- This topic has 191 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 3 månader sedan by
.
-
Orden fyllde henne med ett litet hopp. Åtminstone kändes det som trolkarlens hand. Tystnaden efter hans ord var nästan oändlig. Var det kört? Greppen om henne kom allt mer och mer, det var nästan som hon kände hur det kröp mot nacken. Snart skulle de väl kapa alla luftvägar. Sprakandet fick henne att hoppa upp – lite för hastigt och hon hoppades innerligt att hon inte istället drog ner trollkarlen. Eld! Fantastiskt! Åtminstone i det kontrollerande formen.
Hon höll fortfarande ett hårt tag om trollkarlens hand och hade i sitt hopp kommit ännu närmare honom. Vésiva lade inte ens märke till det utan kastade en blick vilt omkring sig. Vad nu? Hur skulle de ens komma vidare i all denna dimma och rötter som sträckte sig efter varje fotsteg.
“Spring?!” utbrast hon lite förvirrad och stod fortfarande kvar bredvid Xarnir.
-
Xharin drog upp henne då hon verkade hoppa till tur att han var starkare än han såg ut och kunde dra dem upp och helt plötsligt stod de där i kaoset eld hade fungerat, men om skogen varit som galen innan så vart det värre nu, den verkade verkligen inte gilla eld. Tur den släkts samtidigt som hans hand lämnat roten. Han lyckades få upp sin stav till andra handen och slog på en närgången rot nu nästan i axel höjd. Ja, de måste där ifrån så fort det gick. Han höll hårt om hennes hand. Väjde för grenar eller rötter med staven.
“Springa? Det tror jag inte är en så bra idee..Jag får nog ta oss här ifrån med magi. Litar du på mig?” han talade tyst och och ganska lugnt till henne, och ja för att teleportering skulle fungera alls så måste han ha hennes godkännande. Den magin var en risk han måste ta för han såg ingen annan väg ur detta. -
Det var tur att Xharin höll hennes hand hårt, för det fanns en stor risk att hon hade sprungit åt andra hållet eller vilse i sin panik. Svårt att tänka klart och hon kunde känna hur hjärtat slog hårt i bröstet. Vad var det som var fel med henne? Lite äventyr hade aldrig skadat henne innan.
Litar du på mig? Orden var främmande och förvirrande. Hur kunde hon lita på en främling? Nå, kanske lite mer en bekant nu, men han verkade inte allt för säker på sin egen magi. Och nu frågade han om hon litade på hans magi? Tanken fick henne att få lite mer panik men istället för att skaka på huvudet som hon så gärna ville nickade hon bestämt. Vad fanns det för annat val? Inget. Om man inte ville bli ett med träden förstås.
-
Trollkarlen duckade för en gren, detta började bli farligare, men han måste vänta på hennes svar ändå. Visst för att han förstod att hon kanske inte litade på honom eller magin, det kunde knappast hjälpas just nu. Men han var ändå glad att få en nick som svar. Det fick ta och duga för de måste ut innan skogen tog fast dem. Xharin drog henne närmre och muttrade några obegripliga ord.
Förflyttningen var väl allt annat än smidig som att ryckas med av en fiskelina och allt annat än behagligt. De landade kanske trettio meter från skogen så man kunde fortfarande se den röra sig om man tittade noga genom mörkret, även om den verkade lugna ned sig något nu då de försvunnit.
Trollkarlen snubblade till i landningen, släppte henne men ramlade själv över ända på rygg. ‘Snyggt’ tänkte han sarkastiskt där han låg och såg mot himmelen och inte orkade flytta sig någonstans just nu då hela kroppen värkte. -
Vésiva visste inte riktigt vad hon skulle vänta sig, men det här var inte något hon hade tänkt. Hon föll själv framåt på marken och kände hur gräset under hennes händer och knän. Att det gjorde ont var inget hon tänkte på först. Det var ett senare problem. Hon kände hur det tvistade i hennes mage och hon lade en hand över hennes mun för att stoppa sig från att göra något dumt. Åtminstone kunde hon andas och än hade inte skogen börjat flytta sig mot dem igen. De var räddade! Eller?
