- This topic has 19 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 8 månader sedan by
.
-
Vésiva kastade en blick bakåt och kunde fortfarande se den skimrande bubbla som omgav Antrophelia. Det var vackert i det annars mörka havet. Det var längesen hon hade varit i sin vattenform och hon grimaserade lite över skepnads byta när det varit något som hon tyckt om. Bara tanken på benen som ändrades fick henne att nästan vilja spy. Hon var fortfarande öm i sin kropp, även när det var ett tag sedan hon hade låtit sin mörkgråa skepnad av en stingrocka ersätta hennes ben. Kläderna tycktes på något märkligt sätt ha formas med kroppen och enbart västen och skjortan blev kvar.
Några få ljuskällor fanns på husen i den lilla byn Te’ern. Hon strök en hand över den tunga trä dörren som var märkt med hennes handelgillet. Hon suckade lätt för att öppna dörren och gå in i den lilla stugan. Hon satte sig ner vid ett bord och slängde upp sin fena. Hon drog upp sin fickplunta åt drack en rejäl klunk.
Den jäveln. Tänkte hon medan hon såg mot dörren. Vilken sekund som helst skulle han kliva in där och mer än gärna hade hon önskat att kasta en kniv in i hans huvud. Fast det var så klart inget hon skulle göra. Neyirs säkerhet var det som var vitkigast. Dessutom var hon inte heller den typen. Våld hade alltid varit något hon inte tyckt om.
-
Det var en ovanlig grupp av tre som närmade sig Te’ern. En magiker som liknade en sjöjungfru, men mera av en siren till sin uppsyn, simmade bredvid Wreax Situros, som i sin undervattniga form hade nedre kroppen likt en enorm bläckfisk, och hans annars mörkeralviska hud var nu mera som ett fjälligt skal. Han var ytterst bekväm i denna form – ute i havet kände han sig osårbar.
Magikern upprätthöll en bubbla med sin magi som omgav Neyir – Vésivas man som han hade sett till att tillfångata, speciellt då han hela tiden varit säker på att han inte skulle få den information som han behövde om han inte gick till att använda mera radikala metoder. Han hade tidigare haft konfliktladdade känslor över att ha beordrat sina undersåtar att tillfångata Neyir, men nu var mer radikala metoder i hans uppfattning fullkomligt berättigade, nu när han var säker på att han upptäckt att Vésiva var inblandad i mer av allt som pågick i Me’erisia än han någonsin väntat.
Handeln, svarta handeln, politiken, hus Sarrancenia, Ayperos… Vésiva var nyckeln till allt, enligt Wreax. Och hans väg in till hennes huvud var genom hennes make.
-
När väl de tre männen öppnade dörren, lät Vésiva blicken vandra mellan dem och lät den inte stanna på någon av de allt för länge. Även om hon ville se mer på Neyir. Levde han? Hade han en puls. Åtminstone såg han fridfull ut där han nästan såg ut att sova.
“Wreax” hälsade hon kort och hälsade inte på den andra magikern. För att vara ärlig fann hon det inte alls i sin smak att han var där. Hon fuktade sina läppar med sin tunga för att ta fram sin plunta och dricka ett par djupa klunkar.
-
“Vésiva. Vad trevligt att du redan är här.” Allt detta sade han med en ton som lät att han skulle ha menat det.
“Bra. Då får vi det hela undanstökat. Som du kanske ser får min vän här anstränga sig mycket hårt för att upprätthålla denna magi. Och om jag har på känn att du ljuger till mig eller att du försöker något så finns det ingen garanti att hans koncentrationsförmåga varar.”
Wreax var beväpnad, men han hade inte sitt vapen redo.
“Då tror jag att det är dags att vi talar. Till första ärendet. Karm. Jag vill veta varför Isra Sarrancenia skickat dig dit, och vad du gjorde för henne.”
-
Hon såg något orolig ut, som om hon inte alls ville säga det och rörde sig obekvämt på sin stol innan hon tog en klunk av den barbariska spriten igen. Den fyllde henne med en värme och ett lite mer lugn.
“Drottningen hade affärer med konungen i Karm, jag lämnade ett brev åt kung Sandor. Mer vet jag inte. Jag är en ärlig handelskvinna som inte läser ens uppdragskort.” sa hon ärligt och mötte Wreax blick. Hon gav till en suck och ryckte lätt på axlarna åt det hela.
-
Wreax hade just tänkt sig att han kunde slappna av i en stund av vänlig utpressning. Men nu var han inte längre road. Han tog en kniv fram och simmade till magikern som höll sina båda händer på Neyirs kropp för att hålla honom isolerad från vattnet.
“Har jag berättat om för dig att min vän här går att ersätta? Ja… Kanske i det här fallet från mitt perspektiv, inte nödvändigtvis ditt.”
