Natalia Sacharov

Hon sneglade sig runt i salen där ceremonin ägde rum. Det skulle ha varit en privat affär men när var det någonsin en privat affär av en statsangelägenhet? Hon såg sin far stå vid hennes sida, uttryckslös som alltid liksom hennes farfar. Hennes bror verkade dock ha svårare att kontrollera sina uttryck och han sneglade på henne då och då med ett uppmuntrande leende. Hon kunde inte låta bli att någon gång också le tillbaka. Lika mycket som för att lugna honom som för att göra något. Det kändes som om det här hade pågått i timmar redan. Ja de hade ju hållit på i flera år redan, de sista dagarna hade varit rätt intensiva med många möten och förhandlingar och redan samma morgon hade de fått läsa igenom dokumenten en sista gång.
De var ju alla överens, ändå skulle det spelas att de alla läste det finstilta. Hon log helt enkelt för att hindra sig själv från att himla med ögonen åt sådana charader.
Hon passade också på att diskret lägga blicken på sin blivande make. Vasilij Vrsovci, han var något att lägga ögonen på. Stilig ändå, vilket var en tröst i det hela. Hon hoppades nu på att utseendet inte var det enda som han hade till sin fördel hos henne.

Sedan trolovningen var ett faktum hade hon studerat Mähren, dess historia, deras seder och statsskick flitigt.  Hon hade fått grundlig utbildning i vad hon förväntades kunna och kunna bistå i. Och hon hade också i timmar, dagar tragglat släkter, fejder och hur de var bundna till sin blivande make. Hon antog att han gjort detsamma om henne och hennes härkomst. Hon kunde dock inte låta bli att undra om han ändå önskade att det hade varit annorlunda? Ingen kunde väl önska att gifta sig med någon de inte kände, eller ens hade träffat. Än hade de inte ens fått chansen att tala fritt med varandra. Det här var faktiskt första gången hon sett honom och här stod det minst 4 män mellan dem för stunden.

Hennes far och farfar läste noggrant igenom dokumentet igen innan de nickade och satte sina sigill på det krispiga pergamentet och sköt över det till henne. Hon visste att hon skulle bli tvungen att läsa det igen. Ändå låtsas om att studera det närmare, som om hon kunde säga nej nu? Tanken fick det att dras på smilbanden. Hon tog sin tid innan hon även själv lossade det lilla sigill hon bar i den armband av silver de tvingade på alla flickor när de var små. De gick inte att ta av när de väl vuxit till sig och hennes pryddes av de symboler som var viktiga för hennes ätt och land. Hon satte sitt sigill och slöt avtalet mellan deras båda länder och klaner. Hon hörde det lilla mummel och gillande applåder innan männen skakade hand med varandra i en mer förtrolig handskakning.
Hon rättade till de vackra silversmycken som prydde det “diadem”, hårsmycke hon bar för att hålla den vackert, färggranna broderade sjalen på plats. Kaftanen hon bar var i sin klans färger och mönster och hennes familj matchade alla varandra.
Hon hade dock gjort ett tillägg och det hade varit att brodera hans ätts mönster på den vackra sjal hon bar. Hon hade hoppats att detta skulle vara något de märkte och uppskattade hos henne. Att hon ansträngde sig och menade att göra allt för att stärka denna allians.

Natalia Sacharov

Hennes blivande, hennes make, erbjöd henne sin arm och hon tog den utan tvekan. Tvekan ingav misstro och misstro kunde sänka hela skeppet. Så hon tog hans arm och gav honom en liten men diskret nickning innan de fortsatte genom rummet mot altaret. Hon såg hur människorna här gav dem båda uppskattande och också misstänksamma blickar.
Men så var det väl antog hon, när två starka klaner och riken ska vävas samman.
Hon tänkte på all den tid som gått åt, alla förberedelser och förmaningar. Hur hennes familj haft åtskilliga diskussioner, gräl och muntra skratt över den här alliansen. Den som just nu skulle bli av och allt hängde nu på henne.
Hon kände den nervösa klumpen i magen växa. Hur skulle livet bli nu? Hon visste ju vad hon lämnade. Hur hennes liv med både skyldigheter och plikter såg ut. Vilka rättigheter och friheter hon hade och kunde ta sig.
Skulle hennes make uppskatta dem? Skulle han uppskatta henne? Skulle rikena?
Känslan var hisnande och hon slöt sin fria hand till en mer beslutsam näve. Kunde de se hur nervös hon var? Hon hoppades inte det. Hon hoppades att hennes uttryck förmedla beslutsamhet och lugn. Där hon egentligen kände allt annat än det.

