- This topic has 48 replies, 3 voices, and was last updated 3 år, 9 månader sedan by
.
-
Wreax tittade Isra i ögonen och log lite lömskt.
“Ärligt talat?… Jag vet inte. Än. Och att jag fortfarande inte vet är något som ger mig kalla kårar.”
Han lutade sig fortfarande bakåt och såg sig om. Var detta första gången under hela kvällen som han talade sanning? Eller var det första gången han ljög rakt ut? Svårt att veta.
“Jag förväntar inte att ni skulle förstå det, men när är i en position som jag så man vet så mycket att man längtar efter något man inte vet ett dugg om.”
Wreax knackade med det tomma vinglaset på bordet, men såg inte ut som att han skulle längta efter mer.
“Tja… Men något annat finns det också som jag kan överväga, ifall er vän skulle vara motvillig.”
Han ställde glaset åt sidan och fortsatte tala.
“Det är ju så att adeln gillar att tänka att de är nästa nivå av auktoritet här i Antrophelia efter er. De glömmer sin plats. De fånigaste av dom tror även att det räcker för dem att ställa sig som en… *host* demokratisk kandidat *host*… att de skulle kunna störta kronan och införa ett nytt samhällsskick.”
Han smålog medan han tittade på Isra. “Ja, det är värre där ute bakom palatsets väggar än ni tror.”
Wreax såg aningen mera allvarlig ut medan han berättade vad hans lösning skulle vara.
“Men jag har förundrat mig länge över bristen på en… högadel bland Antrophel’ier …Och det kunde ju finnas plats för en släkt som tillhörde denna övre rang. Som kunde sätta adeln på sin plats som en del av den, och ge trovärdighet för kronan bland adelssläkterna… Kanske eventuellt med titeln Greve?”
Han såg på Isra medan han var betydligt mindre entusiastiskt över det han föreslog.
“Men där igen skulle jag ju delvis ha egen nytta och delvis göra er en tjänst… Enbart en titel skulle inte räcka för ett avtal som det vi diskuterat. Och då… Då kan jag överväga någon hygglig kompensation i valuta.”
-
Hon betraktade honom med kylig blick där hon satt. Det var svårt att avgöra om han var helt uppriktig eller inte och det skavde.
”Jag är väl medveten om läget utanför dessa väggar, vilket också är varför jag vill eliminera min syster så snart som möjligt. Folkvald ledare eller inte så behöver adeln inga fler galjonsfigurer att samlas bakom”, sade hon med en avfärdande gest med ena handen.
”Jag tänker inte ge er Ayperos blod i betalning för min syster. Det är mer värdefullt för mig i ådrorna i vilket det rinner än tillfredsställelsen att själv få hugga huvudet från min systers axlar”, tillade hon sedan kort. Hon hade övervägt att fråga Ayperos, men deras uppvaktande var fortfarande alldeles för nytt för att sådana krav skulle kunna ställas utan konsekvens.
”Vad jag kan ge er är det andra ni föreslår. Jag kan upphöja er familj till adel och ge er en plats i mitt hov, liksom också en betydande summa pengar. Det kommer dock vara er far som blir överhuvudet för den nyfunna titeln, efter så många år av trogen tjänst. Att ge er den ynnesten, officiellt, vore att elda på adelns hat mot oss halvblod och ge dem en anledning till att avsky mig mer än de redan gör. Det är vad jag kan erbjuda er, till en början”, avslutade hon och lutade sig sen tillbaka i stolen där hon satt, hennes blick fortfarande fäst vid hans. Det var inte säkert att han skulle ta den överenskommelsen, men om han gjorde det, och höll sitt löfte, så skulle hon förstås visa sin tacksamhet…
-
Wreax snurrade på sin ring i högra handen med samma handens tumme i en fundersam stil medan han lyssnade, och tittade Isra rakt i ögonen då hon nämnde hans far.
Det var ju så typiskt. Att min fader skulle få all ära för något jag gjorde. Men politiken är känslig i Antrophelia. De vidriga adelsmännen ska fan få dricka det gift de spottat på mig då jag blir greve Situros. Blodet? Det kan jag kanske hitta ett annat sätt att få tag på.
“Hmm… Blodet hade varit mig minsann intressant. Men jag kan gå med på denna överenskommelse. Ni ska få Fëani Sarrancenia, och då Chronis Situros blir greve, och jag blir ersatt för mitt besvär.”
