- This topic has 27 replies, 3 voices, and was last updated 1 dag, 1 h sedan by
.
-
Joij Fier
En av dörrarna till platsen öppnas sakterligen. Inte till platsen som är full med liv och oljud. Oljud för den som kliver in, smakligt för många andra. Platsen i sig hade blivit som ett andra hem, det dög som sagt när Akademin inte gjorde sitt för henne. För den som klev genom dörren var just en hon. Dörren gled igen och lämnade då världen där utanför bakom sig.
Ruskade lätt på sin kropp, en kropp som inte stod mycket längre än 150cm, en som stack ut minst lika mycket som den inte gjorde det. Behövde den dölja sig så gjorde den, men nu fanns det inget hotfullt så att kroppen tog en form som den var bekväm med. De mattröda ögonen studerade lokalen, den såg sig olik ut var gång som platsen besöktes. Borden utspridda, väggarna gav mycket utrymme som de visste att det kunde kännas klaustrofobiskt.
Manteln vilken är av djurhudar och päls är en som kom att smälta ner, komma att klä kroppen till att bara bli en tunika och en kjol som spred sig kring de starka benen. Fötterna bara, det var något som är typiskt när hon inte kände sig hotad.
Runorna på kroppen är tydliga där huden är bar, huden ljus men runorna klär hennes armar och ben. Snirkliga mönster, röda som blå, matta färger gick dem i. Ansiktet är det av en ung kvinna, dragen lätt vilda och energierna som fanns där i kroppen fick det blondröda håret att nästan se levande ut trots att det inte fanns någon vind där inne som kunde slita i de rödblonda lockarna.Hade tagit sig dit för information och en plats att husera på tills nästa arbete full ner i hennes knä. Det fanns de som kände till henne, det var ingen hemlighet vad hon gjorde mer bara hur något så litet som hon lyckades jaga magiker och otyg som fanns där ute i världen.
-
När dörren öppnades dröjde det inte många sekunder innan någon gäst ropade åt den nyanlända att stänga dörren. Klagandes på kyla. Inte för det var ett problem i detta varma värdshus. Bakom disken stod Rushla. Ett praktexemplar, om någon skulle fråga henne. Skarpa drag, med en spetsig haka och öron. Ett svartband virat krig det ena isblå ögat och en av hörntänderna var avbrutna. Det lade enbart mer skönhet till det hela, skönhet och karaktär. Och varför grubbla över något som hade hänt? Knappast höll det henne vaken om nätterna. Nej, det var snarare nuet och framtiden som räknades. Men främst var det Rushla som räknades. Även om hon inte förstod siffror.
Lite besviket nästan vandrade ögonen till personen som precis kommit in. Inte för att hon hade något emot nya gäster, tvärtom. Men hon hade precis beslutat sig för att röra sig mot ett av hörnen där de rika herrarna spelade kort – och bort sin förmögenhet. Fast å andra sidan var det nog lika bra Hur mycket hade hon inte spelat bort? Delikata kortspel var inte direkt något för hennes orkfingrar.
“Jaså, redan tillbaka?” frågade orken för att sätta ner ölglaset som hon hade putsat nyss framför sig och handduken slängde hon över axeln.
“Törstig? Hungrig?” fortsatte Rushla och lutade sig mot bardisken med ett brett leende. -
Rushla kanske skulle besviken över att en till figur steg in genom en av dörrarna. Denna drog in en virvel av stormväder och regn, innan den kalla vindens vinande försvann. En mörk gestalt, lika mörk som stormen, steg in och såg sig omkring med bister blick. Inkvisitionen brydde sig ofta mer om det dramatiska än det praktiska. Men det som drog främst uppmärksamhet var mannens klädsel som alla kunde koppla ihop med den fruktade organisation han representerade – Tredje ögat.
