Nelia

Folk kunde säga att väntan var lika illa som straffet. Att lämnas och fantisera om alla grymheter som kunde komma men hon själv visste att så inte var fallet. Väntan var en tortyr i sig, javisst, men det som utövades var så mycket hemskare.
Hon slet i dörren desperat även om hon visste att det var fruktlöst. Hon grät inte men hon kände den vilda paniken flamma i bröstet tillsammans med en annan typ av flamma. En känsla hon först inte märkte inte förrän hennes ork började tryta och hon lät sig själv tänka istället för att reagera. Det var en dold dunkande längtan. En känsla att vara på fel plats. Magin slingrade sig om hennes mellangärde och hon kunde nästan känna hur den fysiskt ville dra henne tillbaka till Caspian Astor.
När tankarna nuddade vid honom blev längtan efter honom starkare. Hon visste inte hur magi fungerade då hon aldrig varit i närheten av den men hon förstod att den fysiska känslan av något som drog i henne inte var något naturligt.
Mer hann hon inte reflektera över innan dörren slogs upp och Garnisonsmästaren klev in i rummet med långsamma, bestämda steg. Han stängde dörren bakom sig utan att låsa den.

Hon backade instinktivt undan ett ett steg, något som fick honom att dra på mungiporna i ett kallt men roat leende.
Han la upp knytet på bordet och sa åt henne att göra sig redo. Hon visste trots allt vad som väntade, det var knappast första eller sista gången han skulle ta ut ilska över henne. Eller sin lusta heller men det var något som ingen talade högt om. Hon var trots allt en smutsig alv, inte bättre än hästarna i stallet. Hästarna gav honom inte ens hälften så mycket bekymmer som den darrande alven framför honom. Han väntade tålmodigt och började att plocka fram de ting och verktyg han tagit med sig samtidigt som han såg henne klä av sig. Det var något…annorlunda.. med henne och han kände irritationen växa än mer. Den där Paladinen trodde att han kunde komma här och bestämma över HANS Garnison?! Och hon hade varit så ivrig att hjälpa…
Han kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var med henne som var annorlunda men han visste att han inte tyckte om det. Nåväl, han skulle få chansen att ta ut både irritation, ilska och det andra onämbara som bubblade under ytan hos honom. Soldaterna hade fått strikta order om att inte störa honom medan han var här.

Hon kunde knappt styra sina händer men klädde av sig då han sa åt henne. Hellre det än med kläderna på, hon hade inte råd att ordna nya och på det här sättet slapp hon få dem förstörda. Det var lite av en vänlig handling i det stora hela. Hon klev ur plaggen och vände sig mot väggen. Det tog inte ens ett hjärtslag innan han var på henne som ett rovdjur. Hon kände kedjorna om händerna och hur armarna sträcktes upp så pass att hon fick stå på tå. En obekväm och ansträngande position. Men det värsta var den mörka säcken hon fick över huvud. Det gjorde det svårt att andas och den luktade fruktansvärt. Men så klart, han ville väl inte påminnas om att det var en alv han tog när hans mörka lustar tog över. Det enda som var en tröst med den fruktansvärda huvan var att han inte kunde se tårarna och de kom. Hon kunde inte hejda dem. Men det första slaget kände hon knappt och hon fick svårt att förstå vad som hände. Inte förrän vid tredje slaget kom hon ihåg Caspians förtrollning. Ett skydd hade han sagt och hon grät än mer av lättnad. Men hon visste inte hur länge den kunde hålla? Fanns det en gräns?
Hon visste dock att hon inte kunde låta Garnisonsmästaren få veta om den, det skulle bara väcka någon extra grymhet det var hon säker på. Hon skrek därför vid varje slag, även om smärtan inte var outhärdlig. Jo visst kunde hon känna det, slagen med de föremål han tagit med, knytnävarna mot njurarna eller hur axlarna värkte av att stå i positionen för länge. Hon kunde inte tänka sig att magin kunde hålla emot smärtorna allt för länge och en del av henne önskade att han aldrig lagt skyddet. Innan hade hon ändå kunnat svimma av och slippa uppleva så mycket.
Hon märkte att kroppen fortfarande tog smärtan, trots att hon mentalt inte registrerade den. Kroppen darrade, hon svettades..trodde hon. Det var svårt att avgöra om det var blodet som rann så eller svetten.

Garnisonsmästaren njöt. Det var något magiskt vackert att se ett mästerverk som hans skapas framför hans ögon. Han tog tid på sig med henne. Han ville inte döda henne nej det var inte poängen. Han ville bara känna … makten..tillfredställelsen med henne. Då och då stannade han upp för att ta några klunkar av ölet han tagit med sig. Det var trots allt tröttsamt att bestraffa någon på det här viset och han hade redan kavlat upp ärmarna och knäppt upp sin skjortel så mycket som möjligt. Då och då fick han också stanna upp för att rätta till sig själv och inte svepas med allt för häftigt. Men tillslut kunde han inte stå emot lockelsen och han släppte på hennes armar något för att kunna luta henne framåt så han kunde påbörja en helt annan tortyr för henne.