Han steg upp ur stolen. “Tack för diskussionen, ers höghet. Det är dags för mig att förbereda för jakt.”
-
Hon nickade som svar åt hans ord. Det var en bra överenskommelse i hennes ögon, även om det fortfarande oroade henne att han bett om Ayperos blod från första början. Inget gott kunde komma från att Wreax Situros fick tag på det han ville ha, så mycket var hon säker på, liksom hon också var säker på att hon skulle behöva ta till mer drastiska åtgärder för att se till så att hennes samtal med Ayperos förblev hemliga.
Så reste sig också hon ur sin stol, medveten om att etiketten föreskrev att hon egentligen borde ha fått vara den som reste sig först, men ignorerade snedsteget. De hade precis nått en överenskommelse och hon skulle inte tjäna något på att dra upp en sådan världslig sak just då.
”Ett givande samtal och förhoppningsvis en början på ett lönsamt samarbete… Tjänar ni mig väl så kommer min generositet inte stanna vid titlar och guld. Farväl Wreax Situros, och lycka till med jakten”, sade hon med ett slugt leende, nickade lite med huvudet innan dörrarna bakom dem, där de först klivit in, öppnades av vakterna där utanför.
-
Wreax var medveten om etikett, men han var i stunden alltför själviskt sinnad för att beakta det. Hans intresse var vaket, och alla hans tankar gick kring hur han skulle gripa Fëani Sarrancenia, på ett sätt eller annat. Men han såg på Isra och tillade hastigt.
“Givetvis. Ni ska se att överenskommelsen gynnar er väl.”
Han ignorerade även att hon arbetat in ordet tjänar i vad hon sagt, även om han i sitt eget grandiosa sinne ansåg att han inte betjänade henne.
“Farväl, ers höghet… Och överväg det jag nämnt om Worggard. Zekk Grashnak kommer inte att vara någon man vill ha emot sig. Han är inte likt sina… mindre intelligenta förfäder.”
Han såg på Isra med sitt lömska leende som var otäckt, till dels för att han gömde mycket av vad han tänker bakom det, och dels för att det är svårt att avgöra vad han vet eller inte vet, eller låter bli att berätta.
Han följde drottningen tillbaka i tronsalen varifrån han gick med raska steg mot dörren som ledde ut ur tronsalen. Han skuffade dörren från insidan med en hård fart mot vakten från Nennas Kompanjoner, som han tidigare haft ogillande blickar med utanför tronsalen. Denne hade inte hunnit reagera på att Wreax gick så snabbt, och blev knuffad ett par steg då denne nästan tappade balansen.
Han skrockade något roat. “En vakt ska vara på sin vakt, inte sant?”
Hånfullt skrattande fortsatte han sin väg ut ur palatset. Vakterna svor båda svor förbannat åt Wreax, och använde uttryck som talade illa om hans mörkeralviska bakgrund.
Wreax han dock inte långt ut ur palatset förrän han gick emot någon som var honom väldigt bekant. Men detta möte hade han inte väntat sig under denna dag.
“Vesíva? Det var en tid sen senast.”
-
Lite i sina egna tankar, stannade hon upp och lade ögonen på Wreax. Ett litet tag var hon tyst, som om hon försökte att pussla ihop om hon hade missat något. Var det något ärende som hon hade bett Wreax om? Nej. Ett litet leende fanns på hennes läppar och hon nickade mot mannen för att sedan räta till sig själv så att hon stod där med en rakare rygg.
Kvinnan rättade till sitt solblonda hår. Det var egentligen inte nödvändigt när det redan var välkammat och luggen uppsatt i två perfekta flätor. Fast oavsett det tycktes Vesíva inte kunna sluta. En sista gång strök hon över håret för att komma till den mörka fågelfjädern som var instoppad där flätorna möttes. Hon kunde inte rå för att le för sig själv åt minnet för att sedan få ett litet stygn av skuldkänsla för att ha förått sin egna make. Varför flydde vi inte, när vi hade chansen? undrade hon stilla för sig själv. Men hon visste svaret.
“Wreax” hälsade hon, lite kort men med ännu en nickning.
