- This topic has 20 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 10 månader sedan by
.
-
Elólindë Nárë
Hon var här. Det viskades i hela staden och inte bara i hovets korridorer. Hela staden var nyfiken på den nyanlända drottningen. Var hon Erethils utvalde.. eller var hon kanske Erethil själv?! Rykten hade nått staden och riket innan kvinnan själv såklart och Elólindë skulle aldrig erkänna det högt men hon höll på att dö av nyfikenhet. Hon borde så klart stå över sådant men varför? Hon hade aldrig förstått varför hon skulle neka sidor hos sig själv och än hade hon inte stött på någon som kunnat ge henne en förklaring som hon kunde tro helhjärtat på.
Nyfiken var hon, inte bara på kvinnan själv utan på hennes följe. Hon hade hört att kvinnan kommit i sällskap av människor. Människor vid alla tider! Hon hade alltid velat träffa en, på riktigt träffa en och samtal med en sådan. Vilka historier och hemligheter kunde deras släkte inte avslöja för henne.
Större drömmar förde henne till andra riken och länder men än hade hennes familj inte låtit henne lämna staden. Hon kunde ibland känna hur livet sakta rann henne förbi, även om det var långt och hon ännu ung för deras släkte så kunde det ändå kännas som om hon levde inuti en regndroppe och missade ovädret. Tålamod. Tålamod.” Tålamod”…
Sa hon högt för sig själv i en barnsligt, retsamt tonfall. Hånade sig själv och sina egna tankar. Eller de som uppmanat henne att bruka det. Varför skulle allt tvunget att vara så…tålmodigt? Hon lät blicken vandra över träden, växterna, ljusen och lyktorna. Det var vackert i staden. Hon såg en plats som verkade sakna något och rörde vid de växter som växte där. Ett par blommor slog ut och knoppar skapades. Det fyllde den tomma platsen och gav den både färg och liv. Att kalla magins kraft kom naturligt till henne och hon kände sig inte tröttare än att gå upp för ett par trappor.
Det var lugnt här, några fåglar sjöng vackert i träden och hon fortsatte promenaden i den fridfulla miljön men hennes tankar var oroliga. Hennes familj uppskattade inte drottning Aliennas närvaro i staden och de var inte de enda. Men hur kunde de hålla en sådan absolut tanke och åsikt utan att ens ha träffat drottningen i fråga? Hennes familjs arrogans och avsky förföljde henne och hemsökte hennes tankar.“Tålamod….” upprepade hon nu för sig själv i suck. Tids nog skulle hon se till att få träffa den beryktade drottningen , det var hon säker på. Och när det hände skulle hon ta vara på tillfället till sista stunden.
-
Kanske skulle mötet komma tidigare än anat, för som ryktena redan sa hade Alienna av hus Eledur, drottning över Aldiea, anlänt till Dal’elath tidigare samma dag. För engångsskull verkade det som om även ryktena stämde, för hon hade kommit i sällskap av människor. Det i sig var ovanligt, men att de var krigare som bar Erethils symbol gav dem i alla fall lite mindre misstänksamma blickar än de skulle fått annars. Om än knappt.
För Alienna själv var det en märklig känsla av nostalgi, glädje och sorg att vara här i Nela’thaënas. Mycket hade ändrat sedan hennes barndom här, allt för mycket, men samtidigt fanns det en tidlöshet i Dal’elath och i många saker kände hon igen saker hon nästan glömt bort. Dofter, färger, atmosfären… Även om staden sörjde över drottning Nearenas död fanns här ett lugn som var svårt att finna någon annanstans i världen.
Efter den långa resan fylld med allt för mycket spänning och död, i konstant sällskap av rådgivare, sitt följe och hennes nyblivna beskyddare, hade hon bestämt sig för att lämna gästhuset dedikerat till henne vid eventualiteten att hon skulle dyka upp. Inte hade den blivit använd på många hundra år, men här var hon nu och hennes hem hade varit kvar. Men så klart hade alla i hennes följe likväl inkvarterats där. Men här ute bland de enorma träden och lyktornas sken kände hon sig säker, och hon kunde inte minnas när hon senast gjort det. En falsk känsla av säkerhet kanske, men hon lät inte sina tankar styras i den riktningen just nu.
Liksom att vara befriad från sällskapet hon kommit med var det också befriande att inte längre behöva bära rustningen hennes rådgivare halvt tvingat henne att bära. Axlarna kändes förvånansvärt lätta nu med bara de lätta ljusa tygerna som tyngde dem, och det långa ljusa håret fritt som en mantel över hennes rygg. Hon tog in dofterna, ljuden och stämningen, men stannade upp då hon kände magins flöde i luften. Inte en ovanlig känsla bland alviskt folk, speciellt inte här, men hon hade alltid varit överkänslig då det kom till magi. Nyfiket styrde hon sina steg mot känslan, kanske för att få en blick av vad som gjordes och skapades – alltid kunde man ta med sig idéer med hem till Aldiea.
Det var så hon hittade Elólindë där hon gav liv och färg åt växtligheten omkring sig, och den enkla gesten fick Alienna att le mjukt. Så där enkelt och avskalat klädd var det kanske svårt att tro att hon var en drottning, men hon hade en aura omkring sig som var svår att sätta fingret på. Ungdomlig men gammal på samma gång, allvarsam och barnslig på samma gång, naiv men ändå insiktsfull, och klara isblå ögon som var fyllda med nyfikenhet och kunskap som konstant tävlade mot visdomens råd.
‘Tålamod?’ frågade hon med ett snett leende där hon stod bakom den yngre alven.
‘Enligt vissa är vårt folk för tålmodiga, skulle du inte hålla med?’ -
Elólindë Nárë
Hon såg på de vackra blommorna hon skapat. Hon fortsatte sedan med några fler blad, en annan växt. En slingrande vacker grönska som kunde täcka den vackra statyn. Som en klänning eller rustning av växter. Vackra blommor och törnen. Hon gav liv, genom att ge något av sin egen livskraft. Men det var ett byte hon villigt gjorde. Vad skulle hon med ett oändligt långt liv till? Liv fyllt av hovskvaller och intriger? Hon kunde inte se sig själv leva i flera hundra år med att skapa intriger och allianser.
