Post has published by Hanlinn
Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 20 total)
  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Inte nog med att han hade en dotter vars skrik och gråt efter Arlin ekade i korridorerna. Mycket av fin porslinet hade redan gått i kras. Huvudvärken var värre. Förutom en gnällande fru, som tjatade om ännu ett barn… och den nuvarande dotterns gråt… hade många rykten om att Kaels trolvade Nilla hade rymt med hans skyddsling.

    Ilskan var tydlig hos kungen och han hade tänkt att avfärda tjänaren som försiktigt tassat på tå in i rummet. Fast när han hörde att Katarina J’lothain var på väg igenom hans korridorer, hejdade han sig själv och nickade lite bestämt.

    Om inte han hade lovat bort sin bror till den där odudliga dottern, hade han haft ett problem mindre nu. På skrivbordet stod en bricka med frukost, fast den var orörd. Vem kunde ha aptit i en sådan här situation?

    Han reste sig och rörde sig mot en spegel som fanns på väggen för att ordna till sitt hår och borstade av sina stiliga kläder. Det var trots allt ingen orsak att se ovårdad ut och med en sista blick i rummet vandrade han ut till ett mindre sällskapsrum för att möta sin gäst.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Det hade knappt gått en vecka sedan Nilla försvunnit. Att det var oduglingen från Kaldrland som rymt iväg med henne var mer eller mindre bekräftat på kungens korta bud att Katarina skulle infinna sig på slottet. Budet hade inte innehållit så mycket mer och det fick Katarina att få ytterligare en klump i bröstet av oro.

    Men det var med likgiltigt ansikte och värdiga steg som hon nu klev genom slottets korridorer. Det kändes som en evighet hon varit där senast, men i verklighet hade endast tre veckor passerat. En tjänare släppte in henne i ett mindre sällskapsrum. Hennes kalla blick fastnade omedelbart på kungen som väntade. Hon neg djupt och elegant.
    “Ers majestät”

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Blicken, som förra gången de hade möts hade varit nyfiken och nästan beundrande, var nu istället hårda och allvarliga. Hans ögon var lite röda och mörkt under ögonen vittnade om att han inte hade sovit gott de senaste dagarna.

    “Katarina” hälsade han simpelt och nickade åt henne för att göra en gest mot en av fåtöljerna i salen. Trots allt skulle det nog inte bli ett allt för kort möte och han föredrog att ha ett sådant här konversation sittande. Han slog sig ner i den andra fåtöljen och knäppte sina händer i sitt knä för att syna Katarina uppifrån och ner.

    “Det verkar som om din dotter har flytt landet.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Katarina rätade sig först då han sa hennes namn. Med höjd blick stred hon fram till fåtöljen, rättade till kjolarna och satte sig ned efter att kungen gjort detta. Hon satt rakryggad och med likgiltig blick mötte hon kungens. Vid hans ord bet hon ihop käkarna. Så det var så han önskade att denna konversation skulle gå? Män var allt inkompetenta.

    “Det verkar som att din myndling stulit min dotter” hennes röst var sammanbiten och man kunde höra en viss nyans av ilska över denna olyckliga situation. Men även om hennes yttre höll värdighet och säkerhet så bubblade oron inom henne. Hon var ensam i det här, då hennes man knappast ställt in sitt krigståg utan lämnat henne i denna ödesdigra situation att hantera ensam.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var inte svårt att höra ilskan i hennes röst och se att hon inte var lika bekväm över situationen som hon hade varit förra gången. Kungen strök sin ena tumme över sitt pekfinger för att fortfarande hålla blicken på henne. Allvarlig, fast det fanns ett irriterande lugn där.  Han hade ett litet höjt ögonbryn över hennes sätt att tilltala honom.

    “Eller förförde din dotter min myndling?” föreslog han med ett snett leende för att sedan göra en gest framför sig. Det spelade ingen roll och han rätade på sig.