Tredje ögat var en organisation många fruktade, och den teatraliska effekt som fanns runt omkring deras agenter var något som ofta påverkade omgivningen. Trots allt bar denna halvalv – Jezeral – en inkvisitors mundering, med en överdel i mörka lager av metall och förstärkt läder som satt åt hans slanka överkropp, med spetsig accenter kring axlar och bröstkorg för att ge honom en militärisk mörk auktoritet. På överarmen var Tredje ögats vakande symbol tydlig, och från midjan neråt neråt hängde mörkt tyg som gick ned till knäna, som gav hans mundering utseendet av en kappa, som fladdrade dramatiskt bakom honom… Om det inte vore för att han ständigt fastnade i snår och buskar. Likväl var hans byxor av förstärkt läder med detaljer i olika lager, och som sista detalj bar han mörka höga läderstövlar.
Egentligen lite väl teatraliskt för Jezerals egna smak, men han hade alltid uppskattat vikten av att vara en slående figur med hans arbete. Det var trots allt personer som han och vad han representerade deras fiender och mål skulle frukta, samt frukta det han stod för.
Inquisitio Jezeral var en halvalv med kolsvart hår i en hästsvans, skarpa ansiktsdrag och ljusa ögon som gav honom en intensiv och skarp uppsyn, speciellt då han bar sina mörka kläder och kontrasten till hans mörka hår. Medan de flesta av hans rang enbart var duktiga stridsmagiker och samarbetade med andra som kunde finna måltavlorna, var han exceptionellt anpassad för detta yrke av den enkla anledning att han var väldigt känslig för andra magikers energi och aura, vilket i sin tur gjorde honom väldigt bra på att hitta nya elever till Caras Idhrenin, och även olagliga magiker.
Nu såg han sig omkring, då han fått i order av sin överordnade att möta en annan medlem här på värdshuset, men tydligen hade halvvätten inte dykt upp än. Typiskt. Han som inte var så stor vän av detta excentriska värdshus. Bistert gick han fram till baren och satte sig på en av de höga stolarna, omedveten om Fiers närvaro.
-
Det var alltid någon som klagade, eller gjorde sig lustig över nyinkomna där i Värdshuset. Hon brukade ofta vara någon som hörde gliringar men extremt sällan göra mer än att eventuellt skänka dem en blick och något leende.
Det var mycket som hände där i värdshuset, att det vore ett mirakel att man ens kunde ha uppmärksamhet på mer än det som är i sin absolut närhet.Att en dörr gled upp och tog med sig rusket in gjorde att hon sneglade över en axel. Långsamt höjde hon händerna för att kunna göra sitt synfält bättre, just genom att hon fångade de rödblonda lockarna i och med en början att samla håret. Hon blickade upp på Rushla. De mattröda ögonen studerade den som var garanterat större än henne, gjort många gånger innan.
“Redan, kändes som länge sedan jag satte mina fötter här..” Mungipan drog hon lite på till ett milt leende.
“Törstig, hungern är ofta stillad. Men lovar berätta om det skulle bli så illa att jag beställer något i mat väg.” Det var tydligt att det fanns en annan form av föda som hon som ofta tog sig till att livnära sig på än den för vanliga dödliga. Unnade sig enbart födoämnen som dödliga tog till i absolut nödfall eller när hon fick sällskap av någon.Hon kunde känna hur regn och rusk började komma närmare vid baren. Om nu som det hade tagit personlig form där det gled upp intill henne. Att nu ovädret satte sig på en av de höga stolarna så är det något hon hade i ögonvrån för att inte blev det mer till det än så för stunden.
De mattröda ögonen gled upp till Rushla, man kunde se hur en fråga växte där bakom hennes ögon.
“Säg mig, är era fingrar flitiga nog..” Hon sög in underläppen kort, försökte forma orden i sinnet.
“Att jag kan be er om att fläta det här?” Drog lätt i håret sitt, och hon är medveten om att det skulle komma med ett pris om hon nu frågade Rushla om det hela, för ovädret kunde hon säkerligen fråga men skulle det sluta i att håret blev spretigt och fuktig på köpet?Hon följer hur som helst hur halvalven satte sig, smidig som en vässla klev hon in och upp på stolen intill honom.
