Post has published by EdenX
Viewing 6 posts - 121 through 126 (of 126 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg på Caspian då han svarade på hennes fråga utan att egentligen svara på den samtidigt som han försiktigt rörde vid hennes hand. En djup rodnad spred sig på hennes kinder och hon slog ned blicken något. Det pirrade i kroppen, surrade nästan och hon kände sig full av energi trots att hon legat på dödens rand på bordet för bara en liten stund sedan. I och med känslan kom också en djup känsla av skam och skuld. Speciellt då hon lät blicken blygsamt vandra över Caspian som såg något mer död än levande ut.
    Han borde inte ha kommit, han borde inte gjort sådär mot sig själv. Inte för hennes skull.
    Samtidigt var det en röst inom henne som ändå ville säga emot allt det. En bestämd känsla, uppmaning nästan som en sträng tillsägelse och hon stelnade till något. Det var som om rösten och känslan inte riktigt var hennes egen och hon tog tacksamt emot distraktionen av teet som kokerskan gav henne. Hon blåste på den varma tekoppen och lyssnade vidare till Caspian.

    Caspian började hon lite försiktigt och kände en så stark rädsla att hon nästan ville kräkas. Garnisonsmästaren har ingen heder. Han bar bara ett starkt begär av kontroll och makt. Tro inte för en sekund att han skulle möta dig under hedersamma avsikter eller inte spela fult. Hon sökte kokerskans blick för en bekräftelse och den sammanbitna minen hos den äldre kvinnan talade sitt egna språk. Hon skakade på huvudet.

    Hon ställde sin kopp åt sidan och mötte Caspians blick. Hon kunde stirra på honom i timmar trodde hon och den där varma känslan spred sig i kroppen på henne igen. En värme olik allt hon känt och hon ville luta sig in i den, omslutas av den. Stänga ute omvärlden och bara leva i känslan. Det var svårt att inte dras med i den och hon undrade om det var magi eller om det bara var personen han var som fick henne att känna på det här viset? Adelsman, paladin..människa! Hon drog händerna över ansiktet och kände den starka klumpen av oro växa sig större. Så…vad skulle ske om han nu lyckades med sitt förvärv? Han köpte hennes frihet och sen då? Det var ju knappast som att de hade en framtid tillsammans ändå och den tanken fick en stor sorg att växa sig i bröstet.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian hade många brister, och en av dem kanske var att han var en man – vilket betydde att han i många gång inte kanske tänkte med förnuft utan med bravado.
    ‘Jag bryr mig inte om hans heder, men om min, och om din.’ sa han envist. ‘Och om det finns vittnen kan han inte neka sin förlust, om jag besegrar honom.’ ansåg han. En traditionell uppvisning av styrka, två män som stred om en kvinna. Det lät som något i en saga, men Caspian var beredd att strida som i sagorna han läst för Neilas skull.
    ‘Dessa Iserioner tror de äger er, så låt oss spela deras spel. Jag vinner hans ägodel, och ger dig därefter din frihet. Vad sägs?’ frågade Caspian och tog hennes händer. I hans ögon fanns det ingen tvivel om att han skulle besegra den fördömda garnisonsmästaren. Kanske var det en fantasi, eller så kanske Caspian faktiskt var en god kämpe – det kunde ju knappast Neila bedöma då hon inte sett honom strida.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg att det fanns något som brann i Caspians ögon. En iver och en längtan men också något mörkare något hon inte sett hos honom förut. Hon hade dock sett det mörkret hos många människor och en hel del alver också för den delen. Det där illa dolda maskerade hatet. Han hatade Garnisonsmästaren. Hon svalde hårt och fattade hans händer då han så häftigt tog hennes i hans. Hennes förkämpe. Ett litet leende växte sig på hennes läppar. För i hennes ögon brann där också hatet för Garnisonsmästaren, rädsla javisst, men också ett djupt liggande hat.
    Hon nickade kort och först lite försiktigt innan hon nickade med större bestämdhet. Kokerskan skakade på huvudet men samtidigt såg hon också en chans att någon satte mannen på plats.

    “Garnisonsmästaren tycker om att spendera sin lediga söndagskväll nere i ett av affärsdistriktets mörkare delar. Där kan man vadslå om nästan allt och där skulle ingen höja på ett ögonbryn heller om en vadslagning. Han skulle också ha svårare att ta hjälp av Garnisonen om han hamnar i underläge. Men det betyder inte att han inte har allierande där. Han har spenderat många timmar i flera år där. Det går hemska rykten…”

    Hon svalde något och drog filten mer om sig. Hennes kläder hade bara varit trasor kvar när hon kom hit och hon hade ännu inte fått några nya. Det var som om kokerskan också uppmärksammade det och tveksamt lämnade den med orden att hon skulle hämta något för henne att ta på sig.
    Nelia såg på Caspian. ” Söndagen är två dagar bort. Hinner du återhämta dig?”

