- This topic has 191 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Tankfullt studerade Vésiva bordet och alla dess delikatesser som var färgglada och tycktes vara i alla olika skepnader av färger. Nästan som om ingenting var likt den andra. Till slut, efter att inte ha bestämt sig, stängde Vésiva sina ögon och sträckte sig efter en matbit och stoppade den i munnen. Hon sken upp lite av den sötbittra smaken och smackade lite för att sedan skölja ner den med lite vatten.
“Underbart, så mycket bättre än de flesta… saker man får äta på vägarna” sa hon och sträckte sig efter en annan bit innan hon funderade på dagen framför dem.
“Så, vart skulle vi ta vägen idag?”
-
Han var glad hon uppskattade den exotiska maten, själv hade han väl lite svårare med vissa av bitarna men stoppade ändå in en efter en. Vem visste när de fick någon annan mat än färdkost igen.
“Inte så illa nej” höll han med lite artigt, för han åt sällan på värdshus av sämre kvalitet än detta så någon dålig mat hade han sällan fått.Xharin började bli mätt och läppjade på teet de fått till maten och såg tankfullt på Vesíva.
“Jag skulle nog behöva en karta över området först, annars hade jag väl tänkt att vi skall mot den där skogen som det sägs ingen kommer ut ifrån” han flinade och såg ut att tänka vilket nonsens, för de två skulle defensivt komma tillbaka på ett eller annat sett. Även om det innebar att han fick använda magi lite mer än han tänkt. -
Först var Vésiva fortfarande lite för förtjust i maten och fortsatte att stoppa i sig godbit efter godbit. Hon tog fram en servett och torkade sig kring munnen och tuggade ut det sista. Samtidigt nickade hon år hans kommentar. En karta, det lät som en bra början. Och hon verkade inte allt för orolig över att inte komma tillbaka. Varför skulle hon inte? Hon lade ifrån sig servetten och såg på honom med ett svagt leende.
“En karta, en bra början. Det låter som de flesta hade behövt en, om de inte kommer ut ur skogen.” påpekade Vésiva med ett litet skratt och sträckte sig efter teet för att skölja ner det.
-
Han fingrade på servetten ett bra tag innan han kom på att han kanske borde använda den, kanske inte såg för snyggt ut med kladd i skägget, något han väl inte alltid brydde sig om då han levde ensam till stor del av sin tid. Utan att tänka närmre på saken stoppade han undan några bitar av maten som blivit över till senare i någon av alla fickor i sin klädnad. Visst för att han hade färdkost men varför slösa på den i onödan.
“Precis, det borde väl inte bli för svårt att få tag på en karta, hoppas jag.” Detta var ju trotts allt en mer civiliserad trakt så kartor borde finnas att köpa. Trollkarlen log roat åt henne, det började väl bli dags att ge sig av från värdshuset nu. Så han började resa på sig plocka upp sin packning och staven och gå mot utgången.
-
Vésiva tryckte in en sista matbit i sin mun och tog några sista klunkar av teet. Som inte riktigt var gjort för att dricka så fort och på det sättet. Bittert var det. En grimars och tungan ut för att visa sitt missnöje för att sedan slänga upp sin packning på ryggen och den andra väskan över sin axel. Hon hade nästan glömt av sin åsna i stallet, men kom på sig själv nätt och jämt i sista sekund och höll den i tyglarna. Packningen tycktes fortfarande vara kvar på åsnan, inte allt för mycket verkade stulet åtminstone.
“En karta, det borde vara enkelt att hitta. Jag håller med. Men frågan är om någon har kunnat göra en karta över skogen. Om ingen har kommit ut, menar jag”
-
Han såg tankfullt över staden, han hade ju inte riktigt fått något bra syn på den igår i allt regn, det hade ju vart mer tur att de funnit värdshuset. Så åt vilket håll han behövde inte leta så länge då han såg en skylt till den lilla butiken längre ned på vägen. Problemet var att han sällskap var försvunnet. Inte ens det varade länge; just ja åsnan den hade han med glömt bort.
