Post has published by EdenX
Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 128 total)
  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hennes instinkt verkade ha guidat henne rätt trots allt att röra vid honom och mjukt förklara att hon inte höll något emot honom. Att det bara var så livet var här för någon som henne.
    Han verkade tystna i hans värsta utbrott men hon hade nog aldrig hört eller sneglat mot någon som så ilsket och våldsamt tvättat sig som herr Astor just denna afton.

    Hon lät honom vara i sina egna tankar, i sitt egna tvagningsraseri, samtidigt som hon själv försökte skrubba sig så ren hon kunde. Det var lite svårt att nå ibland och håret fick hon tvätta tre gånger innan hon inte kunde känna något flott eller smuts mellan fingrarna. Vattnet var fortfarande varmt men hon hade aldrig kunnat föreställa sig att vatten kunde bli så smutsigt efter henne.
    Plötsligt reste han hastigt på sig och virade en handduk kring midjan och hon gjorde verkligen allt för att inte låta blicken vandra till honom. ” Det är lika svårt att förstå för mig att ni blir så upprörd herr Astor. Jag vill inte vara oartig eller otacksam.. men.. men jag kan inte förstå att någon som er ens ser åt någon som mig. Det är… det har..aldrig hänt och jag måste säga att det känns overkligt. Som en dröm..” la hon till med ett litet rodnande leende.

    Hon ville inte gärna kliv upp ur badet och bortblåst var hans mer återhållsamma och korrekta sätt. Att inte se på henne, att tilltala henne med en ton av distans. Hon försökte desperat klamra sig fast vid dess rester. Då han talade om att se på hennes sår så vände hon blicken långsamt upp över honom. Hon svalde något och kände kinderna bränna något. Hon borde verkligen inte känna så för någon som han. Absolut inte! ” Mina sår?” frågade hon och försökte hålla tankarna till det han sa och inte till det hon såg.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian försökte att samla allt tålamod han kunde över hennes påstående. Känslorna verkade bubbla under ytan för honom speciellt mycket denna kväll.
    ‘Det är ju just det som gör mig så upprörd.’ försökte han förklara, då hon berättade hur hon inte kunde förstå sitt egna värde, hur det var helt normalt att hon behandlades som hon uppenbart gjort. Och han kunde knappast föreställa sig allt heller. I vanliga fall skulle han inte kunnat tänka på något annat än hennes nakna figur, och visst fanns det där i hans medvetande, speciellt nu då hon var ren och hennes hår började få sin naturliga glans. Det var ju heller inte korrekt hur han stod där, hans hud len och fin som om han aldrig någonsin behövt se en hård dag. Nå, han hade en del märken här och där, men det bleknade ju i jämförelse med henne.
    ‘Ja.’ sa han efter att ha samlat lite tålamod, och satte sig ned på knä så de var i ögonhöjd.
    ‘Jag är en paladin, jag kan… ta bort din smärta, åtminstone en stund.’ förklarade han.
    ‘Knappast en mästerlig helare, men jag kan något, om du tillåter mig?’ frågade han och mötte hennes blick, hans blåa ögon betraktade hennes.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Han bekräftade med ett ord, -ja- att hon hört rätt och slog sig sedan ned på knä vid hennes kar. Han stirrade på henne, uppriktigt med sina blå ögon och hon svalde något. Han som sagt åt henne att inte tjuvkika stirrade nu intensivt på henne. Hon kunde se en hel del upprörda känslor i de blå ögonen och hennes egna  kattlikna ögon studerade honom närmare också.
    Det var väldigt få människor, eller alver för den delen som hon vågat möta blicken på. Ett helt liv i Garnisonen hade lärt henne hur hon kunde vända blicken mot ansikten utan att faktiskt möta blicken.
    Men hans ögon såg så intensivt på henne, hon kände något beröra något inom henne. En för längesedan begravd del av henne själv. Känslan chockade henne och hon svalde något gånger.