“Så du har hittat hit, har ni lyckats bringa annat än oväder med er?” Huvudet vrids på och leendet är snett. Hon hade då en skräckblandad förtjusning till de som kom från Tredje Ögat, de var några som hon inofficiellt tillhörde utan att hon fått någon stämpel men hon agerade till nittio procent inom deras ramverk om man fick påstå det. -
Orken ryckte lätt på axlarna åt hennes kommentar om mat, inte den märkligaste personen eller varelsen som satt sin fot i värdshuset trots allt. Hon sträckte sig efter ett stop öl till Fier, för att låta blicken vandra mot den andra som hade stigit in. En mindre trevlig person, helt klart. Alltid vresig tycktes det som, men pengar var pengar. Kanske var det mest tendensen han hade att skrämma iväg andra kunder som skavde i orkens öga.
Hon fyllde upp stopet till bredden för att sätta ner det framför Fier och vände sig om för att sträcka sig efter ett vinglas och en flaska vin. Trots allt visste hon nog vad halvalven ville ha med. Skrattande höjde hon på ögonbryet över förfrågan.
“Fläta? Det går väl an, men det kommer kosta dig.” kraxade orken, som om hon inte riktigt såg sig själv som en som flätade en annans kvinnas hår. Nå, om det inte vore före ett slag förstås. Hon höll ut sin hand åt dem båda efter att ha serverat dem för att vänta på mynten förstås.
-
Jezeral som varit inne i sina egna bistra tankar hade inte förväntat sig att bli närmad av någon annan än värdshusvärden. När en annan persons ansikte kanske hade mjuknat vid åsynen av en rödhårig kvinnas verkade han nästan bli ännu skarpare i misstänksamhet. Hans sinnen gav honom en varning, som de alltid gav då folk med förmågor fanns i hans närhet – det var ju därför han var en av deras goda tillgångar. Men han kände inte denna kvinna, organisationen var ändå stor nog att man inte kunde känna till varenda en medlem. Ändå talade denna så informellt till honom – en inquisito av trejde ögat. Han fnös lite.
“Ja, så ser det väl ut.” hans röst var mörk och raspig, garderad då han pratade. Orden korta, rakt på sak, inten småpratandes man. Samtidigt drog en hand genom sitt kolsvarta och blöta hår i sin knut, för att snegla på Rushla då hon kom. Vad kunde han svara på frågan kvinnan ställt – bringat annat än oväder, vadå?
“Bara mig själv.” svarade han lite torrt.
“Och vad bringar du?” undrade han och såg på henne, med en blick som vetande analyserande henne, som genom hans sinnen kunde ana att hon dolde något där under ytan.Han nickade formellt till orken då han fick sitt vin, och kunde uppskatta effektiviteten och professionaliteten som orken visade genom att komma ihåg hans preferens. Lika effektivt la han fram mynt i orkens stora näve.
“Har du sett Llwyd idag? En halvvätte, som arbetar i min orden.” frågade han rakt på sak, trots allt var han där för att möta denne -
Stopet skänker hon en tacksam blick, för hur kunde hon inte när hon visste att innehållet var mer än bara för vätskans skull. Det gav ju en viss glädje och njutning. Hon flinade nöjt över att höra orken kraxa om hennes fråga om flätan.
-“Nå, inte ska ni gå utan betalning. Ni verkar flink med fingrarna.” Hon sneglade då på vad hon ändå tycks göra, för att arbeta med händerna dag ut och dag in verkar väl kunna vara klokt fråga just den om hjälp.Humorn torrare än hans uppenbarelse, det fick hon tänkt för sig om halvalven som letat sig in. Vad den hade för status, eller tillhörde för order skulle hon hantera den på exakt samma vis. Skulle inte bry sig om det var en tiggare, eller konung. De skulle få samma mängd respekt men också ohyfs från hennes sida.
Hans blickar får henne att studera honom tillbaka, mattröda ögon gjorde inget som för att avslöja sig. Inte ens vad hon är eller skulle kunna vara om än att det lurade där under ytan konstant. För en så liten varelse, hade en fruktansvärt stor skugga som vilade över den. Som om att man kunde nästan se ett till ögonpar i skuggan som föll där på golvet som konstant tycks studera sin omgivning.
Handen letade sig ner och fångade snart upp betalning för drycken. -“Och vad önskar ni till betalning för att hjälpa en ung dam med en fläta?” Hon flinade till igen.
Blicken skulle återvända till halvalven som hade mer hos sig än hon skulle vilja erkänna. Att det lurade något hos honom som fick henne att vilja rynka på näsan men det är rena turen att hon håller tillbaka det.
