket värre utbrott än Herr Astors. Hon slog dock genast ned blicken mot marken, likt en av alla de rekryter som haft en överordnad skrikandes på dem på Garnisonens gårdsplan.
    ” Jag är förbjuden att gå in här.. som gäst.. enligt stadens regler” Förklarade hon sedan lugnt och visade mot skylten intill dörren.
    En skylt visandes ett spetsigt öra med ett stort X över talade sitt tydliga språk. Hon rodnade lite ursäktande mot honom som om hon fått förklara något som borde vara för honom redan uppenbart.
    Men faktum var att det inte bara var av skammen för situationen hon dragit in honom i som gjorde hennes kinder röda. Men hans uttryck och erbjudande om att göra honom sällskap. Som ett riktigt sällskap.

    ” Det är inte ert erbjudande eller måltiden jag säger nej till herr Astor. Jag ber om ursäkt. Men … det vore inte passande. Inte alls. Och att någon som Ni..” hon nickade, nästan bugade djupt, ” Skulle synas i mitt sällskap..det skulle.. det är otänkbart! ” Hon skakade på huvudet som att hon själv inte riktigt trodde på det. Hon kände kinderna vara något varmare och hon hoppades att den rodnaden inte letat sig upp till hennes öronspetsar. ” Jag är väldigt övertygad..att mina trasor och smutsiga yttre skulle skapa stor uppståndelse där inne som skulle sprida sig likt ringar på vattnet. Och det skulle inte vara till Er fördel”.

    Hon vände blicken från marken något sakta upp över honom. Den fastnade lite försiktigt på en punkt strax under hans haka. Hon hade bara vågat se honom i ansiktet en gång och med honom så uppenbart upprörd, så nära, vågade hon inte lyfta den högre.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian rynkade på ögonbrynen då hon böjde huvudet för honom, som om hon var rädd. Var han verkligen så skrämmande? Något stod inte helt rätt till, men han kunde inte helt placera vad problemet var. Han stod där och väntade på att hon skulle förklara sig själv, för att dra ett litet andetag vid hennes förklaring.
    ‘Förbjuden…?’ undrade han, som om han tänkte högt. Det var det märkligaste han hört. Det var så klart en sak att folk av låg rang skulle gå in i slottet eller liknande, men ett gästgiveri var väl öppet för alla som kunde betala? Lite förvirrat följde han hennes blick för att finna skylten och rynkade på ögonbrynen.
    ‘Spetsiga öron, eller inte, vad spelar det för roll, vid Athal?’ undrade han, lika tankfullt som innan, han kunde bara helt enkelt inte förstå det. Hemma i Isilas var alver uppskattade, och det sades att hans släkt hade alviskt blod från alver som seglat dit många årtusenden sedan och lagt grunden för vad idag var den fagraste staden i Karm. En stund stod han bara tankfull, och skakade på huvudet till sist.
    ‘Passande? Jag bestämmer väl själv vad som är passande.’ sa han bestämt. Och han ville verkligen höra mer om denna fars. Skylten gjorde honom bistrare ju mer han såg på den. Han verkade väldigt envis denna paladin.
    ‘Och vad ska de göra?’ fnös han roat. ‘Om du är min väpnare kan de väl inte göra något åt saken, hm?’

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    ‘Spetsiga öron, eller inte, vad spelar det för roll, vid Athal?. Vid de orden såg hon förvånat upp på honom för en sekund. Hörde hon rätt? Hon visste inte vad hon skulle tro. Eller säga för den delen. ” Det spelar all roll här Herr Astor” svarade hon honom allvarligt, lågt och såg uppriktigt förkrossad ut.
    Han verkade tystna en stund och sedan fortsätta. Hon visste inte riktigt hur hon skulle göra, eller få honom att förstå. Hon kunde inte neka honom något heller. Han var betydligt högre i rang än de flesta i staden och människa. Men hon ville verkligen inte gå emot stadens lagar och regler heller.

    ” Er väpnare? ” frågade hon tveksamt och sneglade in genom de små färgade fönstren. ” De kan inte neka mig inträde, jag skulle kunna gå in genom tjänarnas ingång. Men att sitta där inne som gäst..” hon skakade på huvudet. ” De har all rätt att neka Er ..eller mig… om de önskar. Och de flesta där inne, om inte alla, skulle tycka att de gör rätt. De vill inte äta sin sena middag med mig där inne. ” Hon vände blicken tillbaka till honom. Hon log lite ursäktande, som om det var hennes fel att han befann sig i det här besväret. ” Om det är sällskap Ni är ute efter herr Astor så kan jag hämta någon mer passande från Garnisonen…. eller andra…establisimang” la hon till menade och kände hur rodnaden definitivt nu vandra upp till hennes spetsiga öron.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Han började så småningom trå på vad hon sade, inte för att han gillade det men det verkade vara så de gjorde saker här. Inte undra på att Iserion och Karm gått egna vägar så många århundraden sedan, om de var sådana här idiotier som de levde med här. Men tydligen hade han hittat ett sätt, och gav henne ett uppmuntrande leende och en klapp på axeln.
    ‘Fina saker, jag annonserar att min väpnare är på väg, och så äter vi mat på mitt rum. Vad sägs? Ett litet tack för att du visade vägen, annars hade jag yrat omkring hela natten tror jag.’ sa han, ja allt tycktes väldigt enkelt för honom. Att någon eventuellt skulle neka honom intresserade han sig inte ett dugg för, han var ju av hus Astor, vid Athal!