Hon kanske var bra på det, likt alla som vuxit upp i adeln och kring hovet så hade hon inte klarat sig så länge och så framgångsrikt utan att kunna navigera kring intrigerna. Utan att följa de snirkliga trådarna och nysta upp det för att visa det dolda. Men hon gjorde det knappast med någon passion eller iver som så många andra. Hon såg det som ett nödvändigt ont snarare än ett nöje.Hon bar en vacker klänning i djupt grönt med broderade trådar i guld och koppar. Ätten Nárës vapen med den lysande flamman prydde livet och lågor såg ut att slicka upp längs klänningens kjolar. Tyget var tunt och följde kroppens rörelser. Hennes långa ljusa hår hade hon i en vacker frisyr med delar av det fallande längs axlarna i mjuka lockar. Hon utstrålade en ung, oskuldsfullhet vid första anblicken men de blå ögonen skvallrade om hennes ålder även om hon inte var gammal i alvernas mått mätt.
Då drottningen talade tappade hon koncentrationen något och hon släppte magin. Hon vände sig om och såg på henne ett par ögonblick. Synade kvinnan framför sig innan det gick upp för henne vem som stod framför henne. Hon öppnade munnen för att säga något innan hon fann sin röst och fattning.” Drottning Alienna…”
Hon höjde händerna med handflatorna mot varandra och höjde de omslutande händerna mot pannan i en djup vördnadsfull gest. Hon slog ned blicken och böjde mjukt överkroppen i respekt innan hon rätade på sig något och lät händerna falla igen.
Hon log ett litet prövande, vänligt leende. Kunde hon ha sådan tur?! Kunde Erethil själv höra henne? Hon log större då hon kom på att drottningen faktiskt ställt henne en fråga.“Tålamod är väl ändå en av de 3 benen som stöttar oss i livet? Tålamod, Respekt och Känsla.. Håller inte drottningen med? ”
Hon böjde huvudet i respekt igen vid sin fråga. Hon ville inte direkt säga att hon höll med, till viss del. Hennes egna föräldrar hade straffat henne allt för många gånger för frispråkighet och för hennes brist på tålamod för att hon skulle göra om det misstagen. Hon svalde något och tog in drottningen. Kunde hon vara Erethil själv? Tanken var hisnande och hon kunde känna kvinnans kraft som om den lös från henne själv. Hela luften verkade vibrera kring henne. De ljusa håren på hennes armar stod upp. Hon strök fingrarna över det mjuka tyget.
” Jag har..verkligen sett fram emot chansen att få träffa er drottning Alienna. Ni har säkerligen viktigare möten än mötet med mig. Men jag önskar er välkommen tillbaka. ”
Hon nickade uppriktigt. Hon ville på något vis, instinktivt , att drottningen skulle veta att hon inte höll samma aversion som hennes familj.
-
‘Du vet vem jag är.’ konstaterade Alienna stillsamt, kanske det nästan fanns en gnutta av besvikelse där men den var så gott som omöjlig att märka. Inte så klart på grund av den nya bekantskapen, mer kanske att hon hade föredragit att röra sig anonymt och bli dömd för den person hon var, snarare än den titel hon bar.
Istället för att avslöja sina känslor gav hon istället Elólindë ett varmt och behagligt leende, ett som var smittsamt i sin natur. Alvdrottningens isblå ögon studerade vapnet på hennes kläder, och liksom hon själv blivit igenkänd kände hon givetvis igen familjevapnet den unga alven bar. Hon tog gesterna av vördnad med ro, och gjorde en hälsning hon med i en hand över bröstkorgen och en kort nickning.
‘Det förväntas säkert att en drottning bör hålla med i sådana visa ord, och följa dem själv.’ sa hon, en lekfull glimt i ögonen där för ett ögonblick, till trots mot den aura som fanns omkring henne. Som magiker skulle säkert Elólindë känna kraften som vibrerade inuti Alienna då hon här i Dal’elath bar den öppet snarare än att dölja den. Då den yngre alven fortsatte prata viftade hon bara lätt med handen, som om det inte fanns något behov för att oroa sig.
‘Just nu har jag inga viktigare möten än detta.’ konstaterade hon med ett vänligt leende, trots allt hade slumpen tagit henne dit.
‘Men tack för välkomnandet, dotter av Nárë.’ Hennes blick fladdrade hastigt mot broderierna i hennes kläder och kanske såg hon lite frågande ut där en stund – trots allt hade hus Nárë varit väldigt kritiska då hon besökt Dal’elath senast några hundra år innan då hon mirakulöst uppenbarat sig efter att varit borta så många år att alla antagit henne död. Aliennas isblå ögon lämnade broderierna och gick tillbaka till den yngre alvens ögon.‘Det var så klart inte meningen att störa dig i ditt skapande, men jag drogs hit av nyfikenhet. Du känner till mig, låt mig tänka nu…’ sa hon och grävde i sitt skarpa sinne efter vad hennes rådgivare rapporterat om hus Nárë.
‘Kanske du är det yngsta barnet?’ gissade hon. -
Elólindë Nárë
Hon såg på kvinnan med en väl dold nyfikenhet. Men nyfiken var hon på drottningen som kommit tillbaka. Hon såg att hon överraskat henne med att erkänna att hon kände igen henne. Kunde hon se en besvikelse i alvinnans ögon? Hade den varit där så var den borta ett ögonblick senare. Kanske hade hon bara inbillat sig det hela?