-“Jag vet mycket väl.. att jag inte bringar oväder, jag är enbart här för att söka arbete.. och ni tycks vara någon som kan ge mig mer av den sorten.” Hon svarade ärligt. Det kliade nästan i fingrarna, behövde röra på sig och få utlopp för vad som fanns där i kroppen och sinnet. Det var inte så länge sedan hon funnit sig ute i arbete, men det hade varit föga tillfredsställande. -
Ett litet tag funderade hon på den till synes unga kvinnans fråga. Hur mycket skulle hon ta? Det tog lite på hennes värdighet trots allt – men tur nog distraherade mannen ifrån Tredje ögat henne.
“Llwyd? Nej, hon har nog inte varit här på månader.” sa Rushla men hon hann inte riktigt säga något mer än när en av dörrarna öppnades och en kylig vind drogs in över värdshuset. Dörren slogs igen av sig själv av vinden som skapades när ett till synes barn klev in genom dörren. Nå längden sa det i alla fall. Fast när den mörka huvan föll ner mot axlarna tillhörde ansiktet en ung kvinna. Även om hon inte nådde längre än de flestas höfter, så var hon tre fingrar längre än den längsta dvärgen – och det var något som hon var stolt över.
Rakryggad rörde hon sig in i värmen, obrydd över snöslasket som smutsade ner golvet, det som fortfarande fanns under hennes skor. Det korpsvarta håret matchade de mörka stövlarna som nådde henne upp till knäna. De ljusblåa ögonen vandrade över värdshuset – för att snart finna sin halvalv till kollega. Hon rörde sig dit – men innan Rushla hade hunnit hälla upp ett stop öl skakade hon på huvudet och drog upp smycket som gömde sig under den mörka manteln som hade De Tredje Ögats märke ingraverats i dess kalla stål. Lika snabbt lät hon halsbandet sjunka ner mot hennes bröstkorg.
“Jezeral.” hälsade hon kort, med en nickning, för att låta blicken vandra mot främlingen vid hans sida. Ett litet höjt ögonbryn, som om hon undrade om hon störde honom från något mer… nå roande.
-
Det irriterade honom kanske något, denna känsla han kände. Oftast var det så lätt och tydligt för honom att känna vad folket omkring honom besatte för förmågor, och hur starka de var. Men personen bredvid honom hade, och både inte hade, denna utstrålning. Han kunde känna att det var något, men han kunde inte läsa den, åtminstone inte väl. Hon fortsatte tala med honom, och han tog en klunk vin nästan som att fundera om hon var värd hans uppmärksamhet.
“Ser jag ut som en arbetsgivare?” undrade han, halvt road över hennes antagande, och halvt irriterad över den.“Vad för arbete vore lämpligt, som jag kan ge?” undrade han, då hans sigill på axeln säkert avslöjat vilken organisation han arbetade för. Vad trodde hon sig kunna göra för tredje ögat? Hans blick lämnade den rödhårige en stund, och såg på orken. Typiskt. Så var dröjde den förbannade halvvätten? Svaret på frågan kom inte långt senare. Jezerals mörka blick vände sig om då han kände snarare än såg Llwyds närvaro.
“Bör jag påminna om punktlighet?” frågade han, lite betonat och rakt på sak, men viftade med handen över Llwyds blick, som för att säga att han och den rödhåriga kvinnan inte hade något med varandra att göra.
“Vi har saker att samtala om, men först…” sa han och såg på kvinnan igen, lite frågande.
“Har du tips åt oss?” undrade han, då han gissade att kvinnan kanske hade någon olaglig magiker att ange, då hon nämnt arbete en stund sedan. -
Joij var inte den som var den, att han försökte läsa av eventuella krafter och styrkor så var det att det inte var upp till Joij själv att bestämma det. Men akademien hade placerat runor på huden som gjorde att man kunde avskärma och gömma sitt jag när det nu behövdes och hade inte bemästrat dem helt så därför läcker ju det igenom ibland.
