- This topic has 22 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 2 månader sedan by
.
-
En lång suck lämnade Athanishka när hennes räddare nappade på idén om att stanna. Hon tittade en stund på det lilla huset innan hon manade på hästen och följde efter. Hovarna sökte sig vant fram mellan stenarna och klappret från dem tycktes ätas upp av den tunna luften och dimman som var på väg in upp för berget. Vid förfrågan om hon kunde låta bli att sticka ut hade hon bara nickat svagt och tittat ner på sina knotiga, bleka händer. Hennes utseende var fördärvat av mörkret och den konstanta demoniska påverkan hon var under. Men visst fanns det något hon kunde göra åt sitt nya jag. Hon kunde implementera utseendet av vem hon en gång varit i andras sinnen – ja, förutom Almitharas. Efter avtalet var det som att springa rakt in i en vägg när hon försökte nå hennes tankar.
Athanishka satt av, band den sega hästen intill den andra och klappade den över halsen när den började haspla i sig vatten. Hon följde exemplet och sadlade av, drog sedan upp huvan och började gå efter Almithara.
”Två?” upprepade mannen när den rosahåriga alven klev in. Han kunde inte se någon annan. Men strax därpå uppenbarade hon sig. För Almithara skulle synen vara densamma – utöver ett nytt leende på Athanishkas smala läppar. Men läpparna mannen såg var rosiga och fylliga. Kvinnan han såg var häpnadsväckande vacker, så pass att det tycktes skina kring henne. Han flämtade när han tog in synen. Hennes långa gyllene hår böljade ut under huvan, hennes blåa ögon tindrade mot honom och den ofelaktiga hyn var lätt fräknig över näsa och kinder. Till skillnad från sitt riktiga jag var visionen en kvinna klädd i en ljust lila klänning. Hon strök handen över hans bröst när hon passerade, uppenbart frodandes i uppmärksamheten. Senast hon såg ut på detta vis hade hon varit mycket oskyldig och blyg men även hennes personlighet hade ändrats med tiden. Mannen kunde knappt andas men svalde hårt och försökte samla sig när han stängde dörren efter dem. Två vackra kvinnor. I hans värdshus. De högre makterna log mot honom denna morgon.
”Den här vägen” sade han och harklade sig samtidigt som han visade dem vägen. Athanishka såg sig omkring i rummet som tycktes vara både reception, bar, samtalsrum och matsal. Det var sparsamt inrett. Blicken fastnade på eldstaden som sprakade mot ena väggen. Det fanns ingen här, men hon kunde ana någon i ett utav de fyra rummen som han ledde dem till. Mannen fipplade med en nyckelknippa innan han öppnade ett rum och visade dem in.
”Vi har bara fyrbäddsrum” förklarade han, som om det var en ursäkt. Rummen var om möjligt ännu mer sparsmakade. Där fanns bara två slitna våningssängar och en liten byrå.
”Dasset är på baksidan av huset. Jag eh… jag ska gå och förbereda lite mat! Ska jag komma in med den eller servera i matsalen?”
-
Vad än kvinnan hade gjort så verkade åtminstone inte mannen skrika av rädsla men reaktionen var kanske inte lika välkomnande som andra kunde tro. Näsan rynkades något, lite förnärmad över att han reagerat starkare på Ash än åt henne, vilket betydde att vad än Ash gjort så tyckte mannen att hon var vackrare än Almithara. Även om utseendet inte var allt hade Almithara haft en viss stolthet över sin skönhet som nu inte verkade lika stark i jämförelse mot det som visades i mannens sinnen. Nåja bättre detta även om det tekniskt lite bröt mot vad Almithara bett om, dock kom inte ett ljud ifrån hennes läppar som än var slutna. Ögonen studerade det simpla hem de ägde, ett hem som skulle förse dem med mat och sömn för denna gång. Ingen annan verkade heller finnas vaken vilket var en lättnad då inga fotsteg hördes eller andetag som var annat än de tunga som indikerade på att någon till sov längre in i huset. De få möbler som existerade var slitna men robusta, välgjorda en gång i tiden men skulle troligen inte bytas ut förrän de bokstavligen föll isär utan hopp om reparation men det sista som skulle höras var ett klagande från denna kvinna som sovit på betydligt värre platser i sina dagar, kunde knappt minnas om de sämre nätterna var fler än de bättre.