-
Han log först på grund av att hans dialog med drottningen, men nu log han instinktivt då han såg Vésiva. Wreax hade känt henne länge nu, då hon var dotter till hans tidigare chef, Arastopos, och hans nuvarande chef i Handelsgillet Bläck.
Det var ju såklart sant så länge det var tal om Handelsgillet Bläck. Med tanke på att han var betydligt äldre än Vésiva var det, enligt vissa, egendomligt att han var i lägre position i denna organisation, och nivån av hans ambition ifrågasattes av flera andra adelsmän i Antrophelia. Så begåvad som Vésiva var ansåg de ändå att Wreax borde vara mera ambitiös med tanken på allt hans far åstadkommit. Givetvis var de inte medvetna om att Wreax hade arbetat i åratal på att bilda sitt eget kartell där han själv var chefen – Bläckspindelns Kontaktnätverk.
Kontaktnätverkets namn var inte något som kändes till utanför kriminella kretsar, men inom handelsvärlden var det känt att ett svart handelskartell hade börjat formas, en formell överenskommelse mellan smugglare och hälare, med avsikten att avsluta konkurrens. Detta gjordes även med avsikten att komma överens om pris och att upprätthålla kriminella varors och tjänsters höga pris.
Wreax var grunden till detta nätverk, och har börjat leda internationellt häleri från norra Worggard. Nätverkets verksamhet sträckte sig nu både till västra och östra Talanrien, främst i Celeras och Dar Zakhar, men också med grundläggande närvaro i Kaelred och Nirai. Sakta har flera kontakter etablerats i Barastar, Iselem, och Iserion. De allra senaste utvecklingarna har varit i Karm då samhällets stabilitet har rubbats och möjligheterna för kriminell aktivitet blivit bättre.
Däremot har nätverket fortfarande ingen närvaro i Märehn. Lustigt nog var också verksamheten i Me’erisia väldigt liten. Detta var förmodligen för att Wreax inte hittills velat riskera sin plats bland Me’erfolkets adel och sin verksamhet i Handelsgillet. Men en sak var säker – då han reste långa vägar ut i Talanrien i Handelsgillet Bläcks namn gjorde han också det inofficiellt i kontaktnätverkets namn, och vidgade bådas inflytande i processen. Bläck var en mycket god fasad som arbetade väl i fördelen för hans olagliga operationer.
Wreax betraktade Vésiva noga. Han hade sett fjädern i hennes hår förut, men aldrig riktigt frågat om den förut. Kanske något hon fått av Neyir. Wreax hade inte sett Neyir på en verkligen lång tid – han undrade var som kunde ha hänt åt denne. Men han lät bli att fråga om saken tills vidare. “Hej! Det är ett nöje att se dig. Jag hade planerat att jag kommer till kontoret imorgon – handelsresan till Celeras gick mycket väl. Jag hoppas att du haft det väl, och att Handelsgillet mår väl här i Antrophelia?”
-
“Lysande, lysande!” kommenterade hon, i ett försök att vara samma entustiask som hon alltid tycktes vara – från barndomen och det verkade inte försvinna. Men på senare tid hade det varit mycket att oroa sig över och det hade påverkat även henne.
“Jag kom precis tillbaka själv från Karm och ett uppdrag från vår drottning, men jag antar att Neyir och Tah’er sköter kontoret och affärena här som vanligt utan klagomål” fortsatte hon sedan och leendet som fanns på hennes läppar tycktes inte riktigt nå hela vägen upp till ögonen.
Hon rättade till sin rygg och placerade båda händerna bakom ryggen för att låta blicken återvända till Wreax efter att ha vandrat över palatset och husen omkring dem.
“Och hur mår du, Wreax?” frågade hon sedan, fortfarande lite disträ.
-
Wreax såg Vesívas oro igenom hennes kroppsspråk. Det var trots allt något han blivit tvungen att bli bra på att tolka för all affärsverksamhet. Men hennes svar hade varit något deflekterande. Han valde dock att besvara hennes fråga.
“Ja, det kunde faktiskt inte stå bättre till för tillfället…”
Utan att fortsätta vidare om sig själv fortsatte han tala.
“…Men du, du är just den person jag tänkte att jag vill tala med. På basen av vad jag nyss diskuterat med drottningen…”
Han insåg också att de behöver en mer privat plats att diskutera än utanför drottningens palats.
