Då dörrarna till salen slogs upp förvånades Hide och hans vän främst av en sak. Så mycket folk… Det ståtliga rummet var fyllt av tjänare och ämbetsmän, fler än kejsaren sett utanför ceremoniella tillställningar på lång tid. Vad är det frågan om? Hade han vetat att samlingen skulle vara så stor hade han trots allt kanske inte klätt sig så som han gjorde. Inte heller skulle han kommit direkt efter en hård träning, svettig och otvättad. Men, trots förvåningen speglades inget av det han tänkte utåt. Inte bara för att etiketten alltid sa att ett fridfullt utryck var det som anstod sig bäst för alla av högre rang, Hides självsäkerhet rubbades inte av att vara den mest nedklädda i rummet. Om någon i kejsardömet kunde komma svettig och oklädd till en formell samling utan att tappa ansikte så var det trots allt kejsaren. Självklart sade etiketten någonting annat, men han var kejsare. Skaparen i fysisk form på jorden. Han kunde göra precis vad han ville. Dock inte utan sin farbrors medgivande, vilket han i detta fallet absolut inte hade. På andra sidan salen stod Doruku Deithal med sina närmsta män omkring sig. Trots att den äldre mannens ansikte var lika slätt och fridfullt som alltid (precis som traditionen sa att det skulle vara) kunde brorsonen känna genom sin farbrors ögon att detta inte skulle gå odiskuterat förbi. Att straffa kejsaren var självklart ingenting farbrodern kunde göra, men ett långt, hårt och mycket olustigt samtal om att ta ansvar och om kejserlig dygd skulle senare under dagen vara oundviklig.

Med en diskret suck som inte kunde höras av någon annan än Lee, som gick precis bakom Hide, klev kejsaren in i salen. Han höjde mjukt men kanske lite hastigt en hand för att signalera till de närvarande att bugningarna och andra hälsningar nu kunde upphöra och mötet – eller vad än farbrodern nu arrangerat – kunde börja. Väl framme på andra sidan rummet, inte långt från Doruku, stannade kejsaren upp men hans ögon var för en gångs skull inte riktade mot farbrodern. Istället hade de fallit på en ung kvinna han aldrig sett förut.

Kvinnan bugade sig och hälsade artigt på kejsaren, men nervositeten som brukade finnas där vid första mötet med landets regent fanns inte. Hon var en av de få personer Hide inte kunde finna ett spår av upprymdhet eller rädsla hos vid första hälsningen. Dessutom höll hon hans ögon hela tiden de var riktade mot varandra, vilket även det var mycket ovanligt. Hide besvarade hälsningen med att lätt buga sig tillbaka mot den unga kvinnan, men inte alls lika djupt som hon gjort mot honom. Baserat på hur hon var klädd och hur hon uppförde sig hade kejsaren sina aningar om vem, eller kanske snarare vad hon var, men han yttrade inte ett ljud utan vände sig mot sin farbror istället.

“Du kallade, farbror.”
Det var inte riktigt en fråga, snarare en order om att Doruku skulle förklara vad det hela handlade om. Detta var i vilket fall som helst vad Doruku gjorde.
“Ers majestät, som ni säkert minns skickade ni förra månvarvet ett brev till Zeredaiordern med förfrågan om att sända en av deras skickliga krigare hit till palatset.”
Hide hade absolut inget som helst minne av att ens ha tänkt tanken på att skicka något brev till någon order senaste månaden. Antagligen för att det aldrig hade hänt. Det här var helt och hållet farbroderns görande och det visste både kejsaren, farbrodern och de högst uppsatta personerna i rummet. Men varken Hide eller någon annan lät så mycket som en andning avslöja något av lögnen. Farbrodern fortsatte:
“Idag har denna krigare anlänt till palatset.” med en mjuk handgest visade Doruku upp palatsets nya gäst – den unga kvinnan. Vilket helt konstaterade Hides misstankar om henne och vad hon var från tidigare. Kejsaren nickade.
“Självklart.” sade han självsäkert, som om allting var glasklart för honom, “då är det på sin plats att välkomstskaran lämnar salen så att inblandade kan plocka upp dialogen där brevet slutade.”
De allra flesta lämnade rummet efter kejsarens order. Många av dem hade antagligen inte ens haft som syfte att på något vis välkomna zeredaikrigaren, utan bara se om hon faktiskt fanns på riktigt. Zeredaiordern var en mycket mytomspunnen order som gått i exil för många generationer sedan. Att en av deras skickliga krigare nu vistades som gäst i palatset var något som väckte uppmärksamhet, till och med bland de högsta ämbetsmännen.