    Han var en paladin! En viktig människa från Karm som styrde på Garnisonen… en paladin och här satt hon och njöt av hans dyra badvatten och tvål. Hon blev så chockad över avslöjandet och så tagen av hans erbjudande att hon bara stumt kunde nicka. Hon hade inte stora smärtor av såren, men visst kändes dem. ” Kan… kan ni vända er om..?” frågade hon efter att ha funnit rösten något. Den lät lite skakig och bröts kanske i början innan hon hittade den. Hon visade mot handduken att hon skulle kliva upp ur badet. Men hur det skulle gå till, själva helandet, hade hon ingen aning om.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Avslöjandet verkade få saker och ting att röra sig där i hennes huvud, han såg en viss skiftning i hur hon såg på honom. Han hade antagit att påståendet var uppenbart, men kanske det inte varit så uppenbart som han trott. Sedan gick han inte omkring och basunerade ut det heller, hela sin tid i orden hade han ändå känt sig som någon typ av utomstående, som en lurendrejare. Visst var Athal och tron viktig för honom, men inte så viktig som de flesta i orden. De vigde sin liv till detta, och vad var han? En bortskämd adling. Men nu kunde han se hur han påverkade henne, än visste han inte hur han skulle hantera det, men deras ögonblick verkade ha påverkat henne på samma vis so mdet påverkade honom. Han nickade vid hennes fråga, reste sig och vände sig om i respekt. Då hon väl fått handduken virad runt sig gjorde han en gest mot en stol.

    ‘Kan jag få se din rygg?’ frågade han, inte direkt frågan man ställde en dam, men detta var lite andra förhållanden. Då hon till sist öppnade handduken tillräckligt mycket för att visa ärren, sina blåmärken och såren kände han mer avsky för denna plats än innan. Men han lät det inte styra, för att lyckas med detta behövde han lugn. Ett lugnt sinne, den stora utmaningen som alltid var så svår för honom.

    ‘Jag kan inte ta bort ärr…’ förklarade han.
    ‘Men jag kan läka det som inte än är läkt. Det kan kännas lite… konstigt.’ förvarnade han, och drog ett djupt andetag. För honom var det inte en andlig process som det var för så många andra. Det handlade om att hitta den där lilla porten djupt inrotad i själen som tillät honom att komma åt kraften. Kraften som alltid verkade så långt borta, som en dröm man nästan kom ihåg, men ändå inte. Men efter en stund kunde han känna det, och han sträckte sig mentalt efter kraften, kallade på den, lät den flöda in i hans hand som han sedan la på hennes rygg. Han riktade kraften in i hennes kropp, med syftet att ta bort hennes smärta, att läka såren, att läka krämpor som varit där så många år att hon knappast ens visste om de var där mer.

    En kittlande värme fyllde henne då såren läkte sig av sig själva, huden len som om där aldrig någonsin skett något. Hans hand var stadig, säker, hans ögon slutna, spred en pulserande värme genom henne, tills hans hand började vibrera och svalna, och han var tvungen att dra sig undan innan kraften tog för mycket av honom. Caspian drog ett djupt andetag, och trots att de nyss ätit kände han sig hungrig igen. Lite yr och illamående tillika, så han var tvungen att stöda sig mot en av stolarna med sin hand, blek i ansiktet och kallsvettig medan han hämtade andan. Detta var orsaken till varför han oftast undvek sina krafter.
    ‘Känns… känns det bättre?’ frågade han.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia.

    Hon klev upp ur badet och virade handduken om kroppen efter att ha torkat av det mesta av vattnet från den och håret. Hennes våta hår föll i vilda lockar kring ansiktet och ner över axlarna. Hon rättade till handduken och såg sedan mot honom. ” Så…” sa hon sedan lågt och kände hur luften var full av…förväntan. Hon visste inte vad hon skulle säga eller vad hon skulle tro. Hon hade aldrig trott att hon skulle kunna vara ens i närheten av någon som han och här åt hon av hans mat, drack hans vin och inkräktade på hans bad. Hon rodnade något då hon stod här i bara handduken med honom. Hon svalde hårt och kände kinderna hetta varma och röda.
    Så visade han mot en stol och önskade att se hennes rygg.

