Natalia Sacharov

Det var inte många gånger i livet hon funnit sig själv mållös. Men nu var det just det hon var, mållös. För vilka ord var passande för en sån här stund? Var hon arg? Var hon glad, rädd, nervös, överraskad? Det var nog alla dem känslorna som for runt i kroppen som en storm som aldrig ville ta slut. Men framförallt var hon nog… tagen Av honom, av landskapet och folket. Hon hade en liten rynka i pannan av missnöje kanske men det verkade inte bekomma honom då han långsamt slöt avståndet mellan dem då han drog in henne i sin famn. Hon kände hur hon var något stel till en början, tveksam innan hon veknade och la armarna försiktigt om honom. Den vackra huvudbonaden och den fina sjalen som täckt hennes hår hade hon förlorat under den häftiga ritten hit. Hennes mörkbruna hår hade också fallit ur uppsättningen något och vilda lockar hade slitit sig och föll kring hennes späda axlar. Hon kände hur han drog några djupa andetag mot hennes hår och det gjorde att ett litet leende spred sig på hennes läppar. Han.. luktade på henne?
Hon kände känslorna stillas något, ilskan och det defensiva glida undan med hans djupa andetag mot hennes hår. Hon vände ansiktet åt sidan och la örat mot hans bröstkorg samtidigt som hon slöt ögonen och lyssnade. Det dova, rytmiska dunkandet där inne stillade världen.

Hon vet inte hur länge hon stod så, bara stilla i hans famn så som han var i hennes. Hästen leddes diskret undan av en av tjänarna och inte förrän en kall vindpust drog i dem såg hon upp mot honom och log lite ursäktande. Trots den varma kaftanen om sig och den dyrköpta klänningen så letade sig trots allt hedens råhet in under kläderna. Han verkade förstå utan att hon behövde säga något och de drog sig närmare den varma elden och kuddarna, sadlarna och fällarna som lagts fram åt dem där. Det var framdukat med dryck och plockmat även här. En av tjänarinnorna kom fram diskret och gjorde en gest mot hennes hår och Natalia kunde inte dölja det roade leende och skrattade vänligt och gjorde en avvärjande gest. ” Det är bortom all räddning ändå”.. Svarade hon kvinnan och vände blicken mot honom istället samtidigt som hon försökte tämja den vilda oredan som en gång kallats frisyr. ” Till mitt försvar så var det tänkt att sjalen och smyckena skulle dölja det här kaoset” Hon gav honom ett stort flin och försökte rätta till det värsta. Hon plockade lite förstrött ur flera nålar ur det bruna håret.  Jo.. lite av rosigheten på kinderna berodde nog ändå på de starka dryckerna som flödat under dagen och kvällen.
” Jag hoppas de kommer till rätta… annars får de vara ett offer för heden” . Sa hon och gjorde en uppgiven gest åt det nu utsläppta och vilda håret.

Natalia Sacharov

Hon kände hur han försiktigt men ändå bestämt fick ner henne på en av de många varma filtar och med hennes huvud mot en av sadlarna. Hon kunde inte säga att de var lika bekväma som kuddar, men klart bekvämare än hon trott då hon först sett dem.  Hon kände en viss rodnad leta sig på kinderna då han talade om att han velat se henne utan den ändå, att hon passade utan den också. Han låg inte med hela sin tyngd på henne men inte heller så långt ifrån henne att det kändes krystat. Situationen kändes faktiskt… genuin. Mer varm än hon först trott att den skulle kännas. Att vara ensam med honom kändes inte obekvämt eller stelt.
Hon var ju inte så naiv att hon trodde att han inte haft nån annan innan henne. Hon själv hade ju haft sin Kompass sedan hon blivit myndig. Kompassen kunde vara en man eller en kvinna, ofta en änkling eller någon som aldrig gift sig. Personens uppgift var trots allt att vägleda unga vuxna så att det skulle bli lättare sen i vuxenlivet och det var inte vanligt att en sådan person redan var gift eller förlovad.  Det var en sed bland de högborna och det var en stor ära att bli tillfrågad. En Kompass var oftast en nära vän till familjen eller en avlägsen släkting. Det var inte ovanligt att de blev som en andra mor eller farförälder till barnen som sedan kom i giftermålet. Hon var inte helt säker på att han visste om den här seden dock. Precis som hon inte riktigt vetat om “kidnappningen”. Och nu låg hon här och hade en inre konversation med sig själv om hon borde säga något eller inte.