De såg på varandra en kort stund, studerade varandra, mätte varandra men artiga leenden. Drottningens svar, eller brist på svar fick henne att le större. Mer genuint. Det hade kunnat vara ett svar hon skulle gett.Drottningen studerade hennes skapelser med, vad hon kunde se, genuint intresse och rörde vid ett par av bladen hon fått slingrande i en vacker estetik. Varför kände hon sig så nervös? Hon lät blicken vandra kring dem för hon kunde inte tänka sig att drottning Alienna rörde sig fritt, ensam omkring i staden. Inte för att hon var ett helt försvarslöst bytesdjur. Nej. Hon kände magin komma ifrån den slanka kvinnan. Den pulserade från henne, slog mot henne i vågor som höstens vindar som slog mot träden. Som hon tänkte sig vågorna slå mot klipporna vid havet. Hon må ge ett behagligt, ofarligt intryck men hennes magi avslöjade henne. Hon var en av de farligaste varelserna i hela Nela’thaënas. Ett riktigt rovdjur. Det var så att nackhåren reste sig på henne när kvinnans isblå ögon landade vid henne. Hon kände sig inte hotad, inte direkt. Men hennes kropp reagera mer i en ren överlevnadsinstinkt. Undermedvetet.
Drottningen gissade sig till, eller så hade hon hade hon vetat hela tiden, vilken ätt hon tillhörde. Hon log större och nickade bekräftande då drottning Alienna talade om hennes ätt. Hon följde drottningen i stegen och fortsatte långsamt en promenad. Hon log bredare, varmare då kvinnan berömde hennes skapande och hon mötte hennes blick. En stund studerade hon henne lika mycket som kvinnan studerade henne igen.
” Mitt namn är Elólindë Nárë. Yngsta dotter av huset Nárë. Trots er frånvaro Drottning Alienna så är ni väl uppdaterad. ”
Svarade hon drottningen med ett mjukare leende. Hon lät handflatan vila mot marken och kände magin flöda mellan henne och jorden. Hon behövde inte arbeta så hårt för att magin skulle flöda mellan henne och naturen runt omkring. I hennes fotspår dök små vita blommor upp. Det var som om att hon mer än gärna gav sin livsenergi till landet. Hon kände sig som en grå mus intill en påfågel i drottningens närhet. Hon utstrålade så mycket… liv. Som solen.
” Jag vet inte om jag får chansen att tala mer med er när den här stunden är över. Jag kan tänka mig att hela Dal’elath kommer att tävla om er tid och uppmärksamhet. Så jag ber om ursäkt om jag förnärmar er på något vis med mina frågor. ”
Hon log ett litet roat och ett litet ursäktande leende på samma gång. Hon vände blicken bort från kvinnan ut över stadens gator. Hon kunde känna en lätt rodnad klä hennes kinder. Den skänkte hennes mjölkvita hy liv och passade hennes klännings djupa färg vackert.
” Är ryktena sanna? Kommer drottningen med människor till Dal’elath? ”
Frågade hon rakt på sak och brydde sig inte heller om att dölja nyfikenheten och ivern i hennes röst. Hon tänkte inte spendera den värdefulla tiden gudomligheten gett henne på ytliga artigheter. Vem visste hur länge drottning Alienna tänkte spendera i hennes sällskap?
-
Det var mycket som sades utan ord i detta möte, mycket man kunde läsa i deras kroppsspråk, hur de såg på varandra och kanske även i det osagda. Artighetsfraser förväntades utdelas, men Alienna hade inte det bästa tålamodet varje gång då det kom till sådana saker. Kanske var det nackdelen med att vara ett ungt sinne från en annan tidsålder, förflyttad till denna tid genom århundraden av perfekt magisk stasis ,och samtidigt behandlas som om man var lika gammal som de som var hennes jämnåriga?
‘Vas falas Elólinde.’ hälsade hon artigt och med ett varmt tonläge, men med ett genuint leende på läpparna som även syntes i ögonen, hon verkade inte göra sig själv viktigare än den yngre alven i sättet hon talade och bemötte Elólinde. Magisk och farlig kanske hon var, men inga onda avsikter verkade finnas där, mest en genuin nyfikenhet för allt omkring henne. Kanske var det även medvetet som hon lämnade bort familjenamnet, som för att visa att hon såg på den yngre alven som sin egna person, sina egna val, utan att reflektera över eventuell friktion som fanns mellan henne och hus Nárë. Hon försökte vara så uppdaterad hon kunde, och gav henne bara ett hemlighetsfullt leende som svar på den kommentaren.
‘Imponerande arbete.’ sa hon till sist, hon kunde så klart tala så mycket mer om magin – hennes passion och stora intresse, men detta var kanske inte rätt tillfälle att utbyta tankar om magisk teknik och dess utförande i praktiken. Hon studerade växterna, bladen och blommorna en stund, och kanske hon inte först verkade höra frågorna som riktades till henne, innan hon återvände till nuet.
‘Frågor är bäst att släppa ut, så de inte stannar inom en och spricker.’ sa hon till sist, och vände de isblå ögonen som precis studerat Elólindës skapelser, till henne.‘Och för ovanligheternas skull stämmer ryktena, med tanke på det politiska läget är det kanske inte så förvånande att den lilla detaljen redan spridit sig i staden.’ hon suckade till lite trött, för hon visste att hon skulle behöva förklara sig inför rådet. Alienna gjorde en liten nickning med huvudet som inbjöd Elolindë att följa med henne, då hon började promenera på sina bara fötter.
‘Så min fråga tillbaka till dig, Elólindë… Vad säger staden om mitt sällskap?’ -
Elólindë Nárë
Hon stannade upp kort då drottningen stannade. Följde hennes rörelser. Aktion-reaktion tänkte hon och lät tankarna vandra till en av alla de tusentals lektioner hon haft i magisk teori. Hon slickade sig om läpparna något och väntade på att drottningen skulle fortsätta sin promenad. Hon kunde inte bara se, hon kunde också känna hur drottningen studerade henne med alla sinnen. Även det magiska. Hon lyfte försiktigt sköldarna kring sitt sinne. Subtilt som för att inte avslöja sig för mycket. Diskret och artigt som hennes lärare lärt henne. Men hon ville verkligen inte ha någon som rotade runt där inne.