” Mat på rummet och det kommer vara sista interaktionen vi har.” Auktoriteten i rösten indikerade hur väl kvinnan var på att ge order och styra alla runtomkring sig som om alla bara var en spelpjäs i hennes liv. Att smöra för denna man var bara onödigt och ansåg att rak kommunikation var bättre än att försöka linda in dem i socker som ibland kunde göras mot andra. Han verkade ändå hänförd redan av Ash och för att inte ens låta honom kliva över deras gräns drog hon den tydligt framför hans nakna fötter på direkten. Mannen verkade inte våga säga något även om blicken knapp kunde släppas från Ash och i en onödigt lång sekund stirrade han innan fötterna tillslut bar honom bort mot köket. Troligen för att värma på gårdagens mat och lite stelt bröd, skulle räcka för att ge dem den energi som önskades i alla fall. För att vara så rik som Almithara egentligen var åt hon otroligt dåligt och bodde ofta sämre än bättre men det tillhörde livsstilen som klamrade sig fast, en livsstil som förhoppningsvis snart skulle vändas upp och ned helt. Kvinnan var fruktad men hennes mästare var ännu mer fruktad på grund av sina tyglar kring hennes kropp och själ. En hund i hans skugga var många som svor efter hennes hälar, något som ofta kostade dem en tunga eller en annan kroppsdel, beroende på vad som var enklast att komma åt. Hot i ord var något som inte alltid erbjöds till dem, ofta kom dem snabbt och utan förvarning i form av smärta så de inte glömde bort exakt hur dödlig denna hund egentligen kunde vara.
Med en tung suck slog sig rumpan ned på ena sängen som var lika hård som den såg ut. Det luktade gammalt och malätet men en bättre lukt egentligen än vad Ash hade runt sig. Även om Almithara inte visade något utåt var det inte så trevligt att ha den stanken runtomkring sig konstant, såg till att fräsch luft sällan kunde dras ned i lungorna. Ända visades inget utåt, väl införstådd att detta val var helt självförvållat. Blicken fokuserade på en dolk som nu vilade i ena handen, balanserade den lätt på fingret medan de väntade på maten som snart kom in på en bricka med nervösa händer om sig. Dolken pekade bara på det lilla bordet bredvid en av sängarna, inget ord och blicken var mer eller mindre uttråkad. Mannen verkade inte våga säga något men åter igen verkade han stirra på Ash medan brickan ställdes ned innan stegen fumligt och hastigt tog kroppen ut ur rummet och stängde dörren bakom sig. Ash väntade inte utan mer eller mindre slängde i sig sin egen mat som bestod av en okryddad gryta, få köttbitar och ett torrt bröd till. Vattenglaset tömdes fort och snart låg kroppen utsträckt på den ytterst tunna madrassen, fötterna något stickandes utanför ramen. ” 4h vila sen behöver vi ge oss av igen.” med dem orden slöts ögonen och kvinnan somnade snart in för att få så mycket vila som möjligt.
-
Mannens blickar bekymrade inte Athanishka det minsta. Hon frodades inte direkt i dem, tillika var hon inte sorgsen över att hans vision faktiskt en gång varit sann. Hennes utseende som förvrängts av århundranden av demonisk påverkan, mörker, hjärtesorg och hennes egna växande krafter hade hon accepterat för länge sedan. Inte ett ljud sa hon och ingen mer blick ägnades mannen. Hans tankar var rena, där fanns inget syndigt eller ont. Stackarn var bara hänförd och såg framför sig en skinande vacker varelse, som ett vackert konstverk. Hon satte sig på sängen och sneglade upp på Almithara. Han gillade henne också men var rädd för henne. Klokt.
När maten kom in hade Athanishka klätt av sig manteln och satt nu med endast sitt tunna söndervittrade silkestyg över sig. Värdshuset var otroligt varmt, kanske inte för gemene man i världen men hon själv hade inte känt en sådan värme sen… Ja, mycket länge sedan. Åren hade hon tappat räkningen på för länge sedan. Hon sökte i mannens sinne med en blick han måste tolkat som någonting annat, för där i hans tankat tändes en liten förhoppning om något som aldrig någonsin skulle ske. En ny tidsålder och därpå en till. Hon kunde knappt tro det. Antalet år hon måste varit inlåst där i berget… Athanishka harklade sig och skakade av sig tanken innan hon började peta i grytan med sin sked. Då och då såg hon upp på Almithara som slängde i sig maten. Själv satt hon bara och petade samt strök tungspetsen mot insidan på kinden. Till slut gav hon upp och lade sig i sängen. Länge stirrade hon upp på bädden ovanför henne, vände och vred på sig. Det var för varmt. För mjukt. Efter en hel timme slank hon ur sängen i en flytande rörelse. Svettig klädde hon av sig sitt tyg, hängde det över sängen och öppnade sedan rummets lilla fönster. När hon äntligen kände kyla igen lade hon sig sedan på golvet och somnade snart i fosterställning mot den hårda ytan. Maten stod kvar orörd och hon sjönk in i en djup sömn.
You must be logged in to reply to this topic.