    ” Javisst..” svarade hon med ett litet leende och slog sig ned på stolen med armarna om stolens rygg. Hon lossade lite på handduken och lät den falla öppen ned mot svanken. ” Såhär?” frågade hon lite försiktigt och kände nervositeten sprida sig i kroppen blandad med en laddad…värme? Hjärtat slog hårt och hon sneglade mot honom över axeln en stund. Han verkade djupt bekymrad när han såg på henne och hon vände hastigt bort blicken och såg framför sig istället. ” Hurdå..underligt?” frågade hon tveksamt och undrade om hon skulle förbereda sig på någon smärta eller liknande men så la han försiktigt handen mot hennes rygg och hon drog efter andan. Värmen spred sig från hans hand, behaglig och välkomnande. Känslan var…underlig verkligen. Det pirrade varmt i kroppen, ett lugn, en lycka och känslan av att vara avslappnad och tillfreds spred sig ända ut till varje hårstrå.
    Det kändes som…ren kärlek och värme. Hon kände hur hjärtat slog fortare, hur det blev lättare att andas och andetagen kom djupare samtidigt som ett stort leende spred sig på hennes läppar. Det kittlade som inifrån och ut!
    Det var inte bara de ytliga såren som sakta läktes av hans helande hand, det var som om såren i själen och sakta läktes.

    Hon satt något rakare och plötsligt drogs värmen ifrån hennes hjärta och sinne och drog sig tillbaka. Hon satt stilla en stund, ett par andetag som hon drog häftigt. Hon hade inte ens märkt att hon börjat gråta för när hade hon gjort det sist? Hon mindes inte ens längre och trodde nog att hon glömt hur man gjorde. Hon reste sig sakta upp och rättade till handduken något innan hon vände sig mot honom. Ögonen klarare, varmare kanske. Kinderna en mer hälsosam lyster.
    ” Ja. Mycket” svarade hon ärligt, andlöst nästan och stirrade på honom. Hon rörde sin axel något, nacken. ” Jag…jag vet inte hur jag ska..vad..jag..” hon var mållös och på impuls tog hon ett steg fram och kramade om hans midja. Hon kramade om honom hårt och drog ett snyftande andetag innan hon lika plötsligt som hon kramat om honom drog sig ifrån honom med två lätta steg. Hon höll handen för munnen som om hon chockat sig själv. ” Jag ber om ursäkt! ” hon slog hastigt ned blicken och rodnaden spred sig från kinderna, ner över halsen och upp till öronen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian var inte riktigt medveten om den varma och behagliga känslan hon kände, eller känt. Ja, hon skulle nog må bättre, sår och gamla skador som skavt under ytan i många år skulle ha läkts, flera skador som funnits så länge att man inte ens längre kom ihåg hur det var innan skadorna kom till. Han hade blivit helad någon gång länge sedan själv så klart, men just nu var han bara inne i sitt egna illamående. Att tänka på att hon visat sin bara rygg för honom fanns inte på kartan. Inte heller medveten om att hon grät. Han drog ett djupt andetag för att stilla sig själv medan hon försökte tacka honom.
    ‘Tänk inte på det…’ sa han med en handviftning och halvt slutna ögon i ansträngning, för att se på henne lite frågande då hon plötsligt kramade om honom. Nå, om han tidigare känt illamående och att allt detta inte var värt det ändrade han nog åsikt i den stunden, då han kände hennes genuina tacksamhet och värme om sig. Ett litet leende spred sig på hans läppar.
    ‘Ursäkt för vad?’ han skakade på huvudet. Visst, det var väl inte direkt etikett att kramas, men ändå.
    ‘Vi har väl kommit förbi all etikett redan.’ skrockade han, och nickade mot dörren.
    ‘Jag måste nog sätta mig ned en stund, påfrestande att läka. Jag kan ha… tagit i lite för mycket för mina förmågor.’ hummade han, och tog några långsamma steg till bänken där kläderna väntade, och han drog på sig den rena nattsärken. Nu då han såg på henne igen var det svårt att inte missa lystret hos henne, ja det hade nog hjälpt hans lilla tilltag.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg ned något då hon rodnade så kraftigt. Hon kände sig full av energi, levnadsglad och bara…bra. Hon hade nog aldrig känt sig såhär någonsin. Det var nästan euforisk. Men då han talade om hur han var svag och behövde sätta sig ned så fick hon en bekymrad rynka i pannan. Hon tog ett steg närmare honom för att hjälpa till med något men då han sträckte sig efter nattsärken vände hon sig hastigt om.  Hon svalde hårt och bet sig lite i läppen.
    ” FInns…det något jag kan göra? ” frågade hon tillslut och sneglade lite försiktigt över axeln för att se att han var klädd och hon drog handduken närmare om kroppen.
    På en stol låg ytterligare ett plagg till henne att låna under tiden pigorna i värdshuset skulle tvätta hennes gamla slitna klänning.