De var snabbare framme vid altaret än hon trott och hon sträckte lite extra på sig. Som för att göra sig större och mer respektingivande. Hon höll armen kvar i hans en stund innan hon släppte den något för att fatta hans hand istället och vände sig mot honom, så hon kunde se på honom bättre. Mitt emot stod de varandra, med deras ätter bakom sig. Salen som var vackert dekorerad i rikenas färgen och prakt. Hade han förväntat sig och fantiserat om den här dagen på det här viset? Fantiserade ens män om sådant? Hon hade svårt att se hur han, med den bistra och beslutsamma minen kunde fantisera om något annat än erövringar och hästkapplöpningar. Tanken på att han kunde fantisera om ett bröllop och allt omkring ett sådant fick hennes ena mungipa att rycka lite i ett litet försiktigt leende.

Natalia Sacharov

Hon höll sin blivande make kring armen som han erbjudit henne då de anlände till altaret. Där vändes de mot varandra och de fattade händer istället. Han hade ett bestämt men mjukt grepp och hon märkte inte att han verkade nervös. Precis som hon hade han fostrats i att inte visa känslor allt för öppet. Att öppet visa vad man tyckte och tänkte kunde leda till allvarliga konsekvenser och som Vojvod kunde han aldrig visa sina riktiga känslor. Han hade ett allvarligt och beslutsamt uttryck i ansiktet där han lät blicken vandra från altaret, till prästerna, gästerna och henne. Hade hon haft en annan bakgrund hade hon kanske blivit avskräckt av hans allvarsamma och stela yttre men likt honom själv så förstod hon vad som stod på spel.
Vanliga människor kunde ha lyxen att äkta för sig själva, kanske för sin klan. Men de två. Deras bördor, plikter och ansvar var större än så. Deras äktenskap skulle inte förena dem, eller deras familjer. Deras äktenskap skulle förena två starka riken. Deras äktenskap skulle vara starten på en dynasti och insikten om allvaret fick hennes knän nästan att vika sig.

Hon hade i veckor studerat och tränat för den här dagen. Lärt sig alla böner, ritualer, när hon skulle hålla hans händer, när hon skulle hålla vid olika föremål och när hon skulle offra av sitt blod. Just den biten hade hon inte genomfört utan mer i rörelse övat på och när hon nu stod här med kniven i handen önskade hon stilla att hon hade provat att faktiskt göra det i alla fall en gång på riktigt innan idag. Hon försökte att inte visa hur mycket hon skakade på handen när hon skar det fina snittet i den mer köttiga delen vid tummen i handflatan. Det var så de instruerat henne att göra.  För evigt band det henne till Märehn, till folket, till Vasilij. Lika varmt som blodet känts när det sipprade ner från hennes hand till skålen, lika varmt tyckte hon att hennes kinder hettade vid den tanken. Så följdes fler böner, sånger, trohetseder. Ceremonin var helt Mairkhizma inget fanns där från hennes land och även om de två länderna delade mycket genom politik, religion och handel så fanns där ändå stora skillnader. Hon saknade blommorna eller banden som skulle lagts om den, bundit dem samman. Saknade den första skålen i den silvriga bägaren efter de sista bönerna. Hon fann sig till och med att sakna Oden och Frej på altaret med alla de andra helgonen. Hon lät handen slinka in i den dolda fickan på hennes klänning. Hon kände de två små silvriga statyetterna lena under hennes fingrar. Hennes bror hade gett dem på morgonen för henne att ha. För även om hon aldrig skulle kunna visa det öppet här så var hon trots allt en dotter av Druzina. Hon lät blicken vandra över folksamlingen och såg sin familj vid den främre raden. Hennes farfar lika allvarlig som hennes gemål men hon kände honom för väl och kunde se på hans sätt att stå att han var mer nöjd nu än hon någonsin sett honom. Hon vände blicken tillbaka till altaret och svarade tydligt på frågorna och avlade trohetsederna till nattens drottning och ljusets dotter.

