Kort, smutsigt vitt hår, bara långt nog att det täckte hennes panna och låg lite för hennes ögon, men nära lika kort om bara lite ojämnt runt hela huvudet och lite ovårdat, hanterat tillsynes med en slö kniv istället för professionell utrustning och personal, solhärdad mörk hy och de enklaste kläder man kunde ha för att fylla kläders syfte utmärkte en kvinna som satt bland alla andra i värdshuset. Om inte för faktumet att två tallrikar tömda på mat låg framför henne på bordet, och om inte för den lilla påsen med mynt bredvid tallrikarna, så hade man kunnat missta henne för en fattig, för kläderna gjorde ingenting för att tala om ekonomiskt välmående. Hon var klädd i luftiga kläder, fästa mot hennes kropp med remmar och bälte, och kläderna var lika smutsiga som hennes hud eller golvet under deras fötter. Hade hon packning eller andra ägodelar med sig kunde man inte se dem.

Studerade man kvinnan noga kunde man se sår på hennes knogar från upprepad nylig användning, slitna handflator från läkta sår och grovt arbete över en längre tid. Hon såg ganska allvarlig ut för det mesta, men lutade sig framåt när mörkeralven tog plats på scenen, ett litet leende på hennes läppar. Leendet var genuint, men det var tydligt att ansiktet ansträngde sig, att detta inte var en person som log ofta.

Atma blev ganska exalterad när deras blickar möttes, det var sällan underhållare såg mot henne, än mindre visade ett intresse. Många såg henne nog som hemlös, utstött eller bara allmänt ovårdad, och sällan var det uppskattade detaljer i handelsstaden eller andra storstäder.

När andra sången började, och handlingen började sjungas ut om mannen med de för stora skorna, så kunde Atma inte låta bli att skratta gott. Hon märkte snart att ytterst få i hennes omgivning delade hennes humor här, och fastän många verkade tycka att den var roande och tyckte om låten, och många bland de andra ändå kunde uppskatta kvinnans talang, så var få lika uttrycksfulla i sin uppskattning av komedin. Detta fick Atma att dra in sitt humör lite, då hon hade lärt sig att en för stark kontrast i reaktioner från ens publik kunde vara distraherande.

Så hon satt mestadels tyst och lyssnade vidare, och log med hela ansiktet medan hon nyfiket följde sångens handling. Utöver uppträdandet, trots Atmas uppskattning, hade hon däremot observerat hur vissa i publiken betraktade uppträdaren. Det ytliga, förminskande i vissas blickar, deras viskningar, deras pekande, detta passerade inte Atma obemärkt. Var och en av dem memorerades av Atma i hennes tankepalats, en yta inom hennes sinne som innehöll en stor mängd ansikten och de olika otrevligheter de hade utfört. Men trots dessa observationer förblev Atma genuint leende, och uppskattade uppträdandet i sin helhet. Samtidigt förstod hon varför publiken uppskattade det de såg minst lika mycket som det de hörde. Mörkeralver var vackra, betydligt mer intressanta än tråkiga människor som Atma.

Atma log när Zel närmade sig och när frågan om att sätta sig ner kom så nickade hon och indikerade mot en av stolarna runt bordet. Ingen satt vid hennes bord, då hon framstod som ovårdad, smutsig. Vid närmare anblick så var det tydligt att hon bara helt enkelt inte lade mycket energi på sitt utseende, och badade inte för mer än att bli av med svett.

“Inget just nu skulle glädja mig mer.” Hon talade med en försiktig röst, som om orolig att hon skulle skrämma iväg underhållaren.

“Får jag fråga, vart träffade du mannen med de stora skorna? Jag har rest världen runt, men aldrig sett någonting sådant.” Hon höjde sin hand och indikerade till värdshusvärden att hon önskade servering.

“Tillåt mig bjuda dig på din mat och dryck. Säg bara vad du vill ha så beställer vi det!” Hon lutade sig fram och tog sig en närmare titt på mörkeralven. Hon hade inte sett många under sina resor, och hon var intressant att se på.

Atma såg fundersamt på Zel när denna först försökte ljuga om historiens ursprung, och fokuserade på de glödande märkena på kroppen som verkade styra om lögnen till en sanning. Hon log när hon erkände, men tankarna återvände till fundersamhet snabbt efteråt när hon försökte lista ut vad som precis hade hänt.

Hon tog Zels hand och med ett fast grepp skakade den, och ett leende återvände som uttryck.