“… Får jag bjuda på något att dricka? Gyllene sköldpaddan är ju självklart här i närheten, om du har tid?”
-
Det var något med svaret som fick henne att oroa sig mer. Vilket egentligen var löjligt – varför skulle det vara oroande att han inte mådde bättre? Hon log lite svagt och fiskade upp ett fickur från fickan på hennes väst. Klockan var inte allt för mycket ännu och hur länge skulle detta mötet kunna ta.
“Ett stop kan vi räckas med, innan mötet med drottningen.” påpekade Vésiva med ett litet leende. Utan tankarna på att hon vanligtvis var en tidsoptimist sällan allt för punktlig. Hon sprack upp i ett litet större leende och klappade Wreax på ryggen med en dunkning för att sedan lägga ena armen omkring hans axlar.
“Mot Sköldpaddan då!”
-
Wreax och Vésiva gick till gyllene sköldpaddan där de var varmt välkomnade. De hade trots allt gått till detta ställe ofta då det var så centralt i Antrophelia, då det inte var en lång väg från Handelsgillets kontor eller det kungliga palatset. Wreax beställde ett stop för var och en, och de satte sig ner i ett bord där de var ostörda.
“Förlåt att jag är direkt med dig, men jag upptäckte att du är aningen nervös. Gick allt väl i Karm? Och vad vill vår drottning av oss då det gäller människoriket? Jag håller givetvis allt du väljer att berätta mellan oss.”
-
Det ryckte lite i Vésivas mungipor och hon lade sina händer omkring stopet som hon hade fått för att se in i Wreax ögon med en något road och skärpt blick.
“Åh, för all del Wreax. Jag trodde du haffade tag i mig för att du ville mig något? Och jag är trogen vår drottning nog att låta våra ärenden vara ifred.” sa hon med ett litet skratt innan hon tystnade och såg ner i ölen som fanns där. Hon rörde stopet i en cirkel så att ölen skummade något och rann över på hennes händer. Inte för att det verkade störa henne utan hon torkade bara av sig på bordsduken.
“Enbart krig och död, som tär på en. Inget mer än det! Så, berätta nu, vad har du på hjärtat?”
-
Wreax studerade fortfarande Vésiva noga. Han visste att hans försök att få information från henne inte skulle gå igenom. Så öppet brukade de inte diskutera om så vägande ämnen.
“Självklart, jag förstår. Jag ville bara att du vet att du kan tala med mig ifall du känner för att du behöver säga saker högt.”
Han drack lite ur stopet. “Ja, men faktiskt. Det var något jag skulle gärna tala om. På tal om krig. Jag har bestämt att jag ska försöka öppna marknad med dem som segrar i norr, då det sker… Jag vill vara tidigt på plats förrän de överväger andra handelsalternativ och gillen.”
Han berättade givetvis inte om sina andra orsaker för att resa från Antrophelia så fort.
“Men detta kommer att innebära att jag inte är i Antrophelia på åter en lång tid. Det kan vara en god tid innan jag återvänder. Och jag hoppas då att ni har tillförlit till att jag sköter Handelsgillets ärende då jag säkerställer handel i Kaldrland… För oss, och för Me’erisia.”
Wreax suckade. “Jag har dock ett bekymmer. Min fader är inte övertygad över mina avsikter. Jag skulle hoppas att du kan låta bli att ge hans ord för mycket vikt inom handelsgillet, och att du kan lugna ner honom medan jag är borta. Jag misstänker att han håller på att bli senil i sina gamla dagar.”
Han såg ner på stopet igen, och hade en mer sorgsen min då han åter drack av ölet.
-
Vésiva rynkade på sina ögonbryn över hans ord för att klia sig på hakan medan hon tycktes fundera över det hela. Trots allt hade hon andra planer – och vem vet vad drottningen ville sedan. Som hon alltid gjorde medan hon klurade på saker fiskade hon upp en kortlek som hon började kupera korten och utan att fråga Wreax började hon dela ut korten till Dunk! 23. Hon log nöjt när hon placerade tre högar framför dem och drog sina tre kort mot sig för att snegla på korten. Inte illa.
“Det var tråkigt att höra om din far, men vad är det som du är rädd att jag skulle lyssna på från honom?” frågade hon samtidigt som hon sträckte sig efter sitt stop och såg mot Wreax med ett litet medgivande leende för att låta blicken vandra ner mot korten igen och sedan mot uret som fanns på väggen.
