Jezeral sa inget. Istället vred han lätt på huvudet när Llwyd prompt deklarerade att de skulle resa till fots – vilket inte överraskade honom det minsta.

“Såklart.” mumlade han torrt.
“Du och din höjdskräck. Men det passar bra, för vi har fått rapporter om försvunna betesdjur och hästar kring området, så vi reser ändå mer anspråkslöst till fots.”
Sedan, med en mer formell ton, vände han sig åter mot Joij.

Han förde handen genom håret och kastade en kort, granskande blick mot Rushla som först inte verkade lyssna – men när namnet Zevuprin lämnade hennes läppar, smalnade Jezerals ögon.

“Zevuprin?” upprepade han, röstens kant skarp som slipat stål över orkens ord.
“Förra gången hamnade vi flera mil fel om vårt mål.” fnös han. Men vad hade de för val?

Zevuprin. Att kalla honom excentrisk vore att förolämpa själva ordets innebörd. Den småväxta, ständigt distraherade brinken hade i århundraden varit både förbannelse och välsignelse för det märkliga värdshus han själv var sammanvuxen med, som en märklig parasitisk arkitekt eller självaste nervsystemet i dess levande struktur. Han höll samman Smarriga Smulans komplexa struktur, den metafysiska alltså, dess dimensionella knytpunkter, förvridna tidsflöden och magiska noder. Inte med precision, utan med envis vilja, briljant förvirring och en farligt opålitlig relation till orsak och verkan.

Zevuprin beskrevs ofta som en man i sin egen ålder – vilket i praktiken innebar att ingen visste hur gammal han var, eller om tiden överhuvudtaget bet på honom. Han kunde ena dagen se ut som en övergiven biblioteksvaktmästare, med tofflor och tefläckar på rocken, och nästa dag som en ceremoniell krigsärkevarelse i flammande mantel. Själv brukade han säga att värdshuset var “delvis byggt på en lycklig slump, ett misslyckat bakverksexperiment och en portal som aldrig riktigt blev vad den skulle”.

När Smulan behövde förflyttas, växa, skyddas eller hållas samman, var det alltid Zevuprins vilja som övertygade själva verkligheten att lyda. Hur han bar sig åt var ett mysterium, lika djupt som det lager av marmelad han en gång spillde på golvet och råkade skapa ett nytt gästrum av.

De flesta resenärer stötte bara på honom i förbifarten, ofta bokstavligt. Ett muttrande
“Jaha, var la jag den där kvasistabila plankvinkeln nu igen…” brukade föregå att hela övervåningen lutade i fel riktning i fem minuter.

När han väl samtalade med någon, vilket han oftast inte märkte själv, var han vänlig, disträ och lätt att avleda. Sällan hörde han en hel fråga till slut, men det hände att han ändå gav rätt svar, som om han redan levt samtalet baklänges.

Trots sina halvt brända anteckningar, svävande monologer och fullständiga likgiltighet inför linjär logik, var det få som ifrågasatte hans kraft. Varje gång Smarriga Smulan överlevde ännu en katastrof, ännu en magisk obalans, var det alltid Zevuprin som stod i stormens mitt med ett snett leende och en kopp kamomillte som han svor att han “inte alls hade glömt i en tidsficka förra veckan.”

Så var han bara där, bakom sällskapet, och såg upp på dem alla tre. Förutom Llwyd, som var i hans egen korta höjd.
“Ni kallade?” frågade han lent och lite tankspritt, kortväxt, men på något vis med ett pondus som lika väl hade kunnat göra honom lika respektingivande som Rushla. Denna dag hade han enkla kläder, en vit linneskjorta och pösiga byxor, med ordnat vitt skägg och långa kurvade mustascher som han uppenbarligen lagt tid på att förfina.

Rushla höjde blicken mot Zeverupin för att skrocka lite lätt, som om hon inte riktigt kunde tro att han kommit dit så lätt. För att hälla upp ett stop åt sin kollega och vän som hon sträckte fram.

