Precis som så många andra så hade Lana Fel plockats upp i jedi ordern redan som liten. Hon hade redan hunnit fylla sex när hennes hem totalförstördes och hennes familj slaktades av en rivaliserande klan. Att hon överlevt var inget mindre än ett mirakel, men skulle senare förklaras med att hon instinktivt använt kraften för att skydda sig själv från de som kommit för att utplåna henne, vilket också var anledningen till att jediordern ens funnit henne. Hon hade haft turen att tränas under en och samma mästare, samma man som hittade henne som barn, men för bara ett halvår sedan hade han, precis som så många andra jedis, dödats i strid.

Hennes uppgradering från padawan till jedi hade kommit snabbt därefter, trots att hon bara var sjutton, och nu satt hon där, på väg mot samma värld som hennes mästare dött på. Inom henne tampades illamåendet med vreden över sin mästares död, den som hon gång på gång försökte skjuta undan. Hon hade testat allt, meditation, studier, sparrning, men ingenting hjälpte. Hon visste att ilska inte hade någon plats i en jedis hjärta, men förlusten hade tagit henne hårt, och nu skickade jedirådet henne till samma planet, knappt torr bakom öronen än, och allt hon kunde känna var en brinnande iver över att få hämnas sin mästare.

En röst väckte henne ur hennes tunga tankar och hon lyfte den violetta blicken från sina händer där de vilade i hennes knä och såg upp på mannen, nej, pojken, som satt mitt emot henne. Hon log snett till svar och ryckte lite på axlarna, något som fick den svarta flätan att falla tillbaka på plats mot hennes rygg.

”Nej, jag fick följa med min mästare på uppdrag ett par gånger när jag var yngre… Du då?” Frågade hon med samma lilla leende fortfarande över de mjuka läpparna. Hon såg ganska alldaglig ut, men hon hade ett ärr i pannan som sträckte sig hela vägen upp i hennes hårfäste där såret en gång orsakat en vit fläck i det annars helt svarta håret. Nu var det lilla ärret och den vita slingan den enda synliga påminnelsen om hennes traumatiska bakgrund, annars såg hon ut som vilken annan jedi som helst, med samma enkla kläder i brunt och grått och ett par ljussablar i bältet.

Pojken framför henne kunde inte vara särskilt mycket äldre än vad hon var men han utstrålade en självsäkerhet och dignitet som hon visste att hon själv inte besatt. Hon hade alltid haft svårt för den delen av sin träning, den som verkligen gjorde en jedi till en jedi. Lugn, värdighet, tillit och en förmåga att inte fästa sig vid saker, eller personer.

”Lana Fel, min mästare var Jorel Qorbin”, svarade hon med ett litet leende, inte helt säker på hur hon skulle bemöta hans kondoleanser rörande hennes mästares död, så hon valde helt enkelt att inte göra det annat än med en långsam nickning. Han visste säkert redan vem hon var, eller så var han tillräckligt duktig på att känna av hennes sinnesstämning för att uppfatta vem det var hon förlorat. Hon var tvungen att bli bättre.

”Och ja…” Hon gjorde en paus när skeppet hoppade till hyperrymd, inte helt bekväm med det även om det inte direkt var hennes första gång. Kanske skulle det bli ändring på det, tänkte hon lite bistert. De var soldater nu, inte längre lärlingar.

”Om man ska tro min mästare så är det för att jag är slarvig nog att tappa bort en, så det är bäst att jag har två”, tillade hon med ett litet skratt innan hon skakade på huvudet åt det hela. Faktum var att hon mer än en gång blivit tillrättavisad för sin aggressiva form och när hennes lärare slutligen insett att den inte gick att kuva så hade man helt satt ytterligare en ljussabel i hennes andra hand och lärt henne parera med den istället.

”När kom du till templet?” Frågade hon medan hon betraktade sin nya kamrat där han satt tvärs från henne.

Hon kunde känna nervositeten från honom, vilket kanske inte var så underligt med tanke på vart de var på väg. Kanske avundades hon honom en aning, att känna nervositet var trots allt naturligt och även om man skulle lära sig hantera den så hade hon nog föredragit nervositet framför den bubblande ilska hon kunde känna inom sig när hon tänkte på deras destination.

När han började svara på hennes fråga så sköt hon dock snabbt undan de tankarna, nöjd över att få något annat att fokusera på än sina egna tankar och besvär. Att han varit så gammal när jediordern hittat honom var inte särskilt ovanligt längre, men det innebar alltid en risk, något som han själv bekräftade när han erkände att han hade haft svårt att släppa sitt förflutna. Det var något hon kände igen, hon själv hade trots allt också varit för gammal egentligen, men hennes ålder hade varit att föredra över en pojke som redan börjat närma sig tonåren. Hon undrade hur det påverkat hans träning och den tanken gjorde henne faktiskt aningen nervös. De satt på samma skepp på väg mot samma mål, så de skulle onekligen behöva slåss sida vid sida… Men Rådet skulle aldrig ha skickat iväg någon som inte var redo, tänkte hon i ett försök att stilla sin oro, bara för att sekunden därefter slås av hur osant det rang när hon själv satt där, blåögd och naiv, knappast mogen för titeln jedi.

”Du är inte ensam, Kir Noran, vi är många som minns livet innan jediordern fann oss”, sade hon lite tröstande, det mjuka leendet fortfarande över läpparna.

”Och håller du min rygg så håller jag din, det lovar jag. Med lite tur överlever vi länge nog att kunna göra skillnad”, tillade hon med samma lilla leende, tillsynes inte alls nervös över samtalsämnet, även om det inte var helt sant.