Hon log varmt mot honom trots allt samtidigt som han omsorgsfullt och varsamt arbetade med hennes knappar.
Hon lyfte försiktigt handen och la den på hans, stillade honom i hans arbete. Hon slickade sig lätt om läpparna och synade hans ansikte närmare. Om hon ändå kunde läsa tankar.
” Vårt giftermål är främst ett politiskt sådant. Jag förstår det…” . Började hon lite tveksamt och strök mjukt tummen över hans hand. Hon log varmare. Hon hade alltid vetat att det var så livet skulle bli för henne. Men hon hoppades att även en politisk start kunde växa sig till någon genuint, något djupt och fulländat. Hon trodde sig känna att det kanske kunde finnas något där att bygga på med honom. Men hon kunde ju inte säkert veta. ” Jag kan också förstå att jag knappast kan vara din första…kanske blir jag inte din sista heller..?” . Hon sa det ändå som en fråga. Hon svalde något och fortsatte innan han kunde hinna avbryta henne. ” Om det finns någon annan som får ditt blod koka och värmen hetta i bröstet.. så ber jag dig bara att vara ärlig med mig .” Hon sökte allvarligt hans blick igen. ” Jag vill inte vara den enda som inte vet. Kvinnan det talas om bakom hennes rygg… ” Hon släppte försiktigt hans hand igen och visade så att hon erbjöd honom att fortsätta om han önskade. ” Låt mig inte utstå en sådan skam, att tro att allt är bra. När det inte är det. ” Det fanns ett allvar och en viss smärta bakom ögonen när hon sa det. Hon hade sett många kvinnor sårade in i hjärtat av ett sådant svek och mer än en visste hon hade valt att inte fortsätta livet efter en sådan skam.
Hon hade alltid lovat sig själv att inte sätta sig i samma förödmjukande situation om hon kunde undvika det.

Natalia Sacharov

Hon märkte en förändring hos honom. Det var som om när ljuset bröts genom en vattendroppe. Det var fortfarande ljus, men ett annat. Han hejdade sig i det han höll på med men hon kunde inte riktigt se någon värme i blicken av det hon fört på tal. Hennes Kompass hade alltid rått henne att vara öppen och ärlig, tala om sådant som oroade henne, gladde henne, skrämde henne. Hon kunde höra hans kloka råd att män var långt ifrån tankeläsare och inte alls lika inituativa som kvinnor. De behövde få höra vad som cirklade i hennes huvud för de skulle aldrig kunna lista ut det själv. Men nu undrade hon om det rådet hade varit ett klokt sådant? Hur kunde hennes ord, hennes uppenbara oro för sin egen korta tillkommande göra honom så…arg? För visst var han arg? Hon hade förolämpat honom på något vis utan att det hade varit hennes avsikt.
Han skrämde henne lite. Inte så mycket det han sa eller hur han höll fast hennes händer ovanför hennes huvud. Det var hans kyligare, hårdare blick som fick de tidigare varma kinderna hennes svalna något.
Hon gjorde inget motstånd, inget fysiskt sådant. Hon skulle aldrig vinna en sådan kamp såhär. Hennes mjuka, varma leende falnade något och hon fick en rynka i pannan.

” Tror du att jag hade svurit samma eder om det funnits en annan man? ” Frågade hon sedan lugnt men tydligt nog för honom att höra att hon ändå var upprörd över vad han verkade tro. ” Jag har inte för avsikt att vara något annat än en god hustru. Jag har svurit mig till dig och jag ångrar inget. Jag ser fram emot ett liv med dig och jag hoppas att du aldrig kommer att tvivla på mina avsikter. Jag vill vara ärlig och öppen med dig. Jag hoppas du tänkt vara detsamma med mig..? ” Hon höjde hakan något, mer envist den här gången. Hon kände honom inte, men hon hade inte heller uppfattat honom som någon som skulle vara såhär hårdhänt. Han hade ändå visat en varmare sida för henne innan. Så vad var det som gjort honom såhär? Hon försökte förstå, men det var något hon missade. Något uppenbart. Hon kunde känna en viss frustration över situationen. Var det det han också kände?
Livet med honom skulle inte bli tråkigt nej, men de här tvära kasten skulle nog göra hennes utmattad. Hon kunde känna hur han mer målmedvetet arbetade med hennes kaftan.

