Jezeral sa inget. Istället vred han lätt på huvudet när Llwyd prompt deklarerade att de skulle resa till fots – vilket inte överraskade honom det minsta.

“Såklart.” mumlade han torrt.
“Du och din höjdskräck. Men det passar bra, för vi har fått rapporter om försvunna betesdjur och hästar kring området, så vi reser ändå mer anspråkslöst till fots.”
Sedan, med en mer formell ton, vände han sig åter mot Joij.

Han förde handen genom håret och kastade en kort, granskande blick mot Rushla som först inte verkade lyssna – men när namnet Zevuprin lämnade hennes läppar, smalnade Jezerals ögon.

“Zevuprin?” upprepade han, röstens kant skarp som slipat stål över orkens ord.
“Förra gången hamnade vi flera mil fel om vårt mål.” fnös han. Men vad hade de för val?

Zevuprin. Att kalla honom excentrisk vore att förolämpa själva ordets innebörd. Den småväxta, ständigt distraherade brinken hade i århundraden varit både förbannelse och välsignelse för det märkliga värdshus han själv var sammanvuxen med, som en märklig parasitisk arkitekt eller självaste nervsystemet i dess levande struktur. Han höll samman Smarriga Smulans komplexa struktur, den metafysiska alltså, dess dimensionella knytpunkter, förvridna tidsflöden och magiska noder. Inte med precision, utan med envis vilja, briljant förvirring och en farligt opålitlig relation till orsak och verkan.

Zevuprin beskrevs ofta som en man i sin egen ålder – vilket i praktiken innebar att ingen visste hur gammal han var, eller om tiden överhuvudtaget bet på honom. Han kunde ena dagen se ut som en övergiven biblioteksvaktmästare, med tofflor och tefläckar på rocken, och nästa dag som en ceremoniell krigsärkevarelse i flammande mantel. Själv brukade han säga att värdshuset var “delvis byggt på en lycklig slump, ett misslyckat bakverksexperiment och en portal som aldrig riktigt blev vad den skulle”.

När Smulan behövde förflyttas, växa, skyddas eller hållas samman, var det alltid Zevuprins vilja som övertygade själva verkligheten att lyda. Hur han bar sig åt var ett mysterium, lika djupt som det lager av marmelad han en gång spillde på golvet och råkade skapa ett nytt gästrum av.

De flesta resenärer stötte bara på honom i förbifarten, ofta bokstavligt. Ett muttrande
“Jaha, var la jag den där kvasistabila plankvinkeln nu igen…” brukade föregå att hela övervåningen lutade i fel riktning i fem minuter.

När han väl samtalade med någon, vilket han oftast inte märkte själv, var han vänlig, disträ och lätt att avleda. Sällan hörde han en hel fråga till slut, men det hände att han ändå gav rätt svar, som om han redan levt samtalet baklänges.

Trots sina halvt brända anteckningar, svävande monologer och fullständiga likgiltighet inför linjär logik, var det få som ifrågasatte hans kraft. Varje gång Smarriga Smulan överlevde ännu en katastrof, ännu en magisk obalans, var det alltid Zevuprin som stod i stormens mitt med ett snett leende och en kopp kamomillte som han svor att han “inte alls hade glömt i en tidsficka förra veckan.”

Så var han bara där, bakom sällskapet, och såg upp på dem alla tre. Förutom Llwyd, som var i hans egen korta höjd.
“Ni kallade?” frågade han lent och lite tankspritt, kortväxt, men på något vis med ett pondus som lika väl hade kunnat göra honom lika respektingivande som Rushla. Denna dag hade han enkla kläder, en vit linneskjorta och pösiga byxor, med ordnat vitt skägg och långa kurvade mustascher som han uppenbarligen lagt tid på att förfina.

Rushla höjde blicken mot Zeverupin för att skrocka lite lätt, som om hon inte riktigt kunde tro att han kommit dit så lätt. För att hälla upp ett stop åt sin kollega och vän som hon sträckte fram.

“Härskapet här ska till Kaelred, även om de verkar glömt både etikett och hyfs. Vad säger du om det Zev?” frågade orken med ett roat leende i mungipan.

Llwyd skakade på huvudet åt birnken, som åtminstone var lite kortare än henne. Hon gjorde en gest framför sig.
“Nå? Vi har inte tid att stå här och slösa vår tid.”