Det var en ren slump på ett uppdrag som Almithara först ramlat över information kring en kvinna vars krafter till och med gjort Ayperos osäker, inte en dålig sak då den demonen var nog den ända som faktiskt fått Almitharas respekt. Till en början hade allt bara varit en sägen, inget som var av intresse men med lite mer grävande kunde ledtrådar hittas kring denna kvinna vid namn Athanishka. Det fanns alltså någon som inte ens hennes mästare hade kännedom om, en kvinna vars krafter kunde vända hela spel brädet upp och ned om så önskades. Det var dock inte lätt att hitta vart kroppen kunde ligga gömd, krävts många år av letande och många brända tjänster som ibland lett till en död ände men vem besatt inte mest resurser än hon själv att faktiskt lösa denna irriterande gåta? Desto mer kunskap som grävdes upp, desto mer började det visas hur grym Ayperos egentligen kunde vara vilket invigde bara mer respekt för denna demon som hon egentligen aldrig ville korsa sin väg med. Självklart hade tanken funnits på att försöka be om hans hjälp men det var bara dumdristigt och riskabelt, bättre att satsa sina kort på personer som faktiskt kunde tyglas bättre, oavsett om det var frivilligt eller ej.

“Rör ni inte på er kommer jag skära halsen av er båda.” Rösten från Almithara var låg, kall och kyligare än luften som nu omslöt deras kroppar i salen. Det var sex stycken personer som stod där utöver kvinnan som höll ett barn i armen med ett grepp som väldigt troligt skulle lämna blåmärken, andra handen höll i en dolk som var riktad mot barnets hals. Tårarna från barnet var tysta, inte för att den var rädd för att göra ljud, men för att den gråtit så pass länge att inte ens halsen orkade ge ifrån sig något mer. Bredvid Almithara stod en man, lite högre än henne själv som höll i en kvinna på liknande sätt. Kvinnan snyftade högre och var ännu mer skräckslagen än barnet, visste troligen bättre vad som egentligen väntade här framme. De båda var klädda i trasor, knappt skor på sina fötter och hade även lite rivsår här och var då det inte varit lätt att ta sig ned till denna sal. Två andra män hade dött på vägen, som tur hade det aldrig varit någon magiker, de två stod bakom henne och väntade ivrigt på att få sätta igång. De var inte blodtörstiga, bara kunskaps hungriga. De hade länge jobbat med Almithara för att lista ut vad som behövde göras och de var ivriga att få lära sig mer om Athanishka och den magi hon besatt, men även få testa sina gränser med sin magi. Självklart hade de från början backat då Almithara berättat sina planer men efter lite övertygelse stod de nu här och verkade ändå relativt obrydd utav de två oskylda människorna som slitits med på resan. ” Usch som det luktar.” Muttrade kvinnan då stanken slog hårt emot ansiktet, inget ovanligt men ändå lärde hon sig aldrig att uppskatta doften av ruttet, unket och fuktigt. Den isiga blicken såg sig omkring bland stenarna och studerade pelarna ett tag för att se vad som kan behöva göras med portarna. De andra männen som också stod bakom henne skiftade lite oroligt på stället, var inte riktigt bekväm med den kalla och tysta rummet som skrek av död och förtvivlan, ironiskt då de var, enligt dem själva, de bästa lönnmördarna i staden, hyrd av Almithara att följa med på detta uppdrag. Hon tänkte ju inte riskera sina egna, eller ja rättare sagt offra för ingen av dem som var här skulle komma ut levande, kanske magikerna i och för sig.
” Usch får rysningar av detta ställe.” Muttrade mannen som höll i kvinnan, rynkade smått på nästan men verkade annars relativt obrydd utav allt. De tjocka kläderna som täckte musklerna var troligen tillräckligt varm för att inte låta kylan bita sig fast, något som kvinnan nu lite avundades då hennes kläder var betydligt tunnare. De svarta kläderna var inlindade i svarta läderremmar, hela kroppen var rustad med vapen från topp till tå och för att ha kunna ha fri rörelse fick inte kläderna vara alltför tjocka. Huvan dolde mycket av hennes ansikte med det ljusrosa håret hängde fram i en fläta över axeln.

Inga av dessa personer var här av en slump, alla hade handplockas av Almithara, till och med barnet och mamman som i sig såg ut som vilka personer som helst. Det mamman inte visste om var att ögon gömt sig bland skuggorna, betraktat exakt hur mycket kärlek modern haft för sitt barn. Blivit utvärderad om mamman var kapabel att offra allt för att rädda sin minsting, inget fick ligga i slumpen för detta uppdrag. Som tur var troligen det svåraste över, att frakta ned en mamma och ett barn nedför dessa hala och vassa stenar, nedför trappor och inte låta dem falla till sin död. Hade verkligen inte varit enkelt och till och med Almithara hade haft problem men nu äntligen stod de på fast mark, viss utmaning framför sig men hon litade på sina magiker, visste hur kapabla de var.