Kvar i salen var nu bara kejsaren, Doruku, zeredaikrigaren, Lee och ett par till av farbroderns ämbetsmän. För en ovan kunde Hides agerande ses som ganska kallt, men det var den typen av kejsare han var. Att spendera tid på formella hälsningar, introduktioner, teceremonier eller vad som än väntades var inget han hade mycket till övers för. Hide var i det mesta ganska praktiskt lagd och handlade gärna så snart som möjligt. I det här fallet ville han veta vad farbrodern planerat bakom kejsarens rygg innan någon form av inlindad ceremoni kunde äga rum. Nog för att Hide helt litade på sin farbror, men han ville ändå först alltid vara medveten om besluten som togs innan han godkände och gick med på någonting. Trots allt var det han som var kejsare. Inte Doruku.

Men istället för att vända sig mot farbrodern igen och fråga rakt ut vad som pågick lät Hide ögonen landa på den unga zeredaikrigaren igen.
“Vad är ditt namn krigare?” frågade han i en lugn men auktoritär ton.

Hide höll zeredaikrigarens blick då hon presenterade sig. Hon höll ett fortsatt lugn och neutralitet under hela tiden, något som kejsaren sällan såg då han introducerades till nya personer. Då Catea Sedana talat klart gav han henne en stilla nick som för att uppmärksamma att han lyssnat och respekterade hennes närvaro. För en gångs skull var gesten också genuin. Den unge kejsaren skulle enkelt säga att denna krigares närvaro naturligt ingav en känsla värd av respekt.

Då Doroku Deithal gick vidare med att förklara syftet med Zeredai Sedanas ankomst svartnade dock något inom Hide. Han visade dock ingenting utåt. Hans ansikte och kroppsspråk förblev lugnt och självsäkert. Hela tiden han höll sin farbrors blick såg det för alla andra ut som om farbrodern bara repeterade något som kejsaren redan sagt, trots att allt som sades var helt ny information. Att fortfarande bli behandlad som ett barn, utan något att faktiskt säga till om och utan att ens vara medveten om besluten som tog bakom hans rygg fick blodet att koka inom Hide. Men att säga emot sin farbror var aldrig ett alternativ. Att erkänna att det inte var kejsaren själv som fattade de flesta av besluten var ännu mindre en möjlighet. Det enda alternativet som fanns var alltså att spela med i Dorokus pjäs, även om det många gånger fick kejsaren att känna sig som en marionettdocka.

Hides ögon vändes mot Zeredaikrigaren igen. En ny mästare och rådgivare? Hide var nöjd med den han redan hade. Samtidigt förklarade detta varför hans ordinarie lärare inte dykt upp under dagens stridsträning. Antagligen så har jag inte längre någon ordinarie… Hela situationen irriterade honom, gravt. Han gillade inte det plötsliga bytet. Dessutom var han skeptisk till att det var  just en Zeredai som utvalts åt honom. Hur skulle denna kvinna kunna agera rådgivare om hon levt och tränats upp helt i exil? Var hennes förmågor verkligen så bra som berättelserna om hennes order sa? Det var ju som sagt bara berättelser…

Men, skulle han nu spendera resten av dagen med henne så fanns det tid att ta reda på allt detta. Och viktigast först såklart. Så snart Doroku och hans män lämnat Hide och Lee ensamma i salen tillsammans med krigaren talade kejsaren till zeredaien igen.
“Zeredai Sedana.” sade han och granskade henne för ett ögonblick, “som min nya mästare vill jag se vad ni kan lära mig.”
Utan förvarning greppade han tag om Lees katanasvärd. Vännen spärrade förvånat upp ögonen men utan att protestera. Hide kastade smidigt vapnet mot zeredai krigaren för att hon skulle fånga det (då han noterat att hon inte hade några vapen på sig själv) innan han drog fram sitt eget svärd. Lee backade genast instinktivt undan från de andra två.

“Visa mig vad för typ av krigare ni är.” beordrade kejsaren med sin katana redo i sin hand.

Måttligt nervös stod Lee ett antal meter bort från kejsaren och zeredaikrigaren då deras duell skulle börja. Hide din idiot, tänkte han, hon kommer sopa mattan med dig. Till skillnad från sin vän var Lee mer traditionell i sitt sätt att vara. Som äldsta son till en av landets mäktigaste Laosiner hade han fostrats strängt från dag ett. Han hade tränats hårt i stridskonst för att för att bli en skicklig sinlaikrigare och strateg, något hans far även var känd för. Inte heller hade han på samma sätt som Hide tillåtits övermod eller uppkäftighet. Det hade kommit som en chock för honom, första gången de träffades, hur Hide så lätt kunde släppa på etiketten. I de tidiga tonåren hade Laosinens son skickats till det kejserliga palatset för att läras upp sida vid sida med den tidigare kejsarens tronarvinge. Det hade inte tagit lång tid för de två pojkarna att bli nära vänner, men det var mycket Hides förtjänst. Lee som drillats mycket hårt i disciplin och etikett skulle aldrig varit så informell som den unge dåvarande tronarvingen. Han hade bugat sig inför deras första privatlektion tillsammans och förklarat vilken ära det var att mötas. Hide däremot hade givit honom en lättsam dunk i ryggen, frågat om hans förnamn och sagt att det var roligt att få en ny träningspartner.