    Hon gick också fram och drog den vita nattsärken över huvudet. Tyget var mjukt och lent och föll väl kring hennes bara ben. Hon torkade håret lite extra med handduken innan hon vek den omsorgsfullt och placerade den över ryggstödet på stolen som stod nära den öppna spisen. Hennes röda hår lockade sig lätt över axlarna, ögonen klara och uttrycksfulla och kinderna bar en kraftig rodnad. Hon såg nog mer hälsosam ut än någonsin. Full av liv.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Vid hennes omtanke log han mjukt, ja allt med henne kändes så genuint snarare än påtvingade artighetsfraser han var van vid. Det mesta i hans liv hade varit ett spel, visst sa man att man brydde sig och allt det där… Men sällan menade någon verkligen det. Han var övertygad om att hon skulle göra något för honom om hon kunde.
    ‘Jag sa att jag är en paladin, inte att jag är en bra en…’ sa han med sin något torra humor. Lite trött såg han mot henne, ändå förvånad över förvandlingen där. Ren och energisk, de små sakerna hade verkligen gjort en stor skillnad. Han kom på sig själv att stirra, och skakade sig ur sina tankar.
    ‘Om du vill, kanske lite prat på rummet för att distrahera mig en stund?’ undrade han, och med de orden tog de sig tillbaka upp till rummet, där han artigt höll uppe dörren för henne innan han klev in och slängde sig ned i en av fåtöljerna med en suck och duns, nästan som en gammal man.
    ‘Helandet har alltid varit svårt för mig.’ förklarade han.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg hur han tittade på henne en bra stund innan han bjöd henne tillbaka till rummet. Hon nickade lite och följde med honom tillbaka och log lite snett, nästan besvärat då han höll upp dörren åt henne. Hon stannade till något tafatt i rummet då han damp ner i stolen med en duns.
    ” Jag ska inte börja med att säga att jag förstår… för det gör jag inte.” sa hon med ett litet leende och såg sig om. Hon såg att pigorna varit framme och hon sneglade mot honom. ” Jag kan hämta något att äta och dricka. Pigorna sköter sitt arbete flitigt här. ” erbjöd hon sig med ett litet leende.
    Hon kunde se hans tvekan i blicken men log något mjukare. ” Det är mig inget besvär..” la hon till för säkerhets skull för hon hade märkt hur han ogillade att hon utförde sysslor. Tillslut verkade han ge med sig och hon nickade lite.

    Hon var snart tillbaka med mera vin och en bricka med enklare mat. Det fanns korvar, olika bröd och ostar, frukt. Hon hade också sagt till att de badat klart. Pigorna hade gett henne en kort blick men efter hur han behandlat dem framför henne och framförallt att han verkade se henne som något av en gäst så hade de inte avfärdat henne.
    Hon dukade upp maten på bordet vid fotöljerna, ställde fram glas och hällde upp vin till honom. Hon arbetade nästan helt ljudlöst och rörelserna var mjuka som vinden. Hon höll blicken undan honom, som om hon gjort detta hela livet. Vilket säkert också var sanningen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian var lite för seg för att argumentera, hon verkade ju vilja hjälpa till så han lät henne. Han hade nästan somnat i fåtöljen då hon var tillbaka, men då han kände doften av maten piggnade han till och satte sig upp lite mer redigt. Med en hunger som inte funnits där innan, nu snarare lik den hon påvisat då hon praktiskt taget slukat hela rummet, sträckte han sig efter maten och åt med god aptit. Trots allt kände han sig utsvulten, på ett vis som han bara egentligen kände då han ansträngde sig magiskt. En stund var han bara upptagen av maten, innan han verkade bli medveten om sig själv och stannade upp lite – tillräckligt mycket energi tillbaka i kroppen för att inte längre vara helt besatt av maten hon hämtat. Lite ansträngt skrattade han till.
    ‘Beklagar för mitt dåliga bordsskick, magi…’ började han och tänkte efter lite.
    ‘Det är som att springa tio mil på två minuter.’ avslutade han, inte direkt en korrekt jämförelse, men inte helt orimligt ändå. Hans hand sträckte sig efter vinet, och han höll upp sin bägare i en skål.
    ‘Men du mår bättre?’ frågade han.

    .