” Tack ers höghet” Svarade hon med ett lite större leende då drottningen tydligen bedömt hennes arbete som tillfredsställande. Hon visste att hon hade talang och att hon kunde ha en ljus framtid i magins tjänst. Men tanken på att tjäna hennes hus för all sin framtid i Nela’thaënas fick hennes leende att falna något om än inte märkbart. Det var mer hennes aura, magi som ändra sin livfulla pulsering till en mer sober sådan. När hon såg sig omkring kunde hon inte se staden med samma iver som drottningen själv. Drottningen såg på staden med en iver som en besökare som sett världen utanför och bestämt sig för att staden var bland de vackraste platser på jorden. Hon kände plötsligt ett sting av avundsjuka.
” Jag har alltid velat träffa en människa. De säger att de är naiva och vildsinta på samma gång. Varma och kalla. Att de är varandras motsatser i en kropp..” Hon kunde inte låta bli att låta ivrig. Det här var trots allt det mest spännande som hänt henne på tiotals år. ” Hur är det möjligt att frodas så med sådana motsatser? ” Hon vände blicken till drottningen som om kvinnan skulle ha svaret men istället för att svara hennes fråga ställde Alienna henne en egen fråga och hon drog på munnen i ett bredare leende innan hon återigen fick ett mer neutralt uttryck. På något vis var denna kvinna mer lik henne än hon först trodde var möjligt. Hennes magi kändes som en ren naturkraft, som solen själv, men lik solen kändes den härlig att vara nära. Värmande.
“Drottningen är nog uppdaterad om mer än bara mitt namn och hus.” Hon log snett, mötte kvinnans blick en stund studerande. Hon hade inte bråttom utan mätte henne en kort stund. ” Men jag kan förstå att Ni vill försäkra er om att de i Hennes tjänst utför det de är instruerade att göra korrekt.” Hon nickade sedan kort och log snett igen. Vänligt. Instinktivt tyckte hon om drottningen. Om hon var Erethils utvalde eller rent av Erethil själv kunde hon ännu inte avgöra. Men hennes instinkt sa henne att kvinnan var hederlig. Om hon var ett rättmätig drottning eller ej ville hon inte spekulera i för stunden. Men hederlig på sätt som hon var tvungen att vara, det var hon.
” Det är ingen hemlighet att drottningen har motståndare i staden. Fiender kanske rent av. Det är inte bara rykten. Flera hus har öppet tagit sida och Hon bör inte underskatta även de mindre husen. Många av dem väntar på en öppning att avancera. Hon bör inte heller underskatta de utanför hovets kretsar. Jag känner en oro i staden. Utanför också. Jag tror att Ni känner den också, som precis innan ett åskväder…”
Hon såg allvarligt på henne innan hon återupptog promenaden. Hon borde ha väntat på att drottning Alienna fortsatte gå men hon ville visa henne fontänen i den bortre änden av den stora trädgården. Den var ny och en av hennes favoritplatser i staden.
” Drottning Alienna, ni känner till mitt hus. Ni förstår att de inte skulle uppskatta att jag samtalade med er om detta. Om mitt hus är er fiende eller inte kan jag varken förneka som ni säkert förstår..?”
Hon ledde drottningen in i den vackra växtlabyrinten av trädgården. Hon såg henne i ögonvrån intill sig där de promenerade i lugn och behagligt tempo. Hon böjde huvudet något i en respekterande gest. Hon hoppades och trodde att drottningen skulle förstå hennes dilemma. Hon tillhörde ett av de mäktigaste husen i staden. Det kom med en hel del regler och plikter trots allt och det var inte lätt att bryta de band hon hade eller de traditionerna.
-
Alienna kunde känna de subtila förändringarna i hennes aura, inte så klart vad hon tänkte för sådana intrång gjorde hon inte, men det var inte svårt för henne att läsa de konstanta förändringarna och skiftningarna som var vanliga hos unga alver. I sanning var hon ung i den bemärkelsen själv, och hade en väldigt aktiv våg av känslor som vandrade upp och ned i reaktion till hennes tankar och reaktioner – till skillnad från äldre alver som la stor stolthet i att hålla en mer neutral och tempererad kontroll över sitt humör. Då den yngre alven yttrade sin önskan såg Alienna på henne med ett litet hemlighetsfullt leende, men lät det ligga och lyssnade istället på vad hon hade att berätta om läget i Dal’elath. Kanske var hennes min lite mer allvarsam över orden som följde om fiender och fränder.
‘Jag tackar er för insikten, det är uppfriskande att höra någon beskriva saker utan att måla dem i lager av slöjor.’ hon ögnade den unga alven med en ny nyfikenhet, kanske skulle det finnas en plats för en sådan insiktsfull yngling med magiska förmågor i hennes tjänst? Det återstod att se. Men hon visste att möten som dessa sällan var slumpmässiga, även om de kunde kännas så. Erethil hade ett sätt att få allting att hänga samman bara man tillät sig vägledas av energierna runt omkring en.
‘Givetvis var det inte min mening att placera er i en besvärlig position, men jag får väl erkänna att jag föredrar att spela detta spel med öppna kort.’ sa hon och följde hennes nya vägledare in i trädgården. En stund var hon tyst, innan hon tog till orda igen med ett lite mer lekfullt leende på läpparna.‘Men om det är din önskan att träffa en människa tror jag att det ligger i min makt att förverkliga den.’ sa hon.
‘Flera, om det så skulle intressera, mitt sällskap hit är kring ett dussin och många fler utanför staden, av varierande storlek och lynne.’ sa hon med en viss road ton efter hennes beskrivning av hur hon föreställde sig människor.
