De var en omaka duo där de gick, den ena en elegant mörkeralv, vilket för sig själv gjorde ett intryck var än i världen man var, och Atma var en sliten och smutsig människa som likaväl kunde ha bott i gränden intill värdshuset. Men nejdå, uppför trappan ledde hon Zel och fram till en av rumsdörrarna. Visst drog de två blickar till sig där de hade suttit och pratat och nu när de gick, men Atma var van med blickar, det var sällan hon inte utmärkte sig i ett rum, och nu umgicks hon med en talangfull uppträdare. Säkert tänkte de att hon skulle få lyckan av några privata uppträdanden, så som hon hade uppskattat sångerna hon uppträdde med.

Hon öppnade dörren och bjöd in Zel till det väldigt enkelt möblerade rummet, en säng, ett bord med två stolar, en kista för tillhörigheter vid sängfoten, och lite andra små tillbehör, men inte mycket mer.

“Sätt dig ner. Ursäkta enkelheten, jag kostar inte på mig mer än jag behöver, men jag tror vi har allt som behövs här för att lära oss mer om dig.” Hon stängde dörren bakom sig och satte sig ner på en av stolarna.

“Finns det någonting om dig som du uppfattar som osant, men som resten av världen anser är korrekt? Eller tvärtom? Har du något problem att säga saker som hela världen är oense med dig om, eller funkar det så länge du tror på det?”

“Du är en väldigt intressant upptäckt måste jag säga, och det här är inte alls hur jag tänkte mig att kvällen skulle gå. Jag ville äta lite mat för att sedan gå ut i världen igen, men jag gillar dina sånger och jag vill hjälpa dig.” Hon såg på Zel lite fundersamt, och förde en hand genom sitt hår medan hon tänkte.

“Först, jag skulle vilja beröra en tatuering medan du ljuger.” Hon lutade sig närmare Zel och sedan synligt började fundera vart det var lämpligt att placera sin hand.

“Sedan, jag kommer möjligtvis börja lysa när du ljuger, men det är ingenting att oroa sig för, det är helt normalt.” Hon log och såg mörkeralven i ögonen.

Handen och armen ända upp till axeln på Atma började skina ett svagt gult ljus genom kläderna när Zel sa sin lögn, och Atma spände till sig ordentligt, vred sig lite i vad som kunde endast tolka som obehag eller smärta, och drog sedan undan handen försiktigt, vilket gjorde att den slocknade efter att den inte längre berörde Zel.

“Det är en stark magi du har dragit på dig, hur kommer det sig att du har fått detta? Vilka gjorde så mot dig, och varför? Det är inte precis ett skämt man gör på någon för att det är kul, det krävs talang.” Hon var inte imponerad, det var ytlig magi, men det var ändå tidskrävande magi. Antingen mycket träning inför dess applikation, eller ett längre ingrepp. Hon uppskattade inte det ena eller andra alternativet, men var nyfiken på att lära sig mer. Om hon förstod varifrån och varför, kanske hon skulle bättre förstå hur hon kan försöka hjälpa.

Hon funderade en stund medan hon studerade Zel, och lyssnade på det hon hade att berätta. Hon nickade ibland, och såg allvarsamt på henne under tiden. Det var en intressant historia, som väckte många följdfrågor, men de fick vänta.

“Det kändes från smärtan som jag lyssnade på som om det är en fysisk besvärjelse, vilket du säkert hade kunnat berätta säkert, men jag tycker om att bekräfta själv. Den är inte gjord för att för evigt straffa dig, den är gjord för att få dig att tala medan du var där med dem, under deras kontroll. Så jag tänker att den effektivaste lösningen här skulle vara att vi helt enkelt skalar av huden, det borde befria dig från magin. Bort med all hud som tatueringen rör i tills hela tatueringen är borta.” Hon log, det var ett skämt, och det var inte hennes starka sida. Hon ljög dock inte, hon uppfattade den som ytlig, och var övertygad om att en ytlig lösning var tillräckligt.

