Gera betraktade Fredryl med en lätt höjning av sitt ena ögonbryn när han nämnde hennes namn. Hans ord var artiga, men hans blick hade en eld som antydde att han inte var en man att tas lätt på. Hon log svagt, nästan roat, när Ranghildr gjorde sin anmärkning om hennes titel och nickade långsamt.

‘Fröken Gerda, minsann,’ sa hon lågt för sig själv, nästan som ett eko av drottningens ord. Hon såg på Fredryl igen och tog ett steg närmare, hennes blick granskande men inte fientlig.

‘Jag måste säga att ni är en ovanlig syn här i Frotheim, Eldhjärta. Inte många som kommer hit med både eld i blicken och ord så välslipade. Det är som att se en korp som försöker posera som en svan.’ Hennes röst var lågmäld, nästan mjuk, men det fanns en viss skärpa i orden, som om hon vägde honom noga, som om hon såg något bortom det fysiska planet – men sådan var hennes märkliga förmågor.

När Ranghildr började röra sig, följde Gera med ett steg bakom, hennes rörelser lika säkra som alltid. Hon sneglade på Fredryl, ett outgrundligt uttryck på sitt ansikte.

‘Om drottningen vill höra era hemligheter, Eldhjärta, så får jag väl stå till tjänst och se till att inga oönskade öron smyger sig nära. Men kom ihåg,’ hon pausade kort, hennes ton mer allvarlig nu, ‘sanningar som hålls bakom stängda dörrar har en tendens att brinna hetare än de som talas i det fria.’

Hennes ögon mötte hans en sista gång innan hon vände sig tillbaka mot Ranghildr, hennes långa mantel släpandes lätt i snön. Völvans gröna ögon studerade Ranghildr, som om hon försökte se vad hennes kusin tänkte om främlingen.