- This topic has 7 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 9 månader sedan by
.
-
Det hade gått flera veckor sedan han senast visat sig utanför sin herrgård i Celeras. Dagarna gick i djup tankegång, ovanligt långa perioder av sömn, och ensamma stridsövningar med en man som i strid var det närmaste han kunde kalla likvärdig motståndare. Trots det var hans duellövningar med Gregori Colter relativt enformiga. Även om det tog tid innan han kunde använda sina fötter smidigt var Wreax Situros en synnerligen skicklig stridare, och den expertis han hade för användningen av sina vapen gjorde att han oftast besegrade sin övningsmotståndare även då han stod stilla.
Trots det var hans dueller med Gregori bland de enda gångerna han träffade någon annan, och de växlade sällan mer än ett dussin ord sinsemellan. Men han såg denna självisolering som nödvändig. Han behövde tid att tänka. Trots allt behövde han ett nytt syfte att leva för. Hans tidigare uppdrag för Lloth hade lyckats. Demonen fick vad hon ville ha, och Wreax hade i sin girighet hoppats på stor belöning. Men i slutet visade det sig att han väntade sig bli belönad av en demon hade varit lika futtigt som att bära vatten till havet. Istället kom uppdraget med enorma kostnader. Alla andra planer han hade tidigare haft blev ryckta upp med sina rötter tack vare det.
Hans tidigare uppdrag gjorde inte tillräckligt för att han skulle visa sig vara värdig inför Lloth, så mycket var tydligt. Och i sitt försök att visa sin värdighet hade han bränt flera broar än han hade tänkt sig. Hans ambitioner för herravälde över svarta marknaden var numera enbart en önskedröm, då Bläckspindelns Kontaktnätverk inte längre var annat än oskriven historia. Även hans möjligheter att upprätthålla ett hederligt arbete eller en illusion av det fanns inte heller längre, det hade Vesíva sett till då han lämnade Handelsgillet Bläck.
Han behövde ett nytt mål, och en plan för att nå detta mål, och flera veckor hade nu gått för att noga utvärdera sina alternativ. Han sökte djupt inom sig efter vad han innerst inne ville. Svaret han till slut hittade förvånade även honom – han önskade allra mest att återvända hem, hans riktiga ursprungliga hem, till Antrophelia. Varje gång han tänkte på det blev han ledd till samma slutsats, och nu var hans sinne klart.
Men så enkelt var det inte att återvända till staden. Det gick inte längre att alliera sig med Isra Sarrancenia, vilket hade varit en annan väg han kunnat ta tidigare då han ännu hade chansen. Isra skulle tack vare Vesíva garanterat tro att han var Lloths lakej, och speciellt då hon hade demonen Ayperos vid sin sida var detta en garanterad dödsdom. Han kunde inte gå till strid med Isra och Ayperos ensam. Men han insåg att han inte behövde vara ensam.
Det hade gått många månader sen han hade mött dennes syster Fëani Sarrancenia i Kaldrland. Om hon kunde ersätta Isra på tronen i Antrophelia skulle han få tillbaka det hem han hade haft och förlorat i Antrophelia. Om Fëani vore drottning… Då kunde Wreax få allt det han ville ha. Och kanske han till och med kunde bli Lloths utvalda, ifall han med hjälp av monsterjägaren Arand kunde störta Ayperos? Åtminstone skulle spindeln inte kunna neka honom längre, och om hon inte var redo att göra honom sin utvalda, skulle hon även ha en orsak att frukta honom…
Wreax skrev nu ett brev som han hoppades att skulle finna Fëani, oberoende var hon var vid tillfället, så fort som möjligt.
“Fëani Sarrancenia,
Jag hoppas att ni har tänkt på mitt erbjudande efter att vi senast träffades. Jag kommer ihåg era ord, att jag måste välja en sida, antingen er eller er systers. Låt oss säga att omständigheterna för tillfället gör det omöjligt för mig att välja er systers sida.
Jag skulle önska att möta er igen, för att åter diskutera möjligheten att ta tillbaka tronen som tillhör er.
Mvh,
Wreax Situros”
-
Hon var ensam… satt i den Kaldrländska kungens hall intill den stora stockelden där ett mjukt sken från den stora stockelden föll över hennes ansikte. Fick huden och dess fjäll att glänsa. Några enstaka facklor lös upp väggarna. Det var sent. De som inte gett sig iväg för att jaga efter den bortrövade – hon hade inte följt med i alla turer kring just det- sov redan. Hon själv kunde inte sova. I handen vilar brevet hon fått tidigare under dagen och som hon läst igenom minst tio gånger redan.
