Tagged: Nirai
- This topic has 8 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 2 månader sedan by Kalli.
-
Svetten glänste över den unga kejsarens panna. Det skarpa katanasvärdet i hans hand glänste under solens strålar och vinden lekte lätt med hästsvansen hans mörka långa hår var uppsatt i. Närmare två timmars stridsträning var snart över men det betydde inte att kejsaren tog det lugnare. Han utnyttjade alltid all träningstid till max. Att röra på sig, få använda sin kropp och sin styrka på ett så konkret sätt som möjligt var något av det bästa han visste. Och det syntes. Hans bleka överkropp var bar där han rörde sig över träningsplatsen och definierade muskler spändes tydligt i tur ordning efter övningarna som utfördes. Men, Nirais ledare var ännu ung, även om hans kropp var den av en mans var rörelserna mer lätta och kanske oslipade i jämförelse med de av en mer erfaren krigare.
KLASH!
Katanasvärdet slog hårt i träningsdockan framför kejsaren en sista gång innan han tillät sig att ta ett steg tillbaka för att andas.
“Ni har utvecklats snabbt, ers majestät, snart är ni inte långt ifrån min nivå.”
Kejsaren vände sig om mot den andre unge mannen som uppenbarat sig på platsen. Med ett höjt ögonbryn och skeptisk blick svarade han nykomlingen.
“Din nivå passerade jag för tio år sedan,” ett malligt leende lekte över hans läppar, “Sinlai Kaehdara.”
Ett liknande leende som på kejsarens ansikte drog sig över Sinlai-krigarens läppar.
“Pff,” Sinlai Kaehdara, eller Lee som kejsaren normalt kallade honom, fnös högt, “med all respekt, hans majestät överskattar gravt sina nudelarmars kapacitet.”
Det ryckte i kejsarens mungipor som om han var påväg att skratta.
“Med all respektlöshet, Sinlai Kaehdara tycks ha glömt bort sin kejsares gudomliga styrka, låt mig ha den äran att demonstrera den för dig igen.”Två sekunder senare var de två unga männen i fullfjädrad katanaduell, båda med breda leenden på sina läppar. Små sinkande kommentarer och löjliga förolämpningar slängdes då och då emellan dem under hela matchen.
“Kejsar nudelarm tycks lite slapp idag! Var är denna påstådda gudomliga styrkan jag fick höra om?”
Ett utslag Sinlai-krigaren hastigt fick ducka för kom strax därefter tillsammans med kejsarens skratt.
“Sinlai veklingen är så långsam i sina reaktioner att jag inte ens behöver ta i för att du ska ducka!”De två sparrades retsamt med varandra under en stund, tills en tjänstepojke meddelade att kejsaren var väntad i ett av palatsets konferensrum. Lite motvilligt sänktes de unga männens vapen innan de började ta följe över träningsplanen in mot palatset.
“Du ser verkligen ut som Kejsar nudelarm i de där kläderna Hide.” retades Lee när vännen bara drog på sig en linnetröja innan han började gå mot porten in i palatslokalerna. Hide, som kejsaren föredrog att kallas, fnös lätt utan att bry sig om kommentaren. Visserligen låg det ganska mycket i det vännen sa, den unge kejsaren klädde sig sällan så som en kejsare förväntades klä sig. Hans tunna svarta linneskjorta och lätta svarta linnebyxor var knappt ens något som tjänarna i palatset klädde sig i. Bredvid som prydligt klädda Sinlai krigare till vän såg kejsaren knappt ens adlig ut.
“En kejsares dygd sitter inte i kläderna!”
Åt detta skrattade Lee högt – de båda männen visste att Hide varken brydde som om kejsardygd eller vilka kläder han hade på sig. Han prioriterade helt enkelt bara sin egen bekvämlighet före det allt sådant.