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon hade tvekat då hon sett honom sova men så hade hon börjat göra lite mer ljud och sett hur han vaknat till och tittat hungrigt på tallriken. Var det en blick hon kände igen så var det hunger och hon hade sett till att han fått mat och dryck så fort som möjligt.
    Hon åt med honom under tystnad och tittade in i elden. Hon lät tankarna vandra här och var och gjorde sig så obetydlig och osynlig hon kunde i fotöljen snett mitt emot hans.

    Men så verkade hans hunger avta något och han verkade uppmärksamma att hon också satt där. Hon log förstående och nickade något. ” Det låter ansträngande..” svarade hon lugnt med ett litet leende innan han riktade frågan till hennes mående istället. Hon rodnade något och nickade igen. ” Jag.. jag tror aldrig… jag har känt mig såhär..bra förut. ” sa hon sedan helt ärligt och undrade om hon kanske kunde hitta bättre ord för att beskriva det men var inte så säker på att det var möjligt.
    ” Tack..jag vet inte hur jag ska kunna tacka dig..” sa hon sedan med ett leende och drog upp ärmarna något på nattsärken för att se den släta huden över armarna. Visst fanns där flera gamla, ljusa ärr men de var bleka och inte så påtagliga.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian började långsamt återfå lite energi och få färg tillbaka i ansiktet. Snart såg han piggare ut igen, och sträckte sig efter ett vinglas även om det kändes som om han sprungit femtio mil. Men det var den positiva saken med magi, att han återhämtade sig relativt snabbt även om det först kändes som om han skulle dö.
    ‘Bra att höra att min magi kunde göra någon nytta.’ sa han med en fnysning, som om han inte riktigt uppskattade sina förmågor själv. Med en handviftning avfärdade han hennes tacksamhet.
    ‘Tänk inte på det. Du hjälpte mig, och jag hjälpte dig, så enkelt är det.’ han studerade hennes armar som nu var rena och utan tydliga sår och märken, och log lite.
    ‘Ser ut som om det faktiskt fungerade.’ han lät nästan förvånad, för att sträcka sig fram och hälla upp lite vin åt henne.
    ‘Så, Neila… Känn dig inte tvungen att stanna om du inte vill.’ han kände på något vis att det var viktigt att förtydliga det.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg på honom då han verkade förvånad över att magin fungerade och hon skrattade till lite. Lågt och blygsamt då hon trots att hon kände sig mer avslappnad i hans sällskap än någon annans ändå förstod sin plats. Hon var alv, han var människa.
    Han hällde upp mer vin till henne och hon kände värmen öka igen, vinet började stiga lite åt huvudet och hon blev också mer och mer avslappnad. Den röda färgen och livet självt verkade ha återkommit lite till hennes ansikte och ögon.
    ” Jag förstår” Svarade hon honom och nickade lite. Var det ett sätt för honom att diskret be henne gå? Men då hade han inte hällt upp mer vin till henne, eller? Hon tvekade kort och kände sig lite osäker.
    ” Vill ni att jag ska gå? ” frågade hon och lät blicken svepa lite över honom, osäker på vart hon kunde låta den landa.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    ‘Gör du?’ frågade han genuint nyfiken.
    ‘Har du magi själv, kanske?’ trots allt var det ändå så att alver procentuellt sett hade högre sannolikhet att ha magiska förmågor. Eller så hade han läst, men han visste inte i hur stor skala det stämde. Några alver hade han sett i Caras Idhrenin som studerade där, men annars hade han inte sett mycket magi nära alver.
    ‘Nej, nej, så klart inte!’ utbrast Caspian över hennes fråga. ‘Jag ville bara göra klart att du inte måste stanna här, om inte du vill. Så, då du tröttnat på mitt sällskap, är det fritt fram att gå.’ sa han med ett snett leende och gjorde en gest mot den andra fåtöljen.
    ‘Sätt dig nu, du har väl stått tillräckligt idag gissar jag?’ han kommenterade det med ett litet vetande leende.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon såg frågande på honom då han såg lika frågande på henne och då han fortsatte rodnade hon kraftigt. ” Åhh nej.. nej jag menade…” hon slog bort blicken och drog en numera ren och någorlunda torr korkskruv bakom det långa örat. ” Jag menade det som artigt i..Jag förstår …att du kanske inte önskar mitt sällskap”. Sa hon sedan och log lite ursäktande igen.
    Då han så häftigt dock förnekade att han inte ville ha henne där nickade hon lite och slog sig ned i fotöljen vid elden med honom. Hon ställde vinglaset på det lilla bordet intill och kurade in sig i den mjua fotöljen.