Atma såg blankt på kvinnan framför sig och tveksamt, innan hon ens hade fattat ett beslut, så accepterade hon kniven och inspekterade den. Zel var skrämmande förberedd för just detta, och trots att Atma hade svårt med det sociala ibland så kunde hon inte trots ansträngning identifiera sarkasm från kvinnan framför sig.

“Jag helar inte så som man traditionellt skulle föreställa sig det, jag accelerera i huvudsak din egna kropps arbete genom att -” Hon stannade upp kort och insåg att hon gick in på detaljer som inte hade någon betydelse. Hon helade, det var precis vad hon gjorde, Zel hade inte fel som använde det ordet.

“Det blir svårsålt att jag gör det här med ditt medgivande om det stormar in en grupp stadsvakter efter dina skrik.” Hon kunde erkänna för sig själv att det var lockande att försöka, den nyfikna inom henne nästan kliade så ivrigt det kändes att försöka. Det kunde fungera, men det kunde också misslyckas, hon hade inga garantier att ge kvinnan.

“Det finns ingen garanti att det kommer fungera, jag kan bara göra en bedömning från min världsvana och det jag lärt mig från människor smartare än mig. Det kan sluta med att ingenting förändras och du får spendera upp till ett dygn med smärtor medan ditt hudlager återskapas. Jag kan ta en stor del av smärtan från dig under ingreppet, men inte allt, och jag kommer inte orka detsamma under hela återhämtningsperioden.” Hon höll kniven rätt för ingreppet, hon hade gjort dylika saker förr, av andra anledningar. Hon visste hur hon skulle behöva göra för att göra så lite skada som möjligt, men det skulle fortfarande vara skada gjord.

Atma sa ingenting, hon hade ingenting att säga. Hon höll kniven nära sina ögon och inspekterade den, delvis för att beundra kvaliteten, men också för att se just hur vass den var. Hon ville inte prova sig fram med vilken slags kraft hon behövde, så hon studerade den noga, och använde den sedan på en tygbit hon hade för att se just hur effektivt den skar, även om materialen inte var jämförbara med varandra. Hud och tyg var ytterst olika.

Hon utstrålade ett lugn däremot, hon hade tränat i många år på att vara fullständigt lugn i de mest påfrestande situationer, och det här var en sådan. Hon förde kniven mot Zel och satte sig tillrätta intill henne, justerade stolen så att hon satt nästan ihop med kvinnan, deras kroppar separerade knappt med luft, när Atma placerade sin fria hand på Zels axel, och knivens blad mot en av tatueringens startpunkter.

Zel var en attraktiv kvinna, det gick inte att förneka, även om hon inte var människa. Det gjordes tydligare av faktumet att kvinnan nu satt naken nära inpå Atma. Det kändes som ett brott mot skönhet att placera kniven mot huden, men Atma lät inga sådana tankar sakta ner henne.

“Jag litar på dig att kunna dina begränsningar. Jag kommer reservera mina energier tills de behövs, men säg till om du behöver stöd med dina smärtor. Du må ha varit torterad i ditt liv, men det betyder inte att all efterföljande smärta är en börda du behöver bära själv, även om du klarar av den. Håll hårt om mig ifall det hjälper dig, och oroa dig inte, min hand är stadig.” Stadigheten var ett resultat av att skära grässtrån, riskorn och allt annat tokigt munkarna hade lärt henne i bergen. Hennes kropp var ett maskineri när det krävdes.

Kniven skar in i huden, och Atma hastigt inspekterade den lilla ytan som hon skurit bort. Hon stannade upp för att bekräfta att hon skar djupt nog, torkade bort blodet med lite av tyget på ärmen sin, men när hon kunde se såret så såg hon att sådant var inte fallet, hon hade skurit för ytligt. Tatueringarna var djupare än den såg ut, och hon var tvungen att börja om, och ta lite mer av huden där hon redan skurit. Kniven var vass nog att hon likaväl kunde ha skurit i smör, men smör som blödde och ryckte till försiktigt från smärtor, även om ryckningarna var imponerande små. När hon var klar med en sträcka hud, tog hon huden som lossnade med sin fria hand och släppte ner den på golvet intill där hon satt.