“Nejvisst, ursäkta så mycket ers höghet!” sade Lee överdrivet och bugade sig löjligt djupt innan det två började traska inåt i byggnaden. -
I en av palatsets mest överdådiga salar för viktiga gäster stod Catea Sedana och väntade på att kejsaren skulle anlända. Vad som borde ha känts som en stor ära kändes egentligen som ett straff. Hon hade äntligen klarat alla test som hon tränat inför hela sitt liv, äntligen hade hon blivit en äkta Zeredai! För att bara dagen därpå skickas iväg till Masei, på andra sidan landet. Masei som hon varken hade något intresse av, speciellt inte då hon visste hur kejsarfamiljen behandlat hennes order.
Tack vare kejsarfamiljen var hennes order praktiskt taget en grupp eremiter högt uppe i bergen snarare än här i rikets kärna som det en gång varit, och medan det på ett vis var en sorg föredrag hon på något vis lugnet där i bergen snarare än det hektiska liv hon fått uppleva här i Masei de senaste dagarna. Hon kunde med all säkerhet säga att allt ståhej om hur fantastiskt Masei var inte var något som imponerade henne. Här kunde man knappt höra sig själv tänka, ja om man kanske inte var den bortskämde kesjaren dock för här i konferenssalen i templets hjärta bortom palatsträdgården var det första gången på länge hon kunde andas.
Hit hade hon blivit kallad av kejsarens farbror, Doroku. Nå inte specifikt hon, men han hade beordrat Zeredaiordern att skicka en av deras riddare till palatset, och de hade valt att skicka henne. Säkert för hon var nyast av dem och mest ersättlig. Och Zeredairådet visste bättre än att trotsa kejsarhuset efter århundraden av att bli ignorerade. Mycket visste hon inte, annat än att hon skulle träna eller rådge kejsaren på något v is. Tanken gjorde henne frustrerad, en känsla hon inte riktigt borde få känna. Hon var skolad till att vara neutral i alla ting, men hon kunde inte hindra känslan av att kejsarhuset ville stjäla Zeredaiorderns hemligheter.
Alla dessa tankar fick henne att känna sig frustrerad, irriterad, tankar hon kom på sig själv att hon inte borde känna. Så hon valde att samla sig, sluta ögonen, och påbörja meditation för att hitta sitt egna inre lugn. Snart fann hon frid, och hennes sinne kunde breda ut sig. Hon kunde känna tjänarna som vandrade omkring, vakterna som konstant höll palatset säkert, och snart alla de liv i trädgården från blommor till de minsta organismerna som bodde där. I detta stadium kunde hon snart känna två figurer som närmade sig salen. Två unga män, med en nära relation till varann. Precis innan de öppnade dörren öppnade hon sina ljusbruna ögon för att se på de två figurerna då de steg in med nyfunnen lugn och frid i kroppen och sinnet för vad än skulle komma.
Catea Sedana bar simpla intetsägande kläder i dämpade färger, men som i sin enkla natur påvisade att hon var en krigarmunk från Nirais mer avlägsna delar som man inte allt för ofta såg här i huvudstaden längre. Om ens alls. Trots allt hade de länge sedan gått i exil, och rörde sig sällan så här långt bort från sitt kloster. Det viskades om Zeredai där hon passerat, ordet hade redan spridit sig i templet, ett ord som en gång burit mycket tyngd och kraft men som i dagens Nirai inte var mer än myter och sagor som togs som skrock eller fyndiga påhitt.
Tygerna som gick i gråa, röda och gula färger hängde löst om den unga kvinnans kropp, men med spännen och tygbitar knutna på här och där för att inte förhindra hennes rörlighet. Allting kring henne var enkelt, tygerna, hennes utseende, håret i en simpel knut på huvudet, men samtidigt fanns det en målmedveten elegans och ett ovanligt lugn över henne då hon mötte de två männen som steg in. Att hon var ung var uppenbart, men hennes ålder var svår att placera.
