Det hade knappt gått en vecka sedan Nilla försvunnit. Att det var oduglingen från Kaldrland som rymt iväg med henne var mer eller mindre bekräftat på kungens korta bud att Katarina skulle infinna sig på slottet. Budet hade inte innehållit så mycket mer och det fick Katarina att få ytterligare en klump i bröstet av oro.

Men det var med likgiltigt ansikte och värdiga steg som hon nu klev genom slottets korridorer. Det kändes som en evighet hon varit där senast, men i verklighet hade endast tre veckor passerat. En tjänare släppte in henne i ett mindre sällskapsrum. Hennes kalla blick fastnade omedelbart på kungen som väntade. Hon neg djupt och elegant.
“Ers majestät”

Katarina rätade sig först då han sa hennes namn. Med höjd blick stred hon fram till fåtöljen, rättade till kjolarna och satte sig ned efter att kungen gjort detta. Hon satt rakryggad och med likgiltig blick mötte hon kungens. Vid hans ord bet hon ihop käkarna. Så det var så han önskade att denna konversation skulle gå? Män var allt inkompetenta.

“Det verkar som att din myndling stulit min dotter” hennes röst var sammanbiten och man kunde höra en viss nyans av ilska över denna olyckliga situation. Men även om hennes yttre höll värdighet och säkerhet så bubblade oron inom henne. Hon var ensam i det här, då hennes man knappast ställt in sitt krigståg utan lämnat henne i denna ödesdigra situation att hantera ensam.

Katarina smalnade av ögonen vid hans ord och snörpte på munnen. Hade han verkligen antytt den djupaste av förolämpningar om hennes dotter?
“Även om du må vara kung så ska du akta dig för vad du anklagar min dotter för” hennes röst var låg, men skarp. Kanske vågade hon yttra orden för hon var uppvuxen i Celeras och visste att även de mäktigaste kunde omintetgöras, kanske för att hon visste att hennes man kunde samla styrkor större än kungens egna. Eller så var det ett ögonblick av moderlig ilska. Han hade lika gärna kallat hennes dotter för hora rakt ut.

“Du visste om att han bett om hennes hand av min man. Vad ska du göra åt det din myndling ställt till med?” svarade hon återigen, om än med en svalare ton. Det hade ju trots allt varit anledningen till att hon lyckats få deras överenskommelse, för kungen hade minst sagt verkat upprörd över att kaldrländaren bett om Nillas hand.

Katarina fick bita ihop käkarna för att inte gnissla tänder. Ur hennes perspektiv verkade det inte som att kungen varken var upprörd eller särskilt brydd över situationen. Delikat? Hon fnös inombords. Varför var männen runt omkring henne så likgiltiga inför denna katastrof som kunde drabba alla hennes döttrar.

“Och du hoppas på att han då skulle skicka hem min dotter? Jag tror knappast en kaldrländare är så civiliserad” det fanns en spänning mellan hennes ögonbryn då hon talade och rösten var lägre än normalt. “Eller att de ens kommer att ta detta till slyngelns far?” hon fann det inte troligt.

Katarina höjde ena ögonbrynet åt hans ord. Det kändes så tandlös. En tandlös kung som inte agerade. Hon fnös inombords.
“Jag utgår ifrån att po-” hennes ord avbröts av den lilla prinsessan som stormade in och en ogillande spänning syntes över hennes läppar. Hennes döttrar må vara vilda till naturen, men av en prinsessa att bara rusa in sådär? Men hon förblev tyst och väntade på att prinsessan avlägsnade sig så de kunde fortsätta tala.

Kaels blick smalnade något då Tristian talade, men han lade en lugnande hand på den lilla prinsessans axel för att tysta henne då hon så gott som blivit ignorerad av sin far i vanlig ordning. Den unge mannens blick mötte Katarinas för ett ögonblick, och sedan valde han att ignorera sin bror så som Tristian alltid körde över honom.
‘Lady Katarina, jag kan inte föreställa mig en mors oro för sin försvunna dotter…’ började han och tänkte sig för som hastigast innan han fortsatte.
‘Den unge mannen, Arlin, måste ha lurat med henne med vackra ord och fina löften. Som ni säkert kan gissa har jag i min befattning många under mitt befäl specialtränade för att hitta försvunna personer. Jag kan skicka några handplockade experter direkt.’ sa han och vände sin blick mot Tristian.
‘Om ers höghet tillåter.’ det sista var något sarkastiskt.

Katarina nickade åt Kaels ord, det var precis så det var! Dumma, lättlurade flicka. Hennes blick vändes genast till konungen, inväntande hans svar. En lättad suck lämnade henne då Tristian gick med på förslaget och hon log svagt mot dem båda. Hon gav sedan Kael en vädjande blick.
“Hämta hem min dotter. Det är som du säger, hon har blivit bedragen till att göra detta” hennes ord kom direkt från hjärtat och rösten darrade lätt av oro. En oro som gnagde djupt inom henne, för hon hade känslan av att de handlat för sent.

Kael hoppade nästan förvånat till över det plötsliga tjutet som fyllde rummet, men snart förstod han att det kommit från den unga prinsessan.
‘Nej?’  tänkte han för sig själv, vad annat val hade de än att göra Arlin till en uppvisning på vad som hände med de som trotsade dem? Han hann inte göra något själv innan Tristian hade tagit sin dotter för att tillrättavisa henne, och han höjde ett ögonbryn något åt Katarinas riktning över uppvisningen men visade också att han gärna talade med henne innan hon återvände. Han vände sin uppmärksamhet åt Tristian igen.
‘Bror, jag tar Tirrin med mig så kan du få fortsätta med ditt, så eskorterar jag Lady Katarina.’ sa han, trots allt var flickan inte att skuldbelägga för allt detta.