    ” hur skulle jag någonsin vilja lämna er sida herr Astor? ” sa hon sedan utan att vända blicken från elden. Hon vågade inte se på honom men kände kinderna bli allt rödare. Hon svalde hårt. ” Det känns som en dröm att vara här med er. Jag trodde inte människor var kapabla att känna sådan medkänsla”. Sa hon sedan och lät plötsligt något sorgsen samtidigt som hon såg fundersam ut. Hon strök händerna nervöst över det vita, mjuka tyget som utgjorde nattsärken hon fått låna. ” Men jag förstår att inget varar för evigt och alla drömmar tar ju slut till slut.” Hon vände blicken mot honom med ett litet leende. Hon studerade hans anletsdrag närmare som för att memorera dem för sig själv. När han hade rest vidare, när drömmen var slut och den mörka verkligheten gjorde sig påmind igen ville hon minnas hans anletsdrag, minnas allt i detalj.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det var nästan som att vara i samma rum som en skrämd fågel som man nätt och jämnt lyckas lugna ned. Minsta snabba rörelse skulle få henne att flyga iväg igen, men åtminstone hade hon just nu bestämt sig för att sätta sig ned. Och det var trevligt med sällskap, speciellt efter den långa resan från Hannadon till Iserion. Vart detta var på väg visste han inte – och kanske det inte han behövde veta heller? Tidigare hade alla sådana kvällar med kvinnligt sällskap haft ett mål, men så här i efterhand hade det varit ytligt och tråkigt. Här fanns något som han ännu inte kunde sätta fingret på. Hennes ord fick honom att le lite bredare, som om han antog att han skämtade.

    ‘Åh väldigt lätt, genom att gå ut genom dörren!’ sa han med sin torra humor, och höjde glaset i en skål för att ta en klunk. Hennes ord som följde var ovanligt intima, nästan svåra att ta in. Ingen hade talat så med honom förr, inte i alla fall så det var mer än artighet. Lite tankfullt skruvade han på sig, då han funderade på hur han på bästa vis skulle svara.
    ‘Världen har verkligen blivit något, om jag är exemplet på en människa med medkänsla. Jag måste vara ärlig, jag är säkert den mest själviska människan du stött på. Nå, jag var det åtminstone, son till en rik visroy och allt det där.’ han viftade med sin hand och suckade lite, den självinsikten var smärtsam.
    ‘Åh, inte behöver vi vara så dramatiska, jag kommer stanna i Iserion ett tag till gissar jag. Vi kan ses igen, om du verkligen vill spendera tid med en tråkmåns som mig.’ sa han lite skämtsamt.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon märkte att han blev obekväm vid hennes ord och hon svalde något. Han försökte skämta bort det hon sa men hon fortsatte. Hon ville ändå att han skulle veta exakt hur mycket hon uppskattat hans vänlighet den här kvällen. Helande av hennes skador och sår visst men faktum var att det var det lilla i det hela. Han hade visat henne vänlighet, värme och respekt. Det var för henne ovärderligt och den här kvällen hade nog helat mer sår än de synliga.
    Hon släppte honom inte med blicken, de gröna kattlika ögonen studerade honom närmare och vändes endast bort blicken då han uppriktigt verkade obekväm med att hon höll den på honom.

