- This topic has 6 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 11 månader sedan by
.
-
Hettan i Iselem var olidlig. Den hade tryckt i flera månader nu, och trots att den lilla hamnstaden med liknande namn som rikets gud Sharahaasa, tycktes havsvindarna ha dött. Regnet likaså. Den spruckna marken tycktes ryka av hettan, och de flesta höll sig inomhus i sina hem gjorda av soltorkad lera. Det var inte den enda katastrof som drabbat landet. Hettan hade givetvis bidragit till en hungersnöd som påbörjat långt innan då all skörd misslyckats. Pesten hade tagit många liv. Samtidigt som fler mord än någonsin skedde i staden. Allt fler bränder och olyckor. Märkliga ting. Folk var rädda, helt enkelt. Och folk dog varje dag. Döden hade blivit så vanlig att det inte ens var en ovanlig syn att se döda kroppar på gatorna – dragna åt sidan i grändernas skuggor. Det tycktes för många som om slutet var nära.
Augustimånaden som vanligtvis borde vara tid för mycket regn var lika varm som det varit i tre månader i sträck. Trots att drottning Akila gjorde sitt bästa för att livnära folket tycktes det vara som att kasta löv i motvind. Hur kunde människor vara så grymma mot varandra? Människor som alltid varit vänliga och hjälpsamma. Grannar som nu dödade varandra. Män som dödade sina hustrur. Hustrur som dödade sina barn. Barn som dödade varandra. Hade Sharah slutligen gett upp sitt hopp med människorna?
Försiktigt tog sig en ung kvinna fram över en av gatorna. Liken av de barn, män och kvinnor som låg i hennes väg försökte hon att inte nudda. Inte av rädsla, men av respekt. Det toviga mörkbruna håret räckte långt ner på ryggen och var inte bra skött på länge. Löst på hjässan hade hon en mörkröd sjal som var svept runt halsen och föll i ett vågigt mönster ner på ryggen. Klädnaden var av liknande färg, likadant som sjalen var klädnaden svart av damm och smuts. Dessutom hade hon lagat den, med ett mörkgrönt tyg hon hade funnit. Hennes fötter var bara, när hon för längesedan förlorat sina skor. Ansiktet var smalt med tydliga drag. Huden var i en aning ljusare ton än hennes hår. Ögonen var stora och tycktes en gång varit oskyldiga, men de ljust gräsgröna ögonen var nu hårda efter att ha uthärdat döden av hela hennes släkt. De hade hårdnat för varje nära som hade mött döden. De flesta allt för tidigt. Däremot fanns fortfarande det oskyldiga, nyfikna och naiva barnet inom henne fast djupt nedgrävt och det var längesedan det visade sig. Trots att det var längesedan hennes älskade mor hade försvunnit från henne, kunde hon fortfarande känna den mjuka handen ömt strykandes över kinden och de varma, djupa andetagen. Skrattet som vanligtvis fyllde hemmet. Allt förlorat, på sådan kort tid. Var det märkligt att hoppet var förlorat?
Gatan sträckte sig till ett litet kapell och de första solstrålarna syntes bakom kapellet. Nästan smygandes tryckte hon ner handtaget så att trädörrarna inte ens gav till ett klagande knarrande. Tidigt som det var, var kapellet helt tomt. Bedrövad, arg och upprörd sjönk hon ner på knä. Tårarna föll ner för hennes kind, de som hon länge hade hållit inne. Ord kom över hennes läppar, ord som hon inte annars skulle ta i sin mun. Hon förbannade Sharah för vad som hade hänt. För det som hade hänt henne och många i staden. Men i nästa stund bad hon för bättre dagar, för att få allt det hon nu förlorat. Trygghet, värme, skratt och familj. Till slut låg hon endast där på knä, med slutna ögon och tårarna hade börjat torka in på kinderna. Den unga kvinnan snyftade till efter att ha skrikit ut sin ilska och sina känslor, tycktes inte vara vid medvetandet med det omkring henne utan inne i sina egna tankar och önskningar.
-
”Hjärtlösa slyna!”
Hon hade hört värre, och det var så skällsord som inte rörde henne i ryggen. Hon stängde beslutsamt dörren till huset, spottade på den. Vätskan såg ut som blod, fast segare. Bladen hon tagit upp vanan att tugga på fick hennes steg att kännas lätta, trots hettan, och hade färgat hennes tänder rödbruna efter alla år. Mot dörren rann det tjocka slemmet i en rak rännil tills det torkade i solen. En lodrät linje, symbolen för död och otillfredställelse.
Mannen som skrikit efter henne hade gjort så i vredesblandad sorg, och han hade gjort det i onödan. När Manauia sagt att hon kunde hjälpa dottern så hade hon menat det. Men det fanns ett pris. Det fanns alltid ett pris. Han hade vägrat se det, utan valt att istället betala för sin ignorans och sin småsinthet med dotterns sista timmar. I hennes ögon kvittade det, han hade ställts inför ett vägskäl och gett upp, istället gör att välja vilken väg han skulle fortsätta vandra, eller ifrågasätta vilka vägar som presenterades för honom. Genom det hade han även valt huruvida dotterns resa var slut. Han såg inte möjligheterna, utan skyllde sin passivitet på hennes hjärtlöshet. Men hon saknade inte hjärta för att hon uppmärksammade det givande och tagande som behövde uppstå för att göra skillnad. Inte givande för sin egen skull, men för andra krafters skull. Hon tog det hon behövde, och det hon såg potential i.