I vanliga fall skulle hennes vapen vila på hennes rygg, det för ordern märkbara och mytomspunna svärdet som de alla bar, som många påstod hade en egen själ och egen vilja, medan andra bara sa det var nonsens och sagor. Svärdet hade hon så klart tvingats, något motvilligt, att ge ifrån sig då hon stigit in i palatset.
Medan de flesta reagerade på kejsaren med vördnad, bugade djupt och visade all respekt de kunde, mötte hon honom snarare med ett förvånansvärt lugn. Hon bugade, artigt, diplomatiskt, men vek inte med blicken från hans ögon.
‘Ers kejserliga höghet.’ sa hon neutralt och lugnt, inte alls med det förakt hon känt en stund sedan, hennes blick på mannen som inte såg adlig ut. Hon visste, med intuitionen hennes tränade förmågor gav henne att han var kejsaren, trots hans ringa klädsel. Hon antog att kejsaren visste varför hon var där, men annars skulle säkert farbrodern snart komma och förklara allt. -
Då dörrarna till salen slogs upp förvånades Hide och hans vän främst av en sak. Så mycket folk… Det ståtliga rummet var fyllt av tjänare och ämbetsmän, fler än kejsaren sett utanför ceremoniella tillställningar på lång tid. Vad är det frågan om? Hade han vetat att samlingen skulle vara så stor hade han trots allt kanske inte klätt sig så som han gjorde. Inte heller skulle han kommit direkt efter en hård träning, svettig och otvättad. Men, trots förvåningen speglades inget av det han tänkte utåt. Inte bara för att etiketten alltid sa att ett fridfullt utryck var det som anstod sig bäst för alla av högre rang, Hides självsäkerhet rubbades inte av att vara den mest nedklädda i rummet. Om någon i kejsardömet kunde komma svettig och oklädd till en formell samling utan att tappa ansikte så var det trots allt kejsaren. Självklart sade etiketten någonting annat, men han var kejsare. Skaparen i fysisk form på jorden. Han kunde göra precis vad han ville. Dock inte utan sin farbrors medgivande, vilket han i detta fallet absolut inte hade. På andra sidan salen stod Doruku Deithal med sina närmsta män omkring sig. Trots att den äldre mannens ansikte var lika slätt och fridfullt som alltid (precis som traditionen sa att det skulle vara) kunde brorsonen känna genom sin farbrors ögon att detta inte skulle gå odiskuterat förbi. Att straffa kejsaren var självklart ingenting farbrodern kunde göra, men ett långt, hårt och mycket olustigt samtal om att ta ansvar och om kejserlig dygd skulle senare under dagen vara oundviklig.
Med en diskret suck som inte kunde höras av någon annan än Lee, som gick precis bakom Hide, klev kejsaren in i salen. Han höjde mjukt men kanske lite hastigt en hand för att signalera till de närvarande att bugningarna och andra hälsningar nu kunde upphöra och mötet – eller vad än farbrodern nu arrangerat – kunde börja. Väl framme på andra sidan rummet, inte långt från Doruku, stannade kejsaren upp men hans ögon var för en gångs skull inte riktade mot farbrodern. Istället hade de fallit på en ung kvinna han aldrig sett förut.
Kvinnan bugade sig och hälsade artigt på kejsaren, men nervositeten som brukade finnas där vid första mötet med landets regent fanns inte. Hon var en av de få personer Hide inte kunde finna ett spår av upprymdhet eller rädsla hos vid första hälsningen. Dessutom höll hon hans ögon hela tiden de var riktade mot varandra, vilket även det var mycket ovanligt. Hide besvarade hälsningen med att lätt buga sig tillbaka mot den unga kvinnan, men inte alls lika djupt som hon gjort mot honom. Baserat på hur hon var klädd och hur hon uppförde sig hade kejsaren sina aningar om vem, eller kanske snarare vad hon var, men han yttrade inte ett ljud utan vände sig mot sin farbror istället.
“Du kallade, farbror.”