Hon låg fortfarande stilla för vad annars kunde hon göra. Allt hade blivit så fel, hon hade förolämpat honom och hon förstod fortfarande inte riktigt hur. Hur hade de hamnat här? Hur fort hade det inte vänt från värme och nervositet till.. ilska? Irritation? Det var knappast värme eller iver av spänning hon kände från honom. Hans hårda ord fick henne ändå att tystna och de en gång nyfikna och varma ögonen var nu mer vaksamma. Hon stängde munnen, svalde ner det hon velat säga.

Han verkade dock precis som hon tappa momentum och hon drog ett litet andetag då han satte sig upp. Drog sig från henne för vinets skull istället. Hon sänkte långsamt armarna och en lätt rysning gick igenom kroppen då frånvaron av hans kropp gjorde att nattluften kändes mer påtaglig. Hon låg dock kvar en kort sekund innan hon satte sig upp hon också. Kinderna fortfarande något rosiga. Hon visste inte om hon skulle säga något eller inte då hennes försök att ha ett öppet samtal med honom bara verkade ha motsatt effekt än det hon önskades. Hon såg hur han drack av vinet och iakttog hans rörelser i tysthet. han var missnöjd med henne det var rätt uppenbart. ” Det var inte min avsikt att förolämpa dig” fick hon vaksamt ur sig och drog en brun hårlock bakom örat. Hon såg upp mot stjärnhimlen istället.  ” De skiner verkligen vackert här. Stjärnorna. ” försökte hon lite mjukt efter en lång, plågsam tystnad.

Natalia Sacharov

Hon såg på honom då han plötsligt sträckte henne ett glas vin. Hon tog emot den och drack från det i små klunkar samtidigt som hon såg på honom över glasets kant. Han satt själv tyst en stund innan han bröt tystnaden. Hon sänkte glaset och slickade sig lite om läpparna. Hon visste inte hur hon skulle svara på den frågan ens. ” Jag tror att det är lite mer komplicerat hemm..” hon hejdade sig. ” I Druzina. ” rättade hon sig. Hemma var inte där. Inte längre. Hon ställde varsamt ner glaset intill sig. ” Vi fick inte så mycket tid att tala innan. Och jag kände mig inte bekväm med att skicka en tjänare eller släkting i det ärendet..” Hon gav honom ett litet leende och ryckte lite på axlarna innan hon satt tyst igen. ” Om jag ska vara ärlig…så är jag glad. Kanske är det själviskt av mig. Men jag vill inte dela dig med nån annan. Det räcker med att jag måste dela dig som Vojvod med hela Markzima. ” Hon såg på honom stilla.
Hon ville vara ärlig, det var sant även om hon också förstod att det not skulle finnas hemligheter och sådant de inte delade med varandra. Hennes blick vilade lugnt vid honom en stund innan hon vände blicken ut mot heden istället.
Det var mörkt nu, kolsvart och hon kunde precis urskilja en dimma över markerna nedanför.

Natalia Sacharov

Hon vände blicken tillbaka till honom. ” Vildare…. ja..det är det nog. ” svarade hon och gav honom ett mer avslappnat, roat leende igen. Kanske var det vinet igen, kanske hans mer avslappnade hållning men hon kände sig lugnare, mer bekväm igen i hans sällskap. Hon drog kaftanen lite om sig igen. Hon hade inte knäppt den igen men hon drog den ändå om sig för att undvika att råkylan letade sig in igen. Och kanske ändå lite för sällskapet. Hon nickade igen som för att visa att hon förstod vad han menat. ” och vad är det du vill ha? ” frågade hon med ett litet leende på läpparna.

Hon såg i ögonvrån hur tjänarna iakttog dem på avstånd. De var där men ändå inte och hon märkte hur de faktiskt ansträngde sig för att låta dem få en ensam stund tillsammans. Som landets härskare förstod hon ju att de aldrig skulle kunna lämnas helt ensamma. Hon undrade vad han tyckte om saken? Eller kanske hade han alltid haft det så? Hon tog upp vinet hon haft stående intill sig och tog några klunkar ur glaset igen samtidigt som hon vände blicken till honom igen. Han hade ännu inte svarat på hennes fråga och undrade om det var för att han själv inte visste vad han ville ha, eller om han kanske trodde att svaret skulle skrämma henne? Att ta upp sin Kompass här och nu i samtalet för att lugna honom skulle inte fungera. Så mycket hade hon lärt sig. Kanske skulle hon få någon av rådgivarna att förklara det konceptet för honom?