    ‘Se så, iväg med dig nu till den andra ingången!’ sa han, och så steg han in för att ta sig en kik på värdshuset. Ja detta var ju exakt det han sökt, rymligt, smakfullt, inte för proppfullt, och inte smutsigt. Som vanligt drog han till sig en del blickar, emblemet på hans bröst hade en tendens att göra det. Med säkra steg gick han fram till värden bakom disken.

    ‘Caspian Astor, paladin.’ hälsade han simpelt. ‘Jag vill ha ett rum med bra utsikt, ett större rum alltså. Och så vill jag ha mat och dryck till rummet, jag är utsvulten så får gärna vara en rejäl måltid av det bästa ni har med en vinflaska på det. Min väpnare väntar med mina saker vid tjänaringången, eskortera henne till mitt rum så fort hon anländer.’ utan att blinka la han fram några rejäla guldmynt.

    ‘Ni kan behålla växeln. Jag vill inte bli störd. Ett bad hade inte skadat, jag har rest hela dagen.’ det dröjde inte många ögonblick innan han fick nyckeln och eskort till sitt rum, där han steg in och såg sig omkring. Ja en liten lägenhet snarare än ett rum kanske, med stora fönster, god utsikt, ja detta skulle bli bra. Med en liten suck satte han sig ned på en av de fina stolarna där och började spänna upp sin rustnings spännen, medan han väntade på mat och alven.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon kände hur han la handen på hennes axel. Garnisonsmästaren skulle vara ursinnig om hon inte återvände till sin tjänst snart. Samtidigt var han ingen i rang jämfört med herr Astor. Och mat lockade, det skulle alla Gudar veta. Hon hade inte ätit något sedan innan gryningen och med allt tal och tanke på mat kände hon hur hon hade ont i magen av avsaknaden av födan. Hon vände blicken upp till hans haka igen, fortfarande undvek hon hans ögon och hon nickade lite då han befallde henne att ta sig till tjänarnas ingång.

    En tjänare mötte henne och efter en kort förklaring fick hon vänta på att maten skulle bli klar. Han hade också beställt ett bad och då hon fick vänta i köksdelen såg hon att de började koka upp flera stora kärl med varmt vatten. Hon höll sig ur vägen och hjälpte sedan till med brickorna med mat och handdukar, oljor och rena särkar att ta på sig efter badet. Hon visades till en dörr och knackade på. Då han frågade vem det var så annonserade tjänare bara att de kom med vin och mat och att hon var med. Hon bar in det hon hade i famnen i någon som hon bäst kunde beskriva som ett palats. Ett litet palats. Väggar och tak var dekorerade, vackra möbler och tyger prydde rummet för att inte säga mattor och en stor öppen spis. Hon la ifrån sig det hon hade i famnen på ett sidobord och väntade på att tjänaren skulle lämna dem ifred. ” Ert bad är på väg herr Astor. Jag fick information att det kommer att stå redo två dörrar ner i korridoren. ”

    Hon såg hur han kämpade med att spänna av sig rustningen och tvekade endast en kort stund innan hon rörde sig närmare honom där han satt. ” Tillåter ni? ” frågade hon och höll ut händerna mot honom för att visa att hon ville hjälpa. Det var inte lätt att ta av en rustning själv och hon hade hjälp otaliga gånger. Hon plockade omsorgsfullt av honom delar. Hon höll dem stadigt och samlade dem lutade mot varandra intill stolen han satt på. Delarna var tunga och hon undrade hur han inte kunde drivas till vansinne att gå runt med allt plåt på sig hela dagarna?

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det tog ju längre än förväntat, men där var hon till sist. På något vis hade de bestämt sig för att hon skulle hjälpa till men det var väl hennes täckmantel där. Än verkade ingen ha ifrågasatt det i alla fall, så han fick ju vara lite nöjd med sig själv. Och visst var hon väl lägre i rang så knappast skadade det att hon hjälpte till, men samtidigt var det väl inte därför han bjudit dit henne. Han såg lite allmänt frustrerad ut med sina spännen kanske, och släppte dem med en irriterad suck vid hennes fråga.
    ‘Den förbannade rustningen är besvärlig att få av sig.’ muttrade han, men gav henne en nickning. Det var skönt att få lite hjälp, efter många dagar ensam på vägarna på väg till Iserion. Lite lättat suckade han då tyngden började ge sig av, och han skrockade lätt.
    ‘Det känns nästan som att man ska sväva iväg då man tar av sig rustningen efter en lång dag, har du upplevt det någon gång? Märklig känsla.’ han skakade på huvudet, och såg på henne sedan.
    ‘Nå, min kära väpnare, du är uppvuxen här i Iserion alltså?’ frågade han och verkade inte det minsta obekväm med att tala med en främling som henne. Han reste sig långsamt och gick för att plocka lite mat åt sig från brickorna, och gjorde en gest åt henne.
    ‘Var god, ta så mycket du vill.’ han hällde upp vin åt dem med, och gav henne ett av de fina glasen.