Att orken inte gav något svar på det med att fläta hår så ryckte hon på axlarna. Handlade om att det skulle underlätta om någon annan gjorde det, så händerna höjer hon som för att börja sortera lockarna något. Speciellt som dörren, en av många släppte in nästa oväder, var det något speciellt med de där?
Hans fråga får henne att styra blicken åt honom. -“Om du ser ut som en arbetsgivare, alla dagar i veckan. Det är inte ovanligt att jag kastas i arbete utav er.” något nonchalant kunde tänkas men det är inte som om att hon var oärlig, utan det fanns ett allvar där bakom.
Nu när det lyckas kliva in någon som är några äpplen hög så är det att hon själv nära på kände sig lång i jämförelse. Blicken studerade den som närmade sig, orädd men samtidigt fanns det väl alltid en respekt för de av Tredje Ögat, men inte mer än så. Alla ska behandlas lika enligt henne själv.
Hans tvetydiga uppenbarelse var något alldeles för bekant, men blicken letade sig mer till hans kollega för att studera henne kort då hon letat sig fram. Deras namn redan på minnet.
-“Jag har inga tips.. arbete är slött, behöver få avreagera mig.. så hoppades att ni hade något som skulle kunna kastas min väg, som ni inte lyckats ta hand om.. ännu.” För nog kastade hon sig in i alla möjliga situationer, orädd och full av lycka att få sträcka på sig.
-“Jag har anlitats av er förut.. tränats av er.. men samtidigt, så är det dåligt med brev det senaste. Så känner mig nästan bortglömd” säger hon med en spelad uppgiven ton. Gungade lite med benen, lät sig fixa mer med sin hår då det var brist på hjälp med det.Man skulle nog kunna känna av det rasande från hennes skugga, något som lurade och ville bryta sig fram. Så vanligt att folk i hennes närhet kände sig iakttagna utan att hon personligen vilade blicken på dem.
-
Punktlighet? Llwyd fnös bara åt orden. Det var enkelt för någon med långa ben att tala om. Ett steg för honom var som två eller tre för henne. För att snarare klättra sig upp på barstolen bredvid sin kollega och låta blicken vandra mot kvinnan framför dem, som förvirrade Llwyd något. För det var en blandning av magi och inte där omkring henne.
Först rynkade hon på ögonbrynen, försökte att fånga den där… märkliga nästan… sötsliskig. Som en sko som skavde för den var för liten. Hon knäppte lätt på fingrarna.
“Ah, en skepnadskiftar kanske vi har framför oss?” föreslog halvvätten framför sig med ett roat leende. Sparkade något med sina fötter som dinglade långt ovanför golvet.
-
Jezeral lyssnade på Joijis ord, tankfull, eftertänksam. Det kunde vara en lögn, en fälla, hans symbol drog till sig märkligt folk mer än sällan. Men något i orden verkade genuina, och det var inte ovanligt att tredje ögat anlitade folk med speciella talanger. Hans förmågor hade redan bekräftat att hon hade talang, men vilken visste han inte ännu.
“Har du legitimation, eller bevis för dina påståenden?” frågade han formellt. För det kom ju sig att han kanske hade något. Konversationen avbröts för tillfället då Llwyd äntligen dök upp. Han stelnade till då vätten verkade identifiera det han känt varit märkligt med främlingen hela tiden, irriterad på att halvvätten gjort det innan honom.
“Så klart.” fnös han. “Jag borde ha förstått.” sa han, bister över sin miss.
“Hon påstår sig ha arbetat för oss förr. Så?” frågade han, som för att upprepa sin fråga innan gällande bevis på hans fråga. -
Joij hade då inte gjort något som för att dölja vad hon är, sällan hon behövde det förutom i arbete för att nog blev hon lätt något eller någon annan. Hon blickade på halvvätten som då var en liten varelse men det fanns mer som lurade där så klart så att hon visste bättre än att skapa någon form av bekymmer.
Hon vrider på blicken för att syna honom, halvalven som var en som var tvetydig enligt henne själv men hon log, ett stilla leende innan det är att hon som nästan fångar sin skugga med ena handen. Fångade upp ett, snart två pergament ur skuggan som om att den höll hennes ting.