Natalia Sacharov

Hon såg att han tvekade något eller han verkade fundersam. Kanske trodde han inte att hon skulle tycka om att höra det han hade att säga? Kanske undrade han hur ärlig han kunde vara? Hon satt stilla tyst och väntade ut honom. Lät tystnaden mellan dem fylla tomrummet. Hon hade inget emot den här tystnaden, för på något sätt kände hon en viss förväntan ligga i luften.
Så talade han tillslut och hon kände kinderna återigen bli något varmare. Då han vände sig om mot henne med den beslutsamma blicken kände hon hur en våg gick igenom kroppen och drog sig allt längre söderut. Blicken var målmedveten men där han varit arg, frustrerad och kort med henne förut fanns där igen den där något mildare tonen. Tålamodet och viljan att få henne att känna sig bekväm i situationen.
Han strök henne försiktigt över kinden och hon log något inbjudande till svar.
Hon funderade själv en kort stund över vad som kunde tänka sig vara ett passande svar men fann där att hon inte fann något. Istället lutade hon kinden mjukt mot hans hand innan hon lät blicken vila vid hans samtidigt som hon sakta drog av sig kaftanen och långsamt och mjukt återigen la sig tillrätta på rygg på filtarna. Hon släppte honom inte med blicken.
Han hade önskat henne följsam, hon kunde vara följsam.
Det här var trots allt hennes önskan också. Att dela ett äktenskap fullt ut. Att skapa en dynasti. Hon ville ge honom många barn, starka och friska barn. Deras blod skulle flöda vidare även när de själva var sedan länge bara ett minne, stoft och aska.

Natalia Sacharov

Hon hade gett sig, gett med sig och gett sig till honom på det sättet hon trodde att han uppskattade. Det var långt ifrån de passionerade stunder hon haft med sin Kompass, långt ifrån sensuella smekningar och varma lekar. Men det var inte heller stelt, tyst eller obekvämt. Hon hade ju inte haft tråkigt och vad hon märkt hade han inte heller direkt blivit missnöjd. Men hon var trots allt lite av en perfektionist och den sidan hos henne gjorde ju att hon inte bara ville att han inte skulle ha tråkigt under deras stunder, hon ville trots allt att han skulle längta efter dem. Efter henne. Kräva henne och låta sina tankar vandra till henne även när de kanske inte borde. Passion och kärlek. Men deras ställning hade knappast gett dem lyxen att gifta sig varken för passionen eller kärleken.
Hon hade fått höra att den skulle växa fram med tiden. Men hennes skräck var trots allt att den inte skulle göra det. Ett liv av … det var ju inte tråkigt i alla fall… var inte ett liv hon ville ha. Och hon var rätt säker på att han inte ville det heller.

Han låg intill henne och smekte henne förstrött. Lät sina händer vänja sig vid de kullar och dalar som var hon. Det hade kanske börjat skakigt den här ensamma stunden och hon fick en lite rynka i pannan. Var hon tillfredsställd, nöjd? Nej. Hon hade ju redan förargat honom en gång den här kvällen, skulle hon kunna säga det? Förnärma honom igen?
Hon iakttog honom en lång stund innan hon reste sig upp något och gränslade honom istället där han låg på rygg och verkade begrunda stunden, eller livet. Hon såg ned på honom med ett litet leende. Hon hade hört det skvallras om deras vilda temperament och envisa huvud. De skulle leda en nation, starta en dynasti. De skulle brinna som elden! Just nu kändes det mer som en liten kolbädd. Hon böjde sig ner och kysste honom varmare innan hon drog sig tillbaka igen. ” Jag kan vara en behaglig och följsam hustru. När jag vill…” la hon till retsamt och lät leendet bli minst lika retsamt som blicken som vandrade över honom innan hon reste på sig och lämnade honom på filtarna ensam. Hon såg på honom över axeln när hon gick för att hämta några varma filtar åt dem. ” Det kommer att vara din uppgift i livet att se till att jag VILL vara behaglig och följsam. Och min uppgift att inte alltid göra det så lätt för dig..” Hon kom tillbaka igen och drog en filt om sig innan hon satte sig över honom igen. ” Jag är dotter av Druzina. Du är en son av Mähren. Jag väntar mig inte att det alltid ska vara lätt. Men jag förväntar mig världen av dig. ” sa hon uppriktigt, djärvt kanske och resolut. Hon hade ett värde, hon var hans hustru nu men långt innan det var hon värd något. Hon tänkte inte låta honom glömma det heller. ” Jag ser fram emot att se vad som får dig att brinna. Får oss att göra det. ” hon sträckte sig efter vinglaset han ställt ned och tog några klunkar ur det innan hon höll ut det mot honom.