Det var inte riktigt en fråga, snarare en order om att Doruku skulle förklara vad det hela handlade om. Detta var i vilket fall som helst vad Doruku gjorde.
“Ers majestät, som ni säkert minns skickade ni förra månvarvet ett brev till Zeredaiordern med förfrågan om att sända en av deras skickliga krigare hit till palatset.”
Hide hade absolut inget som helst minne av att ens ha tänkt tanken på att skicka något brev till någon order senaste månaden. Antagligen för att det aldrig hade hänt. Det här var helt och hållet farbroderns görande och det visste både kejsaren, farbrodern och de högst uppsatta personerna i rummet. Men varken Hide eller någon annan lät så mycket som en andning avslöja något av lögnen. Farbrodern fortsatte:
“Idag har denna krigare anlänt till palatset.” med en mjuk handgest visade Doruku upp palatsets nya gäst – den unga kvinnan. Vilket helt konstaterade Hides misstankar om henne och vad hon var från tidigare. Kejsaren nickade.
“Självklart.” sade han självsäkert, som om allting var glasklart för honom, “då är det på sin plats att välkomstskaran lämnar salen så att inblandade kan plocka upp dialogen där brevet slutade.”
De allra flesta lämnade rummet efter kejsarens order. Många av dem hade antagligen inte ens haft som syfte att på något vis välkomna zeredaikrigaren, utan bara se om hon faktiskt fanns på riktigt. Zeredaiordern var en mycket mytomspunnen order som gått i exil för många generationer sedan. Att en av deras skickliga krigare nu vistades som gäst i palatset var något som väckte uppmärksamhet, till och med bland de högsta ämbetsmännen.Kvar i salen var nu bara kejsaren, Doruku, zeredaikrigaren, Lee och ett par till av farbroderns ämbetsmän. För en ovan kunde Hides agerande ses som ganska kallt, men det var den typen av kejsare han var. Att spendera tid på formella hälsningar, introduktioner, teceremonier eller vad som än väntades var inget han hade mycket till övers för. Hide var i det mesta ganska praktiskt lagd och handlade gärna så snart som möjligt. I det här fallet ville han veta vad farbrodern planerat bakom kejsarens rygg innan någon form av inlindad ceremoni kunde äga rum. Nog för att Hide helt litade på sin farbror, men han ville ändå först alltid vara medveten om besluten som togs innan han godkände och gick med på någonting. Trots allt var det han som var kejsare. Inte Doruku.
Men istället för att vända sig mot farbrodern igen och fråga rakt ut vad som pågick lät Hide ögonen landa på den unga zeredaikrigaren igen.
“Vad är ditt namn krigare?” frågade han i en lugn men auktoritär ton. -
Det var som om hon såg alla personer omkring dem först då när kejsaren talade till henne, efter att hon lämnat sin lilla inre meditation och sinnesro. Givetvis hade hon varit medveten om dem hela tiden, men kanske hade hon blockerat ut dom något för att stilla sin egna nervositet. Trots allt var hon från en plats med lugn, med få personer i sin omgivning. Här i huvudstaden kryllade det av folk, mer än hon någonsin kunnat föreställa sig, på samma vis som hon inte väntat sig en sådan folksamling tillsammans med kejsaren.
Doroku Deithal var en kraftig närvaro där i salen, en som de flesta såg upp till så gott som lika mycket som kejsaren, en annorlunda respekt kanske. Det var till hennes lättnad som de samlade började skingra sig och röra sig mot dörren, även om hon inte ville låta någon folksamling göra henne obekväm. Men all inre konflikt till trots höll hon ett lugnt yttre trots de stora personerna i hennes närvaro.
Hon hade förväntat sig överdådiga ceremonier och långa och utdragna artighetsfraser, men den unga kejsaren verkade vara mer rakt på sak. Var det brist på tålamod, eller något annat? Svårt att säga innan hon spenderade mer tid med honom, och det var väl då som hon på något vis insåg att hon faktiskt var där, och troligen skulle stanna där länge. Inte så som hon förväntat sig början av sitt nya liv.