Ceremonin höll på i timmar, inte förrän solens bana nått öster och dess brandgula strålar nuddade horisonten var det över. Även om den tagit timmar så kändes det som om den hänt någon annan än henne själv och hon såg och hörde hur salen sakta tömdes på folk, hon såg hur de glatt lämnade salen efter trummorna och instrumenten som spelade lättsamt. Någon utifrån stängde de stora dörrarna och lämnade dem ensamma. Utifrån hördes musik, skratt och skål. Hon märkte hur han fortfarande höll hennes händer och hon kände sig plötsligt väldigt medveten om hans närhet och deras ensamhet. Hon lät de bärnstensgula ögonen sakta vandra upp över honom, studerade honom under tystnad en stund. Han verkade själv inte veta vad han skulle säga och hans osäkerhet i situationen både lugnade och roade henne. Här fanns en man som så tydligt tagit ledningen under timmarna, högt och tydligt talat. Som vad hon hört och läst sig till var mer än kapabel att leda en nation. Här stod han och verkade osäker inför henne. Henne! Hon började sakta le, ett litet försiktigt leende innan hon inte kunde låta bli att bryta tystnaden. ” Det är trevligt att äntligen få träffa dig.” Hon tystnade en kort stund. Hon hade varit så fokuserad på att lära sig allt inför ceremonin och det som förväntades av henne att hon inte riktigt tänkt på vad som skulle hända sen. Vad hon egentligen skulle säga till honom när hon väl stod här, ensam med honom. Hon kände kinderna bli något varmare igen och hoppades att hon inte gjorde bort sig helt trots allt. Hon fortsatte med en varm, vänskaplig ton som inte avslöjade någon nervositet. ” Jag har hört att du är mer än skicklig med pil och båge från hästryggen. Jag hoppas att du vill göra mig äran att visa mig det någon dag.”

Natalia Sacharov

Han höll hennes händer fortfarande mjukt men bestämt men han verkade fortfarande osäker på vad han skulle säga eller göra. Men så var det här en underlig situation när hon tänkte på det. Så mycket tid och arbete hade lagts ned på stunden fram till själva bröllopsceremonin men sedan då? Hon undrade om han kunde se på henne hur nervös hon var? Hon hoppades att han inte såg det.

Då han ställde sin fråga, som för att förtydliga vad hon menat, så självklart så fann hon sig att inte hitta ett svar direkt. Hon hade hört talas om och läst om deras krigiska natur men när hon mötte den så öppet och självklart i en sådan intim miljö  så kändes inga svar som de rätta. Hon ville svara något men fann inget som passade. Istället nickade hon bara utan att bryta hans blick.
Hans röst uppfattade hon som lite stel, något formell och hans blick ack så allvarlig. Hon förstod direkt att han redan underskattade henne. Trodde han att hon bara var en bekväm dam som legat på divan och ätit sötade bröd? Hon visste att många underskattade henne, tog en blick på hennes lilla gestalt, hörde om hennes namn och börd och redan trodde att de visste allt om henne. Hon skulle ljuga om hon sa att hon inte spelat på den rollen mer än en gång. Bortskämd och ovetande. Hennes mor upprepade det ofta för henne ” En man vill inte ha en intelligent och kapabel hustru. Han vill ha en mjuk och följsam hustru inte en konkurrent. Det är det han har sina rådgivare till”.  Men nu var hon inte i Druzina längre. Nu var hon inte längre Natalia dotter till Vadim Sacharov. Nu var hon hustru till Vasilij Vrsovci, Vojvodinna, och hon tänkte inte göra sig mindre än hon var varken för honom eller för Mairkhizma. ” Då hoppas jag att jag lär mig fort” . Svarade hon med en nick och log ett litet prövande leende igen. Ingen kunde anklaga henne för att inte ha självförtroende trots allt.