Hans positivitet fick henne att le, även om hon själv då och då betvivlade att så var fallet. Hennes mästare hade varit den starkaste krigaren hon kände och en man med en verklig jedis övertygelse, men han hade ändå dött, Kraften till trots.

Hon valde dock att inte säga något om saken utan nickade bara med ett leende innan också hon kunde knäppa upp sitt bälte och lämna sin sittplats. De hade en del förberedelser att göra innan de nådde sin destination och Lana hade egentligen planerat att spendera majoriteten av tiden i meditation, för vem visste egentligen när tid skulle ges åt sådant när de väl lämnade hyperrymd?

Det bekanta ljudet av en ljussabel som tändes väckte henne dock ur sina tankar och hennes uppmärksamhet riktades osökt mot Kir där han stod en bit bak i skeppets lastutrymme. Det gröna ljuset från hans vapen fick skuggorna i lastutrymmet att kännas långa, men hans ansikte var lika vänligt som innan och hans fråga lockade fram ett förväntansfullt leende över hennes läppar. Strid var trots allt det hon alltid haft mest fallenhet för, och det hon tyckte bäst om, så hans förslag gjorde abrupt slut på alla idéer om att ens försöka meditera.

”En bra idé… Om du är redo för en förlust”, svarade hon med ett retsamt leende innan också hon knäppte loss sitt primära vapen ur bältet och tände dess blad. Ett ljusblått sken blandades med det gröna när hon böjde på knäna en aning och snurrade sitt vapen ett par gånger för att mjuka upp sin handled.

Lana visste att hon var duktig med sitt vapen, det var kanske hennes främsta styrka, så när han gjorde motstånd, visserligen mestadels genom defensiva rörelser så blev hon både förvånad och en smula frustrerad. Hur hon än försökte så kunde hon inte ta sig igenom hans försvar och snart nog kunde hon känna sina rörelser bli lite slöare i takt med att han tröttade ut henne. Hans retsamma ord fick henne att irriterat rynka på näsan och ta ett kliv bakåt för att samla sig och stryka några svarta slingor ur ansiktet innan hon knäppte loss sitt andra vapen och tände även det.

Bladet var kortare än det hon höll i sin högra hand, men det lös med samma blå färg när hon tog ett fastare grepp om det. Ett litet leende spred sig över hennes läppar när hon såg tillbaka upp på Kir, irritationen som bortblåst på bara några sekunder.

”Jag erkänner att du är bättre än jag trodde… Så, jag tänker inte hålla tillbaka”, retades hon, också hon med en liten, road glimt i blicken, innan hon gick till attack igen med förnyad energi.

Den lilla pausen hade tillåtit henne att samla sig och dra på Kraften för att fylla på sin energi, och med det kortare bladet i vänsterhanden så kunde hon låta den skydda henne medan hon lät sitt primära vapen koncentrera sig helt och hållet på attack.

Hennes andetag var tunga och också hennes panna var pärlad av svett när Kir tog ett steg bakåt och släckte sitt vapen. Det var svårt att inte känna sig nöjd över vinsten, även om hon visste att hon inte borde tillåta sig själv att känna sådant, precis som hon inte borde känna sig fullt så exalterad som hon gjorde när de slagits mot varandra.

”Du är en värdig motståndare”, svarade hon lite retsamt innan hon böjde huvudet i en liknande gest som hans, men hon kunde inte helt dölja sitt leende när också hon släckte sina vapen. Hon hängde tillbaka det vanliga svärdet i bältet, men det kortare räckte hon mot honom i en tyst inbjudan om att ta en närmre titt.

”Den kallas för en shoto. Bra att ha när man lätt glömmer bort att försvara sig”, erkände hon lite förläget medan hon strök undan lite hår ur ansiktet. Att hon kände sig mer avslappnad efter deras duell var uppenbart när hon med en nöjd suck granskade honom från topp till tå där han stod framför henne.

Den lilla glöden i hans ögon gick henne inte obemärkt förbi och nästan utan att vara medveten om det själv så fick det henne att le, och kanske känna sig lite mer bekväm i hans sällskap. När de först hälsat på varandra så hade han känts som den perfekta bilden av en jedi, något som kanske gjort henne något nervös, men nu såg hon en annan sida, en mer mänsklig sådan, och det lugnade henne. Kanske var det till stor del på grund av sina egna svagheter som hon kände så, men det skulle hon aldrig erkänna högt, även om det nog var uppenbart för de som spenderat mer än ett par minuter med henne att hon inte var helt… Slipad.

”Hmpf, kanske det. Men det funkade, inte sant?” Sade hon lite retsamt när han försökte låta som en vis gammal mästare genom att kalla hennes vapen okonventionellt. Hon tog dock emot det med ett leende över läpparna och hängde tillbaka det i sitt bälte innan hon lite teatraliskt synade honom från topp till tå.

”Jag tror du duger”, konstaterade hon i ett försök att låta som han gjort, som en äldre, dömande mästare, men illusionen förstördes en aning av flinet som prydde hennes läppar.

Hans svar fick hennes flin att bli lite bredare, men innan hon själv hann svara så kände hon hur de lämnade hyperrymd och då var oron tillbaka igen, flinet över hennes läppar som bortblåst och ersatt av en allvarligare min. Genom kraften kunde hon känna Kirs känslor av både rädsla och spänning och hon visste att också hon utstrålade samma blandning.

”Nej… Men jag antar att jag måste bli det, och det snart”, kommenterade hon lite torrt i ett försök att låta skämtsam, men sanningen lös igenom.

För att distrahera sig själv så kontrollerade hon att hennes vapen satt där de skulle, strök ett par slingor av hår ur ansiktet och drog ett djupt andetag, allt medan hon såg planeten komma allt närmre när de flög in för landning.