Natalia Sacharov

Hon såg på honom då han tog glaset hon höll ut mot honom och ställde det åt sidan innan han drog henne ner mot sig. Hon kände hur hans hand vandrade upp över hennes nacke och höll kvar henne där. Inte hotfullt men inte heller helt kärleksfullt. Men vad hade hon väntat sig egentligen? De hade träffats mindre än ett dygn och de hade fullföljt sina plikter, med bravur fick där väl tilläggas. Hon drog munnen i ett litet leende då han medgav att han skulle sätta världen i brand för henne. Så länge han hade hennes lojalitet. Hon gjorde inget motstånd att dra sig ifrån honom, istället sökte efter hon de rätta orden. Hon vände ansiktet mot honom, studerade honom ingående, forskande. Ögonen smalnade av något.

” Min enda agenda är att förena våra riken. Att vara en god dotter av Druzina men också en god Vojvodinna åt Märehn. Jag hoppas du kan se min uppriktighet i det jag säger. Du är mitt blod efter idag och jag ska vara helt ärlig. Jag hoppas att jag kan vara mer än en plikt för dig att uppfylla.”

Hon hade ingen aning om det var ett misstag att vara så öppen med honom. Så direkt. Men hon hade samtidigt inget att dölja och hon stod för sitt uttalande. Hon sökte efter uppriktighet i hans ansikte, tvivel och till och med förakt. Hon satt här naken över honom på mer än ett sätt.
Utanför eldskenet kunde hon se skuggorna av vakterna, tjänarna men de stod allt för långt bort för att kunna höra deras intima samtal. Men inte tillräckligt långt bort för att inte se vad som hände. Men deras närhet störde henne inte för de verkade inte störa honom och hon förstod att det skulle bli svårt att bli ensammare än så här.

Natalia Sacharov

Hon såg på honom där han höll en hand om hennes nacke, inte helt ömt men inte heller omilt och hon log ett litet leende då han trots allt verkade bedöma hennes ord som trovärdiga. Hans lilla nickning fick henne att le något större, glad att han trott henne, att han förstod henne. Men då han fortsatte att tala fick hon en liten rynka i pannan trots allt, något som han verkade uppmärksamma som kortast innan han tog ett lite kraftfullare tag om hennes nacke och drog henne ner sig mot sig.
Samtalet de hade hölls lågt, utanför och bortanför nyfikna tjänares ögon och öron.

Hans ord var allvarliga men vad hon kunde bedöma också ärliga. Hans blick stadig och bestämd. Hon rynkade lite på pannan trots allt och synade hans ansikte noggrant.

” Hmmm utifrån Märehns bästa… ” Svarade hon honom där hon hade sitt ansikte så nära honom. Hon lät orden bli hängande en stund, som om hon smakade på dem som ett gott vin. ” Svara mig make. Tillsammans delar vi drömmen om att förena våra riken. Se vår blodslinje härska över den i en ny dynasti. Om jag utåt alltid kommer agera  utifrån Märehns bästa. Att ingen i Märehn får se mig som någon med inflytande eller makt, för min säkerhet skull..” Hon hade valt orden med omsorg. En exakt upprepning av hans faktiskt. Hon hade lyssnat noggrant, varit noga med att inte missförstå ett enda ord och också visa att hon lyssnade uppmärksamt på allt han sa henne. ” Kommer det även att gälla dig? För om jag inte har något inflytande eller makt i frågan. Hur har du tänkt klara av en sådan bedrift..? Druzina är inte Märehn och nog måste mitt inflytande och min makt komma att gynna föreningen snarare än förstöra den? Kommer du neka mig mina insikter och råd, eller ska vi göra det här tillsammans. Du och jag? ”

Hon hade låtit rösten vara mjuk och mild. Men frågan var inte desto mer skarp för det. Hon pressade sig mot honom mer då hans händer vandrade över hennes rygg, masserade hennes bak. Hon log ett litet leende och strök sina läppar mjukt mot hans innan hon drog bort dem nog för att tala igen.

” Och när det kommer till din lojalitet… kommer du inte att vara villig och tillgänglig för mig när jag vill njuta av dig? Eller är Märehns kvinnor utan den driften och passionen? ” Frågade hon retsamt och rörde sig direkt lite mer utmanande över honom. Hon visste inte hur de var här riktigt, men där hon kom ifrån visade man sina viljor och önskningar öppet och av lika värde. Men hon visste också att det fanns där riken, där man spelade ett spel om dygder och heder. Men hon hade aldrig förstått varför ett sådant spel skulle vara nödvändigt makar emellan.