Hon stod tyst en stund igen som för att vänta att han skulle säga något mer, eller kanske få chansen att ta kommando över samtalet och situationen och då han föreslog en jakt nickade hon med ett större leende. ” En jakt låter som en utmärkt idé. Min far och min bror har talat mycket om möjligheten att se sina falkar sprida ut sina vingar här. Jag vet att min familj skulle uppskatta en sådan start.”. Hon nickade lite och verkade gladare över tanken på jakten men då han fortsatte med sådan allvarlig ton visste hon inte om han just förolämpat henne och hennes familj eller om han menat att hon borde förbereda sig för månader till hästrygg. För inte kunde han på allvar tro att de satt i en borg och jäste hela dagarna? Hon drog åt sig sina händer och strök ut några osynliga veck fram på hennes kläder. Han hade verkligen förfinat förolämpningar tänkte hon ändå lite road av det hela. Även om hon kände hoppet sakta slockna lite i bröstet.  ” Jag ser fram emot att se landet och träffa dess folk. Ni glömmer att mitt folk har att resa i blodet”. Hon log mjukt till svar och la huvudet lite åt sidan. Hon studerade hans ansikte närmare igen, som om hon inte kunde slita blicken från honom. Som om det fanns någon hemlighet hon kunde utläsa i hans ögon. Hon visste att många kunde tycka det var obekvämt, men hon hade sedan tidig ålder lärt sig att aldrig vika med blicken och det gladde henne att han också verkade bekväm med att hålla blicken stadig.

Natalia Sacharov

Hon såg stadigt in i hans ögon när han själv inte vek med sin blick. Hon studerade hans ansikte med en skärpa i sin egen blick, som om hon sökte efter något speciellt. Som om hon försökte se in i honom och vem han var. Hennes egna anletsdrag mjuknade något då han förklarade sig, att han endast önskade att försäkra sig. Det fanns något i hans blick som hon måste erkänna att hon beundrade och hon förstod hur han så framgångsrikt kunde leda sitt folk. För hon hade hört att han hade ett stort stöd av sitt folk och elden som brann i hans blå ögon var svår att inte svepas med av.
Beslutsamhet, ambitioner, övertygelse. Hon kunde se spår av allt det i hans blå blick men hon kunde inte förklara varför hon i sin mage kunde känna att det var något mer, något …annat… som också talade till henne. Det liksom fladdrade lite lätt när han såg på henne på det där viset.
Hon ryggade inte då han så försiktigt smekte hennes kind utan stod lugnt kvar. Han rörde vid henne mjukt, försiktigt och hon kände hur han med sin andra hand om henne sakta drog henne närmare sig igen. Försiktigt försiktigt och mjukt fick han henne sakta att komma närmare sig så hon tillslut stod honom alldeles alldeles nära.