‘Bäst att du tar och gör den bedömningen själv, men kanske finns det ligger något där du i det du säger gällande motsatserna. De är ofta ett impulsivt folk drivna av passion, men är inte unga alver det med?’ undrade hon. -
Elólindë Nárë
Hon fortsatte den stilla promenaden in i växtlabyrinten för att visa drottningen en kanske nyare del i trädgårdarna och staden. Hon var osäker på hur mycket drottningen rört sig runt i staden redan men hit var det ändå inte många som tog sig. Det låg i en lite mer avsides del av de vackra trädgårdarna och det var just också därför hon tyckte om delen. Känslan att få vara själv en stund. Sig själv med sina tankar, känslor… kanske skulle drottningen uppskatta det? Hon kunde alltid leta hit sedan ensam om hon önskade, trodde hon. Det förvånade henne faktiskt att drottningen gick så öppet…ensam(?) runt. Hon hade inte märkt av att hon hade sällskap eller skydd. Men så kunde säkert drottningen också försvara sig själv, eller så hade hon skydd bakom ett lager av magi. Men hon var osäker, hon tyckte inte heller att hon kände sådan närvaro. Men så var det svårt att koncentrera sig på sådant när drottningens närvaro tog upp så mycket av energin och uppmärksamheten.
” Jag är glad att jag kunde hjälpa er ers Höghet. ” Hon såg på kvinnan uppriktigt. Hon borde inte hjälpa henne så mycket, så öppet och tala om sådant som andra ville hålla hemligt. Hennes familj skulle bli rasande om de någonsin fick veta. Hon var redan inte kanske den mest uppskattade medlem i hushållet. Himlarna skulle veta att hennes mor och far straffat henne både en och två gånger för att inte följa traditioner och plikter de ansåg att hon hade att bära. Hon försjönk lite i egna tankar där de gick och tillslut nådde de öppningen som vette mot den vackra fontänen i labyrinten. Det var en oas, en fristad här i sanning. Det porlande vattnet var lugnande och i fontänen hade hon skapat små vackra näckrosor sist hon varit här. Hon undrade hur de höll sig. Till hennes belåtenhet lös de klara i vattnet. De skimrade vackert i en ljusrosa nyans och vattendropparna fick blombladen att anta en regnbågsfärgad nyans. Hon plockade undan små löv och blomblad som blåst in i fontänens porlande vatten. Hon slog sig ned på kanten och lät drottningen se sig om i lugn och ro.
Hon kände sig inte obekväm i tystnaden i drottningens sällskap. Tvärt om kändes den naturlig och lugn. Hon bet sig lite i kinden och väntade på att drottningen skulle visa henne en öppning och när hon tog upp människorna kunde hon inte dölja sitt leende. Hon log uppriktigt, nyfiket. Hon öppnade munnen för att tacka för inbjudan från henne men tvekade. Skulle hon kunna anta erbjudandet utan att ta en öppen ställning? Vilka konsekvenser skulle det få? Var det kanske en fälla trots allt? Lockade drottning Alienna henne närmare elden, som en mal mot ljuset?
” Kanske… en dag.. Ers höghet” Svarade hon istället, lugnt. Hon ville inte vara allt för impulsliv. Självisk. Då drottningen gav henne piken om unga alver kunde hon dock inte låta bli att le större och skratta något. ” Jag vill gärna tro att även unga alver drivs av mer än impulsivitet och passion. Kunskap, om än bristfällig, respekt,.. tålamod..” La hon också till och en något road glimt uppenbarade sig då hon hänvisade till deras första utbyte i ord. ” Men ja… våra liknelser mellan människorna kan jag dock inte argumentera varken för eller emot då jag ännu inte fått äran att träffa några. Där måste jag lita på andras bedömning. ” Hon gjorde en liten grimas, diskret sådan, som visade vad hon tyckte om en sådan sak.
-
Visionen som mötte henne med det porlande vattnet fyllde henne med behag, och nästan flickaktigt och ivrigt trippade hon fram för att låta sin ena hand vidröra vattnet med sitt magiska skimmer. Om drottningen hade en eskort var de utom synhåll, men visste bättre än att vara henne för nära då hon hade sin fritid. Och hade faktiskt Dal’elaths gemenskap sjunkit så lågt att hon skulle behöva frukta för sitt liv? Meningsskiljaktigheter och debatter var en sak, våld något helt annat – något hon kanske naivt inte ännu tänkt hade slagit sitt fäste där i stadens kärna även om hon bevittnat det utanför.
‘Vackert…’ utbrast hon då hennes tanke spillde ut på hennes läppar. En stund tog hon in bara synerna, dofterna, ljudet och kände sin egna stressnivå sjunka, vilket ju var orsaken till varför hon kommit dit från början. Till sist satte hon sig ned bredvid Elólindë, rakryggad och regal, men ändå avslappnad, inbjudande och varm. Inte som den nu mördade drottningen Nearena, som varit sträng, konservativ och traditionell, för vars begravning hon kommit dit till Nela’thaënas. Nearena hade varit den perfekta bilden av högalvernas samhälle, även om hon inte varit en högalv själv, en ledare som inte visade känslor. Alienna verkade bära sina känslor öppet och skämdes inte för det.
‘Det är inget att lägga allt för stor tyngd på. Människor är precis som alver, individer. Vissa kommer man överens med, andra inte.’ sa hon med ett snett leende.‘Skillnaden som jag ser den är att vi alver kanske har ett litet mer kollektivt tänkande, medan människorna ofta tänker på ett mer individualistiskt plan. Kanske ett resultat av att ha kortare år än vi.’ hennes blick vändes bort från ynglingen och såg ut mot intet, en djup suck lämnade hennes läppar.
‘Mitt följe attackerades av människor som hatar alver på vägen hit.’ sa hon, utan någon större förvarning.
‘Vi förlorade många… Och min magi räckte inte till för att skydda alla. Men en annan grupp människor dök upp då allt verkade förlorat och drev iväg fienden, eskorterade överlevarna hit. De är mitt sällskap, människor som bär Erethils ljus och tro, som inte låtit sig fördärvas av hatretorik.’ Kanske var Aliennas ögon lite fuktigare än innan, och en hand lyftes för att torka ena ögat.