Det skulle sträckas över till honom, det skulle hon hoppas var tillräckligt med bevis att hon arbetar för dem tidigare som en förlängd arm. -“Det borde finnas tillräckligt där.” Hon menade på att det bar ju sigill från Tredje ögat. Hon blickade mellan de två. Tänkte då att det var en udda kombination, kunde det vara att de var olika skickliga på olika saker?
För hon kände ju hur halvalven som nästan pockade på hennes sinne hela tiden, utan att hon ger något tillbaka. Hon roas av det men det fanns något annat där som blev stillad av Joij, en som vid flertalet gånger i hennes ungdom hade skapat bekymmer för akademin innan man lyckats tygla den.
-“Skepnadsskiftare.” Hon lägger blicken på den mindre utav två, leendet är lurigt och snart ett grin. Men det glider så snart undan efter att de vassa hörntänderna visats upp, försökte ju då hålla de där mer skrämmande tendenserna under kontroll.
-
Knappt en blick ägnade Llwyd åt papperna utan bara bläddrade igenom mest för syns för att ge vidare till halvalven. Grinet skrämde henne inte direkt, varför skulle det? Hon hade sett värre saker, och hennes egna grin var väl lika farligt med de små vassa tänderna.
Lite funderade hon över uppdraget – som om hon var osäker på om det vore det bästa för en sådan… skepnadskiftare. Speciellt med tanken på bytet som de skulle fånga. Men kastade en blick bakåt åt sin kompanjon.
“Nå?” frågade hon bara simpelt.
-
Jezeral ögnade dokumentet och dess stämpel, och gav Llwyd en blick som sa mer än ord. Kanske en som var fylld av lite misstankar, men samtidigt kunde han både se och känna att sigillet var äkta. Så hon hade arbetat för dem förr.
“Skepnadsskiftare, minsann. Kan komma till nytta i vårt arbete.” fick han erkänna. Förutsatt att hon var en bra skepnadsskiftare. Jezeral gjorde en liten gest med handen, och de skulle nog alla tre kunna känna magins tunga slöja lägga sig över dem. En simpel besvärjelse som gjorde att deras ord inte hördes utanför deras lilla sittplats.
“En drake utanför Kaelred. Och inte vilken drake som helst. En av Kaelreds drakfolk, de som kan byta skepnad mellan mänsklig och drakform.” förklarade han något tonlöst.“Och det råder ingen tvivel om saken, för många vittnen. De har försökt hantera saken själva, med att skicka riddare och jägare för att ta hand om henne. Men utan framgång. Så, nu ber de tredje ögat om hjälp.” förklarade han i korta drag.
“Det är den före detta prinsessan Tirrin, fick jag förklarat för mig. Hon mördade sin far, den förra konungen av Kaelred, och antog sin drakskepnad och flydde ut till landsbygden där hon skapat förödelse och död. Nå, om rapporterna stämmer.” han drog fram en pergamentrulle och sträckte den åt Llwyd.
“Hon ska fångas. Inte dödas.” -
Joij hade inga misstankar mot de två, nej hon hade sitt sin beskärda del av den sorten att veta att det var bara dårar som försökte utge sig för att vara Tredje Ögat och inte vara det.
Det var så länge som hon visste inget som man kom undan med, och hon hade inga planer på att förstå dem eller förståelse för det.Hon såg sig om när hon kände att något föll över dem, för henne kändes det mer som en våt och klibbig duk som hon helst inte ville ha med att göra, men hon gjorde sitt som för att inte råka ha sönder den.
-“Det är inte många som vet, även hos er vad jag är.. och låt det förbli så.” Hon sa det lågt, en varning fanns där för att det är inte hon som skulle ge dem problem utan det var nog de som satt på högre positioner som gjorde det.Hennes ögon kom att skina upp, klippte med dem och man kunde se hur det röda där i vaknade till som glöd hos en eld som plötsligt fick liv. Tungan strök ut som att nära på smaka på luften. Blicken vandra mellan de tu, från liten till stor.
-“Det är ingen barnlek att fånga in en som de där, som ni säkert redan vet. Ni vet vad jag är.. så.. vad har ni för resurser att tillgå?” Bara i stora drag, så hon visste vad hon själv hade att arbeta med. Drömmen om att jaga drakar hade väl funnits där sedan barnsben, hade inte haft turen att störa på någon i en form som den där, ännu.-“Jag föredrar att döda.. men om ni vill göra det svårare så..” Hon smakade på orden. -“Är jag alltid en som uppskattar en utmaning.”