Den lilla låga av hopp i bröstet som falnat för några ögonblick sedan fladdrade till igen. Hon lyssnade utan att avbryta honom och utan att dra sig tillbaka. Hennes forskande, allvarliga blick mjuknade något och ett mjukt litet leende fann sig snart på hennes läppar. Hon var glad att han öppnade sig för henne även om hon inte var helt säker på att hon inom sig översatt alla orden helt korrekt. Han hade talat om att önska se sina föl växa upp på heden. Hade han menat föl…eller barn? Kanske var orden för dem densamma? Hon skulle fråga sin rådgivare och mentor som hon hade med sig i sitt följe.
Hon la försiktigt ena handen mot hans bröstkorg när han dragit henne till sig så mjukt och den andra lät hon vila försiktigt på hans rygg. Hon lutade kinden mjukt mot hans hand och slöt blicken för en stund. Ett kort ögonblick. Så öppnade hon ögonen igen och log ett mer avslappnat och större leende. Hon ville hitta rätt ord samtidigt som hon inte ville att det skulle låta stelt eller inövat. Inte nu när han ändå försiktigt öppnat upp sig lite för henne.
” Underskatta mig inte min Vojvod….Vasilij..” la hon till mjukt och förtroligt. ” Framgången i den här alliansen, vår allians och vårt folks, är viktigt för mig. Tro inget annat” Hon lät sin hand försiktigt vandra från hans bröstkorg hans kind också. Det kändes intimt och hon lät blicken vandra från hans blick en kort stund till sin hand på hans kind, hans anletsdrag innan hon höjde den till hans ögon igen med ett litet leende.
“Men det är sant, du har valt en dotter av Druzina att stå vid din sida. En främling i så mycket men det främmande även om det kan vara skrämmande, misstänksamt och svårt kan också vara något fantastiskt. Ingen stjärna på himlen är den andra lik, men tillsammans skapar de en fantastisk natthimmel. Håller du inte med?”
Hon svalde något och undrade om hon gjort rätt i att poängtera att hon var annorlunda? Men så hade han själv lyft det som något bra, som något önskvärt då han valt henne just för att få hans värld större men mindre främmande.
Hon kände hur hon drogs närmare honom, om det var han som så försiktigt drog henne närmare att hon inte kände det, eller om det var andra krafter som drog dem mot varandra kunde hon inte avgöra. Men närheten värmde henne. Den lugnade henne samtidigt som hon kände en spänning i magen. Hon önskade att hon kunde behålla känslan för alltid.

Natalia Sacharov

Hon la huvudet lite på sned och studerade honom närmare då han verkade smaka på ordet. Han verkade fundera över något, något som verkade falla i god jord för hon kunde känna hur han drog henne närmare, alldeles intill sig och hans anletsdrag mjuknade. Hon kände själv hur hon slappnade av något och log ett litet leende. Kinderna kändes varma och hon slog ned blicken något då han gav henne en sådan komplimang. ” Ingen är perfekt…” svarade hon ursäktande och höjde sedan blicken till hans igen. ” Men jag lovar dig att alltid försöka uppnå perfektion. ” hon log lite mer roat, avslappnat. Hon la handen försiktigt mot hans hjärta och mötte hans blick uppriktigt. ” Jag känner inte ditt folk, mitt folk, men förändring och förnyelse kan ta tid. Precis som föräldrar måste ha tålamod med sina barn, så måste vi arbeta på vårt tålamod. ” . Hon flyttade sig lite närmare honom också, visade att hon var lika angelägen som han att lära känna honom bättre och närmare. Hon svalde något nervöst igen. Hade hon haft en sådan tur? Han verkade vara precis allt hon önskade sig. Tålmodig, förstående, säker och osäker på samma gång, tillgiven.. Ingen man var perfekt. Men lika så han verkade tycka att hon var perfekt för honom så hade hon en känsla av att han kunde vara perfekt för henne.

Hon hade ingen aning om hur länge de stått här inne nu. Deras samtal verkade få tid och rum att flyta samman. Hon visste inte hur länge de skulle få vara ostörda. Hon hade fått den instruerat att hon skulle ta sin tid, att det här var en sällsynt chans för dem att vara själva den närmaste tiden. Att ta tillfället i akt. Han verkade inte stressad över tiden. Tvärt om verkade han väldigt avslappnad och nöjd(?) över ensamheten med henne.