Hon hade ingen uppfattning om tiden. Men sist hon varit här inne så hade hon förlorat dagar. Skulle det vara samma sak nu? SKulle hon tvingas uppleva allt tack vare skyddet Caspian lagt. Caspian…hon grät häftigare när hon tänkte på honom. Men samtidigt var han så välkomnande i hennes tankar. Caspian, Caspian,Caspian..hon tänkte hans namn om och om igen. Tvingade sig själv att plocka fram hans ansikte. Vilket straffet än skulle bli, hur länge det än skulle pågå så visste hon utan tvivel att det hade varit värt det. Kvällen och natten med honom. Vad Garnisonsmästaren än gav sig på så skulle det aldrig sudda ut vad hon och Caspian hade delat.

Soldaterna kom tillslut ikapp den stormande Paladinen. ” Du där! Stanna! ” . En något äldre soldat, ett befäl av något slag ställde sig tillslut i Caspians väg. ” Han är tyvärr inte anträffbar. Garnisonsmästarens order. Du kan tala med mig eller återkomma på eftermiddagen”. Han försökte lägga sin auktoritet bakom sina ord men han visste också vem han talade med och han lät långt ifrån lika bestämd som Caspian.

Soldaten som ställt sig i vägen för den stormande paladinen stålsatte sig. Han var ett befäl och han ville inte visa sig svag för de andra soldaterna, eller rekryterna som kom i släptåg. Samtidigt var det svårt att möta en ursinnig paladin och när Caspian i en sån mullrande, bestämt ton kom med sina underliggande hotelser så reste sig nackhåren hos mannen. Han svalde något och tog ett omedvetet steg bakåt samtidigt som han sneglade mot de andra. De verkade alla obekväma med stämningen.
Han fuktade sina läppar något och verkade fundera en stund. Här var inte tiden för förhastade slutsatser.
Tillslut pekade han på en av soldaterna. ” Du där. Garnisonsmästaren är vid förhörsbaracken i en av de bortre cellerna. Knacka på, utan att gå in. Säg att en av Athals utvalda är här och söker honom.” . Soldaten tvekade endast en sekund innan han skyndade iväg och mannen framför Caspian såg på honom. ” Du väntar här, Athal eller inte. Jag har mina order och har redan tänjt på dem. Jag vill inte ha latrintjänst i en månad. Inte ens för Athal.”

Garnisonsmästaren njöt av sin makt på alla de sätt en man som han kunde. Det hade varit allt för länge sedan sist och glädjehusen gav inte alls samma känsla. Han log lätt då han tog tag om huvan kring hennes huvud och började snurra åt dess öppning. Han ville inte döda henne men det var något med bristen på luft som alltid fick dem att rycka och försöka så desperat att göra sig fria. Det sände alltid sådana fullständiga känslor av kontroll. Sen om de svimmade så blev de bara mer fogliga, visst kunde han sedan fortsätta men oftast gav det en välbehövlig paus även för honom. Så plötsligt bankades det på dörren. Han försökte ignorera det men då det ihärdiga knackandet fortsatte svor han högt. En lång harang som både smädade den på andra sidan dörren samt dennes och dennes mor. Han släppte tillslut huvan och drog sig från henne, rättade till sina kläder och slet upp dörren med en sådan ilska att soldaten på andra sidan hoppade högt.
Det tog soldaten ett par sekunder att samla sig och förklara sitt ärende och Garnisonsmästaren kände hur irritationen bara växte sig större. Den där paladinen verkade visa sig vara ett riktigt besvär. Vad ville han?! Han svor lågt och sneglade in över axeln. Så nickade han kort innan han klev ut och tog omvägen förbi sitt eget kvarter för att göra sig mer representabel. På vägen fångade han upp en av de andra alverna som slavade i Garnisonen och gav ordern att städa upp efter honom i förhörscellen. De behövde inte mer detaljer än så.

Tillslut kom soldaten tillbaka med Garnisonsmästaren. Han verkade allt annat än glad att se Caspian och han gjorde en otålig gest.
” Mina order var klara. Jag ville inte bli störd. Vad är det för ärende som inte kan vänta till senare? ” frågade han Caspian. Tonen var inte figentlig men knappast vänskaplig heller. Kort, saklig och brist på känslor. Men hans blick talade nog om för Caspian att han inte uppskattade avbrottet i vad det nu var han hade hållit på med.