‘Jag behövde bara komma bort en stund från allt ansvar. Låter det konstigt?’ undrade hon, kanske för sig själv, kanske av Elólindë. -
Elólindë Nárë
Hon log snett då drottning Alienna så impulsivt och öppet visade sin uppskattning för platsen. Hon kunde inte låta bli att känna viss stolthet då hon själv arbetat fram den med sin magi. Det var trots allt här många av hennes lektioner tagit plats och också där hon övade fram perfektionen hon krävde av sig själv. Hon nickade bara som svar utan att visa att hon uppskattade det genuina utbrottet så pass som hon gjort. Hon plockade lugnt bort de blomblad och löv som flöt runt i fontänen. Hon samlade magin, förde händerna mot munnen och blåste på bladen. De virvlade sig upp och skapade formen av ett skepp. Så som hon sett dem i bilderna från böckerna. Den svävade framför henne en stund innan den fångades upp av vinden och seglade upp mot skyn. Hon iakttog dess flykt medan drottning Alieanna studerade den gömda platsen här i labyrinten.
Hennes skepp skulle segla tills någon annan med magi tog emot den och gjorde som den ville med energin i den. Ett sätt att skicka meddelanden kanske, att hon fanns. Kanske skulle skeppet sväva utanför rikets skogar, långt över bergen eller kanske haven. Hon kunde väl få drömma. Hon fick ett litet leende då hon tänkte på vad hennes lilla magi kunde få uppleva där ute. Och indirekt hon själv.Så slog sig drottningen ned intill henne och betraktade själv det skimrande vattnet. Hon la huvudet lite på sned och studerade hennes profil närmare. Hon ville inte stirra men samtidigt kunde hon inte låta bli. Det var verkligen som att vända ansiktet mot solen. ” Kanske är det som Ni säger. Ett långt liv ger en många stunder att vänta. Men… ” hon rynkade pannan något och försökte sätta ord på det hon tänkte. Kände. Det var inte lätt för det kändes på något vis som förräderi. Eller om inte det så ett svek och hädelse i hennes ätt. ” De vackraste blommorna, de som uppskattas mest även hos oss…är de som inte blommar för evigt. Är inte körsbärsblommornas blomning mer uppskattad än en solros? Visst..solrosen uppskattas för sin blomma men mer för dess frön och egenskaper att ätas…” Hon slickade sig lite om läpparna. ” Om människornas liv är som en körsbärsblommas… borde vi inte uppskatta de mer? ” hon nickade lite. ” En vacker trädgård består trots allt inte av en och samma växt…”
Hon såg på Alienna och undrade varför hon ställde frågorna. Eller var de frågor? Var de inte snarare uttryck av hennes egna funderingar och känslor? Hennes mamma hade gett henne den hårdaste örfil när hon ställt frågan när hon var yngre. Men det hade knappast avskräckt henne i hennes tankegångar.Då Alienna berättade om händelserna fick hon ett chockat uttryck i ansiktet och hennes mun öppnades något men hon kom inte på vad hon skulle säga för en stund. Hon hade aldrig upplevt krig, eller överfall. Faktum var att hon inte ansåg att hon upplevt något av vikt egentligen i sitt liv. Vad var ett långt liv värt om hon inte levde det? Men hur kunde hon lämna allt hon var och alla plikter för en känsla…?
-
Alienna tog så klart in hennes funderingar trots sina egna sorgsenhet. Det var typiskt alver att dra paralleller mellan folk och blommor, speciellt från en som hade fallenhet för naturens krafter. Hennes röst var lite darrig och känslosam då hon tog till orda.
‘Du har rätt i ditt resonemang, Elólindë, vi borde uppskatta de som förtjänar respekt. Men tyvärr har hat tagit över människors hjärtan i öst. Det är inte en överdrift som rådet här har hittat på, trots allt har jag själv bevittnat det.’ sa hon och torkade bort några tårar med handryggen och skakade på huvudet för att sedan le lite sorgset mot henne.‘Förlåt mig, det var inte meningen att lägga min sorg på dig. Jag är rädd att du blev ett löv som drogs in i en storm, jag kom hit för att få lite utlopp för mina känslor bortom nyfikna ögon och öron. Men jag är glad över att inte vara ensam, om jag ska vara ärlig.’ sa hon och la sin hand på den yngre alvens. Energin från henne kunde starkt kännas av henne som var känslig för magi tillika, men Alienna verkade inte märka av det eller så var hon så van att det inte stack ut för henne.
‘Du är en god person, som orkar höra på en drottnings bekymmer.’ hon skrattade till lite lätt, hennes känslor konstant skiftande från den ena riktningen till den andra. Hon samlade sig och drog efter andan för att blicka över platsen där de befann sig.
‘Så säg mig, du har visat mig denna fagra plats. Vad mer har jag missat måtro de senaste århundradena jag varit borta härifrån?’ undrade hon, och vände sig från sittplatsen där de satt för att lägga fötterna i vattnet. -
Elólindë Nárë
Hon satt vid fontänens kant och iakttog drottningen. Hon sa inte mycket, inte nu, utan studerade henne under tystnad en stund istället. Ibland kunde trots allt mer sägas utan ord än med. Hon såg att kvinnan verkade bekymrad över något. Fundersam. Men hon var inte helt säker på om det var historien hon berättade som tyngde henne eller om det var något annat. Något hon kanske ville hålla dolt.
Hon lät handen röra lojt i det svala vattnet och kände hur drottningen la sin hand på hennes lediga samtidigt som hon såg på henne. De blå ögonen vilade i hennes innan hon nickade något och log lite mjukare. Hon kunde känna kvinnans magi vandra upp över handen, armen och drog försiktigt undan sin hand ur hennes osäker på om hon vågade låta deras beröring fortgå. Den kändes allt för intim för att hon skulle känna sig helt bekväm. Hon var fortfarande inte helt säker på att kvinnan inte kunde läsa hennes tankar och medvetande och visste att fysisk kontakt var svårare att blockera.