Natalia Sacharov

Hon såg allvaret i hans blick då han återigen nämnde lojalitet. Hon hade hört det från honom tidigare och det hade även tagits upp i deras löften under ceremonin. Men hon förstod, förstod varför det var så viktigt för honom. För Märehn. Hon nickade lite som ett löfte igen att vara honom lojal. Han var hennes man, hennes Vojvod och tillsammans skulle de forma framtiden och bygga en dynasti som skulle vara så länge ljusets och mörkrets makter tillät det. Men visst fanns där en oro att han skulle kräva för mycket av henne. Sonen av Märehn.
Han lutade sig fram och kysste henne mjukt. Inte hastigt men han dröjde sig inte heller direkt kvar. Hjärtat slog ett extra hårt slag och hon kände kinderna hetta lite extra innan hans läppar lämnade hennes och hon svalde lite.
För det han sa var trots allt sant. Många människor väntade på dem och även om hon skulle önska lite mer tid att lära känna honom bättre så fanns där trots allt plikter och uppgifter att ta an. Hon väntade dock med att lämna hans famn och fanns där kanske en viss tvekan från hans sida också att släppa henne? Tillslut fick de trots allt öka avståndet mellan dem och hon tog ett litet kliv ifrån honom samtidigt som hon fattade hans hand istället.
” Låt oss inte låta folket vänta allt för länge. Och låt inte våra familjer och vänner få allt det roliga för sig själva..” La hon till och log ett stort, roat leende åt det hela. Trots allt var det här en glädjefylld stund och hon ville inte att han skulle tro att hon uppfattade den som bara en börda.

Natalia Sacharov

Hon följde med honom ut genom de stora dubbeldörrarna, ut till festligheterna och slogs av lågornas värme och trummornas rytmiska slag. Folk skrattade, några sjöng, samtalade, dansade. En del höll sig utanför eldens sken och endast Gudarna visste vad de sysslade med. Hon kunde inte hindra det stora leendet som sakta spreds över hennes läppar.
Det var så olikt ett bröllop i Druzina men det gick inte att ta miste på glädjen och värmen hos folket i Märehn. De levde som de stred, med passion, glöd och med hela sitt väsen.
Hon tog sin plats intill sin make och mötte jubel, visslingar och fler skålar än hon kunde räkna sig till. Maten var lik men annorlunda men hon kunde se att de också ansträngt sig för visst kunde hon se och smaka några av deras rätter också.
Hon samtalade med sin familj och med hans när de kom fram för att utbyta några ord och lyckönskningar. Hon åt gott, drack gott och applåderade åt de som uppträdde. Det var en festlig afton, stämningen var god och ju mer drycken flödade ju intensivare blev firandet.
Då och då såg hon på sin make, sin vojvod, sitt blod och härd och kände värmen sprida sig i kroppen. Hon var fortfarande nervös över vad som skulle komma, hur livet skulle se ut men vad var livet om inte ett äventyr? Hon kunde inget annat göra än att fylla sina segel och styra i den kurs hon satt ut. Hon hoppades på hans lojalitet precis som han hoppades på hennes.

Timmarna gick, trummorna och instrumenten spelade oavbrutet. Dansarna bytte av varandra och fick sällskap av gäster. Elden, drycken och maten höll kylan borta. Tröttheten höll sig också borta trots den oändligt långa dagen. Hon kunde se sin farfar och far i djupa samtal med den ena och den andra. Hon följde dem med blicken genom firandet. Hennes bror verkade mer intresserad av dansarna och lekarna än politiken. Hon kände sig något stel i kroppen av att ha varit så still hela dagen. Sadlarna var också ovana att luta sig mot men inte obekväma. Hon lutade sig mot honom ” Ursäkta mig en stund..” hon log lite innan hon reste på sig och drog sig från den stora eldens värme. Hon frös till något då hon kom utanför dess värme och sken. Hon sökte sig till sin far och farfar som välkomnade henne med varma, öppna armar. Hon utbytte några ord med dem, ett kort samtal samtidigt som barnen sprang omkring dem. Barn som nyfiket och oblygt drog i hennes kläder.  Då hon kände hur någon drog henne i armen vände hon blicken mot barnet. En pojke med allvarlig blick. Bakom honom stod ett par andra pojkar och flickor. Han sträckte på sig och försökte att inte vackla. Hon kunde se hur hennes far och farfar höjde blicken. De hade alltid varit av den åsikten att barn skulle synas men inte höras eller störa. Hon höjde bara handen åt sin far då han ville säga något. Så såg hon på pojken som presenterade sig. Han frågade sedan om hans syster fick titta närmare på hennes vackra huvudbonad och de smycken hon hade. Hon skrattade roat och nickade innan hon satte sig på knä så barnen kunde samlas närmare. Hon hörde det missnöjda harklande bakom sig men lät sig inte misströsta. Hon lät barnen titta närmare och känna efter innan hon reste sig igen och såg hur de tjutande nöjt sprang vidare.