     

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon stod mellan hans ben, framför honom där han satt på stolen för att hjälpa honom att få av den tunga ringbrynjan. Hon drog den av honom och kände tyngden, hon la den ner på golvet omsorgsfullt. Hon spred ut den så man kunde se dess form. I garnisonen fanns det ställ som hon skulle hängt upp den på för att ringarna inte skulle rosta men här fanns ingen sådan.
    Hon såg upp på honom då han tog av sig den tjocka, vadderade rocken och verkade njuta av friheten. ” Jag kan inte säga att jag har upplevt den känslan herr Astor.” svarade hon med ett roat litet leende. ” Men jag har sett samma saliga leende på många soldater..” Hon nickade något mot honom och tog emot rocken från honom och vek den omsorgsfullt. Hon hade lagt alla hans rustningsdelar i ett väl invant mönster som skulle göra det lättare för honom att ta det på sig igen.

    Han sträckte på sig och hon försökte syna honom lite diskret närmare. Han var långt, bredaxlad..muskulös. Det kunde hon se även under tunikan han hade på sig fortfarande. Men så behövde han väl vara det för att orka bära den där rustningen hela dagen. Så ställde han sin fråga och hon nickade lite och drog sig närmare sidobordet med all mat. Hennes mage kurrade ljudligt och avslöjade precis hur hungrig hon kände sig. Som en kommentar på det bad han henne att ta för sig och hon tog en tallrik och började att generöst lägga upp mat. Det var mat för en fullvuxen karl på hennes tallrik innan hon tog platsen som var uppdukad åt henne. Det kändes fel att sitta här mitt emot honom. Men ändå mindre fel nu när han ändå tagit av sig sin rustning. Hon kunde se att han gav hennes proppfulla tallrik ett kort ögonkast innan han hällde upp vin. Ett vackert glas även till henne!

    ” Ja.. jag är född och uppvuxen i Garnisonen” svarade hon ärligt och höll händerna i sitt knä. Hon väntade på att han skulle börja äta eller ge henne tillstånd att börja äta. Det vattnades verkligen i munnen men hon rörde inte en min. ” Var…kommer ni ifrån herr Astor?..Får..får jag fråga? ” sa hon sedan lite tveksamt. Han verkade ha bjudit henne till bords och hon fick inte känslan av att han ville ha en ensidig konversation trots allt. Hon drog undan en röd hårlock bakom det spetsiga örat och de blå ögonen vandrade från honom till hennes mat på tallriken.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Han kunde inte neka att han betraktat henne lite nyfiket och beundrande på samma gång medan hon klädde av honom. Ja hon verkade verkligen veta vad hon gjorde, van att hantera rustning. Det var inte något man kunde säga om många damer där hemma. Och alver var ju väldigt vackra, det hade han alltid tyckt. Sällan man såg en på nära håll i Karm, ändå, om man inte var i Caras Idhrenin kanske.
    ‘Du verkar veta vad du gör, så jag tvivlar inte på ditt ord.’ sa han, en liten berömmande kommentar trots allt. Ett litet leende fanns där då hon tog åt sig mat, ingen liten portion men det spelade ingen roll för hans del. Själv tog han en betydligt mer anspråkslös portion åt sig efter att han gett glaset med vin åt henne, för att sätta sig ned i en av de bekväma stolarna vid det lilla matbordet intill fönstret i rummet. Med en handgest visade han att hon kunde sätta sig mittemot honom.

    Lite förundrat rynkade han på ögonbrynen över hennes förklaring.
    ‘Uppvuxen i Garnisonen? Är din far en officerare, eller något i den stilen?’ frågade han, vad annan orsak kunde det finnas att växa upp där? Vid hennes fråga log han lite, och skakade kort på huvudet. Förvånad över att hon inte visste, helt enkelt.
    ‘Från Karm, från Isilas. Från Isilas huvudstad Aeiras, närmare sagt.’ sa han lite kryptiskt, det var lite skönt att hon inte verkade veta vem han var, så han spelade med ett tag till. Han snurrade vinglaset i handen med en van gest som var van att provsmaka viner, tog en liten klunk, innan han sedan åt lite av maten medan han väntade på hennes svar.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 126 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.