“Nå väl ska vi sätta igång?” Almithara mer eller mindre slängde över barnet till en av männen som tog emot det med ett sliskigt leende på sina läppar. Ärmen veks upp något och med dolken i sin hand skar Almithara ett rätt djupt sår över sin egen arm medan benen gick fram till porten. Blodet som droppade mot stenen ebbades ut med alla andra ljud som fanns i salen men något verkade smått skifta i luften, som om ett hummande kunde höras mellan stenarna, ett hummande som såg ivrigt fram emot vad framtiden snart hade att erbjuda. Luften kändes mer elektrisk och kylan blev betydligt mer påtalande men ändå verkade kvinnan helt obrydd, bara gav en av magikerna en sträng blick då han tog för lång tid på sig att reagera. Med ett ryck kom magikern framspringandes, nästan höll på att snubbla på vägen då allt var relativt mörkt. Bara några facklor som hade tänts på väggarna och en av männen höll även i en. Ett missbelåtet klickande från tungan lämnade läpparna men kroppen stod bara otåligt och väntade med blicken kyligt studerande på magikern som började sätta igång. Från Almitharas blod började symboler att skrivas in utanför porten, symboler som inte skulle låta något kunna gå över om inte Almithara godkänt det. I princip skulle hon byta ut ett lås mot ett annat men i detta fall hade hon kontrollen och nyckeln. Mycket blod behövde dock användas för sådana formler men kvinnan verkade helt oberörd utöver blodet som sakta sipprade ut ur hennes kropp, lindade bara om såret hårt med en linda när allt verkade klart. Desto fortare de kunde öppna porten, desto fortare kunde de komma härifrån. En arm sträcktes ut mot mannen som höll i det gråtande barnet och åter igen slängdes kroppen runt som om det inte var mer än en boll som skickades emellan i en lek. Dolken trycktes åter igen mot barnet, denna gång mot dess kind och drog blod, skar ett tunt sträck upp dess kind och skriket från det stackars barnet fick bara kvinnan att le större. Mamman ropade ut om nåd, som om nåd någonsin skulle visas för de svaga, grät högre och började försöka slita sig fri utan någon möjlighet egentligen. “Jag kommer fortsätta skära i denna lena hud tills du gör något för mig. Uppfyller du mitt krav kommer jag släppa barnet fri och han kan få leva ut sina dagar i frihet och med pengar i sin ficka.” Ett till sträck på andra sidan av kinden skapades nu av dolken och pojken ringlade likt en panikartad orm i ett försök att akta sig från dolken men självklart kunde han inte undkomma Almitharas grepp. Kvinnan skrek ut, försökte än kämpa emot och gjorde det ett längre tag än väntat innan hon föll ned på sina bara knän som om allt hopp äntligen runnit ut henne. “Jag gör vad du vill så länge du håller ditt löfte.” Almithara som stått mer lutad över barnet sträckte nu på sin rygg, nöjd över kvinnans beslut och släppte barnet som för att visa att hon skulle hålla sitt löfte. Barnet kunde ändå inte fly någonstans ändå. “Du ska ställa dig framför porten med en dolk i din hand och med all kärlek för ditt barn i ditt hjärta skära halsen av dig för att rädda dess liv.” Ögonen som redan var röda och svullna från gråt spärrades upp i ren förvåning och förtvivlan, hade hon inte redan känt sig helt maktlös så var dessa ord troligen det som fick henne att tippa över. Det gick runt många tankar hos mamman, syntes så väl i ögonen som desperat försökte hitta en utväg kring allt detta men tillslut slocknade tankarna helt och hon verkade inte längre kämpa emot alls. Barnet hade sprungit gråtandes till sin mor och dem fick faktiskt omfamna varandra, inte för att Almithara hade någon slags empati för dem utan på grund av att det skulle få mamman att överväga sitt barn hårdare, verkligen känna  kärleken fylla henne med hopp om att ett av deras liv kunde räddas denna kväll.