Hon log dock fortfarande vänligt mot henne.” Det finns inget att be om ursäkt för. Det är väl trots allt jag som ska tacka er för ert sällskap ers Höghet. ”
Svarade hon bara med ett litet leende och skrattade till lite lågt samtidigt som hon såg hur kvinnan drog upp klänningen något för att sedan doppa fötterna i vattnet i fontänen. Det var kväll men ändå behagligt varmt. Hon hade inte tänkt på att hon gått barfota. Hon tvekade själv en stund innan hon drog av sig de mjuka, låga skorna och drog upp klänningen något för att sedan göra drottningen sällskap med fötterna i vattnet. Det var svalkande härligt trots allt. Hon viftade lite på tårna medan hon funderade över drottningens fråga. Hon ryckte lite på axlarna.
” Jag vet inte vad som är nytt för er. För mig är inget nytt. Tänk att två kvinnor med fötterna i samma fontän kan grubbla över samma sak i sådan motsats. Ni som kanske sett fram emot att komma tillbaka och erfara det gamla och jag som ser fram emot att lämna det och uppleva allt det nya..”
Hon skrattade något och nickade lite.
-
Alienna himlade lite teatraliskt åt den yngre alvens kommentar, för att skratta lite.
‘Åh, mitt sällskap är verkligen så mycket bättre än någon annans.’ sa hon lite dramatiskt men med en road ton, och skakade på huvudet.
‘Skulle jag vara lika intressant om jag inte vore en drottning, tro?’ undrade hon och reste sig från sin sittplats och drog upp kjoltygerna för att kunna röra sig i vattnet lite längre utan att blöta ned sina kläder då det blev djupare för var steg. Då Elólindë gjorde henne sällskap skrattade hon glatt, igen lite barnsligt nästan och inte så drottningsaktigt som man kanske skulle förvänta sig av henne.
‘Men med sådana motsatser borde vi kunna finna en lösning, tror du inte?’ frågade hon muntert. ‘Kanske finns något av det jag tyckte om i mina ungdomsår kvar, vem vet? Vi kan utforska det lite senare!’ hon snurrade runt lite där i vattnet och skrattade lätt igen.
‘Ah, att vara hemma igen!’ utbrast hon. -
Elólindë Nárë
Hon såg på drottningen hur hon plötsligt reste sig upp, hissade upp sina kjolar och vadade längre ut i fontänen. Hon iakttog henne med illa dold nyfikenhet. Men kanske var det drottningens plan också. Att dra henne till sig med ungdomliga, rebelliska manér? Hon lät själv fötterna dra fram och tillbaka i det svala vattnet medan hon lyssnade på drottningen och såg på henne. Skulle den här kvinnan kunna styra ett helt rike? Hon måste erkänna att hon inte direkt ingav förtroende när han snurrade runt med vatten till knäna sådär. Men hon kunde inte heller låta bli att le stort åt det hela.
Hennes föräldrar skulle få slag direkt om de såg det här. För att inte tala om halva adeln. Även de som var tveksamma till henne skulle utan tveka välja sida direkt om de såg henne nu. Hon borde verkligen ha bättre rådgivare. Att springa runt ensam, barfota, beblanda sig med en dotter av ett av de största och starkaste husen som öppet tagit avstånd för henne och sedan snurra runt med vatten upp till knäna i en av stadens fontäner… Ja det var ju knappast val som låg till hennes fördel för att samla folk till sig.” Ja… kanske kan vi utforska staden…senare..”
Hon undrade om hon skulle utnyttja situationen till husets fördel? Hon hade trots allt levt ett helt liv i politikens och ränkernas skola. Att överleva och frodas i stadens högre skikt krävde trots allt viss fallenhet för att smida planer och se vad som kunde vändas till ens fördel och andras nackdel. Hon drog den nästan vita håret över ena axeln och drog fingrarna genom det, snurrade det lite medan hon funderade över situationen hon just nu befann sig i.
“Är staden som ni minns den? ” Frågade hon sedan efter en kort stunds tystnad.
-
Alienna verkade inte så bekymrad över vad någon tyckte eller tänkte om henne – och sanningen var ju att hon inte heller hade någon målsättning att ta över Nela’thaënas styre. Det var ju snarare en diskussion inom adeln där i Dal’elath, de som tyckte hon hade mer anspråk på grund av sin bakgrund som arvinge till hus Eledur, hennes magi, de som tyckte hon var ett starkare alternativ än Selyana – den perfekta högalven.
Nå skulle de se henne dansa där nu skulle de kanske ändra sin åsikt. Sedan var de ju de som var mer lojala till traditionen, som ville se Nearenas dotter på tronen – och allt där emellan. Man kunde ju så klart undra hur Alienna klarade av att styra riket i Aldiea, men faktum var ju att hon hade ett skarpt sinne av stål då hon behövde det. I den yngre alvens sällskap verkade hon lagt ned den rollen en stund, och snarare än att vara drottning bara vara en alv.
Vid frågan som kom stannade hon upp i sin lekfulla dans i vattnet, och verkade få en mer tankfull och allvarsam uppsyn i kontrast till den glada och lekfulla sidan hon precis haft där.
‘Ingenting är som jag minns det.’ sa hon ärligt, brutalt ärligt kanske.
‘Kanske har du hört om hur jag låg i stasis så gott som en tidsålder?’ frågade hon och såg på Elólindë, hennes klara isblåa ögon skarpa då de mötte hennes.‘Det är sant, vet du. Här ute i världen passerade tiden, men då jag vaknade var det som om ingen tid gått. Jag vaknade till en förändrad värld, och ibland glömmer jag av att jag är här, i vad som lutar mot slutet av den tredje tidsåldern snarare än i begynnelsen av den andra.’ Hon vände blicken upp mot skyn, omringad av stjärnornas reflektioner i vattnet.
‘Stjärnorna är desamma. Åtminstone den trösten har jag. Stjärnorna och Erethil förblir, medan politiken i Dal’elath blir hårdare för varje dag som går och segregeringen mellan skogsalver och högalver mer framträdande. Är det ett bevis på att historian alltid upprepar sig, att även vi som lever långa liv inte lär oss av våra misstag?’ undrade hon.