Atma försiktigt lät kniven vandra nerför armen, sakta nog för att kunna se att hon tog med sig allting. Hon insåg ungefär halva armen in att hon skulle ha hämtat vatten innan hon började, och även att det skulle se ut som en mordplats med allt blod i efterhand. Hon stannade då upp, halvvägs klar med armen, och såg till Zel.

“Jag avskyr att stanna upp, men borde jag kanske hämta vatten? För att dricka, för att tvätta … För att torka golvet när vi är klara. Jag kan göra mycket, men jag kan inte trolla bort blod.” Hennes röst var lugn och samlad.

Ömt placerade Atma kniven på bordet, reste sig upp och lämnade rummet. Hon vandrade med hast genom värdshuset och sökte sig till köket, där hon först blev hindrad av en servitör. Atma förklarade enkelt att hon behövde vatten och var villig att betala orimligt för att slippa frågor, vilket hon gjorde genom att lämna en handfull mynt i servitörens hand. Hon gick sedan in i köket, tog ett par kökshanddukar över axeln, en tunna med vatten, hon förseglade med lock och tog över axeln, tog med sig en mugg och lämnade köket igen. Många blickar följde henne, men ingen följde efter, och hon var snart tillbaka i rummet. Mynt var ett effektivt verktyg för att agera skyndsamt.

Hon stängde dörren bakom sig, rörde sig hastigt tillbaka till sin stol, placerade tunnan bredvid sig, handdukarna på bordet och lutade sig mot Zel med muggen full av vatten, och efter den kortaste varningen så hällde hon muggen över den redan påbörjade armen för att bli av med blodet, vilket säkerligen gjorde ont. Direkt efteråt tog hon upp kniven, hennes ögon glödde till och hon tog emot lite av smärtan när hon återupptog skärandet, och gradvis släppte hon kopplingen för att lämna smärtan helt till Zel igen.

“Säg till om du är på väg att svimma, då tar jag över, annars håll bara ut så ska jag göra detta så skyndsamt som jag kan. Du hanterar detta imponerande väl.” Med det sagt släppte hon en till hudslamsa till marken innan hon fortsatte. Hon var lugn, effektiv och väldigt allvarlig i sitt uttryck där hon satt, som en yrkesperson fokuserad på sin expertis. Nu var det inte hennes expertis att skinflå, men hon lade samma energi och kärlek i arbetet som om hon vore en jägare och dess byte.

Slamsa efter slamsa av hud föll till marken medan Atma jobbade, hon sa ingenting under tiden, hon ville fokusera på att vara snabb och effektiv. Hennes knivarbete var skonsamt, hon tog inte mer hud än hon krävde så snart hon lärde sig hur djupt tatueringarna gick, och hon följde inte heller tatueringarnas mönster, utan tog hela stycket hud för att skynda processen på. Det skulle ändå läka, även om inte omgående. Hastighet var viktigare än precision, för hon tyckte inte om att orsaka smärta, även om kvinnan var skrämmande van med den. Vad för slags folk var mörkeralverna egentligen, hon hade hört många historier, men hade avfärdat det mesta som skrämseltaktiker och spökhistorier.

När sista slamsan föll till marken kastade hon kniven åt sidan och vattnet från hinken hällde hon över Zel för att skölja ner allt blod på golvet. Vid det här laget hade det säkert börjat sippra genom golvspringorna, men hon kunde inte bry sig om det nu.

“Hur mår du?” Hon visste såklart att Zel inte mådde bra, men det fanns nyanser av dåligt, och hon ville höra Zel prata, säga någonting. Hon ville höra om Zel var sammanhängande, om hon var helt medveten, om hon var förvirrad.

“Berätta om något lyckligt minne du har, dela med dig av en historia som värmer dig.” Hon placerade en hand på Zels huvud medan hon pratade, och slöt sina ögon för att studera detaljerna på Zels kropp i sitt sinne för att säkra sig om att hon hade fått hela tatueringen, och för att se om det fanns någonstans på kroppen där skadan var värre än andra områden.