“Jag gör det” Rösten var svag och skakig men tog förvånansvärt tag om dolken som räcktes över med ett stadigt grepp, pussade sitt barns kinder och viskade några ord innan den otåliga mannen mer eller mindre slängde henne framåt mot Almithara som höll ut sin arm mot porten. Hela tiden var ansiktet uttråkat som om detta bara var något trivialt och inte alls livsavgörande för dem. Benen som skakade fick knappt kroppen att röra sig framåt men ett tyst hot mot barnet fick henne åtminstone att skynda sig på något. Ena handen lades mot den kalla stenporten medan blicken såg bak mot sitt barn som nu börjat skrika efter sin mor, bönade och bad om att låta henne gå. Var en fin gest men inget som skulle vara nödvändig. “Om du inte skyndar dig kommer jag kanske ta ut min frustration på ditt barn.” Hotade Almithara som fick kvinnan att rycka till för att sedan med ett skrik på sina läppar låta dolken skära sig igenom sin hals, blodet som nu sprutade ut stänktes på porten och dess röda färg gav stenen den ända nyans utanför grått och svart. Kvinnans skrik ebbades ut till ett mer gurglande medan barnet fallit ned på sina knän, hysterisk och helt traumatiserad. Porten började att skaka som om den var nöjd över det offer som erbjudits och med ett muller föll stenarna ihop tills det bara återstod damm från det som tidigare varit något openetrerbart. Luft värre än det som redan fanns i salen slogs emot de allas ansikten, fick det att vända sig i magen på barnet som nu började att spy utav allt den utsatts för medan Almithara än stod kvar med samma neutrala uttryck, det ända som avslöjade känslor var det nöjda leendet på läpparna. Med snabba steg vände kroppen sig om och gick fram till barnet. Handen greppade hårt tag om dess hår och fick ögonen nu att möta hennes. Utan att säga något stoppade hon sin dolk i halsen på barnet och verkade inte nöjd förrän dess tjut äntligen tystnade, lämnade ett tomrum efter allt som hänt här. “Så skönt med äntligen lite tystnad.” Stönade hon ut och började gå till porten igen. Trapporna ned till kryptan låg än i mörker men med männen bakom sig och en fackla nu i sin hand lyste skenet något ner mot det som lika gärna kunde bli deras egna grav. “Ni håller er långt bakom mig.” Beordrades snabbt innan kvinnan började gå nedför de allt för hala trapporna.

Ibland funderade till och med gudarna på vad som krävdes för att få Almitharas hjärta att banka hårt i bröstet av skräck och förtvivlan. De steg som rörde sig framåt och hamnade på en stadig grund verkade inte ens vackla för ens en sekund, ögonen bara studerade alla detaljer som om de tillhörde vardagen, som om denna plats inte skrek sina varningar av död och förgörelse. Nej ansiktet såg helt obrydd ut där hon nu stod i den grott liknande rummet, letade med blicken bland mörkret efter något hon än inte kan se. Det var för tyst här och det var inte lovande för fem öre. Allt kunde ha varit en sägen, en saga eller en myt. Denna kvinna kanske aldrig överlevt detta och all tid, resurser och svett som Almithara lagt in i detta skulle vara som bortblåst. Den tanken fick hjärtat att slå ett extra slag, rädd att ha slösat sina värdefulla timmar på något helt värdelöst.

Att någon drog sitt vapen fick kvinnan bara att ta ett litet steg framåt och se bak på sin kompanjon, lyfte inte ens ett ögonbryn utan bara tittade på honom som om han var irriterande och ivägen. Han attackerade aldrig henne och därför stod hon på sitt ena ben vilandes tills hans akt var över, funderade på om hans liv skulle tas på direkten eller om hon ville se hur allt utspelade sig. Då uppmärksamheten drogs mot ett annat håll vid steg som började närma sig kunde nu ett litet leende av triumf synas på kvinnas läppar. Blicken brann av något som kunde tolkas som längtan, förgörelse och åtrå. Inte den åtrå som män och kvinnor delade mellan sina kroppar utan åtrå att få se hela världen brinna framför hennes fötter. ” Jag ser mellan fingrar över att du dödat en av mina män, bara för att jag gjort samma sak i din situation. Ta dock inte min passivitet för rädsla, jag håller fortfarande nyckeln till din frihet.” Rösten var på gränsen till uttråkad och likgiltig där fötterna tog ett steg närmare kvinnan med facklan i sin hand, studerade alla dess drag och verkade se mer än nöjd ut över det som beskådades, som om kvinnan var något vackert och praktfullt än den ohyggelse som troligen alla andra skulle tycka. “Jag har inte kommit hit för att leka hjälte, jag har inte gjort allt detta för att göra dig en tjänst men jag har  kommit hit för att ge dig ett erbjudande som du kanske tycker om.” Frågan var hur mycket av kvinnans krafter som fanns kvar. Visst vissa saker stod klart efter det som hänt med mannen, vars liv nu stod tomt i dess gapande ögon. Styra ens sinne eller kropp men kunde hon läsa tankar? Almithara hade faktiskt inte försökt att stoppa det, ville att kvinnan skulle se allt som fanns där inne, se att det hon erbjöd var sanning och lite där till. ” Jag har magiker där uppe som satt upp en barriär. Jag vill väldigt gärna ta ned den och se dig få äntligen bli fri, OM du går med på mina villkor.” Almithara var väldigt känd för att vara otålig, slösade aldrig tid på onödigheter utan ofta rak på sak. Tid var av yttersta vikt, det ända som hon inte riktigt kunde köpa för pengar och därav det mest värdefulla hon besatt. “Jag vill ha din hjälp att ödelägga en stad, visa dina fulla krafter. Jag vill att du under tiden lyder mina ord tills staden brinner. Sen har du din frihet och jag kommer erbjuda att hitta Ayperos åt dig, även lura fram honom om så önskas. Det jag begär att att du inte läser mina tankar och inte kommer ta mitt liv, någonsin.” På ett sätt borde detta vara ett bra erbjudande, få löpa amok och ödelägga den värld som skapat henne så mycket smärta och en chans att hämnas på den som gjort detta mot henne. Ända nackdelen var att hon behövde lyda några ord från Almithara som ändå var rätt ärlig i sina ord, ovanligt ärlig kanske.