Då kejsaren vände sin uppmärksamhet mot henne igen mötte hon hans blick, sakligt, neutralt, respektfullt, men inte kanske med den vördnad som många hade för Nirais heliga kejsare.
‘Mitt namn är Catea Sedana, kejsare.’ svarade hon, hennes ton en som visade att hon skolats i diplomatins sätt att prata, men en dialekt som också sa att hon inte var från huvudstaden. Men det var ju redan uppenbart.Doroku studerade kejsarens reaktion, och interaktionen mellan de två, händerna knäppta bakom ryggen då han vandrade långsamt i rummet som han brukade göra då han pratade.
‘Zeredaiordern har varit i exil så länge nu, att många glömt att de existerar.’ konstaterade farbrodern.
‘Men inte i en allt för distant dåtid levde de här i Masei, och bidrog till att Nirai var ett mer civiliserat kejsardöme. Deras förmågor och deras lärdomar togs förgivet, och glömdes bort, förutom de legendariska bedrifter som idag berättas som sagor.’ Han kom fram till de två, och stannade där.‘Kejsaren har i sin vishet varit i kontakt med Zeredaiordern, och har tillsammans med orderns råd kommit fram till att det är dags att sträcka fram en vänskapens hand. Vi har mycket att lära och gynna av varandra, saker som både Masei och Zeredai gått förlorade om under de senaste århundradena. Därför kommer Zeredai Sedana att vara orderns representant, deras ögon, öron och röst under de kommande månaderna då vi tar de första stegen in i ett nytt vänskapsband. I gengäld för att bära zeredaiorderns röst i våra rådslag kommer hon att vara kejsarens rådgivare och suahan, kejsarens läromästare i stridskonst, meditation och strategi.’ han sa detta sakligt och lugnt, som om allt redan var överenskommet, som om kejsaren själv kommit överens om detta och han nu bara räknade upp vad som redan var överenskommet – även om det var hans arrangemang och något som inte direkt kunde ifrågasättas. Såklart fanns det mer bakom detta, alltid små pusselbitar i det stora politiska spelet, men kejsaren kunde säkert räkna ut att fiender och potentiella lönnmördare skulle tänka en gång extra då rykten började spridas om att kejsaren var i sällskap med, och tränades av, en zeredai själv.
Det fanns ett litet leende där på farbroderns ansikte, för han visste nog att allt detta kanske inte skulle smältas direkt av kejsaren. En ny mästare var alltid något att anpassa sig till.
‘Kejsaren har bokat resten av dagen för att lära känna Catea Sedana bättre.’ avslutade han, bugade lätt – bara en formell artighet – backade några steg innan han vände om och gick därifrån med sitt följe.Catea tog in allt detta och försökte inte visa några personliga känslor, nu då det förklarades på detta vis, för att sedan studera kejsaren som för att se hur han förhöll sig till allt detta. Trots allt kunde hon känna på kejsarens aura att mycket av detta inte hade diskuterats förr.
-
Hide höll zeredaikrigarens blick då hon presenterade sig. Hon höll ett fortsatt lugn och neutralitet under hela tiden, något som kejsaren sällan såg då han introducerades till nya personer. Då Catea Sedana talat klart gav han henne en stilla nick som för att uppmärksamma att han lyssnat och respekterade hennes närvaro. För en gångs skull var gesten också genuin. Den unge kejsaren skulle enkelt säga att denna krigares närvaro naturligt ingav en känsla värd av respekt.
