- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 4 år sedan by
.
-
Händelserna utspelar sig år 1420, tredje tidsåldern.
Vättarna har länge levat som utspridda klaner i Worggard. Zekk Grashnak hade dock fått nog av hans folks utspridda natur, svaga militära styrka och brist på handelsmöjligheter eller allianser. Zekk viste att alla dessa måste åtgärdas ifall Worggard ska ha en framtid eller växa i makt, för att han ska kunna härska över ett starkt rike.
Men det första steget var att få alla de gamla och största klanerna och hans folk på nästan 1,500,000 vättar under hans banér på riktigt. Och detta krävde auktoritet, militär utrustning, löften om stabilitet, och en framtid av rikedomar. Vättarna kunde inte längre leva som förut – förändringar måste ske.
Det var då besynnerligt att flera av dessa möjligheterna skulle kunna åstadkommas med hjälpen av någon från utsidan – något som de andra vättarna med mindre intellekt kunde tolka som svaghet. Men Zekk såg detta som en möjlighet. Men han visste att denne gäst han skulle få till sin sal på denna dag skulle be om ett grovt pris för att främja Worggards intressen istället för sina egna.
Det brann lugna eldar i enorma eldstäder i vättekonungens sal. Framför den enorma tronen som minsann inte såg behaglig att sitta på men inspirerade en fruktan för de flesta som ställde sig framför den låg flera worgar och sov. Den allra största av dem, som var nästan storleken av en häst från Mahadwen, var vaken men låg i mitten. Denne hette Xil, och var konungens egna worg. På tronen satt Zekk, Worggards nuvarande härskare, och väntade på denna gäst han hade hört mycket av. De enorma dörrarna som hans farfäder hade stulit från dvärgarna öppnades sakta med oljud medan vättarna vid dörren öppnade dörren för en gäst med svart mantel med huva och svart dräkt långsamt steg in, och gick längs den enorma hallen mot Zekks tron med raska steg.
“Bläckspindel, bläckspindel… ditt namn har jag hört om från våra enstaka handelsmän i Celeras, och från legosoldater av mitt folk. Och du har inte visat dig skygg att handla med mina undersåtar. Men mina handelsmän och legosoldater berättar att du får deras blod att kännas som is i venerna.”
Gästen kommer fram till tronen, varpå han tar av sin huva.
“Storworgen… Dödens klor. Era smeknamn väcker liknande känslor bland dem som hört om era otaliga strider, ers höghet.”
Zekk var belåten av detta utbyte av respekt bland gästen och honom själv. Han gillade att bli smickrad.
“Jag förstår att ni har möjligheten att öppna stora dörrar för oss i formen av handel, i alla former av gods vi behöver, från krigsmaskiner till mat…”
“Ja” instämde gästen.
“… Och att ni kan öppna alliansdiskussioner med ert andra egna folk?”
“Det ska ordna sig.”
“Men berätta för mig, bläckspindel… Du är inte här som en kung, eller en ledare för ett handelsgille… Vad är du?”
Gästen tittade Zekk rakt i ögonen, och svarade denna utan att blinka.
“Du har rätt i det, ers höghet… Jag är varken av dem. Jag är en handelsman. Men likt er är jag dessutom en krigare. Och jag har byggt ett välstrukturerat nät som sträcker över Talanrien. Jag kan se till att ert rike får det vad det behöver, och era trupper har den rustning som de behöver.”
Zekk var fundersam, även om han gillade allt denne gäst hade att säga. Han funderade en stund, men fortsatte att ställa frågor.
“…Och vad kan jag, vättarnas konung, ge i gengäld?”
Bläckspindeln började le.
“Det jag vill ha är ett ställe i Worggard varifrån jag kan styra mitt smuggelnätverk som aldrig ska bli anfallna av vättar på vägarna i norr. Jag vill också grunda en hamn i Bläckspindelns namn norr om Askbergen. Det finns en bukt som har utrymme för en stor mängd skepp. Jag vill grunda Bläckspindelns hamn där. Dessutom vill jag anställa av erat folk för att arbeta som smugglare, och jag vill anställa av era ryttare som mina livvakter på mina färder runt Talanrien, och som legosoldater för Bläckspindelns nätverk. Jag har jobb för många av ert folk, ers höghet.”