Att leka med sina egna tankar, att vända och vrida på dem, att inte bli utnyttjad av denna häxa, det var det roligaste hon haft på länge. Självklart hade hon övervägt detta i så många scenarion, förstått vad det skulle innebära att kliva in här utan något slags skydd för sina tankar och sitt djupaste mörker, Athanishka måste ha sett detta också men det hon inte sett är hur Almithara så desperat hållit vissa tankar ur sitt sinne, kvinnan kan troligen inte se något om Almithara aldrig ens yppat dem i sitt inre. Ett litet leende spred sig på läpparna, en utmaning hon så gärna tog sig ann och även om en av hennes kompanjoner precis tömt hela sitt maginnehåll, gjorde allt så mycket värre att andas i denna dunkla håla så ryckte inte ens Almithara en min, åh hon hade badat i inälvor och ruttna lik, Vladimir hade sett till att tömma all rädsla ur hennes kropp. Detta var inget, detta var som vilken annan dag som helst.
” Mitt sinne och mitt liv kommer du inte få röra. En tjänst det är mer givmilt än jag någonsin varit, speciellt då du vet exakt vad jag hade kunnat välja för väg istället. Du vet även mina planer och vet därav att inget här är något jag absolut behöver, det är en trygghet men ta mig inte för en desperat person som skulle riskera allt.” Almithara var inte helt säker på om hon kunde prata tillbaka utan att behöva röra läpparna och därav lät hon hellre sin stämma säkra att häxan framför sig faktiskt förstod henne. Det leende som syntes på läpparna började sakta försvinna, syntes att Almithara började tappa intresse. ” Du må se mitt mörkaste inre nu men jag vill inte att du fortsätter se det i framtiden. För mycket kan stå på spel i framtiden, jag är inte dum nog att gå med på något som kan kosta mig allt, speciellt när jag redan är generös nog att erbjuda dig frihet OCH en tjänst för att du ska göra något som inte kräver speciellt mycket av dig.” Hon såg tillbaka smått på sin kompanjon och började vända på klacken. Almithara må ha gått igenom mycket för att komma hit, lite för mycket kanske enligt henne själv men hon var ändå inte desperat, hade hon varit det skulle hon aldrig ha gått hit, mycket väl vetandes vad denna häxa kunde göra. För att försäkra sig mer hade hon låtit magiker skära i hennes kött, låta runor pryda henne på utsedda platser för att skydda henne från faror som de trodde häxan kunde utgöra. Almithara hade sträckt ut en hand genom att inte skydda sitt sinne, låta häxan se att hon var ärlig med sina ord, ett sätt att försäkra henne om att dealen inte var falsk eller ens dålig. Det fanns andra medel hon kunde ha använt sig av, ersatt detta fängelse med ett annat men valt denna väg istället. Fanns självklart flera själ och inget var av god karaktär i grund och botten. Självklart hyste hon en viss empati för denna kvinna, Almithara själv hade fått utstå så mycket från mäns girighet men det gjorde inte att hon skulle riskera något för denna häxa. ” Athanishka, ta dealen jag ger dig eller så får du stanna kvar här. Det fanns aldrig något att diskutera om.” Orden var hårda, bestämda och gav inget utrymme att bli motsagda. De hade gott om tid att leka sina lekar framöver, Athanishka hade redan tillräcklig kunskap om Almithara, mer än hon egentligen ville ge.