‘För då jag var ett litet barn, då var vi nära att förgöra oss själva. Skogsalver och högalver som mördade varandra. Jag var för liten för att förstå det då, men jag ser det hända igen nu. Jag ser vart vi är på väg. Vi måste ändra oss.’ hon såg på den yngre alven menande.
‘Vi måste bryta mönstret, Elólindë. Vad nytta är ett gammalt hus, vilket värde har det? Är det värt att bevara utan tanke på kostnad och konsekvens? Jag tar av mig kronan imorgon, om det är vad som krävs för att hatet mot oss, och mot varandra, ska försvinna. Jag ger mitt liv, om det är vad som behövs, så som Nearena gjort – även om hon inte tyckte om mig.’Ett långt svar på en enkel fråga, där i nattens sken var det nästan något mytomspunnet om henne – ett väsen från en annan tid som passerat tid och rum som dansade i skogen som man gjort i äldre dagar då bekymren var mindre.
-
Elólindë Nárë
Hon såg på kvinna, den till synes unga kvinnan med en forskande blick då hon verkade fundera över hennes fråga ungefär ett andetag innan hon svarade. Hennes rättframhet och brutala ärlighet var välkomnande och överraskande och Elólindë kunde inte dölja sin förvåning. Hon såg på henne uppriktigt överraskad innan hon log ett litet leende.
Hon lät kvinnan förklara, berätta utan att avbryta. Ett drag som var vanligt och naturligt hos alver, varför skulle de avbryta varandra när de hade all tid i världen att hålla en konversation igång.“Jag… jag måste erkänna att jag hört rykten. Historier om er. Men jag trodde att de var överdrivna, förskönade och uppmålade för att ge er tyngd till titeln. Men ni menar att det är i högsta gran sann?”
Hon såg på henne nyfiket och en aningen misstroget. Hon kunde inte ens börja förstå magin bakom. Hur det hade gått till. Vilken energi och livskraft det måste ha tagit för att hålla någon fast i tiden! Hon såg på kvinnan med nya ögon. Nyfikna, som om hon vore en gåta hon bara måste lösa. Magin kring henne var stark, livskraftig och varm som solen själv. Hon förstod varför hon hade samlat så många alver… och människor omkring sig. För att lyckas med det hon påstod, endast Erethil själv hade sådan makt och styrka.
Det var dock svårt att se henne som Gudinnan själv när hon stod där mitt i fontänen med klänningen uppdragen till knäna med ett sådan…normalt och ungt uttryck i ansiktet. Hon kunde inte låta bli att le. På så många sätt kvar den här kvinna, den här varelsen så lik henne själv. Samtidigt var hon så mycket…. mer.” Att vara villig att offra sig själv för hela folket. Det är beundransvärt och väldigt drottninglikt. ”
Svarade hon med en nick. Hennes röst lugn och mjuk. Kvinnan framför henne i fontänen hade en oskuldsfullhet, nästan en naivitet som hon fann tilltalande. Det var tydligt att hon vuxit upp bortom de politiska intriger och ränker som styrde hennes egna liv varje dag. Hon avundades och beundrade henne på samma gång. Men hon undrade också hur Alienna skulle klara av hovet och folket här i staden. Hon var rädd att hon var en sparv bland hökar.
-
Alienna hade ett litet sorgset leende på läpparna över orden som följde, ett sorgset leende som bekräftade att det hon sagt var sant. Vad behövdes ord till för att förklara vissa saker som inte hade ord?
‘Kanske, men imorgon har vi en begravning att se till. Detta besök handlar inte om mig, utan om respekten för Nearena.’ att en drottning mördades på detta vis var högst upprörande, även om hon ännu bara hört rykten om det och inte själv träffat någon som faktiskt bevittnat händelsen.
‘Men denna natt är jag fri att göra vad jag vill, så vad säger du, min unge vän? Vill du visa mig Dal’elaths skönhet?’ -
Elólindë Nárë
Hon såg hur kvinnan i fontänen verkade stanna upp för en sekund. Hennes ansikte fick ett sorgset och sobert uttryck. På något vis verkade det inte passa henne, som om uttrycket kändes forcerat eller inte passande för musklerna i hennes ansikte. Hon drog lite på munnen och nickade sedan då hon samlat sig. ” Självklart. Det är en mörk och dyster tid. ” svarade hon instämmande och plaskade lite med fötterna i vattnet utan att säga mer om saken. Hon lät tankarna vandra under tystnaden som följde. Så bröt drottningen den med sina melodiska stämma och hon vände blicken upp på henne igen med ett litet leende.
Hon nickade något och funderade över saken medan hon såg på kvinnan med huvudet lätt på sned.” Låt gå. ” svarade hon henne kort med ett litet leende och gav henne en skämtsam blick. ” Vad önskar ni att se? ” Frågade hon henne och undrade lite nyfiket vad hon önskade att se och göra. Staden hade säkert ändrats en del sedan hon lämnat den sist. Hon drog undan en ljus hårlock ur ansiktet och funderade själv över vad hon skulle velat se och uppleva om hon varit frusen i tiden. Samtidigt var staden i uppror och samtidigt slocknad inför begravningen.
-
Alienna betraktade den andra alven lite fundersamt ett ögonblick, kanske över den lilla nyansen i hennes sätt att komponera sitt ansikte, men hon påpekade det inte. Istället sträckte hon sin hand åt alven, en inbjudande gest, och tog hennes hand sedan.
‘Kom då, låt oss inte kasta bort den lilla tid vi har innan allvaret börjar. Imorgon står vi på två olika sidor, men ikväll är jag bara Alienna och du bara Elólindë.’ och trots allt, vem skulle egentligen känna igen Alienna? Hon bar inget som avslöjade henne, förutom kanske den magiska auran hon hade omkring sig. Muntert plaskade hon upp ur vattnet med den andra alven, hennes hand varm och trygg.
‘Visa mig dans, musik och glädje! Visa mig konst!’ uppmanade hon muntert.
You must be logged in to reply to this topic.