Zekk lyssnade på villkoren, som hittills verkade främja vättarna betydligt mera än gästen. Denne skulle givetvis få lättare handelsomständigheter på flera sätt, med ett bo för sina operationer och mycket mera manskap till sitt nätverk. Men allt detta kan fortfarande gynna Worggard. Men ett landområde för ett smuggelnätverks hamn och beskyddning från plundrare för detta smuggelnätverk i norr? Detta var något som han måste få sitt folk bakom, som för det mesta var plundrare om de inte gjorde annat i samhället.
“Ni ber om en stor mängd land, handelsman. Och mitt folk har en livsstil som lutar på plundring på flera områden…”
“Ja, ers höghet. Men mitt nätverk har hittills undvikt vägarna i norr – era plundrare kommer fortfarande ha lika mycket att plundra som de haft förut. Men jag är säker att ni också vill att ert folk överlever utan plundring – och att de som vill fortsätta med det kan göra det utav vilja, och inte behov. Och det kommer säkert att glädja era plundrare att ha tillgång till bättre utrustning då de anfaller dvärgar, män och alver.”
Zekk tittade på denna gäst han hade framför sig. Skulle han få klanerna bakom sig på sådana villkor? De skulle arbeta för en utlänning. Detta kunde inte gå igenom söder om Askbergen.
“Mitt folk kommer aldrig att arbeta i sitt eget land för utlänningar, även om det är en så klok sådan som ni. Varför skulle de?” sade Zekk upphetsat, och höll på att bli irriterad.
“Men ers höghet, det enkla sättet att lösa det är att alla smuggelnätverkets aktiviteter leds av en lokal ledare. Folket ska inte behöva veta att denne är under mig.”
Zekk blev lugnare, funderade åter, och ja. Ifall en av hans mest tillförlitliga ryttare tog platsen som en lokal ledare av Bläckspindelns smuggelnätverk skulle det fungera.
“Ni är klok, bläckspindel. Och jag kan låta er bygga ert lilla spindelnät norr om Worggard i ert eget lilla hörn. Och de av mitt folk som ni vill anställa som vill arbeta för er direkt ska få göra det. Och Brekt av klanen Grashnak, min kusin, ska leda smuggelnätverket under er som en lokal ledare. Men jag vill ha de varor som ni lovat mig, och jag vill förhandla med Me’erisia om allians. Och jag vill ha en del av hela operationens inkomster, som hyra för bukten.”
Bläckspindeln betraktade vättarnas konung. Han visste att konungen nu ville komma till ett slut i förhandlingarna.
“Allt detta låter bra, ers höghet. Men jag vill köpa bukten av er istället direkt. Ni får goda mängder varor och krigsgods i utbyte.”
Zekk skrattade.
“Lämna det till en handelsman att förhandla till det sista. Nåväl! Med tillräckligt av varor är bukten er!”
Bläckspindeln skrattade lika mycket, varpå han bugade till konungen “Ni ska få det ni mest behöver inom kort. Tack för er tid, Storworgen. Jag har ännu en gåva åt er. Hoppas denna hjälper inom att få auktoritet bland de klaner som ifrågasätter er.”
Gästen lade ett antal enorma hajtänder i händerna på en betjänt, som bar dem direkt till konungen. Zekk var mycket belåten, och imponerad att denne hade vetat om tänders betydelse som troféer. Gästen gick iväg, och lämnade vättekonungens salar.
Zekk kände på de enorma tänderna som han fått i gåva från Bläckspindeln.
“Jag vill att ni gör en krona av de här!” Brast han ut till sina tjänare, som började arbeta direkt. Zekk gick fram till Xil, hans enorma worg, och för sin andra hand genom dennes päls, och talar till detta enorma odjur som om det var hans bästa vän, som han kunde dela med alla sina hemligheter. “Vi ska förena Worggard under Grashnak’s flagga, med bläckspindelns hjälp. Det är dags att mitt utspridda folk ska bli ett.”