“Tror jag redan funnit ut vart det finns kartor.” Xharin såg road ut “Jo, du har en poäng där men den borde ju finnas utmärkt på en karta ändå tycker man även om nu den inte är kartlagd. Jag tror vi får nöja oss med det.” sade han och styrde stegen mot butiken, kände på dörren. Stängt. Trollkarlen suckade ljudligt.
“Hrm, det verkar stängt” så vad gjorde de nu då? -
Som om hon inte riktigt trodde på trollkarlen att butiken var stängd, knuffade hon bort mannen och klev framför honom. Hon drog i handtaget själv. Mycket riktigt rörde sig inte dörren en milimeter, hon kunde höra hur en skylt på andra sidan slog mot dörren. Lite fundersam kisade hon mot skylten, några krumelurer syntes på den. Några hon inte förstod, för på de allmänna språket stod de inte.
“Kanske du borde bryta dig in med magi? Vi kan lämna några extra mynt för besväret!” föreslog hon med ett svagt leende och satte både händerna på sin höft och vände sig om mot trollkarlen igen.
-
Xharin gruffade lite över att bli bortknuffad på det sättet, det var ju inte något han var så van vid så det hade överraskat honom att hon gjorde det. Speciellt bara för att också konstatera att dörren var låst och stängd. Själv hade han missat skylten, ärligt talat så hade han väl inte ens tittat i det lilla fönstret på dörren.
Han fnissade nervöst till åt hennes förslag, kanske för att en stor del av honom just tänkt i de banorna. Han sågh sig omkring inte en människa så långt han såg. Med ett litet pojkaktigt busflin gjorde han en gest mot dörren som öppnade sig tyst framför dem.
“Nog kan man det alltid” han svepte in före henne och tog fram ett litet klot ur sin väska samtidigt. Klotet lös upp lagom lite för att de skulle se, så de inte skulle bli sedda utifrån och det svävade nära trollkarlens huvud medan han grävde bland kartorna. -
Egentligen hade det varit ett simpelt förslag. Något som kom in i hennes tankar och inte riktigt var menat att lämna munnen i ord. Fast å andra sidan? Han verkade inte allt för upprörd över hennes förslag dock. Till och med fanns det ett busigt leende, kanske han hade gjort detta förr? Åtminstone gick det snabbt nog som om hon skulle tro att det hade gjorts förr. Hon steg in efter honom och letade själv bland kartorna, kanske inte lika noga som trollkarlen dock.
“Smidigt” påpekade hon med ett litet leende och stoppade på sig en annan karta, som hon förmodligen skulle kunna sälja i ett senare skede.
“Nå, hittar vi något?”
-
Han hade gjort liknade saker förr, överlag så var Xharin inte den som alltid åtlydde förordningar och lagar mer än när han hade lust och just nu ansåg han att hans uppdrag var brådskade. Även om han inte kunde sätta fingret på varför han kände så; på något viss kändes det som det han letade efter var av stor vikt och att ingen annan borde få tag i det.
Xharin gick igenom kartorna så snabbt och noga det nu bara gick och valde ut några han fann lämpliga.“Ja något, jag tror dessa blir till viss hjälp.” sade han medan han rullade ihop några av kartorna han funnit och stoppade ned den i packningen. Medan en annan karta försvann upp i ärmen på han klädnad. Efter detta så plockade han fram en börs med mynt och lade väl synligt på disken till affären. Innan han smet ut lika fort som in plockade ned ljusklotet och lade det i ena fickan.
-
Nyfiken, som alltid, kastade ho en blick mot kartorna som Xharin nämnde. Fast hon fick inte riktigt någon tid att se vad det var för något. För de försvann, den ena ner för packningen, ett par andra i klädnaden. Hon rynkade lite irriterat på pannan för att inte inse att han redan hade börjat röra sig mot utgången. Det var inte förrän hon hörde det bekanta kling från ett mynt som slog mot ett bord som hon skakade på huvudet och försvann ur sina tankar och försökte att ta sig ut utan att fälla allt för mycket ting omkring sig.