“För i Nennas alla virvel strömmar…” svor Vésiva och försökte sätta sig upp och såg sedan på trollkarlen.
“Snabbt tänkt Xar!”
-
Xharin vände sig sakta till sidan och såg mot skogen, det var svårt att se att träden fortfarande rörde sig, de verkade leta efter något? Eller, såg det bara så ut från denna vinkel? han var inte säker han hade aldrig varit med om något liknade.
Trollkarlen låg kvar även han hade på känn de borde flytta sig. Han drog trött på munnen då han hörde henne svära, skönt. Hans vän verkade ha klarat sig det var det viktiga.
“Tack” hostade han farm trött, visst ganska snabbt tänkt det kunde han väl hålla med om, men knappast snyggt utfört. Fast det förstås han hade nästan haft panik. Teleportering kunde gå fel men förutom att han kände sig blåslagen och helt slut verkade han okey. Undra hur nära platsen han tänkt på de var? Han hade lagt den på minnet; en kulle med en stor sten vid vägkanten på vägen till skogen. Inte för det spelade roll han var bara glad att vara ute ur skogen.
“Hur känner du dig?” frågade han efter en lång tystnad. -
Lite för skönt att ligga kvar med händerna och knäna i det mjuka gräset var det. Väldigt lockande att lägga sig ner… Hon drog en djup suck och lade sig ner, för att sedan rulla över på rygg. Hon blickade upp mot skyn som inte hade ett moln att sikta. Solen stod fortfarande högt och värmde henne. Hon slöt ögonen och drog ett djupt andetag. Fortfarande kunde hon känna illamåendet men hon försökte att inte tänka på det.
“Jag mår bra!” utbrast hon, lite i en vitlögn, trots allt ville hon inte klaga åt trollkarlen som nyss räddat henne. Det kändes ju som om alla delar fortfarande var på plats åtmisntone.
“Och du?” frågade hon och öppnade ena ögat för att vila det på trollkarlen.
-
Han kände sig så trött just nu och hade han inte fortfarande hört skogen knaka där längre bort hade han nog somnat. hans vän verkade känna de samma, då han hörde hur lade sig ned hon med. Nåväl lite vila kunde de nog kosta på sig.
Xharin log väldigt blekt, det låt lite som en lögn det hon sa, men han funderade på vad han skulle svara. Han kände sig svag och blåslagen och kunde troligen inte ens förtrolla en kattunge än gång; men det ville han inte svara denna gång. I vanliga fall hade han inga problem med att låtsas vara svag, men nu när han verkligen var det då, då ville han inte säga det.“Jag har mått bättre, behöver nog mest vila lite.” svarade han sakta. “Men vi borde flytta oss lite till innan vi vilar oss, det känns på något vis som om skogen letar efter oss.” Trollkarlen rös lite och började sedan sätta sig upp sakta, handen om staven och såg sig om vart de var. Han hade missat kullen ja. Men så långt vad det nog inte dit hoppades han.
Han reste sig sakta upp på fötter igen gjorde en plågad grimas, tog sig åt ryggen och lutades sig mot staven. -
Hans ord var inte allt för tydliga för henne, som om någon mumlade till henne. Solen värmde skönt och det var som om hon inte riktigt hörde något annat än vindens sus. Att skogen var nära dem och kom närmre verkade inte alls finnas på hennes tankar. De hade ju klarat sig?
Dessutom var det svårt att hålla borta illamåendet och hon använde all sin kraft att fokusera på att få behålla innehållet av deras frukost där den skulle vara. Hon svalde och rullade lite på sidan för att lägga händerna om sin mage.
“Vi borde… vila…” mumlade hon trött
-
Xharin såg mot skogen, med visst obehag. Något mer var fel. Luften kändes tung och fel.
Han såg ned mot sin vän, oroad detta såg verkligen inte bra ut.
“Kom igen nu Vesiva, vi skall vila men inte Här” han betonade varje ord och hoppades verkligen inte att han skulle behöva bära bort henne en bit till, han var inte säker på att han skulle orka det. -
Fokusera på dina andetag. Ett… två… Ett… tv… Vad kom efter två? Tankarna verkade alldelles för röriga och hon rörde sitt huvud lite lojt och skakade på det.