-
Malvrul hade stått och väntat i skuggorna medan konungen förhandlade med denna utlänning och även om han inte lade sig i tog han och rynkade ogillande på pannan. Kungamakten hade aldrig intresserat honom utan han och hans klan Khakvok hade hållit sig för sig själva i de djupaste tunnlarna. Där slogs det mot dvärgar och andra varelser från djupet om tillgången till sällsynta mineraler. De få gånger de lämnade sina djupa hål var det för att ge sig ut i världen där de fångade skogsandar, andar de förslavde och torterade tills de endast drevs av sitt hat och vrede. Då fängslades de i sten och lera för att bli de beryktade Olog-hai som hans klan Khakvok var kända för?
Var det de som kungen hade kallat honom för eller för att kungen ville ha klanens Khakvoks beryktade tunga infanteri. De var trotts allt mästare på tunnelkrig och där fanns det ingen utrymme för stilfulla manövrar. Ovadsätt vad så hade hans kung kallat på honom även om han själv mest ville tillbaka ner i tunnlarna och utkämpa ytterligare ett skitigt och mörk tunnelkrig bortom världens vetskap. Här uppe bland alla hovvättar och skumma affärer med människor som ville köpa, nej skulle få köpa en del av vättarnas mark, kände han sig mest vilsen. Inte alls som den beryktade dvärgdräparen och blodtörstig härförare som han var känd för. Nej han gillade inte detta, han gillade inte affären om vättarnas land, inblandning av denna bläcksak i deras rike och allra minst att han hade fått höra detta.
”Ge mig ett krig, en riktning och en dvärg stad och jag kommer ge världen mer aska” muttrade han tyst för sig själv
-
Stunder efter att Bläckspindeln hade lämnat vättekonungens sal hade den enorma worgen Xil börjat skälla och väckte upp de andra worgarna runtom. Worgarna gick intresserat omkring i salen varpå en worg gick närmare Malvrul av klanen Khakvok, varpå denne återvände till tronen och lade sig bredvid Xil. Vättekonungen och hans klan Grashnak hade växt worgar i Worggard så länge som vättar funnits, och kungen själv hade växt upp på ryggen av sin worg i otaliga strider. Därför tolkade han väldigt snabbt beteendet bland worgarna och såg mot skuggan där överhuvudet av tunnelkrigarnas klan kom närmare.
“Malvrul! Du är tidig! Men det är en tid sen du varit hos mig här i salarna. Välkommen!”
Vättekonungen tittade på Malvrul och närmade sig denna, varpå han gick fram och gav denne en handskakning där båda tog i varandras nedre arm, som vättar brukade hälsa.
Zekk var dock inte belåten – klanöverhuvuden hade visserligen alla blivit kallade för en stor fest i vättekonungens sal. Men de var inte inbjudna tills förrän senare på kvällen. Zekk visste hur förhandlingarna skulle väcka frågor bland överhuvuden, men det var syftet för att de kallats – att få dem att inse att ett förenat Worggard med starka allianser, bättre utrustning och starkare ekonomi som inte lutade på att vättar förlorade sina liv i attacker mot resande affärsmän och deras livvakter.
“Hur länge har du stått där och lyssnat på kronans ärenden?”, sade Zekk, varpå han vände sig om och gick tillbaka och stod brevid Xil, och rufsade denna i pälsen. Han var säker att salen snart skulle få flera klaners överhuvud som hälsade på.
-
Malvrul stig ut ur skuggorna, till ljuset och han rynkade lätt ogillande på pannan åt det. Han var en nattens varelse och från de djupaste tunnlarna, han hade inte stått i skuggorna för att tjuvlyssna utan för att han föredrog mörkret. Malvrul gick dock ändå självsäkert fram mot tronen iklädd sin klans typiska tunga lemellrustning och under de en ringbrynja som garanterade att vart än fiendes svärd träffade honom skulle de möta stål. Sen hur mycket man såg av själva rustningen var en annan sak då han även var iklädd skin och pälsar som markerade hans status. Upp från ryggen stack det en smal påle som han hade använt för att spetsa hans fienders huvden, en gång mäktiga dvärgkrigare, numera en symbol för hans framgångar.