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspians blåa ögon såg på henne, fortfarande fylld med den inre eld han hade i sin förakt mot mannen som skadat henne. Sedan såg han lite förundrad ut då hon började le.
    ‘Vad…?’ frågade han, och kunde inte rå att le lite själv då hon log så, svårt att inte bli smittad av hennes utstrålning.
    ‘Bra, det där är bra…’ sa han med en liten nickning över vad hon avslöjade, började redan tänka ut ur han skulle närma sig Garnisonmästaren och lägga upp det. Han verkade inte registrera farorna kokerskan varnade för, bara faktumet att det fanns en plas där han kunde möta honom och lägga upp sin plan.
    ‘Ni vet var det är, antar jag?’ undrade han. ‘Som vi vet är mitt lokalsinne fruktansvärt dåligt.’ det hade Neila redan sett, och det var väl orsaken till varför de var i denna knipa från första början. Två dagar. Det var all tid i världen, och ändå ingen tid alls. Så han nickade.
    ‘Åh ja, två dagar, det räcker mer än väl.’ sa han bestämt, kanske för att övertyga sig själv än henne.
    ‘Så… Tills dess?’ frågade han, lite bekymrat. Inte kunde han väl lämna henne här i två dagar? Han blev plötsligt lite medveten om skicket hon var klädd i, och tog av sig sin mantel för att ge den åt henne lite prövande, fint vitt tyg med Athals symbol på ryggen.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg på honom då han nickade så bestämt och såg efter kokerskan som smitit iväg och lämnat dem ensamma. Det känns som en evighet sedan de varit själva och ändå var det knappt ett dygn sedan sist. Hon rodnade lite om kinderna vid minnena. Hon svalde och mötte hans blick då han ställde sin fråga.

    “Tills dess får du förbereda dig.” Hon förstod inte riktigt hans fråga och han såg också bekymrad ut. Men han hade sagt att det var nog med tid för honom. Hon måste se förvirrad ut för han ställde sig upp plötsligt och svepte in henne i den vackra manteln. Hon drog något efter andan och ryggade nästan tillbaka rädd att hon skulle smutsa ner den. Men han verkade inte bekymrad och hon drog den kritvita manteln om sig med Athals emblem lysande. Hennes röda, förut så rena lockar såg återigen mattare ut. Blod och svett hade den inverkan på håret men fördelen var väl att dess djupr röda färg maskerade det mesta.

    “Så mjukt..” sa hon med nästan vördnad i rösten och kände på tyget försiktigt med sin ena hand. Lät den smeka mellan tumme och pekfinger. ” Tror du…. att du vinner? ” frågade hon sedan lågt, men en viss oro i rösten.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian kanske inte hade någon riktig föraning om hur allt detta skulle lägga hans liv i fara. Dödlig fara, kanske mer dödlig än någonsin innan. Men saker som liv och död var kanske svåra att förstå helt, innan man verkligen stod ansikte mot ansikte med sitt öde. För honom fanns det väl inget utfall där han inte på något vis skulle få sin vilja igenom.
    ‘Förberedelser, ja.’ höll han med och nickade, och försökte lägga undan känslan av dåligt samvete som kröp över honom då de var ensamma.

    ‘Mjuk som du…’ konstaterade han gällande manteln utan att tänka efter.
    ‘Men du… Neila… Jag är ledsen…’ började han medan han la manteln till rätta om henne, utan att riktigt veta vad han skulle säga, som sagt det där med agerande och konsekvens hade aldrig varit någon styrka för Caspian, men här hade han ganska tydligt sett ett riktigt kasst utfall av något han gjort. Men hans tankar och ord vandrade hit och dit, och han skakade på huvudet för att komma tillbaka till den ursprungliga frågan.
    ‘Jag menar… efter allt detta, du kan väl inte stanna här i två dagar?’ förtydligade han, rädd för att hon skulle bli utsatt för mer våld.
    ‘Och vad är han? En man med stora ord, jag kan ta honom utan tvekan.’ sa han, i ett försök att vara lugnande. Den biten verkade han inte oroad över, men snarare henne, vilket nog syntes i hans ögon då han såg henne och ändå inte såg på henne samtidigt – skamsen över att ha övergett henne till garnisonmästarens våld.

     

Viewing 6 posts - 121 through 126 (of 126 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.