Hon kunde anses vara övermodig, men i själva verket så vad fanns där att förlora när hon levde för en lek som den här och fick man inte uppleva den så varför levde man från första början. Kunde höra hur det var som något bubblade upp där i bröstet som en behaglig morrning, förtjust var hon i tanken.-“Så en prinsessa.. som blivit galen.” Hon lekte med tankarna, lät som någon av sagorna som hon läst på Akademin, intressant.
-
Den blöta filten över henne verkade inte Llwyd reagera på så mycket, utan satt kvar utan någon mer min. Förutom när de nämnde prinsessan, då höjde hon lite roat ena ögonbrynet. Inte direkt det vanliga uppdraget – och ett uppdrag som lät farligt. Inte någon fånig unge som inte visste sig använda magi. Nej, detta var mer intressant.
“Galen är ett glåpord. Jag skulle inte använda det på en prinsessa. Speciellt inte när allt kommer ryktesvägen.” konstaterade Llwyd och strök en hand igenom sitt hår.
“Så, mot Kaelred?” -
Jezeral svarade inte omedelbart. Blicken låg kvar på Joij, analyserande, som om han inte var säker på om det var en god idé att blanda in denna främling. Men en skepnadsskiftare kunde komma till nytta. Efter Llwyds konstaterande verkade han fatta ett beslut och nickade lätt.
“Då är vi tre.”
Han kastade en kort blick mot Llwyd, en fråga i tysthet.“Vi tar en av dörrarna så nära Kaelred vi kommer. Man vet aldrig med detta förbannade värdshus var man hamnar dock.” sa han och såg sig omkring, något föraktfullt i hans blick.
“Oavsett vad Tirrin gjort är hon en prinsessa. Hennes död är endast den sista utvägen, och våra överordnade vill ha henne levande.”
En rörelse med handen, knappt synlig – och plötsligt kändes det som om värdshusets sorl kom tillbaka då hans magi om dem släppte. -
Hon lät sig se mellan de tu, verkade som om att något verkade väga men inget verkade komma från henne i form av fler ord angående prinsessor och hur galna de eventuellt va.
Fann det bara undrande hur en sådan bortskämd sak kom att kunna bli potentiellt galen.
Det kliade lite i fingrarna, men hon skulle då försöka lägga band på sig och bara döda som i sista utväg och vart drog man egentligen gränsen, det var något som hon skulle hålla för sig själv.Hon lät blicken vandra igen när det tunga föll bort och hon sträckte lite på sig där hon satt. Tänkte hoppa ner på golvet med en duns.
-“Vi kommer hamna där vi behöver hamna.” Det hade hon lärt sig, kanske inte alltid nära och inte alltid korrekt men det fanns något där i universum som bara ville ha en där just och då.
-“Har ni något att..” Hon skakade på huvudet.
-“Något vis att färdas på?” Som för att göra resan eventuellt kortare och jakten på prinsessan med tur en kort sådan.
För skulle de nu röra sig till fots visste hon inte hur lång tid det kunde dröja vart nu värdshuset valde att hosta ut dem någonstans.Hon rättade ordning sin klädsel för att se anständig ut, inte för hon egentligen brydde sig men övriga tycktes ha åsikter ibland så hon fick snällt rätta sig lite efter det.
-
“Vi färdas till fot.” sa Llwyd, för hon vägrade sätta sig på något jävla djur. Alldeles för höga och vanligtvis så.. oförsiktiga och vem vet vad de skulle ta sig till? Hon korsade sina armar och blängde på dem båda och verkade svår att övertala på den punkten.
“Vilken dörr tar oss till Kaelred?” frågade hon barskt mot Rushla som sneglade mot kortspelandet en bit bort igen. Lite jakande svarade hon först som om hon inte hade lyssnat med halvvätten harklade sig och orken såg mot henne.
“Varför frågar ni mig för?” fnös orken roat och kastade en blick omkring sig.
“Zeverupin!”
You must be logged in to reply to this topic.