”Jo det var länge sen ärade Zekk” Han var inte ofta så här högt uppe och en mindre i självaste Worggrad, utan kallelsen hade han nog inte rest hit personligen utan skickat någon representant <b>”Worggrad må vara vårt folks kärna och dess handel oss alla gynnsam men för mig har den lite att offra” </b>Han förstod självfallet betydelsen av staden, hans klan var beroende av att kunna sälja det som de tillverkade utav de mineraler de erövrade. Det han menade var att Zekk hade lite att offra för honom, kronans roll var att översee denna handel och själva Worggrad men vättarna som folk stryde sig själva i sina klaner. Endast vid viktiga frågor ansåg Malvrul att klanernas råd behövdes samlas och bestämma sig. Annars ansåg han att rådet omgavs av för mycket ränkspel likt hela Worgrad.
Ränkspel som detta mötte som han av misstag hade klivit in i, han hade inte hört allt men tillräckligt för att inse att många klaner i synnerhet de som levde ute på låglandet inte skulle gilla detta. Hans avsikt hade varit att få det hela äventyret med Worggrad överstökat med att personligen och direkt fråga kungen vad de hela handlade om och se om det vart värt att stanna. ”Nå om du undrar vad jag tycker om att sälja vårt rike till en utlänning? Min enda fråga är hur detta påverkar Khakvok” Han ogillade det hela men det betydde inte att han såg förlederna med det hela ”I rådslaget med de andra klanerna väger min röst lika tung som er” fortsatte han, han var redo att köpslå om detta och han tänkte minsann utnyttja det faktum att han förmodligen visste mer än vad Zekk hade tänkt berätta för andra klanerna och att han kunde förhandla utan andras inblandade och eviga tjatter som annars jämnt rådde i Worggrad runt kungen när klaner och vättar kämpade om kungens gunst
-
Zekk hade alltid gillat klanen Khakvok. De vättar som levde i de djupaste tunnlarna under bergen i Worggard hade alltid haft kunskapen att sköta sina egna problem, hade sällan bett om Worggards hjälp för att se till att de klarade sig, och hade varit oerhört likasinnade i sitt hat för dvärgar. Dessutom var Zekk väldigt förtjust i Olog-Hai, och var säker på att dessa skulle spela en stor roll i åstadkommandet av flera av de stora målen Zekk hade för Worggard.
Worggards flera klaner var specialiserade på olika saker tack vare den självständighet som de hade. Klan Grashnak stod för kavalleriet av worgar, och klan Khakvok för det tunga infanteriet och användningen av stora krigsmaskiner. Men det fanns ytterligare klanöverhuvud på väg. En klan hade den absolut största mängden vätter, och de var bäst lämpade för att hantera både infanteriet och bågskyttar, och flera av dessa var av de som ofta blev rekryterade till att vara legoknektar utanför Worggard. En annan klan utbildade sina vättar att vara dolkar i mörkret, och de anlitades ibland av utlänningar för att göra lönnmord.
Den sista klanen stod i viktig roll för den kulturella helheten av Worggard, för att de utbildade alla shamaner som utförde religiösa och magiska uppgifter. Dessutom hade denne sista klan bland sig konstnärliga, musikaliska och jämfört med andra vättar vällästa experter (inom matlagning och läkekonst etc.) och utbildare. I krigssituationer var dessa också mycket inblandade, då de bestod med krigshorn, trummor, läkekonst och magi.
Jämfört med andra riken var vättarnas magi, expertis och kulturella aspekter inte så utvecklade, men de var oftast effektiva och lämpade för Worggards behov. Till en viss mån var orsaken till detta att vättar inte levde i regel lika länge som de flesta andra raser. Ett annat problem var att inom dessa klaner var alla vättar inte ens lojala till sina överhuvud, och mycket mindre till kronan i Worggard. Därför innebar det att även om det fanns potential för mycket effektivt samarbete i en större helhet så hade vättarna hittils en brist på ordning, koordination, och vidareutbildning mellan generationer. Men detta var saker Zekk ville ändra.
“Sälja vårt rike? Malvrul, detta handlar bara om en liten bukt norr om Worggard. Vi har inga hamnar, inga handelsgillen, ingen flotta. Vi gör inget med lite strand. Men för den lilla biten strand har denne främling lovat mig att bistå med mycket krigsmaskiner. Krigsmaskiner som era härliga Olog-Hai kan använda.”
Zekk log av alla tankebilder han fick i huvudet av krigsmaskiner, och hans ögon sken av blodtörst. Zekk tog ett par steg mot Malvrul, och tog i dennes axlar.