    ” I Iserion.. är du långt ifrån den mest själviska.” svarade hon bara sakligt och nickade lite. Hon drog upp knäna i den stora, mjuka fotäljen och slog armarna om dem. Hon lutade huvudet lite åt sidan mot den mjuka kudden. ” Trots allt jag berättare er herr Astor… så verkar ni ändå inte förstå. Det är inte min vilja här som avgör något. Jag har ingen. ” hon log nästan lite roat över hur svårt att han hade att förstå världen. ” I Iserion herr Astor..är alla människor som söner till en rik visroy.. och alla som jag.. är något att vara själviska med”. Hon drog en liten suck innan hon tog bort blicken från den mjukt sprakande elden och lät den vila vid hans ansikte kort igen. Hon var mätt, hade hälsan och var ren. Hon kunde känna att hon doftade av de mjukgörande oljorna och tvålen. Det röda håret hade återfått glans och lyster.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Det gick så klart inte för honom att förstå vad det betydde för henne, han kunde inte sätta sig in i hennes skor och skulle troligen aldrig kunna det. Om han inte var en lågbördig människa illa behandlad i alvernas rike, eller något annat i den stilen. Eller en slav. Men nu hade han alltid varit priviligerad, hela sitt liv. Att förstå tyngden i hennes ord var åtminstone ännu bortom hans förmåga, även om han kanske började ana att det fanns mer där än han först trott. Men att hon talade så varmt om honom fick honom att le lite mer genuint än innan, känna en värme kanske inte helt olik den hon kände.
    ‘Jag får lita på dina ord där, du är experten på Iserion och inte jag.’ sa han och gav henne en liten nickning, medan han lyssnade. Ingen vilja? Det lät hårt, men var det verkligen så definitivt som det verkade?
    ‘Jag får vara ärlig, jag förstår inte men jag lyssnar och jag lär mig. Men, åtminstone här och nu är vi bara två individer som pratar. Låt oss fokusera på det.’ sa han och gav henne ett uppmuntrande leende.
    ‘Vi kan kanske inte förändra världen, men vi kan ändra hur vi själva agerar.’ det hade han fått höra flera gånger i paladinorden, ord han avfärdat men nu kanske såg en mening i.
    ‘Om jag behandlar dig med respekt, kanske andra börjar göra det med?’ beundrande studerade han hennes exotiska ansikte, hur eldens sken dansade i ansiktet och fick hennes hår att bli flammande.

  • Rollspelare
    Member since: 05/05/2022

    Nelia

    Hon satt den mjuka stolen, armarna om benen och lutade huvudet mot den stoppade kudden i fotöljen. Hon drog en nöjd suck och kände sig väl till mods. Det var som att vara i en öm moders famn och hon ville aldrig att kvällen eller natten skulle ta slut. Men hon visste att det inte kunde vara för evigt.
    Hon vände blicken mot honom och studerade honom närmare där han satt. Det kattlika ögonen vilade vid hans ansikte, hans hår och hans hållning. ” Ni är en enastående människa herr Astor. Jag har aldrig träffat någon som er.” sa hon sedan utan att kunna hejda sig och log sedan lite ursäktande nästan medan kinderna flammande röda. Hon vände diskret bort ansiktet så han inte kunde se den kraftiga rodnad som verkade ha bosatt sig på hennes kinder.

    Elden sprakade lugnande och en behaglig tystnad la sig över dem. Hon undrade hur länge hon kunde stanna. Garnisonsmästaren skulle vara rasande och hon fick en orolig rynka i pannan när hon tänkte på vad som skulle vänta henne när hon återvände. Hon hade ju inte gjort något fel men hon visste också att mannens stolthet hade blivit sårad och de alla hade fått extra arbete på grund av henne. Det skulle inte bli den första gången hon fått utstå en bestraffning eller prygling utan egentlig grund. Men något sa henne ändå att den här gången var det annorlunda. Garnisonsmästare hade tappat ansiktet framför sin soldat och rekryt och de alla hade fått mer arbete för att hon inte kunnat göra sitt. Hon bet sig något oroligt i underläppen. Ett nervöst drag hon alltid hade haft.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Caspian kunde inte rå över att le över hur bekväm hon såg ut att vara där i fåtöljen. Så liten hon kunde bli, då hon kurade ihop sig på det där viset. De kattlika ögonen var nästan skrämmande, men vackra och exotiska på samma gång. Att hon sedan överöste honom med komplimanger var svårt att ge ett bra svar på.
    ‘Jag har aldrig träffat någon som dig…’ svarade han, i brist på bättre att säga. Det var trots allt sant.
    ‘Du är ärlig och frispråkig, genuin… Det uppskattar jag.’ sa han, och kunde inte rå för att le även om han insåg att han generat henne då hon såg bort. Att hon var bekymrad om sin hemkomst tänkte han inte riktigt på. Trots allt hade han inte riktigt levt med samma hot som hon hade. Han skrattade lite sedan.
    ‘Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, du gör mig lite tafatt om jag ska vara ärlig.’ sa han till sist.
    ‘I ärlighetens namn kom jag hit och förväntade mig en otäck plats, det stämde gott nog, men att hitta en person som dig var inte något jag förväntat mig.’

Viewing 20 posts - 41 through 60 (of 128 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.