Självklart klingade inte orden så bra för Almithara var väl medveten om att detta på ett sätt kunde komma och bita henne i rumpan senare men det var trots allt mer lockande att ha en dödlig gudinna vid sin sida än utan. Häxa hade hon kallat henne men var hon inte mer en livs levande dödsgudinna egentligen? Hennes läskiga skönhet, styrkan och att ha överlevt allt detta var väl ett bevis på just det? ” Jag hoppas vi kommer ha en rolig tid ihop.” Hon sträckte ut sin egna hand och tog den beniga i sin, inte ens en rysning lämnade Almithara, som om denna kvinna inte var det värsta hon stött på. Många hade inte klarat av att ta denna kvinna i handen och möta den blick som var troligen mer död än levande men ändå stod just Almithara i dess mitt och omfamnade allt som slängdes mot henne, log till och med som om detta var något helt naturligt. ” Vad sägs som att låta dig få lite frisk luft? Tyvärr är jag inte helt insatt exakt hur du kommer reagera på solljus och liknande så tveka inte för en sekund att berätta om något är obekvämt. Trots allt är du nu min mest högt uppsatta gäst och om något borde du veta hur jag behandlar mina gäster?” Huvudet lades smått på sned, gillade ändå på ett sätt enkelheten nu att kunna prata med Ash, mycket mer effektivare än att behöva berätta om allt. ” Nå, ta din tid, vid hästarna finns det mat, kläder, vatten, allt du kan behöva. Jag har tyvärr lite små saker jag måste hantera innan vi ger oss av.” Med dem orden vände hon på klacken för att sedan börja röra sig ut från denna hemska plats, lukten var självklart inte trevlig för fem kopparmynt och lite friskare luft i lungorna skadade inte precis. Med tysta steg försvann hon in bland skuggorna, lät inte ens sina medhjälpare få en chans att reagera när hon med dödlig precision skar upp deras halsar, en fick en dolk igenom ögat innan den ens hann få ur sig ett flämtande i häpnad. Dem ända hon sparade var magikerna som stod stela vid salens mitt, tittade med förskräckta på Almithara som klev ut ur mörkret och plockade upp en fackla. ” Åh titta inte på mig så där. Ni vet att jag inte kan låta andra få reda på detta och jag skulle ju aldrig göra er illa. Ni är på tok för värdefulla.” Hon höjde på axlarna som om detta inte var något konstigt men det där vilda leendet fyllt med illvilja fanns åter på hennes läppar, avslöjade exakt hur farlig hon egentligen kunde vara. Det ingen varit smart nog att inse var att hon aldrig tagit med sig en häst till Ash, planen var från början att göra sig av med dem direkt när de inte längre visade sig vara värdefulla.

Alla runtomkring var inte mer än spelpjäser, pjäser som enkelt kunde slängas iväg om så önskades. Inget i världen hade ett mer värde till Almithara än detta, skulle troligen aldrig få ett heller för den delen. På ett sätt plågade det sinnet att veta hur Vladimir har lyckats, hur han skapat något med vilje och hur hon faktiskt format sig efter honom. Tyvärr så kan han aldrig stoppa henne från att vända all sin kunskap och skicklighet mot honom i slutändan och tiden var rätt nära nu för medan han åldrades och blev svagare så påverkade inte hon på samma sätt av tidens hårda slitage. Snarare började hon hamna mer i sin prakt, där huvudet och kroppen nu var ett, hade så mycket kvar att hämta dessutom. Med obrydda steg rörde sig hon nu uppåt med magikerna efter sig, hade varit lite slitigt att ta sig ner, skulle krävas mer att ta sig uppåt men inget som riktigt oroade henne.

Att ta sig upp var allt annat än lätt, de hala trapporna som sen inta var något mer än att gå på sten som gärna ville slänga ned en i avgrunden. Luften var än unken, gav inte mycket till vindar där nere, lät inget ljus tränga sig igenom än de facklor de bar och en av magikernas sken med runor. Det var även tungt, brant och vissa gånger  behövde de till och med klättra men kvinnan vägrade att visa sig svag och höll därför bara minen, hjälpte till och med en av magikerna som höll på att falla mot sitt slut. Det tog ett bra tag men tillslut började den unkna lukten och fukten att ersättas av kyla och lite mer fräschare luft men det var inte förrän de helt tagit sig upp som de inser att de faktiskt är ute från berget och dess förjävliga system då natten låg som en svar slöja över allt, inte ens stjärnorna ville visa sig på himlavalvet på grund av det tjocka moln som verkade täcka allt. Några hästar stod fastbundna lite längre bort, verkade bli oroliga för de rörelser som uppmärksammats men det var inte förrän de sett Ashe som oroligheten verkligen kunde se i deras ögon, hon var absolut en läskig syn att se, inte konstigt att hästarna reagerade men skulle absolut göra allt lite mer besvärligt. Alla hästar var svarta för att lättare kunna smälta in bland skuggorna när de reste under natten, syntes heller inte så mycket bland skogens dunkel även om brunt hade varit att föredra då.

Med djupa andetag som om lungorna inte fått luft på år, sträckte sig Almithara mot skyn och lät sina ansträngda muskler få sträckas ut något. Några få svettdroppar syntes på pannan medan magikerna nästan släpade sig ut på den steniga marken, flåsandes och redo att få ge sig av från detta hemska ställe. Flertal gånger hade de sneglat mot Ash med skräck i sina ögon men vågade aldrig yppa ens ett ord, skulle sanningen fram var de troligen mer rädd för Almithara än häxan. Häxan var en myt, en myt om kärlek och inget mer även om utseendet fick dem att backa, Almithara hade visat sig vara fullt kapabel att ta andras liv som om de inte var mer än en irriterande fluga. De hade till och med sett henne njuta när hon skurit kniven igenom en hals, nöjd över att se blicken slockna framför sig. De hade respekt men den grundade sig i mycket rädsla.