“Mitt namn är Atma. Sedan några år har jag rest över nästan hela världen, ditt folks rike ett av undantagen.” Hon lät sina ögon vandra över Zel en gång till, och blicken fokuserade på tatueringarna kvinnan hade, men vid snabb anblick skulle man lätt kunna tro att hon helt enkelt spanade in mörkeralvens kropp, som helt klart tillhörde den vackra kategorin.

“Hur kommer det sig att du ville ljuga om sången? Och vad händer när du ljuger?” Hennes nyfikenhet hade skiftat från sången till det som precis hade hänt inför henne. Hon distraherat såg upp mot värden som anlände för att ta deras beställningar.

“Jag har ätit mig mätt, men ge Zel här allt hon önskar sig.” Hon såg mot värden, och nickade sedan mot mörkeralven.

“Av samma anledning som jag inte besökt dina hemtrakter. Jag lämnade mitt hem och började resa i världen för att den är en mörk och ondskefull plats, och en som mig gör ingen nytta sittande på min ända i någon byhåla. Världen ruttnar, och jag anser att jag kan göra en skillnad.” Hon hade ett värdigt allvarligt uttryck och tittade bort från Zel. Hon hade inga problem med att Zel var en mörkeralv, blodet gjorde inte personen, men hon hade stora fördomar kring Zels hem, och det orsakade lite skam.

“Har du försökt göra dig av med tatueringarna? Eller sitter magin djupare än ytan vi ser? Det kan inte vara kul att aldrig få ljuga, även om jag tror ärlighet skulle göra världen gott.” Hon såg henne i ögonen igen och log.

“Jag är inte förtjust i lögner, men jag är förtjust i att vi alla har förmågan att välja om vi ska ljuga eller ej.”

Atma log försiktigt, då hon förstod att det skulle hjälpa att hindra situationen från att bli för allvarlig och obekväm. Dessa frågor var hennes allt, men hon skrämde oftast iväg alla hon pratade med om dem. Hon var kanske lite tröttsam om de frågorna, var hennes slutsats, och hon försökte navigera den slutsatsen. När hon började prata satt hon framåtlutad, med händerna slutna i varandra på bordet framför sig.

“Jag vet inte ännu vad jag kan förbättra, då jag ännu andas, och därför inte ännu är klar. Att helt göra sig av med mörker är inte någonting vi kan eller ens bör göra, men vi kan balansera vågen lite bättre.” Hon pekade sedan mot sin penningpung. Hennes uttryck hade skiftat mot det mer allvarliga, och hennes röst pekade mot att hon talade från hjärtat.

“Det som blir kvar efter att vi har ätit kommer jag ge till någon som saknar ägodelar helt. Det är min erfarenhet att denna kommer dela med sig av dessa mynt till andra behövande, och de alla fyller sina förråd eller åtminstone magar ikväll.” Hon log igen, nu helt genuint.

“Detta kommer inte hindra nästa våldsamma död eller våldtäkt. Men det ger vissa styrkan att stå emot en kort tid. Under den tiden kan jag rädda ett annat liv. Jag tror inte det är omöjligt för mig att rädda ett liv om dagen. Lever jag några århundraden kommer jag nog snart nå ett skede där ett liv blir två, eller tre.” Hon ryckte med axlarna, som, om hon inte visste själv vart hon var påväg.

“Sanningen kan även den rädda liv. Våra lögner blir en infektion, och den infektionen sprider sig snabbt. En oskyldig lögn du berättar idag, kan leda till en oskyldig död tio dagar från idag, nästan oavsett vad lögnen är. Men  … du har en rätt att kunna ljuga. Jag tar mig gärna en närmare titt på din tattuering, även om jag aldrig hört talas om någonting som den innan.”

Atma såg det mer som en utmaning än ett motargument och lutade sig bakåt i sin stol medan hon funderade.

“Undanhåller jag det jag vet, och köper tid åt paret, kan kungens desperation öka. I sin illvilja slås dörrar in, människor utpressas, en människojakt påbörjas. Är kungen redo att dräpa mannen för ett beslut kvinnan har tagit, är kungen inte långt borta från att även kunna dräpa kvinnan. Och faller kungen djupare in i vansinne kan han bli öppen med att dräpa andra som står i hans väg. Inte nog med det, mannen och kvinnan är inte säkra någonstans i riket från kungen och hans män, så de söker sig till ett angränsande rike. Kungens besatthet driver hans trupper över gränsen till det andra riket, de tappar kontroll över en intensiv situation, sammandrabbar med bybor i en väpnad konflikt, någon dör, och vi har ett nytt krig på halsen.” Hon ryckte på axlarna, och log mot Zel.