Han drog knivens släta sida längs magikerns hals. “Oj, hur ska han försvara sig? Han behöver kanske sina händer…”
Sen såg Wreax mot Vésiva igen “Jag tror att du får försöka övertyga mig på nytt.”
-
Febrilt skakade hon på huvudet åt det hela för att ta upp sitt block, som hon alltid hade i innerfickan och slängde den åt Wreax. Han skulle se att det tydligt var instämplat Kung Sandors emblem som visade att hon hade överlämnat något i sin tjänst som handelskvinna till hans tjänstefolk. Ett datum var stämplat på samma vis vid dess emblem. Ett datum som inte var allt för märkligt eller passande för det.
“Jag lämnade ett stort kuvert till Kung Sandor, inget mer. Inte ens ett brev tillbaka.” sa hon simpelt och korsade sina armar lite defensivt.
-
Wreax tittade på blocket. Sen slängde han det tillbaka till Vésiva.
“Låter minsann egendomligt. Först slaget i Loradon. Sen åker du iväg till Karm. Sen dyker Ayperos upp ur tomma intet i Me’erisia, och njuter som en gris i Isras hov. Och drottningen ligger och drömmer om nätterna om att alliera sig med demoner. Och du menar att hon har något för Kung Sandor?”
Han ser fundersamt på Vésiva. “Och vad må innehållet eller budskapet på detta kuvert vara? Jag vet att du talar med drottningen. Hon litar på dig. Du måste ge mig något eller så hinner vi inte till fråga nummer två innan jag ser till att du inte har en chans att nå vattenytan så att han är fortfarande i liv!”
Magikern håller i Neyir ängsligt, och hans högra arm skakar. Hans stressnivå är tydligt högre än tidigare, men han säger fortfarande inget.
-
“Efter krig tenderar det att vara den bästa tiden att sluta nya avtal, det vet du väl?” frågade Vésiva och tog sin bok in i sin innerficka igen. Hon drog efter andan för att försöka komma på något bättre svar – men hon kom inte på något och mötte hans blick med en ilsken en.
“Sanningen är vad det är, ta det, eller lämna det!” sa hon, nästan väsande och kastade en orolig blick mot Neyir. För att sedan skaka på huvudet och drog fram ett kuvert som var märkt med Vésivas namn och emblemet till tioende fingret. I den skulle ligga en personlig inbjudan till en middag.
“Detta är väl det av värde som du skulle tänkas vilja ha.”
-
Framsteg. Det var första tanken i hans huvud. Ibland måste man pressa på för att få saft.
Han läste brevet som Vésiva fick som inbjudan. Givetvis skulle det tionde fingret vara försiktig om denne fick veta att information har läckt, eller om Vésiva skickade ett svar om denna middag och det hela avbokades. Om hon visste vem tionde fingret var, eller hur hon skulle kunna nå honom med ett meddelande innan middagen, var detta inte mycket värt. Men om hon inte kände till hans identitet än, eller hade en möjlighet att förvarna denna, så var detta verkligen av värde. “ Bra! Ju mera vi samarbetar desto snabbare ser jag till att Neyir är oskadd…”
Magikerns blick var lättad. Hans stressnivå var nu lägre, men hans min var fortfarande ansträngd och något obekväm. Wreax var däremot inte övertygad att han fått all information ut ur Vésiva gällande vad hon egentligen gjort i Karm – hans misstroende för Vésiva var högre än tidigare. Handelsavtal med Kung Sandor i Karm? Om Ayperos och Isra allierade sig skulle ett avtal med Sandor inte gynna henne alls. Vésiva ljuger för mig, precis som tidigare. Hans min var otålig.
“…Och det gör jag då jag känner att jag fått tillräckligt av värde. Så Vésiva. Så berätta för mig. Vad kan du berätta om tionde fingrets identitet?”
-
“Ingenting.” sa hon och mötte hans blick, hennes blick var blank och hon skakade nätt på huvudet åt det hela för att låta sin blick vandra mot inbjudan som fortfarande var i hans händer. Det var kanske något läntandes i hennes blick – som om det var ett brev hon hade väntat på.
“Brevet stoppades in i min ficka utan att jag såg och som du ser är inbjudan om två veckor. Så vad jag vet, är väl lika mycket som du.” sa hon simpelt och korsade sina armar bestämt och lite ilsket. Hon såg mot Neyir, lite osäker på om han fortfarande var vid liv.
-
Wreax såg nu ännu mera missnöjd ut. “Du prövar mitt tålamod, Vésiva. Tror du verkligen att jag kommer att låta Neyir leva om jag inte får något i gengäld? Denna fasad av oskyldighet står på sina sista fötter.”
Wreax drog nu knivens blad längs armen på magikern så att han stönade av smärta. Huden skars upp fult, då knivens blad var taggigt. Magikern såg nu mera stressad ut än innan.
“Om inget annat… Börja då berätta om Fëani Sarrancenia. Vad vet du om henne?”