“Nå en av hästarna är er och det finns kläder om så önskas. Mat och vatten finns till hands, bad kan också ordnas en bit bort vid en flod.” Egentligen var hon inte otroligt intresserad av vad Ash önskade men var aldrig oartig mot sina allierande, hon tog faktiskt ofta bra hand om dem, var enklare att hantera människor som var nöjd i hennes närhet än de som försökte streta emot vid ända andetag. Det gjordes aldrig något av ren godhet utan något låg i vinning hos henne för de handlingar som utfördes. Lite ironiskt på ett sätt för hon skulle aldrig någonsin ha löst denna uppgift om det inte varit för andra. Något som även kunde synas hemma hos henne på en vägg. Den väggen fick smaka på exakt hur arg hon blivit när hon hört om förbannelsen och vad som behövde göras för att befria Ash. Det hade tagits som ett hån mot henne själv, som om den byggts bara för att hon av alla inte skulle kunna lösa den. Tur att det ofta fanns loophål som kan utnyttjats.

På ett sätt var det skönt att Ash inte pratade så mycket eller ens verkade göra något väsen, skulle vara en skön omväxling än att ha tjatiga män runtomkring sig. Socialisering gjordes bara för att få fram information eller vinna något på det men att bara prata om onödiga saker var tråkigt och ointressant. Dock att kalla Ash sällskap bekvämt var verkligen fel ord då inget med luften runtomkring henne var bekväm över huvud taget, gav ifrån sig hela tiden kalla kårar och en unken stank. Almithra kunde hantera det, betydde inte att hon gillade det precis. Väntande på kvinnans reaktion stod alven kvar med blicken lite ointresserat på omgivningen, försäkrade sig om att de verkligen var ensamma men misstänkte att Ash skulle hinna uppfatta andra betydligt mycket fortare. Det svåra som var kvar nu låg i att hålla Ash profil låg, inte dra till sig för mycket uppmärksamhet och skapa frågor som bara kunde tystas med ett blad. Ironi på hög nivå då Almithara tyckte denna del nästan var svårast på hela resan men var det så konstigt egentligen då Ash stack ut på alla sätt och vis, inte ens på ett bra sätt.

Vid Ash fråga var Almithara riktigt tacksam över att ingen kunde läsa hennes tankar som direkt började virvla runt i huvudet. Hon var hårt tränad till att inte visa något utåt vilket syntes väl då inte ens en muskel ryckte till i ansiktet medan tankarna däremot var på högvarv i frustration på Ash ord.  Tankar däremot hade hon aldrig riktigt tränat på att styra vilket skulle ändras nu framöver då det troligen fanns fler där ute som kunde göra liknande Ash hade förmåga till. ” Jag kommer föra dig till Iserion. Jag äger ett hus vid utkanten som förhoppningsvis kan låta dig leva bekvämt under tiden vi väntar. Det finns även en tunnel kopplad under huset som gör att du kan få lite mer frihet att röra dig.” Almithara var verkligen inte insatt i hur Ash nu ville leva och även om hennes frihet var begränsad skulle Almithara försöka göra sitt bästa så häxan inte behövde känna sig instängd eller fängslad. ” Har du några önskemål?” Med lugna steg tog de sig fram till sin häst och hoppade vant upp medan den lite oroligt trampade på stället, försökte direkt akta sig från Ash och den häst som inte verkade helt finnas vid sina sinnens fulla bruk. Magikerna verkade vilja ivrigt komma härifrån själva och var snabbt upp på sina hästar. ” Ni vet vart belöningen finns. Önskas det kan ni ge er av i förväg.” Behövdes inga mer ord än detta för att de skulle tacka och direkt mana på sina hästar in i den mer eller mindre kusliga skogen vars träd knappt visade på liv. Den sträckte sig inte långt men tillräckligt för att skapa kalla kårar längs ryggraden. Mossa verkade finnas mer än löv och dimman var relativt tjock för att dölja de faror som kunde lura lite här och var. De hade inte stött på något än, innebar dock inte att skogen stod tom.

Även om hästen under henne rörde sig framåt var dess muskler spända av så många anledningar, skogen som slängde ut sina långa skuggor, små rörelser långt bort av troligen djur eller grenar och inte minst av Ash vars närvaro fick varje liten nerv att reagera på olika sätt. Som tur var Almithara lugnet själv vilket smittade av sig något på hästen som än inte verkade reagera mer än med spända muskler. Öronen rörde sig hela tiden för att snappa upp olika ljud men verkade fokusera extra mot Ash när hennes förföriska men nästan skrovliga röst pratade. Var alltid så märkligt att lyssna på hennes ord, gav alltid en dubbelsidig känsla i magen och då alla levande varelser gärna ville identifiera saker och sätta dem i förutbestämda fack var Ash inte ens person som gick så lätt att identifiera. Skönhet blandad med groteskhet var allt annat än vanligt, till och med för Almithara som varit med om otroligt mycket i sitt relativt korta liv. Hon lyssnade på kvinnans alla ord, verkade inte vara för snabb att vilja svara utan suga mer på karamellen för att samla sina ord något. Nu när de hade gott om tid framåt var kvinnan inte lika skyndsam med sina ord som tidigare nere i grottan.