“Eller så ljuger jag, de kommer undan, kungen förlåter och alla lever lyckliga livet ut. Det går inte att veta. Inte heller ditt andra exempel. Säg att jag pekar i motsatt riktning, och vakterna möter en person kort därpå. Denna nekar, ärligt att den inte sett någonting men vakterna bedömer att denna måste ljuga för att den skulle omöjligt ha kunnat missa dem. De hugger ner personen på grunden förräderi eller tyranni, och död följer denna lögn på samma sätt som innan. De hittar ingenting och inser att det var jag som ljög. De kommer ifatt mig, dräper mig, och jagar efter paret i rätt riktning. Längstmed vägen hittar de andra som ljuger och skyddar, och ett spår av död följer de jagade.”

“Det finns tillfällen där en lögn kan göra gott, men sällan utan att ont följer. Men jag säger inte att vi inte ska ljuga, jag säger bara att våra lögner har konsekvenser. Åtminstone de lögner som är viktiga för någon att vi säger.” Hon tackade värden när denna levererade mat och dryck till Zel, och log varmt medan hon betalade honom direkt.

“Jag har ett rum här, om du vill att jag tittar närmare på tatueringarna enskilt. Annars kan vi titta på det här och nu, men det skulle dra blickar till sig. Inte för att vi inte redan gör det, en hemlös och en exotisk skönhet.”

“Det skulle vara det mest rättvisa. Vi bör alla vara ansvariga för våra egna handlingar, och om du avser mörda en annan förtjänar du detsamma, strikt från ett perspektiv om balans. Det skulle skapa kaos, men handlingen hade representerar ordning och rättvisa. Äkta rättvisa.” Hon log brett, tanken slog henne ofta att helt enkelt slå till mot högsta hönset. Så enkelt allt hade varit.

“Ät upp din mat, fortsätt din föreställning, så ser vi på det i efterhand. Men det är intressant att du kan sjunga om saker som inte har hänt, men får inte tala osanningar. Vi får prova lite mer när vi kommer till rummet, se hur kraftfull förbannelsen är. Är det av den svagare sorten kanske jag kan hjälpa, men jag är skeptisk.”

“Varsågod.” Hon såg själv fundersam ut när hon insåg att Zel inte förstod hur hon kunde sjunga om saker som inte hade hänt, och detta skickade iväg henne på ett nyfiket tankespår.

“Avsikt har kanske betydelse då alltså, det är intressant. Jag har läst om den sortens magi, som utgår från avsikt, men aldrig sett det i verkliga livet. För de flesta av oss är magi ordagrann, och det begränsar magins förmågor, men någon slags medvetenhet om verkligheten skulle krävas av magin för att kunna bestämma när en lögn är en lögn. Undra om det är din verklighet som styr, eller omvärldens verklighet.” Hon distraherat tog sin mugg för att dricka, men insåg när hon gjorde sig redo för vätskan att möta hennes läppar att muggen var tom, och hon fnyste till.

“Om det är din uppfattning att din lögn är så tydligt en lögn, kanske det styr tatueringarna mot att tillåta lögnen att hända. Det skulle krävas någon som mig för att tro på det de hör, och magin borde utgå från större delen av världen istället för undantagen.” Hon tog fram ett guldmynt och sköt det över bordet till Zel.

“Kan du påstå till mig att det där myntet är silver och inte rent guld utan att dina tatueringar aktiveras? Lyckas du, får du behålla myntet.” Hon log nyfiket och lutade sig framåt.

Hon såg fundersamt på det som hände framför henne och log efteråt, även om det var tydligt att Zel fick ont. Hon log för att det var en lärdom i hur det fungerade.

“Jag skulle kunna spendera hela kvällen med att lära känna magin bättre, men jag tror det skulle vara betydligt trevligare för mig än för dig. Jag ska inte tortera dig ytterligare just nu, du kan behålla myntet. Kan du prata i bestämd framtid? Exempelvis, ‘Jag och Atma kommer nu gå till hennes rum och vid kvällens slut kommer jag kunna ljuga’. Eller kommer du undan med det för att du vet inte om det är sant eller falskt, även om det är en bestämd framtid?”

Hon reste sig upp och erbjöd en hand till Zel för att artigt hjälpa henne upp. Handen var smutsig och grov, det var tydligt att hon sällan använde varken handskar eller verktyg där hon kunde använda sina händer. Den var hård från läkta sår, mycket tid i solen och mycket hårt arbete. Den var dessutom smutsig till en utsträckning som indikerade att ingen mängd tvål skulle kunna göra den helt ren.