Hon visste precis vad hennes far och farfar tyckte om hennes beteende men såhär öppet under hennes firande kunde de inte heller tillrättavisa henne. Och med hennes nya status kunde de inte heller göra det även om de varit ensamma. Hon såg deras blickar men log bara snett åt det hela innan hon vinkade till sig sin bror. Hon kunde inte se sin mor någonstans och undrade om något inte stod rätt till men fick inte chansen att fråga innan hennes bror kom fram och gratulerade henne igen. Han höjde även sitt stop mot Vasilij och utbringande kvällens säkert sjuhundrade skål. Hon log varmt och skakade lite på huvudet innan hon återvände till sin makes sida och slog sig ned igen. Hon mötte hans blick med värme och sökte försiktigt efter hans hand med sin.

Natalia Sacharov

Hon hade önskat att hon kunde ansluta sig till gästerna och dansa. Prova de många underliga danser och danssteg som fanns, känna den brännande drycken döva allt som kallades försiktighet och eftertanke, släppa loss och ha lika roligt som gästerna verkade ha. Men hon hade inte den lyxen. Det här var en allt för viktig tillställning för att slappna av och följa med dit vindarna ville bära. Inte för att hon inte drack och åt gott eller för den delen kände den starka dryckens påverkningar men hon hade sedan länge lärt sig hur det skulle hanteras för att inte bli för mycket men ändå ge sken av att ordentliga skålar togs.
Hon rättade till sin vackra broderade kappa och huvudbonaden som hörde till. Under kvällen hade hon fått en vacker krans också att pryda hjässan med vilket verkade höra till seden i landet. Hon kunde inte slita blicken från alla de eldar och människor. Politiska allianser knöts, släkter träffades och gamla bekantskaper återupptogs. Det var sannerligen en viktig kväll.
Hon såg att hennes följe rörde sig runt bland gästerna. De la namn och ansikten på minnet, precis som historier, kläder och kommentarer. De skulle hjälpa henne sedan att navigera i hennes nya vatten. Hon kunde därför nöjt njuta ändå av intrycken utan att det behövdes kännas som en lektion.

Hon såg hur Vasilij också lämnade den stora varma elden för att röra sig mot sin familj. Hans far kände hon igen och då han höjde sitt glas i en skål föll hon in med alla de andra. Den här gången tömde hon sitt glas då skålen var av sådan vikt trots allt. Hon försökte också fånga Vasilijs blick och gav honom ett litet leende. Hon såg fram emot att vara ensam med honom mer att lära känna honom bättre. Hon hoppades och undrade om han hade samma önskningar? Men han verkade inte uppfatta hennes leende utan talade ledigt med några andra män vid hans fars sida som hon inte kände igen. Hon gjorde en liten gest till en av hennes tjänarinnor som för att visa att hon ville veta vilka de var sedan när tillfälle gavs.