Innehållet… underskriften och sigillet. Hon var så kluven. Minns deras förra möte, hur han ställt krav som hon omöjligt kunnat ge efter på. Han hade lämnat henne då med en känsla av hopplöshet, maktlöshet inombords. Nu var det han som hade skrivit till henne och bett om ännu ett möte. Vad var det för omständigheter som gjort att han kontaktade henne igen?
En av trälarna gav henne papper och penna för gott och väl en timme sedan. Så länge har hon suttit i tankar, stirrat in i eldens dansande lågor i ett försök att hitta ett svar. Tar upp pennan och börjar sedan sakta, omsorgsfullt skriva ett svar.
Wreax Situros
Jag är fortfarande besviken på Er efter vårt förra möte och jag har tänkt länge och väl innan jag ens valde att svara på ert brev.
Jag är kvar där ni sist träffade mig, ni får en chans till Wreax Situros. Jag litar inte på Er och om Ni ämnar komma med samma krav som vid förra mötet behöver Ni inte besvära Er med att göra resan hit. Men om ni tar Ert förnuft till fånga, sänd ett bud med någon i staden så möter jag Er på samma plats som förra gången.
Fëani Sarrancenia
-
Wreax satt den dyrbara fåtöljen i sin herrgårds vardsagsrum i Celeras och åskådade lågorna som dansade i eldstaden fundersamt, Fëani Sarrancenias brev i sin ena hand, och hans haka lutad mot sin andra som var lutad mot armstödet. Han var i djupa tankar, om allt det han hade upplevt och mött under de senaste åren av sitt liv. Så gott som allt hade gått åt helvetet sedan han hade förrått sin kusin och blivit Bläckspindeln, det fanns ingen annan slutsats han kunde dra. Nästan alla hans försök att ta kontroll över omständigheter eller andra hade misslyckats. Han hade gång på gång fått konstatera att andra var långsamma till att lita på honom, och även långsammare till att göra något enligt hans vilja. Inte minst av alla hade Fëani och Arand båda misstrott honom från de första orden han yttrat.
Han brydde sig lite om hennes ordval i brevet, om vilka chanser hon skulle ge honom eller inte ge honom. I hans sinne var de fortfarande jämlikar i maktspelet, och han kunde lika väl tänka sig att han gav henne en ny chans att vinna honom till sin sida. Men trots det funderade han ifall det fanns ett sätt för honom att kunna vinna deras tillit nu? Detta var något han önskade, även om hans motiv för att vinna deras tillit var ett annat kapitel. Men detta var enbart en frågan om vad han önskade. Vad behövde han? Vad var det han innerst inne inte kunde leva utan?
Fundersamt knackade han med brevet i hand mot armstödet. Han måste återvända hem. Han måste återta sin plats och status i Antrophelia. Allt annat var sekundärt i hans sinne. Senast hade han begärt att vara kung ifall han skulle gå med i Fëanis strid för tronen. Och han önskade fortfarande att han kunde bli kung i Antrophelia. Men det var inte något han behövde. Oavsett vem som satt på tronen i slutet av allt, skulle han återta sin plats i Antrophelia eller dö i försöket att göra det. Han behövde enbart låta bli att komma med det tidigare kravet i stunden då de skulle mötas igen för att komma framåt för att nå hans slutliga mål. Om han blev kung eller inte… Tja, inget var omöjligt.
Hans ögon smalnade, och han reste sig hastigt från fåtöljen för att nu sända ett nytt brev till Fëani. I brevet bad han henne vänta i Kaldrland, då han skulle återvända så fort som möjligt till Frostheim för att åter möta henne i värdshuset Den Vita Ulven, där han, den störtade okrönta kungen av den svarta marknaden, senast mött den egensinniga tronarvingen till Me’erisia.
-
På samma stol, vid samma bord som den där första gången de träffades för månader sedan satt hon nu med ryggen mot dörren. Det långa tjocka håret flödar fritt, klädd i en klänning av tunt skirt sidenskimrande tyg i ett snitt som var mer passande i det land hon kom ifrån snarare än i Kaldrland. En markering i vem hon var kanske. På de bara armarna syns skimrande fjäll som tycks klättra vidare upp över hals och kind, det glänser i det mjuka skenet från elden och ljusen på borden. Rak i ryggen, som om de månader som gått fått henne att växa en aning, en del av rädslan och osäkerheten som legat som en aura kring henne förra gången fanns inte längre kvar och hade ersatts.