-
“Ja du, det känns att han har fått för sig att jag handlar i varor som jag inte borde. Till exempel den byggnadskorall som jag exporterat till Celeras – självklart behöver folket här av den då korallrevet blev smittat i Djupgraven och det finns enbart nu kvar i små mängder och blivit oanständigt dyrt. Men han förstår inte, jag har själv sett till att den korall jag haft och sålt har överlevt i ett nytt rev som jag sett till att odla så att arten överlever.” Han suckade än en gång.
Men sen log Wreax åt att Vésiva tog fram kortleken.
“Dunk 23. Det finns saker som inte ändras.” sade han, med en ton som var aningen förvånad och aningen mera nöjd.
Han drog sina tre kort. Fyra, Kung, Två. Medelmåttigt, kunde vara värre.
“Han är också övertygad att jag har mer med mig på fartygen än vad jag antecknar på fraktsedeln. Men det är bara trams – det är inte som att han övervakar min last – det är bara hans sinne som spelar spratt för honom.”
Wreax såg på sina kort och funderade lite.
“Ja, men varsågod. Damerna först.”, sade han med en lömsk ton.
-
Ett litet slugt leende fanns på hennes läppar och hon kunde inte rå för att skratta ett bubblande och glatt skratt. Hennes ögon var något mer allvarliga och det fanns en nästan mörk och nästan lurig glimt i ögonen.
“Åh ja, men å andra sidan måste det betyda att du är den enda som rör sig i svarta marknaden, hm?” sa hon som om det var något annat som hon visste och inte helt ville avslöja. Åt hans andra påstående log hon lite bredare och ryckte lite på axlarna.
Utan att tveka lade hon ned en fyra och sneglade lite mot Wreax samtidigt som hon lade ner den bestämt innan hon drog sig tillbaka för att luta stolen på de bakre två benen. Spelet var simpelt, men roande. Att placera kort tills det blev 23 och först dunka i bordet.
“Åh, vilken gentleman…” retades hon och drog fram sin egna fickplunta som så vanligt var fylld med brännvin från barastar och tog sig en rejäl klunk som fick henne att sucka nöjt.
-
Leendet lämnade inte Wreax läppar, men han studerade Vésiva noga medan hon talade. Den enda som rör sig i svart marknad?, tänkte han för sig själv. Sen skrattade han lite påtvingat. Att du vågar, unge Vésiva. Det må vara bara Dunk 23, men detta är ett farligt spel.
Sen lade han ner en tvåa på bordet bredvid fyran och plockade åt sig ett nytt kort.
“Så du säger att min far borde ha misstankar om flera av oss, hm?”
Wreax drack av ölen medan hans ögon betraktade Vésiva noga. Hon hade aldrig varit lätt att läsa – hon var skicklig. Hans tankar var nu på övervarv i flera olika banor. Hade det funnits orsak att bedriva mer aktiv närvaro i Me’erisia för kontaktnätverket trots allt? Behövs det mera fiskar i havet än på land? Konkurrens var ett evigt hot i Wreax sinne, och mycket besvär användes på flera håll av Talanrien för att konkurrenter skulle konverteras eller utrotas. Men riskerna i Me’erisia hade hittils vägt över belöningarna.
-
Vésiva skrattade åt hans fråga, som om det var ett skämt dem emellan och hon tog ännu en klunk av ölen för att hastigt räkna ihop korten som var på bordet. Sex. Hon spanade ner på sina kort som verkade vara tre igen även om hon egentligen inte plockat upp ett kort. Skickligt fuskat var det, för trots allt hade hon inte långa ärmar utan de var uppkavlade. Triumferat lade hon ner en tvåa och utropade glatt.
“Sjutton!” trots allt var hon snabb på huvudräkning och hon dunkade i bordet så att ölen skummade över och hamnade på bordet eller på händerna. Två var ett fint kort, att kunna ändra till vilken siffra som helst. Inte allt för dumt. Hon log nöjt och vände korten så att baksidan syntes. För att dra ett kort lite långsammare och lade ner ett ess på bordet.
“Din far? Och varför skulle han ha några misstankar mot företaget som har varit honom trogen hela hans liv?” frågade hon med ett höjt ögonbryn.