Då Doroku Deithal gick vidare med att förklara syftet med Zeredai Sedanas ankomst svartnade dock något inom Hide. Han visade dock ingenting utåt. Hans ansikte och kroppsspråk förblev lugnt och självsäkert. Hela tiden han höll sin farbrors blick såg det för alla andra ut som om farbrodern bara repeterade något som kejsaren redan sagt, trots att allt som sades var helt ny information. Att fortfarande bli behandlad som ett barn, utan något att faktiskt säga till om och utan att ens vara medveten om besluten som tog bakom hans rygg fick blodet att koka inom Hide. Men att säga emot sin farbror var aldrig ett alternativ. Att erkänna att det inte var kejsaren själv som fattade de flesta av besluten var ännu mindre en möjlighet. Det enda alternativet som fanns var alltså att spela med i Dorokus pjäs, även om det många gånger fick kejsaren att känna sig som en marionettdocka.
Hides ögon vändes mot Zeredaikrigaren igen. En ny mästare och rådgivare? Hide var nöjd med den han redan hade. Samtidigt förklarade detta varför hans ordinarie lärare inte dykt upp under dagens stridsträning. Antagligen så har jag inte längre någon ordinarie… Hela situationen irriterade honom, gravt. Han gillade inte det plötsliga bytet. Dessutom var han skeptisk till att det var just en Zeredai som utvalts åt honom. Hur skulle denna kvinna kunna agera rådgivare om hon levt och tränats upp helt i exil? Var hennes förmågor verkligen så bra som berättelserna om hennes order sa? Det var ju som sagt bara berättelser…
Men, skulle han nu spendera resten av dagen med henne så fanns det tid att ta reda på allt detta. Och viktigast först såklart. Så snart Doroku och hans män lämnat Hide och Lee ensamma i salen tillsammans med krigaren talade kejsaren till zeredaien igen.
“Zeredai Sedana.” sade han och granskade henne för ett ögonblick, “som min nya mästare vill jag se vad ni kan lära mig.”
Utan förvarning greppade han tag om Lees katanasvärd. Vännen spärrade förvånat upp ögonen men utan att protestera. Hide kastade smidigt vapnet mot zeredai krigaren för att hon skulle fånga det (då han noterat att hon inte hade några vapen på sig själv) innan han drog fram sitt eget svärd. Lee backade genast instinktivt undan från de andra två.“Visa mig vad för typ av krigare ni är.” beordrade kejsaren med sin katana redo i sin hand.
-
Det var nästan som om hon inte förväntat sig något annat då hon sträckte fram sig handen och tog emot svärdet utan att blinka. Inombords kände hon en viss frustration över att inte få ha sitt egna vapen, men sist och slutligen var det hon som var vapnet och inte svärdet i sig. Hon kunde känna hans frustration över farbroderns ord, som att läsa en bok, tog in alla dessa relationer och känslor omkring henne för att få en så bra uppfattning av läget som möjligt.
Hon drog ett lugnande andetag, nästan frustrerande kanske hur lugn hon verkade i allt omkring henne, och drog klingan ur dess fodral. Att hon tilläts ha ett vapen i kejsarens närvaro så tidigt förvånade henne, men kanske kejsaren inte trodde hon hade förmågan att besegra honom. Eller så litade han på hennes tillförlitlighet, och åtminstone den kunde väl zeredaihedern inte klandra. Med vana händer hanterade hon vapnet, kände på dess balans och höll det sedan avslappnat men stadigt, redo att försvara sig själv.
Det fanns glimten av ett minimalt leende i hennes mungipa.