Den här gången var det inte hon som kom till mötet med honom utan tvärtom, han som skulle få komma till henne. En passande symbolik i det vilket fick henne att omedvetet räta lite mer på ryggen. På bordet låg brevet från systern, inbjudan till bröllop och erbjudande om fri lejd därifrån. Som om hon skulle våga lita på det? Att resa till bröllopet skulle vara samma sak som att gå rakt in i en dödsfälla. Men det här innebar också att tiden rann ut för henne att agera. Systern skulle ta en demon till make, vad skulle det göra för folket, för henne själv? En isande kall hand griper tag om hennes inre, hon måste agera och hon måste ha hjälp. Den enda möjlighet hon hade just nu var Wreax men hon fick aldrig ge honom övertaget, aldrig visa honom att det var så. Hon måste ta och behålla det lilla övertaget hon just nu hade i att han kontaktat henne och inte tvärtom. När hon hör hans steg höjer hon hakan en aning men vänder sig inte om” Wreax Situros ” Hälsar hon honom och reser sig långsamt för att vända sig om. Blicken hon ger honom innehåller betydligt mer styrka nu än sist.
-
Innan han skulle ta sin avfärd från Celeras fanns det ett ärende som han beordrade Naera, hans trognaste och mest lojala undersåte, att ta ansvar för. Hon skulle ta sig till Isra Sarrancenias bröllop på och vidarebefordra en “personlig gratulation” till drottningen.
Wreax hade givetvis inte fått en inbjudan till den Me’eriska drottningens bröllop. Det hade dock inte hindrat honom från att vara medveten om att bröllopet skulle ske, och inte heller från att få tag på en inbjudan som han hade använt som tändmaterial för brasan han hade suttit vid. Naera anmärkte att denna inbjudan han bränt hade kunnat vara mycket användbar i uppdraget som han gav henne, men nu skulle hon istället få improvisera.
Han hade i flertal år varit förberedd för möjligheten att behöva resa snabbt från Celeras. Därför hade han sett till att Naera, som var en begåvad magiker, hade förberett ritualer för teleportering. Länge hade offren för dessa ritualer suttit i källaren av hans hus som fångar, och med hjälp av mörk magi som skulle ta dessa fångars liv skulle Naera nu skicka honom till Kaldrland på magisk väg, och sig själv efteråt till Nentia där bröllopet skulle äga rum.
En stund senare var Wreax i Frostheim. Han sneglande mot värdshusets skylt innan han steg in igenom dörren. Hans ögon studerade noga den unga skönheten som var den forna drottningens dotter medan hans steg närmade sig henne. Han och lade noga märke till hennes hållning, och tonen i hennes röst då hon uttalade hans namn.
Han hade också lagt märke till inbjudan som låg på bordet framför henne. Han visste direkt vad det var, då han nyligen själv bränt ett liknande kuvert. Men han låtsades att han inte gjorde det. Att hon skulle tänka att han fått en inbjudan till Isras bröllop hade kunnat skapa misstankar om att han fortfarande inte var redo att välja sidor. “Fëani Sarrancenia.”, sade han i en lättmild ton. “Att se er åter gläder mig.“
Hans uppträdande var som vanligt rakryggat och frimodigt, hans blick var fokuserad och hans läppar hade ett leende som antydde på självsäkert lugn. Wreax var dock inte en person som tenderade att gå rakt på sak, även då det gällde möten med på förhand bestämda samtalsämnen.
“Jag ser att Kaldrlands kyla inte har lämnat sina tandmärken på er än. Eller kanske ni trivs här i Frostheim?”, frågade han nonchalant.
-
Hon betraktar honom, han hade inte ändrats alls, inte ett dugg. Det överlägsna sättet, det nonchalanta i hans rörelser och ord. Inte ens en bugning i respekt för henne och även om hon inte visar det så är hon innerst inne inte alls imponerad över hans första intryck. Hon visar med en gest mot stolen mitt emot sig för honom att slå sig ned på innan hon själv slår sig ned på stolen igen, rak i ryggen och med huvudet högt. Ensam den här gången, ett tecken på att hennes egen tillit till sig själv blivit starkare.
”Här eller någon annanstans, vad spelar det för roll? Min syster kommer snart att ta reda på var jag befinner mig ändå. Här har jag vänner så det finns ingen anledning för mig att hitta någon annanstans att ta vägen”
Svarar hon honom, sanningsenligt för det var så det var. Hon hyste inga illusioner om att hon någonsin skulle kunna gömma sig för sin syster och någonstans var det inte det hon ville heller. Hon ville inte fly längre, ville inte gömma sig. Om henens syster sände någon efter henne fick hon helt enkelt hantera det då.
”Och ni, utkastad från ert hemland precis som jag? ”
Frågar hon med en ton som nog kunde antyda lättsamt småprat men som i själva verket var mer allvarlig än så. För det var därför han var här. En man som vände kappan efter vinden, som inte skulle tveka i att vända henne ryggen om det skulle dyka upp ett bättre erbjudande. Hon fäster blicken vid hans ansikte, betraktar honom mer ingående medan hon låter handen läggas över brevet på bordet, inbjudan till systerns bröllop. Hon till skillnad från honom inte alls intresserad av småprat.