“En av dessa maskiner ska vara en enorm murbräcka som vi kommer att använda på Zirthimars portar!” brast han ut med entusiasm, och klappade denna på axeln varefter han gick tillbaka till worgen.
“Han ska också se till att vi får specialiserad utrustning till alla våra andra klaner. De kommer alla att få något de önskar mest ur detta, och den biten strand har inte värde för någon av klanerna. Det bor ju inte vättar där heller.”
-
Malvrul verkade inte vara övervägande negativ till det hela, det var trotts allt inte hans område som skulle säljas och i längden skulle nog ökad handel vara mer gynnsam för hans klan. Fundersamt lätt han ena handen plockka upp en av hans många troféer tagna från dvärgarna och rulla medaljongen mellan hans fingrar. Handel skulle vara bra och han hade hört att i Celeras fanns det där fördömda krutet som dvärgarna hade, tänk om hans vättar kunde han en handkanon som någon olog avfyrade innan de gjorde ett stormafnall med hillebarder och stångyxor ” nå handel skulle vara bra men era planer verkar inkludera min klan ” Malvrul visste inte riktigt om han uppskattade just den delen, det hela var för likt alla de ränksmidder och annat politiska tjaffs som fått honom att lämna staden och istället utkämpa sitt eviga krig i bergets djup.
”Jag utgår från att om du ger mig något kräver du något i gengäld?” Han anade att kungen ville ha hans tunga infanteri, utan det skulle vättarna ha något fast att möta dvärgarna tätta formationer. Malvrul hade även sina idéer vad det skulle användas mot, storma Zirthimar men innan han kastade sina vättar mot de portarna fanns det saker och ting han ville diskutera ”För mina vättar är inte bara tunga, de har även åratal av stridserfarenhet mot dvärgar ” En gång i tiden när Malvrul nyligen lyckades ta makten över sin egna klan hade de främst varit en gruvarbetare klan med olog-hai som varit beroende av andras klanrs välvilja. Det var endast med Malvruls stenhårda hand och beslutsamma ledning hans vättar hade blivit kända som tungt infanteri och dess skicklighet i den rollen. De hade gått från en liten och obetydlig klan med en som kunde komma med vissa krav ” Om du önskar att mina tunga vättar slåss för er vill jag kommendera den armén de strider i.” Han talade utan rädsla, trotts worgarna som omgav honom olikt många vättars natur ”Om ni går med på det kommer inget av det som sades i detta rum lämna dessa hallar och mina tunga vättar kommer stödja er utanför dessa hallar ” Han såg upp på kungen, samtidigt som han ogillade politiken i staden kunde han inte försitta en chans att ta striden till dvärgnas huvudstad. Att för en gång för alla krossa de och rida på deras rikedomar hela vägen bort mot Nirai. Dock skulle han vara med på det, så skulle han vara vättkungens befälhavare för den armé som gick över dvärgnas lik.
-
Zekk Grashnak skrockade belåtet.
“Självklart Malvrul! Det hade jag räknat med från första början! Jag vill att du leder din egen klan i strid när det blir dags.” Det var verkligen inte ett problem för Zekk – han hade inte själv mycket erfarenhet av krig inne i bergstunnlar och gruvor. Han ville att de som kunde det bättre än han kunde ta ansvaret för det.
“Planerna inkluderar din klan visserligen, men det inkluderar också dina intressen.” Zekk pausade lite, och såg Malvrul i ögonen.
“Vi kommer också att rösta om en fred mellan alla vätteklaner. Det enda jag vill är att jag har alla klaner bakom mig, och att alla stridigheter mellan vätteklanerna upphör. Vi vättar måste vara starka bakom en flagga: Worggards! Och därför vill jag ha din röst på min sida i ärendet. Det skall gynna oss alla. Det är vad vi behöver för att vi ska tillsammans kunna störta Zirthimar.”
Zekk såg med en drömmande blick mot worgarna, och sedan tillbaka till Malvrul “Och ifall alla klaner röstar för denna inhemska fred belönar jag dem med vad de önskar mest för sina folk och sina trupper. Landområdet som ingen nu bor på eller äger är priset som jag betalar för att det skall ske. Men det enda jag vill ha från dig är din röst på min sida.”
You must be logged in to reply to this topic.