Vissa såg den här torkan som en stor obalans, kanske som ett test av tro och tillit, men hon såg den för vad den var. När marken inte närdes av regnet var det blod som skulle vattna åkrarna, och det var starka krafter som ville ha det på det viset. Hon visste inte ännu varför, men hon hade fått ledtrådar om svek och förakt. Avundsjuka kanske? Det här folket tillbad sin ende gud, och det bådade aldrig väl. Sharah hade sin makt, absolut, men också sin hybris, självgodhet och grymhet. De hade bett om ljusets och solens kraft, nu hade de fått gåvan de bett om.
Hon såg bort mot det lilla följe hon hade med sig, de vaktade ännu djuren och packningen, och skulle vänta på henne så länge hon önskade. Mängden död var stor, och denna plats var hårt ansatt. De kunde inte stanna länge, snart skulle desperationen leda folk till att försöka råna dem på allt de hade, och det lilla vatten de kunde fylla på sina säckar med var numera hård valuta. Men ett kort besök till templet hann hon med, för det fanns ju alltid ett i de här trakterna. Ibland stort, ibland litet, och oavsett storlek var någon tvungen att konfrontera deras gud.
Den dammfyllda vinden slet i de gröna kläderna, och yrde upp sand från vägen där hon med bestämda steg gick fram, slet upp den tjocka dörren och stängde den hårt bakom sig. Hon lät sjalen sjunka ner och lägga sig runt halsen och blottade det rakade huvudet, huden som blivit mörkare än vanligt av solen, och de svarta ögonen som snabbt uppmärksammade att hon inte var ensam.
En ensam soldyrkare mitt i torkan?
”Jag hoppas att du inte ber Sharah om en varmare omfamning än vad han redan givit dig tös. Undan!”
Hon styrde stegen rakt mot altaret, och började gräva i väskan hon hade hängande tvärsöver kroppen efter burkar och påsar som hon vant började slängde upp på stenskivan i rummets ände.
-
Smällen av dörren fick den unga kvinnan att rycka till. Hon skämdes först att hon var där och hoppades innerligt att hon inte hade hört hennes förbannelse. Sedan hörde hon hennes ord och det förvirrade henne. Lite förvånat ställde hon sig åt sidan och det var ett litet krig inom henne om hon skulle se vad främligen höll på med. Kanske var hon en präst? Eller ett svar på hennes bön?
För att samla styrka greppade hon tag i sin sjal och började på tysta barfota fötter röra sig mot främlingen. Till slut tog nyfikenheten över. För vad hade hon att förlora? Hennes liv var inte mycket kvar med och om det ens fanns en gnutta chans att hon kunde hjälpa hennes nära och kära. Vad var det då att tvivla över? Nervöst fuktade hon sina läppar och såg på de saker som kvinnan slog upp på stenskivan.
”Vem är Ni, min dam?” frågade hon artigt. Att förargliga någon var inte det som hon ville och trots allt var hon enbart en bagartös. Eller det var vad hennes föräldrar hade gjort. Inte för att ugnen hade varit eldad i på veckor nu. Vem hade råd med bröd? Och dessutom fanns inte ens några råvaror för att laga bröd. Det lilla som hon åt var mestadels gjord på sand från gatan. Hon svalde och tog ett hårdare grepp om sin sjal.
”Och vad gör Ni, min dam?”
-
Hon drog en hand över stenskivan, kände på ristningarna i den, kände efter hur djupa de var. Om hon hade tillräckligt för att fylla dem…
Sharah var inte hennes främsta gudom, det var inte där hon hade som starkast kontakt, men till skillnad från de här människorna var Manauia av en annan övrtygelse. Sharah var varken störst eller ensam, vilket betydde att han kunde påverkas på gott och ont, från högre och lägre makter. Men hon var tvungen att veta huruvida det var han som hade ett finger med i spelet i den här katastrofen, eller om det var någon annan. Hade hon något att säga till om i det som skedde eller stod det utanför hennes nätverk?
En flaska fylld av numera trögflytande röd vätska
Ett spö av trä, brunat i änden
En påse som luktade unket
En väv fylld av symboler
Krita
När hon höft upp sakerna på stenskivan lade hon ner väskan på golvet bredvid sig, kavlade upp sina ärmar. Huden var full av ärr och sår i olika stadium av läkande. En del såg märkligt genomtänkta ut. Hon hade nästintill blockat ut tösen bakom sig men reagerade på henne igen när hon talade. Dam? Hon vände sig om, granskade odiskret den unga kvinnan upp och ner, tog några snabba steg mot henne och stannade på ett avstånd de flesta skulle tolka som ”lite för nära” och spände ögonen i henne.