    “Och vad hade du tänkt göra åt det? Eller ska vi häva förlovningen?” fortsatte han i en ton som om de talade om vädret.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Katarina smalnade av ögonen vid hans ord och snörpte på munnen. Hade han verkligen antytt den djupaste av förolämpningar om hennes dotter?
    “Även om du må vara kung så ska du akta dig för vad du anklagar min dotter för” hennes röst var låg, men skarp. Kanske vågade hon yttra orden för hon var uppvuxen i Celeras och visste att även de mäktigaste kunde omintetgöras, kanske för att hon visste att hennes man kunde samla styrkor större än kungens egna. Eller så var det ett ögonblick av moderlig ilska. Han hade lika gärna kallat hennes dotter för hora rakt ut.

    “Du visste om att han bett om hennes hand av min man. Vad ska du göra åt det din myndling ställt till med?” svarade hon återigen, om än med en svalare ton. Det hade ju trots allt varit anledningen till att hon lyckats få deras överenskommelse, för kungen hade minst sagt verkat upprörd över att kaldrländaren bett om Nillas hand.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Förstås hade det varit en dum idé att yttra sina tankar högt. Fast å andra sidan kände han en liknande ilska som han kunde se stråla ut genom hennes ögon. Det medvetna sättet som hon inte använde de rätta sättet att tilltala honom… Så klart irriterande men på något fann han det också rätt roande och nästan skönt.

    “Vad min plan är?” frågade han och sträckte sig efter ett glas vatten som fanns i närheten. Han var tyst en stund, innan han sneglade mot Katarina med ett litet snett leende.

    “En delikat situation… så klart.” sa han och smackade med sina läppar innan han såg ut genom fönstret.

    “Hans far kommer inte att acceptera ett sådant giftermål om inte de blir fast innan de når fram.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Katarina fick bita ihop käkarna för att inte gnissla tänder. Ur hennes perspektiv verkade det inte som att kungen varken var upprörd eller särskilt brydd över situationen. Delikat? Hon fnös inombords. Varför var männen runt omkring henne så likgiltiga inför denna katastrof som kunde drabba alla hennes döttrar.

    “Och du hoppas på att han då skulle skicka hem min dotter? Jag tror knappast en kaldrländare är så civiliserad” det fanns en spänning mellan hennes ögonbryn då hon talade och rösten var lägre än normalt. “Eller att de ens kommer att ta detta till slyngelns far?” hon fann det inte troligt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var förstås sant det om kvinnan sa, även om det lät som en irriterande mygga som vägrade att sluta surra i hans öra. Han hade en rynka mellan sina ögonbryn. En huvudvärk som fanns där alltid med hans fru tjat och nu… Han drog lätt efter andan för att lugna sig.

    “Förstås inte bara. Jag har en spanare som såg vart de var på väg och snart nog har vi dem här igen.” sa han, lite trött och drog en hand genom sitt hår medan han placerade om sina ben så att han satt mer bekvämt.

    “Det bordet inte ta länge tills…” började konungen sedan slogs dörren upp och det var svårt att placera det ilskna skrik som hörde. Fast snart nog kunde han se hans dotter marsera in med en ilsken min och ställde sig emellan konungen och hans gäst. Kronan satt lite på sniskan och skorna hade hon i ena handen. Uppenbarligen hade hon sprungit ifrån kvinnan som alltid tog hand om henne.

    “Arlin ska hem, nu!” tjöt hon nästan ilsket och stampade med ena foten i marken och Tristians ögon smalnade och pekade mot dörren och sa med en mörk röst.

    “Bort nu flicka, vi talar affärer.”

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Katarina höjde ena ögonbrynet åt hans ord. Det kändes så tandlös. En tandlös kung som inte agerade. Hon fnös inombords.
    “Jag utgår ifrån att po-” hennes ord avbröts av den lilla prinsessan som stormade in och en ogillande spänning syntes över hennes läppar. Hennes döttrar må vara vilda till naturen, men av en prinsessa att bara rusa in sådär? Men hon förblev tyst och väntade på att prinsessan avlägsnade sig så de kunde fortsätta tala.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Utan förvarning stegade Kael in i kammaren där Katarina och hans älskade bror Tristian befann sig. Han stormade kanske inte direkt in som han hade gjort förr, trots allt fanns det en begränsning på hur hårt man kunde storma då man stödde sig på en krycka. Uppenbarligen hade Tirrin rusat före Kael innan han hade hunnit in i rummet. Kael drog efter andan där han stod, välklädd som vanligt, men smärtan i hans kropp gjorde honom mer anfådd och ansträngd än han någonsin varit van med förr.