“Härskapet här ska till Kaelred, även om de verkar glömt både etikett och hyfs. Vad säger du om det Zev?” frågade orken med ett roat leende i mungipan.

Llwyd skakade på huvudet åt birnken, som åtminstone var lite kortare än henne. Hon gjorde en gest framför sig.
“Nå? Vi har inte tid att stå här och slösa vår tid.”

Jezeral steg genom dörren sist av de tre. Som alltid. Inte på grund av tvekan, inte av rädsla, utan för att någon måste vara den som vaktar ryggen när dörrar mellan världar stängs med mer vilja än logik. Ibland kunde oönskade väsen följa då man färdades i skugglandet.

Bakom honom gled dörren igen med ett ljud som påminde om en viskning i trä, då han vigt landade på marken. Han stod stilla ett ögonblick. Lät ögonen vänja sig vid ljuset. Lät marken kännas under stövlarna – den sög lite, mjuk och fuktig av nattregn, men varmt som det så ofta var i denna del av världen. Doften var klar och tung: barr, jord, något sött i fjärran som kunde vara blomster.

Joij hade redan gått före, och där hon gick rörde sig landskapet som om det inte var säkert på att det ville ha henne där.  Llwyd landade med ett muttrande, borstade damm från sin mantel, såg ut som om hon redan förbannade brinken tillbaka till den spricka han krupit ur. Jezeral nickade åt henne, som en tyst bekräftelse – de hade kommit igenom oskadda.

“Jag har väl alltid sagt att han är totalt opålitlig.” konstaterade Jezeral som svar til Llwyd.

Han gick fram, stannade intill henne, lät blicken svepa över den omgivande skogen. Den låg tät. Tyst. Inga fåglar, inga insekter. Bara vinden som rörde lövverket som om den letade efter något.

“Vi är inte långt från Kaelred.” sade han. “Men vi är inte nära heller. Det här är den sortens plats man inte ritar på kartor. Så, direkt mot vårt mål, i norra delen av landet, eller via staden först?”

Han böjde sig ned, drog fingrarna över mossan. Fuktig. Avbruten. Någon eller något hade passerat nyligen.

“Om vi har tur är hon inte här. Om vi har otur är hon det.” sade han torrt, och såg mot Joij, som nu stod längre fram, kanske redan spårande med blicken, kanske bara luktande efter magin i luften.

Han drog manteln tätare omkring sig, som om kylan plötsligt kommit honom närmare. Det skulle bli en vacker morgon, gissade han tyst för sig själv. En vacker morgon för att möta dem på deras farliga uppdrag.

Llwyd drog fingrarna genom sitt  hår och spottade i mossan som för att bli av med den unkna smaken i munnen. Blicken var smal som knivsegg när hon såg sig omkring.

“Jaja… stå inte där och lukta på blommor,” muttrade hon till Joij, även om rösten var halvhjärtad. Hon hade inget emot att skepnadsskiftaren var mer djur än folk ibland.  Några snabba steg bort ifrån de andra och sedan hukade Llwyd ner med ett knarr från lederna och lät blicken svepa över marken. Här var mossan nerriven. Fuktig jord uppslagen som av klor, eller en tyngd som landat hårt. Hon rörde vid spåret med två fingrar och sneglade bakåt mot Jezeral som stod och såg viktig ut. Eller nå, försökte i alla fall.

“Något stort har gått här” sa hon lågt, men tydligt nog för att de andra skulle höra. “Inte nyligen. Två dagar, kanske tre.”

Utan mer ord, drog hon in luften genom näsan, men inte som Joij – ingen jävla varg här inte. Mer för att smaka på lukten av bränt, rök, gammal aska. Det var svagt försåts, men där.