” Du kommer få träffa många personer som jag känner om så önskas men Sienna och Leora kommer inte vara några av dem.” Rösten var varken hård eller mjuk, mer neutral och oberörd som om de lika gärna pratade om vädret. “Jag äger många platser i Iserion och du kommer vara välkommen att stanna på en av dem. Jag kommer inte hålla dig fången men då du redan sett en del av mina planer önskar jag din diskretion för att inte avslöja för andra vad som ligger och väntar.” Att tvinga en person från ett fängelse till ett annat var aldrig smart, det var enkelt men aldrig långvarigt och Almithara hade inte råd att få en häxa på sin hals som skulle göra allt för att streta emot. Därav var det bättre att hålla henne på god sida och mer mjuk i sin hantering än tvingande då Ash redan gått med på villkoren kring planen. Huvan som hängde på manteln drogs upp för att dölja det ansikte som fanns där under, vana utifall oväntat besök dök upp och Almithara kände sig alltid som bekvämast bland skuggorna, där ingen kunde se eller läsa henne.

” När det kommer till mina två planer så har du rätt på ett sätt. Enklast vore att bara utplåna allt, döda alla men det skulle också göra det samtidigt så svårt att få hjälp. Risken är större att alla vänder sig emot mig istället och det skulle göra mitt liv svårare samt att jag skulle bli jagad hela livet ut. I detta fallet för att nå mitt mål med minst risker är det att ta hjälp av rebellerna, gömma mina intentioner med hjältemodigt dravel. Oavsett så är min hämnd mot människorna och inte alverna som bor där. ” Känslor var inte riktigt inplanerat här, hon hade ett mål och beräknat ut riskerna på alternativen som fanns. Eller ja om sanningen verkligen skulle fram så hade tyvärr några få känslor blandat sig in, Sienna och Leora. Hade det inte varit för dem skulle hon ha lutat hårdare till massmord men deras beskydd, deras syn på kvinnan vägde mer än var hon själv ville inse.  Det hade stått jämnt mellan valen och dem hade fått det att tippa över åt ett håll. Hade dock inte risken varit så hög på ena sättet skulle nog inte känslorna varit det avgörande men just i detta fallet hade de spelat en viss roll.

” Du som sett lite av mina tankar. Hur känner du kring det hela?” Det var ovanligt för Almithara att fråga andra om de inte stod henne nära men häxan hade sett mycket, kanske inte allt men tillräckligt för att kanske skaffa sig en åsikt om saken. Det kunde även öppna upp för samtalsämne där frågor kunde ställas tillbaka,

Denna alv var klipsk, kalkylerande och rapp men det gick inte ens att ta in det Ash behövt utstå, behövt överleva och skulle fortsätta behöva överleva. Även om sympati eller empati för länge sedan tryckts undan slog det ändå till i magen vid orden från Ash. Det som skulle ske var en småsak i jämförelse över vad Ash fått utstå och troligen skulle få utstå, bara en dåre skulle ens försöka trösta kvinnan eller ens försöka förstå. Vem kunde förstå något som troligen aldrig tidigare hänt i historien? Det var faktiskt svårt för Almithara att spela sina kort kring, alla personer hade ett driv, något som kunde motivera men vad motiverade egentligen Ash? Vad levde hon för? Levde hon egentligen eller var detta bara ett tomt skal som nu bara ville vandra ändlöst på dessa slätter?

Trots sina tankar var blicken lugn och nästan känslolös där den blickade framåt på vägen som hästarna förde dem över. Scenariot hade redan innan tagits upp och därav fanns det inget intresse för dessa döda träd eller kusliga tillvaro. ” Skulle något ändras på färden och du får något du önskar eller vill, du vet vad jag är kapabel till och så länge du hjälper mig med mitt mål så kommer jag inte neka att lätta det du gått igenom något om det står i min makt.” Det var inte av ömkan eller att försöka rädda denna alvkvinna, det var för att försäkra sig om att Ash skulle vända sig till henne och ingen annan om saker och ting ändras. Det är lättare att hantera, lättare att göra något åt än att hela tiden behöva hålla ett vakande öga på Ash hela tiden. Almithara hade släppt ut något som varken gick att begripa eller egentligen ens lita på, något som hon var fullt medveten om och därav extra på spänn. Samtidigt så har Almithara byggt upp något, ett rykte att hon står vid sitt ord, något som hjälpt i otaliga situationer när hjälp behövdes. Alla visste hur otroligt brutal hon var och hon ljög mer än hon talade sanning men gav hon ett verkligt löfte så höll hon det. Därav var gavs dem sällan ut och ansågs i vissas ögon vara högre värt än guld. Att äga en tjänst av Almithara var som att vinna en riktigt stor summa pengar. Dock hade många fått lära sig att allt hade sin rimlighet.