‘Som er blivande suahan, ers höghet, tror jag det är ni som bör visa mig vilken krigare ni är.’ sa hon, och gjorde en gest åt honom som sa att hon gav honom första draget. En Zeredai anföll inte först, trots allt. -
Måttligt nervös stod Lee ett antal meter bort från kejsaren och zeredaikrigaren då deras duell skulle börja. Hide din idiot, tänkte han, hon kommer sopa mattan med dig. Till skillnad från sin vän var Lee mer traditionell i sitt sätt att vara. Som äldsta son till en av landets mäktigaste Laosiner hade han fostrats strängt från dag ett. Han hade tränats hårt i stridskonst för att för att bli en skicklig sinlaikrigare och strateg, något hans far även var känd för. Inte heller hade han på samma sätt som Hide tillåtits övermod eller uppkäftighet. Det hade kommit som en chock för honom, första gången de träffades, hur Hide så lätt kunde släppa på etiketten. I de tidiga tonåren hade Laosinens son skickats till det kejserliga palatset för att läras upp sida vid sida med den tidigare kejsarens tronarvinge. Det hade inte tagit lång tid för de två pojkarna att bli nära vänner, men det var mycket Hides förtjänst. Lee som drillats mycket hårt i disciplin och etikett skulle aldrig varit så informell som den unge dåvarande tronarvingen. Han hade bugat sig inför deras första privatlektion tillsammans och förklarat vilken ära det var att mötas. Hide däremot hade givit honom en lättsam dunk i ryggen, frågat om hans förnamn och sagt att det var roligt att få en ny träningspartner.
I början av deras relation hade Lee ganska tafatt ändå försökt hålla på det han lärt sig från tidigare men upptäckt ganska snabbt att med Hide så var inte riktigt det jargongen. Den unge kejsaren var lättsam, rak, kaxig och många gånger ganska odisciplinerad. Med åren hade Lee lärt sig att det inte var för att kejsaren inte kände till etiketten, tvärt om kunde han den innan och utantill, han bara struntade i det så ofta han kunde. Men det hela var inte av respektlöshet, det handlade om frihet. Uppvuxen på palatset med strikta ramar, höga förväntningar och ett tungt ansvar var regelbrytandet ett sätt för kejsaren att känna på en viss frihet. Det hade tagit ett tag för Lee att inse detta, men så snart han gjort det så kom det lättare för honom också. Att kalla varandra vid förnamn, skämta på vad som ansågs som opassande sätt och i allmänhet ha en lättsam, nära relation ingav en känsla av normalitet och frihet som kejsaren (och även sinalikrigaren) annars inte hade. Det var i de små detaljerna, förnamnen och skämten, som kejsaren kunde känna sig mänsklig, snarare än en upphöjd symbol som han annars så ofta var.
Dock önskade Lee att hans vän kunde finna sig i att vara en symbol lite oftare (för det kunde han trots allt, många gånger hade kejsaren betett sig precis så som förväntat när det väl var på sin plats). Hans kaxighet kombinerat med den vanliga bristen på etikett kunde nästan kännas lite pinsam ibland. I vart fall för Lee – uppenbarligen inte för Hide. Kejsaren som nu var i full gång med att duellera en zeredaikrigare (enligt legenderna kanske rikets skickligaste krigare) tycktes inte alls ha någon skam över sitt övermod. Trots allt var det ju sällan någon, förutom kejsarens farbror, som faktiskt gav konsekvenser för just detta beteende. Kanske var den nya suahanen ett sätt för farbrodern att disciplinera sin brorson mer? Lee funderade inte vidare på saken utan förberedde sig istället mentalt för att se sin vän för en gångs skull få känna på lite konsekvenser för sin dumhet.
Det var när Hide gjorde ett utfall mot krigaren framför honom som Lee genast visste att om någon skulle få disciplin på kejsaren så var det Catea Sedana med sitt lugn och sin oberördhet av hans position.
-
Catea låtsades om att hon inte kände Lees storm av känslor som gick genom hans sinne på bara några korta ögonblick, utan höll sig fokuserad på kejsaren och vad han tänkte göra till näst. Hela sitt liv hade hon tränat mot andra som henne, och främst de som var bättre än henne. Hon hade ingen aning om vad hon skulle förvänta sig här, annat än att hon var förberedd på likadant motstånd som alltid och inte underskattade sin motståndare. Träning från morgon till kväll, pausat med meditation och skriftlära här och där var hennes liv, och hon såg ändå fram emot att testa kejsaren även om hon skolats till att inte finna njutning i kampen. Men hon var fortfarande en ung zeredai, så kanske hon kunde förlåtas lite ungdomlig äventyrlighet.
