Ännu en dag, ännu ett vunnet slag. Kamilla anlände till byns torg släpandes på säcken rikedomar som banditerna hade stulit från byns återvändande handelsmän och slängde den framför byns vaktvoluntärer. Hon lyfte sitt väldiga svärd upp i luften för att sedan hårt föra ner det i marken så att det stod på egen hand. Hon flåsade utmattat och såg ner på sin skakande hand. Det slaget hade varit svårt, men ännu en gång hade hon överlevt och hennes övertygelse om sitt syfte var starkare än någonsin, men hon kände sig också svagare än någonsin, troligtvis från skadorna hon aldrig lät sig återhämtas från.

“Ursäkta herr riddare, du har en…” Hörde hon en röst bakom henne säga och hon vred sig i röstens riktning. Bonden pekade mot ryggen hennes och hon förde handen sin bakom sig för att känna efter, och hittade handtaget från ett svärd som satt fast i henne. Hon ryckte ut svärdet med ett plågat grymtande och räckte det till han som hade poängterat skadan. “Till er vaktstyrka.” Sa hon med en trött röst och tog ett djupt andetag.

“Damen, om du följer med mig så kan vi…” Började han, men hon visste vad han var på väg att säga. “Nej. Jag behöver fortsätta.” Han var på väg att protestera, då det inte kändes lämpligt att hon struntade i en så allvarlig skada, men hon räckte sig mot sitt svärd, drog upp det ur marken igen och började vandra, ovillig att stanna kvar och diskutera hennes skador med honom. Om några timmar skulle det sluta göra ont, det gjorde det alltid.

Utanför byn hade en grupp människor samlats för att önska henne farväl och tacka henne. Bröd, vatten, till och med silver erbjöds henne som tack men hon avvisade allt och bara gick förbi dem. Varken vatten, mat eller silver hade något värde för henne. Hon tackade såklart, men gjorde det tydligt att de behövde allt det där mer än vad hon gjorde.

Hennes resa fortsatte så som den gjort dag efter dag, månad efter månad, år efter år. Hur var riket inte tomt på banditer, rövare och orättvisor vid det här laget, hur flydde inte alla vid blotta tanken av henne? Hon hade inte vilat en enda dag under hela hennes resa. Hon hade börjat känna igen banditerna hon slogs mot, nackdelen med att ofta skona dem, men det innebar också att de börjat förflytta sig oftare för att avlägsna sig från hennes jaktmarker.

Ryktet om henne hade spridit sig långt och brett, kanske med det också insikten att hon sällan avsiktligen dödade. Behövde hon tänka om? Döden gjorde alltid ont inom henne, även när den vad nödvändig för andras säkerhet. Om hon gav in till tanken att dödandet var enda vägen framåt, skulle det förändra henne? Skulle hennes syfte förvridas, skulle hon slukas av mörkret hon bekämpade?

Släpande på sitt svärd vandrade hon tills hennes ben inte längre klarade av att bära henne och hon lutade sig mot ett träd för att sedan gradvis sjunka ihop när hennes kropp började stänga av sig själv. Det hade blivit dags att ge kroppen vilan som den krävde, och med den vilan bli av med smärtorna. Imorgon eller när det nu skulle bli var en ny dag, fylld med nya orättvisor att bekämpa. Med ett hårt grepp om svärdet sitt och med hennes kropp till synes obekvämt pressad och ihopsjunken mot ett träd så svartnade hennes syn så som den gjorde varje gång kroppen gav upp. Hur länge det pågick hade hon aldrig tagit reda på, om det var timmar, dagar eller veckor hon fördömdes till mörkret innan jakten fortsatte. Hon släppte ut några djupa andetag och smärtan såväl som hennes vakna tankar och hörsel övergav henne. Snart var det dags igen, oskyldiga att skydda, hat och girighet att bekämpa och liv att skona.