”Vem jag är? Blott ett verktyg, en kropp för andra att tala genom. Vem är du?”
Hon slog ut med armarna, det dammade om hennes kläder, och ett dovt rassel kunde höras från därunder, men inte som av något metalliskt, utan något mer organiskt.
”Och jag gör vad jag kan”
Hon tittade på flickan igen, granskade henne. Inga skor, ovårdat hår, glansiga ögon, rodnad runt näsan. Hon hade gråtit. Hon bar inga skor. Hon var ensam. Söt.
Ögonen kisade, munnen öppen en stund som för att säga något utan att ännu ha hittat orden.
”När kom den, torkan, sjukan? Berätta”
Tänderna började återigen tugga, mala, på de bladbitar hon hade i munnen.
-
Sättet som uppmärksamheten vände till henne, skrämde den unga flickan. Knappt fyllt tolv år. Hon höll ett stadigt grepp om sin sjal och backade inte undan. Även om kvinnan framför henne var lite för nära… och luktade märkligt. Sött och mörkt på samma gång. Det var nästan som det fick henne att må illa.
“Jag… Jag är Zamira” sa hon, med en röst som var tjock av gråt. Det var ingen idé att säga vem hon var dotter till. Vad hon hade för yrke. För det stämde inte längre. Ingenting. Fast hon ville inte visa för denna främling att hon skulle börja gråta och torkade sig i ögonen som om det vore damm som hade flugit upp i hennes ögon.
“Den kom någon månad sedan. Allt var blommande innan dess. Handeln, människorna… Men sedan vissnade en, efter en…” sa hon och hennes röst var bruten. Det var svårt att inte se de fallna framför sig. Allt blod och mörker.
-
”Zamira…”
Hon kände på namnet, lät det spela över tungan. Och medan Zamira berättade rullade Manauia ut väven över altaret, tog upp påsen och plockade först ut tre benbitar som hon kastade över duken. Noterade var de landade, och grävde vidare i påsen innan handen fiskade upp två hönsfötter, en sluten och en öppen. Med djurdelarna i ena handen vände hon sig återigen till flickan, Zamira, såg hennes tårfyllda ögon och sträckte bestämt fram en hand för att torka hennes kind med tummen. Kanske kunde det uppfattats som en tröstande gest om hon inte snart därefter fört tummen till sin mun för att snabbt smaka på tåren, föra tungan över tänderna innan hon återigen vände sig från flickan, och kastade även hönsfötterna på väven. Hon tittade uppmärksamt på hur de tumlade över duken, var de landade och om de snuddade vid några av benbitarna hon precis kastat.
Intressant.
Flickan hade ingen kvar. Hon var i en perfekt ålder. Ung, ren, full av potential. Som hon själv en gång varit. Och hon stod vid ett vägskäl. Hon hade ett val framför sig, och var nog kapabel till mer än hon själv trodde. Manauias tidigare sökande och uppspärrade ögon mjuknade, och sökte flickans blick på ett allvarsamt sätt. Hon ville inte skrämma henne, men inte heller förleda henne om det inte behövdes. Kanske skulle en mjuk blick hjälpa, en varmare framtoning. Det var inte hennes vanliga approach men det fanns krafter som kunde hjälpa henne, förebilder. Ezili, Freda, Modern, mjuka och omhändertagande krafter att inspireras av.
”De som ser oss säger mig att du inte har någon kvar Zamira, och jag ser att du sörjer dem. Det gör du rätt i. Men jag ser också att du är klok och stark. Sjukan har inte rört dig fast den varit nära. Du söker gudarnas vägledning där du tror att du ska finna den, och du ska få den. De hör dig. Men du kommer inte hitta den där du söker den. Du kommer behöva söka någon annan stans.”
Hon ville inte göra sig skyldig till det dem kallade hädelse riktigt än, utan var tvungen att känna på vattnet innan dess.
-
Scenen framför henne var otäck. Ben, duken och den röda tjocka vätskan som hon kunde tro var blod. Sättet hon hade… smakat… på hennes tår gjorde henne förvirrad. Och det som först kunde se ut som en mild gest ändrades snart till något groteskt. Hon höll sin sjal ännu hårdare, så att hennes knogar vitnade. Orden som yttrades sedan försvann i en slags dimma. Vad var det som den okända kvinnan sa? Hon rynkade oförstående på ögonbrynen. Sättet som främlingen gick ifrån olika personligheter gjorde henne yr. Vad var det hon egentligen menade?
”Vad… vad menar du?” stammade hon till slut fram och försökte att vara stark att möta främlingens blick. Om det var så som hon sa, att de hörde henne, skulle de vända ryggen om hon inte vågade möta kvinnans blick? Det verkade trots allt som om hon kunde förstå vad de sa, hon kastade en blick bakåt då det kändes som om skuggorna blev längre. Var det någon mer där?
”Vad är det vi talar om? Det finns enbart Sharah” viskade Zamira, kanske mest för att övertyga sig själv. Var detta ett test?
You must be logged in to reply to this topic.