Om turen stod på deras sida skulle turen tillbaka vara enkel och lugn, den verkade börja så åtminstone i mörkret då inget verkade störa. Egentligen var hon rätt trött men antog att det är bättre att de söker skydd och vila när solen stod på himlen, Ash skulle sticka ut på tok för mycket och i ärlighetens namn visste hon inte ens om Ash kunde klara av solen för tillfället. ” Jag har en fråga som hållit min nyfikenhet. Hur har du egentligen kunnat överleva där nere? Är det på grund av demonens förbannelse?” Vissa detaljer hade delats under sökande men det mesta talade bara om vart platsen fanns och hur den skulle brytas, inte vad den verkligen bestod av och hur den fungerade. Hade varit ganska irriterande då många risker hade behövts ta denna natt, många risker hon egentligen inte ville ta. Nu efter allt som skett var valet rätt men det hade kunnat slutat annorlunda.

Man kunde tro att Almithara älskade att prata men tystnaden var mer välkommet än kallprat. Att resa själv, att sitta på ett tak i flera dygn utan att ens yttra ett ord, ja det tillhörde hennes vardag och de egna tankarna var mer välkomna än andras ord. Det var inte konstigt att Ash blivit obekväm av frågan men den gav en indikation på vad som egentligen hänt och även om det Ayperos gjort varit fruktansvärt så var hon ändå imponerad över hans finurlighet i det hela. En till kraftkälla som han höll levande under så många år, ja han verkade ha tänkt på allt kring förbannelsen.

När väl ett litet värdshus beskådades längre fram fanns det en viss tveksamhet i hur sällskapet skulle göra, Ash var inte den som kunde gömmas speciellt enkelt men kanske kunde hennes krafter hjälpa något? ” Jag tror vi alla behöver vila lite.” Armarna sträcktes upp mot skyn för att sträcka ut de trötta musklerna som ömmade medan hästens tunga steg rörde sig över den hårda marken. Månen stod lågt nu på himlen vilket indikerade att natten snart led mot sitt slut och solen skulle värma den kalla jord som legat i slummer. När de var tillräckligt nära huset för att de skulle kunna höra stannade hon upp sin häst som frustade ut av lättnad att få vila sina trötta ben. ” Om det finns något som gör att du inte sticker ut lika mycket så hade det gjort allt mycket enklare.” Det var varken en fråga eller en order, mer som en kommentar för att låta kvinna välja hur hon önskade hantera allt detta. Dessa oskyldiga människor bodde för långt ut för att kunna hitta hjälp om de önskade att öppna sin mun och därav var dem inget riktigt hot men att behöva hantera deras rädsla och andra känslor var inget Almithara just nu riktigt orkade med då hon behövde få sova ordentligt. Visst hon kunde alltid döda dem och även om skuldkänslor sällan låg på hennes axlar så var onödigt dödande inget som hon heller roade sig med. Det fanns en liten tunn gräns hon dragit för sig själv, för att behålla sin medmänsklighet men den var ytterst liten och ibland kunde andra undra om den ens existerade.

Med hästen i släp tog hon och band fast den vid en stolpe där gräs och vatten fanns att äta av. Det fanns inget stall till detta relativa lilla huset men de hade gjort så att hästar kunde få vila på ett ganska bekvämligt sätt. Trött sadlade hon av sin häst och lade sadeln på sidan innan de ljudlösa stegen ledde till dörren och en hård knackning ljöd igenom huset, tillräckligt hårt för att försöka väcka människor ur sin djupa sömn. Det behövdes ännu en knackning innan en otroligt sömndrucken man öppnade dörren och såg på den mörkklädda kvinnan vars ansiktsdrag må vara vackert men inte speciellt varmt för stunden. Hennes närvaro verkade få mannen  att vakna till som om vatten precis hällts över honom och en viss osäkerhet låg över hans blick. ” två personer önskar två sängar och ett mål mat. ” Orden gav inte ens mannen en chans att kunna neka, speciellt inte när en penningpung sträcktes över som skulle täcka mer än väl för deras kostnader. ” Inte ett ord om att vi sover här och vi vill absolut inte bli störda på någon nivå.” Mannen såg osäkert ned på pengarna i sin hand men insåg att detta skulle räcka en månad framåt och hade därav inte möjlighet att neka då så många resenärer tog sig förbi här. Han nickade bara till och öppnade dörren mer för att släppa ut värmen och in de nya främlingarna.