I början av deras relation hade Lee ganska tafatt ändå försökt hålla på det han lärt sig från tidigare men upptäckt ganska snabbt att med Hide så var inte riktigt det jargongen. Den unge kejsaren var lättsam, rak, kaxig och många gånger ganska odisciplinerad. Med åren hade Lee lärt sig att det inte var för att kejsaren inte kände till etiketten, tvärt om kunde han den innan och utantill, han bara struntade i det så ofta han kunde. Men det hela var inte av respektlöshet, det handlade om frihet. Uppvuxen på palatset med strikta ramar, höga förväntningar och ett tungt ansvar var regelbrytandet ett sätt för kejsaren att känna på en viss frihet. Det hade tagit ett tag för Lee att inse detta, men så snart han gjort det så kom det lättare för honom också. Att kalla varandra vid förnamn, skämta på vad som ansågs som opassande sätt och i allmänhet ha en lättsam, nära relation ingav en känsla av normalitet och frihet som kejsaren (och även sinalikrigaren) annars inte hade. Det var i de små detaljerna, förnamnen och skämten, som kejsaren kunde känna sig mänsklig, snarare än en upphöjd symbol som han annars så ofta var.

Dock önskade Lee att hans vän kunde finna sig i att vara en symbol lite oftare (för det kunde han trots allt, många gånger hade kejsaren betett sig precis så som förväntat när det väl var på sin plats). Hans kaxighet kombinerat med den vanliga bristen på etikett kunde nästan kännas lite pinsam ibland. I vart fall för Lee – uppenbarligen inte för Hide. Kejsaren som nu var i full gång med att duellera en zeredaikrigare (enligt legenderna kanske rikets skickligaste krigare) tycktes inte alls ha någon skam över sitt övermod. Trots allt var det ju sällan någon, förutom kejsarens farbror, som faktiskt gav konsekvenser för just detta beteende. Kanske var den nya suahanen ett sätt för farbrodern att disciplinera sin brorson mer? Lee funderade inte vidare på saken utan förberedde sig istället mentalt för att se sin vän för en gångs skull få känna på lite konsekvenser för sin dumhet.

Det var när Hide gjorde ett utfall mot krigaren framför honom som Lee genast visste att om någon skulle få disciplin på kejsaren så var det Catea Sedana med sitt lugn och sin oberördhet av hans position.

Hide hade väldigt snabbt under duellen insett att han gravt underskattat zeredaikrigarens förmågor. Nog för att han hört om alla de legender och myter som berättade om Zeredaiorderns skicklighet, men de hade ju varit just det – myter. Myter hade trots allt en tendens att överdrivas. Men kanske borde ändå faktumet att hans farbror valt just en av de mytomspunna krigarna till att bli brorsonens suahan ändå givit honom en ledtråd. Hide var inte dålig i stridskonst. Han hade tränats sedan unga år och dessutom haft en del talang. Men Catea Sedanas förmågor var så många gånger bättre än kejsarens att han nästan kände sig löjlig där han gjorde utfall efter utfall som den unga zeredaien blockade eller undvek lättare än en barnlek. Svetten rann ner för Hides panna och bröstkorg då fäktandet slutade. Han var andfådd och mjölksyran pumpade i armar och ben. Zeredaien tycktes inte ens hälften så berörd. Då hon gjorde en rad demonstrativa utfall mot honom fanns det knappt styrka kvar i kejsarens kropp till ett balanserat försvar. Då bredsidan av Cateas lånade katana klatchade till honom med ett högt ljud sänkte Hide sitt svärd och höjde en hand.

“Jag ser varför ni valts ut som min nya mästare.” sade han och nickade respektfullt mot Catea. Det sved visserligen lite efter förlusten, men samtidigt hade han nu mer respekt för förändringen i hans tränare. Den unga zeredaien hade uppenbarligen mycket kunskap som kejsaren inte själv besatt, men som kunde utveckla honom väl i stridskonsten. Lee tog några försiktiga steg fram mot de två tidigare duellerande i rummet.
“Det var ett nöje att se på.” sade han med ett respektfullt leende mot Catea, “Er skicklighet är makalös zeredai Sedana.”
Kejsaren torkade svetten ur pannan.
“Zeredai Sedana, det här är Sinlai Lee Kaehdara.” sade han och gjorde en handgest most sin vän, “min trogna vän och träningspartner. Han är redan en fullfjädrad Sinlaikrigare sedan några år tillbaka och skicklig i konsten samt strategi. Men, om det inte är för mycket begärt önskar jag att han fortsatt kan vara min träningskompanjon och också delvis bli din elev?”