“Vad… vad kommer efter två?” frågade hon samtidigt som hon försökte att hålla sig vaken, men det var som om något gjorde henne sliten och trött.
-
Xharin stirrade lite frågande på sin vän? Hon verkade inte må så bra precis..
“Vanligen tre” sade han trött och såg bort åt skogen igen, den verkade lugnare men han ville nog ändå flytta sig lite till innan de vilade.. Men hur? Hans vän mådde inte bra och han kände sig sliten.
“Kom igen nu! Jag vill helst inte bära dig…” -
“Tre…? Det låter precis som trä…” sa hon med ett skrockande och det verkade som om hon helt glömt av vad hon hade tänkt göra. Vad pratade de om träd för? Nå… de var ju förvisso omringad av träd som dessutom tycktes röra sig, även utan vindens hjälp.
Ett försök till att ställa sig upp gjorde hon, även om hon vinglade som en full gubbe som tagit det sista järnet innan det svartna för hans ögon. Hon försökte återfinna sin balans men det var svårt.
-
Xharin suckade tyst, antingen var det skogen som påverkade henne på något vis eller hans magi, han kunde inte avgöra vilket.
Men han var mycket glad åt att hon kom upp på fötterna själv även om hon nästan ramlade. Rent reflexmässigt så sträckte han ut sin andra hand åt henne som för att stödja henne.
“Kom vi går lite till” sade han vänligt. -
“Tack…” sa hon, i en utandning när han stödde henne. För att vara ärlig så var hon nästan osäker på om hon skulle kunna röra på fötterna. Men vad var det för sätt att inte försöka? Hon drog ett djupt andetag till, som för att samla mod innan hon försökte röra sig. Svårt var det, men de kom några meter i alla fall.
“Vad i helvete… är det som händer” muttrade hon, mer för sig själv än till Xharin.
-
Han log blekt, och fortsatte stötta henne fast knappt någon av dem kunde gå. Det skulle nog gå bara lite till. han såg sig om hela tiden och ja kullen han sett hade kommit lite närmre. Det var dit han tänkt sig, så de skulle ha bra utsikt över området och skogen.
Xharin misstänkte hon frågade sig själv mer än honom men svarade ändå
“Om jag det visste ändå.” han var lite för trött att försöka minnas om han läst om något liknade vid något tillfälle. -
Vésiva följde trollkarlens blick mot träden och rös till av minnet. Vad fan var det som hade hänt? Träd skulle inte röra sig så. De hade inte ens rört vi dem om mindre skada dem!
“Det får vi väl reda på tids nog.” hummade hon och tog sig för huvudet, inte för att de minskade den bultande huvudvärken överhuvudtaget.
“Vad ska vi göra nu?”
-
De hade äntligen nått kullen och han satte sig ned även om det mer såg ut som gubben ramlade ihop. Xharin suckade trött.
“Ja det kan man ju hoppas, vore intressant med något svar för träd borde inte röra sig!”
Han såg lite fundersam ut.
“Bra fråga, vi behöver nog vila först och främst.” så fick han lite mer tid att fundera ut en lösning. -
Vila, det var väl en bra lösning. Åtmistone till att börja med. Kanske det skulle klarna senare.
“Ska vi… hitta ett värdshus?” frågade hon, lite försiktigt. De skulle väl i för sig ta en stund att hitta ett. Men om de hade tur skulle de inte ta allt för lång tid.
“Om du inte vill stanna här?” frågade hon, lite osäkert, för det var någon hon inte var sugen på själv.
-
Ett värdshus vore rena drömmen just nu, Xharin suckade tyst för han orkade inte resa sig just nu.
“Det vore underbart, för egentligen vill jag inte stanna här. Vi vilar något glas bara först?” Det kunde ju ta tid att hitta ett, han mindes inte om de passerat ett på vägen till den märkliga skogen ens så var kunde det finnas ett??
You must be logged in to reply to this topic.