”Jag lyssnar ”
Säger hon uppmanande utan att ta blicken ifrån honom.
-
Wreax verkade ta kommentaren som Fëani tagit upp om exilen från Me’erisia illa. Innan hade han enbart varit nonchalant, men nu då han genom lång introspektion hittat vad som betydde mest för honom var det förargande att få en påminnelse om hur långt ifrån han var från sina mål. Detta verkade hindra honom nu från att bli fäst på småpratet, och hans blick var mer bestämd än tidigare.
Han sneglade mot en av stolarna, och satte sig raskt i den. “Vi talade senast om ett och annat… Och mycket var det som monsterjägaren förhörde mig om som inte hade med ärendet att göra. Så det är bäst för oss att gå direkt till sak, nu utan distraktioner och avbrott, som jag ursprungligen hade önskat.”
Wreax höll i ett mynt som han rullade över knogarna utan att fästa blicken i. Hans blick vandrade mellan ögonkontakten med Fëani och omgivningen.
“Ja minsann, det stämmer, jag var utkastad… Men detta betyder inte att det inte finns en annan, obevakad dörr att ta sig in ur.”
Sen fäste han sin blick i hennes. “Jag ska vara ärlig med er. Jag har föga intresse i titlar, rikedomar och prestige. Jag har redan åstadkommit mer under mitt liv än flesta någonsin drömmer om. Isra Sarrancenia har inget hon kan erbjuda som kunde intressera mig för tillfället. Och detta är enbart för att det som verkligen intresserar mig inte är något som tillhör henne, eller är hennes att erbjuda…”
Han sneglade på hennes hand som täckte för inbjudan till bröllopet. “…Däremot är ni i en annan situation än er syster. Men låt oss inte glömma omständigheterna fullkomligt. Det finns något ni önskar, ert rättmätiga säte i Antrophelia.”
Wreax verkade nu mera avslappnad, men fortfarande intensivt intresserad i diskussionen.
“Säg mig, Fëani Sarrancenia… Varför önskar ni… *på riktigt*… att vara drottning av Me’erisia? Varför inte bygga upp ett nytt liv annanstans?”
-
Hon noterar förändringen i hans minspel. Så, det var alltså en öm punkt, det skulle hon lägga på minnet och använda sig av om hon behövde. När han satt sig ner rätar hon en aning på nacken, möter rakryggat hans blick. Hon låter honom inleda utan att visa med en min vad hon tycker om det han säger. Ett svagt leende vid det att han nämner den obevakade dörren. Hon kan nog nästa se sig själv framför sig som den dörren. För varför skulle han annars vara här?
”Det Arand framförde anser jag hade mycket med ärendet att göra. Med tanke på att vi har med en demon att göra som nu dessutom kommer äkta min syster.”
Hon kan inte låta bli att le svagt när han säger att han inte har intresse i titlar och rikedomar. Så hade det inte låtit sist de samtalat här vid just det borde de nu satt vid. Hon rör lätt vid pappret som ligger framför henne på bordet, inbjudan till bröllopet men tar inte blicken från honom.
”Sist vi talades vid så var det just en titel och rikedomar ni önskade av mig mot att ni hjälpte mig tillbaka till tronen. Nu sitter ni här och säger tvärtom. Vad har ändrats som får er att ändra er så drastiskt?”
Hon ser stilla på honom, frågan ställd, hon hoppades självklart på ett svar. Frågan tillbaka till henne får henne att sitta tyst en lång stund medan hon betraktar hans ansikte men hela tiden går hennes blick tillbaka till hans ögon.
”Jag ska vara ärlig tillbaka Wreax. ”börjar hon långsamt innan hon fortsätter.” Meerisia är mitt land, mitt hem, det finns i mitt blod och i min själ. Jag älskar mitt land och dess folk. Jag är ung, jag vet det och det här är något jag inte känd i alla år. Athal ska veta att jag länge längtat bort, inte alls velat ha ett kungadöme, inte alls bli drottning men jag känner det härinne ”</strong> Hon lägger handen över sitt hjärta” <strong>Jag vill hedra mor… jag vill göra henne stolt. Jag vill ta tillbaka det som är mitt, göra rätt, göra gott. Inte för maktens skull…”Hon skakar på huvudet” Jag är inte makthungrig men jag vill inte se mitt land och dess folk gå under och styras av en demon ”</strong> Här tystnar hon, ser bara stadigt på honom en lång stund<strong>” Ett nytt liv någonanan stans medan mitt hjärta och själ fortfarande är kvar i Meerisia? Nej…det skulle aldrig gå. Och ni Wreax, varför klamrar ni er fast vid Me`erisia? Varför bygger ni nte upp ett liv någonannastans?
You must be logged in to reply to this topic.