Eldarna brann varma och det verkade aldrig ta slut på varken stark dryck, mat eller festlust. Hon samtalade med ett par kvinnor och berömde deras danssteg då ett tumult verkade utbryta en bit bort. Ett ljud, en vibration i marken spred sig och tjut, rädda och glada sådana skar i luften. Hon hann knappt uppfatta hästarna som red in bland eldarna och gästerna innan de nådde fram mot henne och den lilla gruppen hon talade med. Förvirring, glädjerop och kaos utbröt i dess kölvatten. Hon såg hur en av männen sträckte sig efter henne och hann precis röra sig ur vägen för hästen bara för att fångas upp av en annan. Hon skrek. Först av rädsla och förvåning och sedan av ilska. Hur vågade de störa festligheterna, hennes bröllop?! Hästarna och männen tjöt roat, ropade retfulla ord och hon kunde uppfatta att de sa Vasilijs namn. Folk började applådera nu, några sjöng någonting och här hängde hon som en säck potatis över hästryggen. Hästarna gjorde ett litet varv innan dundrande satte av i galopp under glada hurrar rop.
Hon försökte hålla sig fast, samtidigt som hon i lika stor del försökte komma av hästen. Det här var knappast något hon hade någon direkt vana av. Hon svor ilsket, förbannade mannen och kom åt att bita honom i benet. Mannen skrek högt. Lika mycket av förvåning som av smärta och hans kamrater som var honom närmast skrattade. Mannen på hästryggen släppte tyglarna och till hennes förvåning och fasination kunde han styra hästen lika bra utan hjälp av remmarna som nu hängde löst runt hästens hals. Han tog ett tag om henne och med lätthet manövrerade han runt henne så hon satt upp framför honom istället.
Han skrattade roat och i mörkret tyckte hon ändå att hon kände igen honom. Hade hon inte sett honom vid Vasilijs sida under dagen och vid elden?
Han ropade åt henne att hålla sig fast och att hon skulle lugna sig, något hon inte alls kände för att göra. Adrenalinet rusade i kroppen, det susade i öronen. Visst hade hon suttit till häst förut, men aldrig på det här sättet och hon visste inte vad som var bäst att göra. Att göra motstånd och få stopp på kreaturet eller att hålla sig fast för glatta livet.

Natalia Sacharov

Hennes kidnappare skrattade glatt åt hennes svordomar och trilskande i sadeln. De andra skrattade också och snart hörde hon hur hästar kom ikapp. Glada rop, skratt blandat med små smärtsamma ljud då piskorna träffade sina motståndare. Svordomar och skratt om hämnd. Hästarna verkade vana vid den här sortens interaktion och höll sig så lugna de kunde i stunden. Hennes kidnappare ropade skämtsamma tillmälen till sina motståndare och gjorde inget större motstånd då Vasilij med lätthet drog över henne till sin häst och in i sin famn.
Hon märkte att vapnen var piskor och hon kunde också märka att de inte direkt ville strida med henne mellan dem så hon förstod att det här måste vara en del av bröllopsfestligheterna. Även om hon skulle göra livet svårt för sitt följe som inte uppmärksammat henne på just den här delen av det hela. Den här traditionen. Samtidigt var hon glad ändå att hon själv inte skrikigt och svimmat utan faktiskt försökt göra så mycket motstånd hon kunde liggandes som en säck potatis över hästryggen. Hon kände inte ens dåligt samvete över att hon bitit hennes kidnappare i benet.

Vasilij styrde snart undan sin häst från sammandrabbningen och hon kände hur han höll henne hårt kring midjan samtidigt som han med enkelhet manövrerade djuret i mörkret. Snart så saktade han in och lät hästen finna de osynliga stigarna i ett behagligt trav istället. Hennes hjärta slog så hårt att hon trodde att den skulle hoppa ut ur bröstkorgen och hon höll hårt i hästens man även om hon instinktivt visste att han aldrig skulle låta henne falla av hästen. Men hon hade inte alls samma vana till hästrygg som han. Hon kunde rida, visst, men det var annat än att spendera större delen av livet till häst och för första gången började hon tvivla på sin egen förmåga att klara av livet som vojvodinna. Hon sa inget under ritten utan satt försjunken i egna tankar samtidigt som hon betraktade det förtrollande landskapet. Hur dimman svepte in över det kulliga gräslandskapet.

Då de kom fram lät hon honom hjälpa henne ur sadeln. Kinderna rosiga men om det var av kylan, ilska eller den starka drycken hon intagit hela dagen och kvällen var svårt att veta. Hon visste inte heller vad hon skulle säga om det hela. Det hela hade tagit henne med sådan överraskning att hon fann sig själv mållös. Allt från kidnappningen, till hans skicklighet till häst, till tältet och elden som han tagit henne till. Hon stod framför honom, mellan honom och hans häst och såg upp i hans ansikte. Livet med honom skulle aldrig bli tråkigt, den saken var hon rätt säker på.