“Bra, bra och vad innebär det?” frågade hon, lite affärsmässigt och slängde igen dörren distinkt bakom sig. Så att hon hoppade till, fast hon låtsades förstås som ingenting och ryckte lite i sin tunika som om det hela var förväntat.
-
Trollkarlen såg sig lite nervöst omkring, ingen verkade sett dem vilken tur! Han var redo att ge sig av nu genast, men väntade lite så Vesiva skulle hinna ut ur butiken. Det hade gått riktigt bra det där, över all förväntan.
När hon stängt dörren efter sig så han några steg längs gatan för att sedan ta fram kartan som försvunnit upp i hans ärm. Xharin stannade till och betraktade den ingående.
“Det innebär att jag vet åt vilket håll vi ska nu.. och att denna karta är riktigt bra för tillfället. Den visar närområdet plus skogsbrynet.” Han flinade lite medan han hasplade ur sig orden, för nu ville han ge sig av så fort det gick. -
Sättet och orden vittnade tydligt om att han var ivrig att komma iväg. Fast det kändes som om hela atmosfären var tryckande och skulle avslöja någonting. Det var en perfekt början till ett äventyr. Vad skulle kunna gå fel? Om inte allt?
Till slut nickade hon lätt och slog sina händer exalterat mot varandra för att sedan leta reda på sin packåsna som hade dragit iväg en bit. Hon höll ett hårdare tag om tygeln och nickade ännu en gång.
“Så, då är vi redo att ge oss av! Efter dig, herr trollkarl!”
-
Bra de var redo för färden, trollkarlen kunde inte låta bli att flina lite. Inte behövde hon väl kalla honom herrn, men vad tusan han orkade inte rätta till det just nu. Det skulle nog rätta till sig själv då de lärde känna varandra bättre.
(tänker nog hoppa lite i tiden nu)
Det tog dem nästan tre veckor av resande inte alltid i de trevligaste förhållandena, men inget av vikt hände dem. De mötte få andra personer särskilt ju närmre de kom skogen.
De hade nått skogsbrynet det var en grå trist dag; träden verkade gamla och trötta på det hela taget verkade skogen mycket gammal. Lava och mossa hängde ifrån träden i långa sjok, från trädens dunkla grenar lätt vajande i vinden, marken var full av rötter och snår men ändå relativt framkomlig. Xharin såg inte något konstigt med den, han kände inte ens något konstigt med den. Han slog ut med händerna och rykte på axlarna och gick in mellan de täta raderna av träd.
På kvällen slog de läger i en glänta, det var först nu han började undra varför skogen var så tyst, inga fåglar sjöng bara träden susade, viskade. Han vände sig till sin följeslagare där de satt.
“Är det bara jag eller är det ovanligt tyst här?” -
Tystnad hade aldrig riktigt varit något som Vésiva varit bekväm med. För det brukade sällan bringa något trevligt och definitivt inte pengar eller mat på bordet. Hon svalde lite nervöst och drog en hand genom sitt blonda hår som hade blivit lite mer smutsigt under deras resa. Hon bet sig i underläppen och lät blicken vandra över alla hörn som gick. Det kändes som om det var alldelles för många skuggor kring dem.
“Det känns märkligt här, ja!” utbrast hon och det sista a:et gick rösten upp i tonläge lite och gjorde att hon generat tittade bakåt för att undvika att möta trollkarlens blick.
“Men du kan väl skydda oss med din sån dära, stav?” frågade hon med ett litet skratt, som om det hade varit ett skämt. Honhade förstås svärdet som hennes far hade gett henne. Däremot var det något annat att använda det. Blankt och utan blod hade det varit sedan hon fick det och ärligt talat hade hon förväntat sig hålla det så också.
-
Trollklarlen förstod sin vän för även han började känna sig lite nervös, det var något som pågick som han inte kunde sätta fingret på.
“Troligen så kan jag det ja” han röst var lägre men lyssnade man noga kunde man nog höra att han kände sig illa tillmods över situationen.