Hides utfall kom, och Catea såg det redan i sitt sinne innan det kom. Så var det med hennes träning, hennes order, och reflexerna de tränade och förstärkte genom vad andra kallade magi, något de bara simpelt kallade för avalo, som i lösa drag kunde ses som världens energiströmmar. Genom sin koppling till avalo kunde hon med stor säkerhet se vad Hides nästa drag skulle vara, och därav var hennes lätta nästan dansande fötter alltid på rätt ställe för att möta hans utslag. Först försvarade hon sig bara med att möta hans klinga med sin lånade, eller simpelt stiga åt sidan bara någon millimeter ur hans räckvidd, ducka under klingan eller dansa runt honom på lätta fötter. Efter en stund började det hela nästan likna en koreograferad dans, där Hide försökte allt vad han kunde och hon simpelt höll sig undan eller mötte hans attacker. Att han var tränad var uppenbart, men han tog stora risker – kanske blev det så då motståndarna aldrig riktigt vågade riskera att kejsaren skulle skadas, eller riskera att förolämpa kejsaren genom att besegra honom.
‘Bra, ers höghet.’ sa hon till sist då detta pågått en stund då hon fått en del svett på pannan, men knappast lika mycket som kejsaren.
‘Men ni lämnar er vänstra sida öppen då ni gör sådana vida utfall.’ observerade hon professionellt, och som för att demonstrera gjorde hon en plötsligt snabb serie attacker som pressade kejsaren på försvaren tills hon klappade till honom på hans öppna sida med svärdets flata med ett ordentligt smack som ekade i salen sida och sedan steg ur hans räckvidd igen. -
Hide hade väldigt snabbt under duellen insett att han gravt underskattat zeredaikrigarens förmågor. Nog för att han hört om alla de legender och myter som berättade om Zeredaiorderns skicklighet, men de hade ju varit just det – myter. Myter hade trots allt en tendens att överdrivas. Men kanske borde ändå faktumet att hans farbror valt just en av de mytomspunna krigarna till att bli brorsonens suahan ändå givit honom en ledtråd. Hide var inte dålig i stridskonst. Han hade tränats sedan unga år och dessutom haft en del talang. Men Catea Sedanas förmågor var så många gånger bättre än kejsarens att han nästan kände sig löjlig där han gjorde utfall efter utfall som den unga zeredaien blockade eller undvek lättare än en barnlek. Svetten rann ner för Hides panna och bröstkorg då fäktandet slutade. Han var andfådd och mjölksyran pumpade i armar och ben. Zeredaien tycktes inte ens hälften så berörd. Då hon gjorde en rad demonstrativa utfall mot honom fanns det knappt styrka kvar i kejsarens kropp till ett balanserat försvar. Då bredsidan av Cateas lånade katana klatchade till honom med ett högt ljud sänkte Hide sitt svärd och höjde en hand.
“Jag ser varför ni valts ut som min nya mästare.” sade han och nickade respektfullt mot Catea. Det sved visserligen lite efter förlusten, men samtidigt hade han nu mer respekt för förändringen i hans tränare. Den unga zeredaien hade uppenbarligen mycket kunskap som kejsaren inte själv besatt, men som kunde utveckla honom väl i stridskonsten. Lee tog några försiktiga steg fram mot de två tidigare duellerande i rummet.
“Det var ett nöje att se på.” sade han med ett respektfullt leende mot Catea, “Er skicklighet är makalös zeredai Sedana.”
Kejsaren torkade svetten ur pannan.
“Zeredai Sedana, det här är Sinlai Lee Kaehdara.” sade han och gjorde en handgest most sin vän, “min trogna vän och träningspartner. Han är redan en fullfjädrad Sinlaikrigare sedan några år tillbaka och skicklig i konsten samt strategi. Men, om det inte är för mycket begärt önskar jag att han fortsatt kan vara min träningskompanjon och också delvis bli din elev?”
You must be logged in to reply to this topic.