    ‘Jag hörde rykten om att min trolovade lämnat landet.’ sa han, och såg på sin bror och Katarina.
    ‘Av döma på era uttryck verkar det som om ryktena för en gångs skull är sanna.’ påpekade han och steg närmare så han stod mött mot sin bror.
    ‘Återigen antar jag att jag är den siste som får veta?’ han gjorde en grimas, men om den var av smärta eller av ogillande mot sin bror var svårt att avgöra.
    ‘Så, hur ska Kaelreds kungahus agera, ers höghet?’ frågade han sin bror, med något sarkastisk underkastelse.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Huvudvärken bultade i hans huvud och kungen hade ingen lust att ha varken sin dotter eller bror i samma rum. Ögonen var som små sträck och han rynkade lite på näsan som om han kände en äcklig odör för att sedan göra en gest framför sig. Lite nonchalant, som om det var ett försök att låta en del av irritationen släppa. Han knuffade undan sin dotter.

    “Vi har inget annat val än att hämta hem min käre brors blivande brud, och se till att Arlin får sitt straff för den ed han brutit. Det finns två sätt vi kan hantera detta, antingen sänder jag mina egna och mest trogna… specialister… på ärendet. Om inte ni som Nillas mor har en bättre idé om vem som vore lämpad för uppdraget att hämta hem er dotter så hon kommer hem säkert?” sa han och läte blicken vandra mellan sin bror och Katarina.

     

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Katarina såg förvånat upp då även Kael kom in i rummet, men sansade sig ögonblickligen och hälsade på honom med en vördnadsfull nickning där hon satt. Hans fråga var även en hon ville få svar på och den svala blicken vändes tillbaka till kungen. Hennes ögon smalnade av något då vid hennes fråga. Vad var det han antydde?
    “Ers höghet, jag är en handelsmans dotter. Att söka upp människor omfattas inte av min repertoar” hon lät blicken vila på kungen för ett ögonblick, övervägde om hon skulle nämna det brev hon fått av sin man som svar på denna tragedi. Ett kort brev, att han ordnat så att Nillas heder skulle vara i behåll och hon skulle inte oroa sig. Katarina bestämde sig för att inte nämna något, då skulle säkert kungen låta bli att anstränga sig i ärendet.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Kaels blick smalnade något då Tristian talade, men han lade en lugnande hand på den lilla prinsessans axel för att tysta henne då hon så gott som blivit ignorerad av sin far i vanlig ordning. Den unge mannens blick mötte Katarinas för ett ögonblick, och sedan valde han att ignorera sin bror så som Tristian alltid körde över honom.
    ‘Lady Katarina, jag kan inte föreställa mig en mors oro för sin försvunna dotter…’ började han och tänkte sig för som hastigast innan han fortsatte.
    ‘Den unge mannen, Arlin, måste ha lurat med henne med vackra ord och fina löften. Som ni säkert kan gissa har jag i min befattning många under mitt befäl specialtränade för att hitta försvunna personer. Jag kan skicka några handplockade experter direkt.’ sa han och vände sin blick mot Tristian.
    Om ers höghet tillåter.’ det sista var något sarkastiskt.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Ögonen till konungen smalnade något men han försökte att lugna sig själv genom att dra ett djupt andetag. Kael hade alltid varit mer charmande och orden tycktes så enkelt komma till hans bror. Ett tag hade han varit avundsjuk på det. Önskat att han sluppit den där tunga kronan och allt vad det innebar. Främst huvudvärk och etikett. Två saker han hade fått nog av sedan länge sedan. Dessutom hade han andra mer… skavande problem än en tös och en pojk som tog till flykt.