“Beror ju lite på vad…” Han kom inte längre för nu var det inte så tyst längre knakande ljud kunde höras som något stort rörde sig i skogen. En märklig dimma började lägga sig över rötterna, tjock ogenomtränglig upp till knähöjd på trollkarlen
Xharin ställde sig upp som någon installerat en fjäder i hans leder, han höll hårt om sin stav och försökte samla sig för att göra något, men vad? Han såg genom den dunkla gläntan men såg inget bara hörde knaket, ljudet var som om det var skogen själv som rörde sig. Men DET var ju inte möjligt! Eller? -
Klart det inte enbart skulle vara den obekväma tystnaden. Nej. Vad skulle en resa till en skog som detta vara utan att något sådant hemskt skulle ske. Vad om dimman var giftig? Bara tanken fick henne att stänga sin mun och försöka hålla andan. Inte för att det tog lång tid innan hon andades ut och in djupt för att få luft igen.
“Beror ju lite på VAD?” utbrast Vésiva fortfarande med rädsla i rösten och hon hade inte varit observant nog om sin omgivning utan försökt att röra sig närmare trollkarlen. Trots allt var det väl nu som man borde hållas ihop? En stor sten var ivägen för henne och hon föll framåt. Hennes händer och knän slog hårt i marken. Helvete. Paniken grep tag i henne. Fanns det ingen väg ut? Hur mycket hon försökte att ta sig upp från dimman, tycktes den bli allt mer tjock och det var svårt att ta sig upp på sina egna fötter igen.
“Hjälp!” knydde hon till slut fram
-
“På vad som detta handlar om!” Trollkarlen lät lite närmre paniken än han tänkt sig, men detta var så oerhört orimligt. Skogar borde inte röra på sig! Inte träd eller rötter häller för den delen!
Han kände en kall rot runt ankeln men lyckades trampa ner den ungefär samtidigt som hans vän föll ner under dimman. Vart tog hon vägen? Han såg verkligen inget alls under sina höfter som de drunknade i dimman, tacksamt nog verkade den inte stiga längre än så.
Xharin famlade mot ljudet av hennes skrik, försökte att inte snubbla över rötter eller stenar. Tur ändå att han hade sin stav att känna sig fram med så han inte snubblade men han ville ju inte råka slå henne med den, det skulle verkligen inte hjälpa nu. Så då och dåå stannade han och stärkte ned en hand i dimman för att känna efter vart hon var.
“Ta min hand!” om hon nu ens såg den? Han hade ju bara gått efter ljudet och trevade på måfå. -
Hon hörde hur paniken hade smygit sig på trollkarlen likaså. Enbart det fick hennes panik att bli ännu större. Var det lika bra att ge upp? Vésiva slog vilt med sina händer men det var rötter som höll henne fast men av någon anledning lyckades hon få tag i en hand. Förhoppningsvis var det trollkarlen. För visst var det hans röst? En liten lättnad kändes och hon höll hårt i det, men rötterna fortsatte att slingra sig över hennes ben, allt hårdare.
“Mina ben är fast!” utbrast hon, samtidigt som hon försökte att ta sig loss.
-
“Jag har dig.” Eller han fick hoppas det var hon, men det kändes inte som en rot det kändes som en hand.
Han kände sig lättad då hon klamrade fast vid hans hand och han kramde den i sin och skulle just lyfta då hon meddelande att hon satt fast. Xharin svor tyst, hur?Magi troligen. Nej, han måste försöka lugna ner sig själv innan han ens försökte att utföra någon magi alls för det gick bara inte då man var på väg att få panik.
Han satta sig på huk, höll hennes hand och försökte lugna sig. Verkligen inte det lättaste bland allt larmet av skogen som flyttade sig. Rötter som krälade runt men ingen av dem verkade hitta honom än.Tänk då Gubbe! Tänkte han surt åt sig själv även om skogen levde var det bara trä. Eld? Det var ju en risk att göra illa hans vän, men ingen stor risk han skulle bränna ned något odå allt var färskt trä. Trollkarlen hade få andra val, han lade ned staven bredvid dem och kände sig fram till hennes ben och rötterna, han tog tag i en av rötterna viskade något. Man kunde höra hur det sprakade till, man kunde se skenet lite genom dimman bara en liten eld, men skulle det hjälpa?
You must be logged in to reply to this topic.