-
“Visa att han lever först” sa hon med sina ögon på Wreax, de var förvånandsvärt lugna. Som om hon försökte dölja den bubblande storm av raseri som fanns inuti henne. Hon letade upp sin plunta med spriten i och drack ett par stora klunkar.
Ögonen var mörka och var det enda som avslöjade hennes raseri. Hon kastade en fundersam blick ut mot fönstret.
“Du kanske ska dra för fönsterna. Man vet aldrig vem som passerar förbi.”
-
För Wreax var detta sista droppen. Han hade fått nog av att bli dragen i cirklar, och hans tålamod hade nått sitt slut. “Jag kom hit i god anda enligt ditt önskemål. Men jag kan se att detta inte leder någonvart. Tre frågor har jag ställt, och jag har blivit serverad urin i fickplunta. Nu går vi.”
Magikern såg nu lättad ut, och sade “Med nöje!” Så obekväm som han var med situationen var han faktiskt nöjd att låta bli att vara en spelpjäs mellan Wreax och Vésiva. Wreax öppnade dörren, och såg mot Vésiva. “Jag håller reda på din make tills du är redo att diskutera på riktigt.”. Han betraktade dock henne noga, för att se om hon tänkte göra ett utfall.
-
“Nej… Nej… Nej!” utbrast hon, förtvivlat och reste sig upp och slog båda händerna i bordet för att se på honom med en nästan hatisk blick. För att lika förtivlat och frustrerat skaka på huvudet åt det hela.
“Jag säger allt jag kan om Fëani, om du stannar och sätter min make fri i Antrophelia.” sa hon och såg på Neyir med en rädd blick, som om hon inte riktigt var säker på vad hon skulle göra.
-
Wreax var stilla. “Det beror fullkomligt på vilken information jag får om Fëani Sarrancenia, Vésiva.”, sade han med en lugn och sansad ton.
“Jag är inte nöjd med den mängd information jag fått hittills. Se till att jag inte slösar min tid.”
Han ledde magikern med handen bort från dörren i det undervattniska huset. Magikern talade till Vésiva med en hes ton medan Wreax höll på att stänga dörren. “Han är i liv. Jag gör allt jag kan för att han ska överleva… Jag vill bara ha mina barn tillbaka hem i säk…”. Innan han får sin mening avslutad knuffade Wreax till honom på armen. “Seså. Du är inte här för att tala.”
“Men då var det ut med det. Som du nu märker hänger inte bara Neyirs och denna stackars mannens liv på det du säger näst. Så. Låt gå…”
Wreax höll åter i kniven som han tidigare haft redo mot magikern.
“…Jag lyssnar…”
-
Blicken till Vésiva var mörk. Hon hade aldrig tyckt om att spilla blod. Bara tanken på blod gjorde henne illamående. Med darrande fingrar drog hon fram ett litet pergament papper. Samma som hon hade gett till sin drottning innan. Koordinaterna till vart förrädaren senast sågs till. Hon svalde tyst.
“Koordinaterna till vart hon senast sågs. Där de män jag anlitat släppte av henne.” sa hon tyst och skakade nätt på huvudet åt det hela.
-
Wreax ögon fäste på pergamentet och på koordinaterna som stod på det. “Intressant… Närmare än väntat. Men inte direkt oväntat heller. Hmm…”
Han tänkte fundersamt över sina nästa steg, men höll fortfarande den taggiga kniven i sin hand. Han såg mot Vésiva, och såg på henne med en frågande blick, som var lugn. “Finns det fortfarande något som du känner att du kan berätta mig, om någon av mina frågor? Eller var det allt?”
-
Det var svårt att helt förstå om det var mer som Wreax ville och hon var lite rädd över att han skulle spilla blod för att hon inte hade något mer att säga – inget hon ville avslöja åtminstone. Hon skakade långsamt på huvudet med sina ögon lite irriterad.
“Vad vill du mer från mig?” sa hon och sedan skrattade hon nervöst och korsade sina armar.
-
Wreax tittade på Vésiva, sen Neyir och magikern. “Jaha, inget mer! Då överlåter jag Aeson och Neyir till dig. Verkar som att ni inte längre behöver mig här. Aeson, era barn väntar hemma på er.”
Han öppnade dörren till det undervattniska huset och simmade ut ur det. Han vände sig dock mot dem en sista gång. “Ah, och jag antar att det vore pinsamt för mig att visa mig på Handelsgillet efter detta. Du kan utgå från att detta är min officiella avskedsansökan. Farväl!”
Som han väldigt ofta gjorde gick han utan att ge andra en chans att svara på det sista han sade. Han lämnade ett svart moln av bläck bakom sig, och efter att bläckmolnet i vattnet försvann var han redan borta.
Magikern Aeson som blev kvar med Vésiva slappnade av fullkomligt, men var rasande. “Det halvblodiga missfostret! Han sade till mig att mina barn var i fara. Jag utgick från det värsta möjliga…”
You must be logged in to reply to this topic.