    “För all del, bror.” sa han med en syrlig ton.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Katarina nickade åt Kaels ord, det var precis så det var! Dumma, lättlurade flicka. Hennes blick vändes genast till konungen, inväntande hans svar. En lättad suck lämnade henne då Tristian gick med på förslaget och hon log svagt mot dem båda. Hon gav sedan Kael en vädjande blick.
    “Hämta hem min dotter. Det är som du säger, hon har blivit bedragen till att göra detta” hennes ord kom direkt från hjärtat och rösten darrade lätt av oro. En oro som gnagde djupt inom henne, för hon hade känslan av att de handlat för sent.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Kael nickade över sin brors tillåtelse – att han ens behövde göra den formaliteten hade alltid känts fel. Trots allt var det han som styrde armén, inte Tristian.
    ‘Oroa er inte, lady Katarina, jag ska göra allt i min makt för att se till att hon kommer hem säkert.’ lovade Kael på sitt belevade vis, trots allt var de tvungna att ta detta så galant och välvilligt som möjligt. Även om Nillas förräderi förargade honom, kanske inte så mycket på ett personligt plan… Men mer att hela hovet nu visste, på grund av Tristian, att han var förlovad till Nilla. Vad skulle det säga om honom ifall det framkom att hans brud flytt av egen vilja?
    ‘Arlin rövade bort henne, vi måste se till att alla vet det… Och att Kaldrländaren får ett avskräckande offentligt straff.’ sa han och såg på sin bror igen. Han tänkte inte på prinsessans nära vänskap med Arlin då han yttrade de orden.

  • Grundare
    Member since: 31/07/2018

    Det var rent utsagt löjligt att behöva lägga energi, pengar, tid och dessutom sina egna militär på saken. Inte i oroliga tider som dessa. Hans blick var mörk och han hann inte riktigt säga något mer innan den unga flickan gav ifrån sig ett högt nej. Det var nog inte tanken att säga det högt, för hon höll en hand lite skrämd över sin egna mun. Trots allt hade hon varit nära Arlin och kanske själv önskat sig en framtid med honom. Hon fnös och satte näsa i vädret samtidigt som hon korsade sina armar framför sig envist.

    “Arlin? Och inte kvinnan som uppenbarligen förförde honom? Jag hörde nog deras fnitter och… och!” började flickan men Tristian tog ett hårt tag om flickans arm och nästan tryckte henne mot dörren.

    “Det är inte en prinsessas sak att lägga näsan i blöt och sprida lögner, Tirrin.” sa han allvarligt och blicken sökte mot tjänsteflickan som alltid sprang efter hans dotter.

  • Rollspelare
    Member since: 30/12/2018

    Katarina gav Kael ett matt, men tacksamt leende. Att den förbannade barbaren från kaldrland skulle få ett ordentligt straff såg hon som en självklarhet. Om ändå hennes man brydde sig lika mycket om sin familjs heder som sin personliga ära hade det hela sett annorlunda ut. Men uppenbarligen hade han trots dessa bud ändå gett sig av i vårstormarna för att kriga i ett främmande land.

    Hennes blick vändes kyligt mot prinsessan och kungen. En missnöjd spänning fanns över hennes läppar åt beteendet från flickan och hon hade god lust att säga att hon krävde Arlins huvud serverat på ett fat. Men hon lät bli och reste sig långsamt och neg mot kungen.
    “Om vi är klara så här så önskar jag att få återvända hem” hon inväntade kungens svar men sköt en kort blick mot Kael. Hon hoppades kunna utbyta några ord med honom innan hon gav sig av hem igen.

  • Rollspelare
    Member since: 06/01/2018

    Kael hoppade nästan förvånat till över det plötsliga tjutet som fyllde rummet, men snart förstod han att det kommit från den unga prinsessan.
    ‘Nej?’  tänkte han för sig själv, vad annat val hade de än att göra Arlin till en uppvisning på vad som hände med de som trotsade dem? Han hann inte göra något själv innan Tristian hade tagit sin dotter för att tillrättavisa henne, och han höjde ett ögonbryn något åt Katarinas riktning över uppvisningen men visade också att han gärna talade med henne innan hon återvände. Han vände sin uppmärksamhet åt Tristian igen.
    ‘Bror, jag tar Tirrin med mig så kan du få fortsätta med ditt, så eskorterar jag Lady Katarina.’ sa han, trots allt var flickan inte att skuldbelägga för allt detta.

Viewing 20 posts - 1 through 20 (of 20 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.