“Och dessutom, är det inte hans sak att lägga sig i.” sa hon och drog upp sitt ur, om han sneglade nära på det skulle han se handelsgillets märke där, de nio fingrarna. Det var bara det att det verkar som om det var tio fingrar istället. Hon log lite och stängde igen uret.
“Du verkar ha tur, ännu kan du ha äran att vinna över mig… Du har en halvtimme på dig”
-
Äsch… Den regeln hade jag glömt… tänkte Wreax då den andra tvåan lades ut. Han hade redan kunnat vinna förra poänget.
“Jag tänkte vara givmild. Vill ju inte vinna alltför många poäng.”, sade han med en något klurig ton.
Samtidigt undrade han över hennes tidigare kommentarer. Svart marknad är inte något man tar sig in i ensam. Och Vésiva har nog med kontakter som ledare för Handelsgillet för att ha kontakter. Frågan är vem dessa är.
Men Wreax var alltid mycket observant. Speciellt i denna situation som hade fått honom att betrakta Vésiva mer noga med misstankar mot denne. Han såg uret. Varför i all världen skulle ledaren av Handelsgillet Bläck bära ett ur med de nio fingrarnas emblem? Om inte… De tionde fingret. Wreax sinne mörknade betydligt. Detta förklarade precis vad som försegick. Den enda märkvärda konkurrenten i svarta marknaden. Celeras var slagfältet mellan dem, och nu visste han att Me’erisia skulle bli nästa slagfält. I sin försiktighet hade han förlorat hemmaplanen.
Denna tankegång öppnade andra vägar i hans sinne samtidigt. Det tionde fingret hade sitt spel i flera olika slags olagligheter – smuggling av olika slag, och inte bara varor. Och uppdrag från den odrägliga drottningen? Det fanns inga andra godtagbara förklaringar till att Vésiva var i Karm än de som nu var uppenbara för Wreax.
Allt detta såg Wreax som ett förråd. Både från hans faders land och hans företag. Hans drottning och hans chef. Men att bli förrådd innebar en möjlighet att evaluera om sin position – vilket han nu fick göra. Om han hittade Fëani Sarrancenia, vad skulle han göra med denne? Skulle han ge henne till Isra? Och vad skulle han göra med Ayperos? Vad skulle han göra med Vésiva?
Till näst lade han fyran på bordet. Fem. Sen plockade han upp ett nytt kort. Han log mot Vésiva och drack av sitt öl.
“Du skulle vara förvånad hur mycket han lägger sig i saker som inte angår honom. Han har levt längre än Handelsgillet Bläck och varit en handelsman länge innan det trots allt. Hans rykte skulle inte vara i fråga om vårt kära gille smutskastas.”, sade han till Vésiva.
“Och ja, även om ingen lyssnar på en gammal senil Antrophel’ier skulle de lyssna på andra respekterade, hederliga röster inom gillet. Vem vet hur länge det skulle vara innan ledarskapet i gillet skulle ifrågasättas?”
Nu såg han med allvarlig min henne direkt i ögonen, väntandes på ett svar och en reaktion som skulle vara mer seriös.
-
Som om de talade om ingenting såg hon ner på korten och räknade snabbt ihop till fem. Hon sneglade på tvåan som på någotvis hade tagit sig upp i hennes hand igen. Hon kunde inte rå för att le lite över det hela. Men hon kunde inte vinna på samma sätt det skulle vara… lite för lägligt och avslöja att hon fuskade. Hon log bara lite lätt och såg på honom med ett höjt ögonbryn, som om hon blev förvirrad över hans anklagelser.
“För all del, Wreax. Du har inte varit med din senile far på länge, hoppas jag. Anklaga mig för brott, vore inte riktigt lämpligt. Hm?” sa hon med ett litet leende, lite högre så att de vid de andra borden kikade upp från sina ölkrus och ville höra mer av detta. Sedan skrattade hon, som om hon nyss kommit på något och fiskade upp sitt fickur och höll fram det till honom att kika på.
“Är det detta du reagerar på? För all del kika på, jag vann det av Lorens från handelsgillet i Karm. Lite rund under fötterna var han, kan jag medge. Men en vinst är en vinst.” sa hon och han skulle se att det istället var nio fingrar på klockan, som om det han såg hade varit en illusion.
You must be logged in to reply to this topic.