“Bränd jord” konstaterade hon och reste sig mödosamt. “Inte ett riktigt eldregn, men en liten pust kanske. Hon har varit människa här, sen skiftat. För att skrämmas, gissar jag. Eller för att resa fort” fortsatte hon, och såg på de helt olika spårenn. Llwyd drog manteln tätare kring sig och spände blicken i de andra.

“Spåret drar norrut. Mot åsen där.” sa vätten och nickade med hakan mot en svag höjd längre bort där skogen tunnades ut. “Men det är slarvigt. Märks att det är en lite bortskämd tös.”

Jezeral betraktade spåren utan att böja sig, inte för att han fann det ovärdigt utan för att han inte var spejare och aldrig gjort anspråk på att vara det. Han hade arbetat med tillräckligt många sådana för att veta att deras ögon såg annat än hans gjorde, men det gjorde inte deras blick mer värdefull, bara mer praktisk, för det som låg i marken. Han noterade skillnaden i djup, vinkling och rytm mellan de två gångarterna. Den ena tung, rakt ned, utan finess, den andra lättare, men mer vacklande. Samma riktning. Ingen bruten rytm. Inte någon formell förföljelse. Mer ett gemensamt drag än jakt.

Han yttrade inget först. Llwyd behövde inte hans röst i nacken. Han lyssnade hellre på vad hon inte sade. Det låg alltid mer där.

“De går i samma riktning.” sade han till slut, inte som ett konstaterande men som ett avstamp för något vidare. “Antingen leder hon någon. Eller leds. Skillnaden är huvudsakligen retorisk.”

Han lät blicken glida mot Joij, som redan tagit sig fram en bit, för långt för att hållas i koppel, för nära för att låtsas att hon inte var en del av sällskapet. Hon vädrade som ett rovdjur. Det hade inte behövt betyda något – vissa föredrog näsa före öga – men det fanns något i sättet hon rörde sig på som antydde att det inte bara var lukten hon följde. Något med skuggorna kring henne rörde sig för smidigt för att vara slump.

“Vi har inte mandat för mer än vårt primära mål.” sade han, mest i riktning mot Llwyd men med röstens volym nog för att Joij skulle höra om hon ville. “Vad som rör sig i periferin ska förbli perifert. Låt oss röra oss..”

Han höll sig nära vätten, mer av vana än behov. Det var med henne han kunde tala utan att behöva förklara premisser.

“En drake som väljer att röra sig som människa gör det antingen av strategisk nödvändighet eller påtvingad begränsning. Jag är inte säker på vilket som vore det mest intressanta ur ett utredningsperspektiv.”

Han lät blicken svepa över träden, det fuktiga ljuset, marken som bar fler spår än de kunde följa utan att göra sig till fraktare av irrelevans.

“Magin i det här området är påverkad. Någon har lagt sig i.” konstaterade han, något han kunde intyga om på basen av sin egen kunskap.

Han sade det utan affekt. Inte för att det saknade betydelse, utan för att betydelsen ännu inte lät sig formuleras.

Slutligen, och utan att öka takten, kastade han en blick mot Llwyd.

“Bortskämd, sade du. Det är inte orimligt. Men det vore också den enklaste förklaringen. Och den som fastnar i den har redan missat vad som formar en arvtagare i ett fallande hus.”

De rörde sig genom terrängen utan att tala, inte för att tystnad var strategisk utan för att inget fanns att tillägga. Tempot låg någonstans mellan vaksamhet varsam, tillräckligt långsamt för att notera spår, tillräckligt snabbt för att inte bli föremål för egna. Tiden upphörde att vara ett mått. Det som kändes som en halvtimme kunde ha varit fem minuter, eller tvärtom. Ljuset hjälpte inte, fukten i luften lade sig som ett lager på tanken.

Det var under en sådan passage som lukten blev tydlig. Inte oväntad – snarare som om den redan fanns där och bara valt att inte identifiera sig. Aska, inte färsk men inte heller gammal nog att vara avslutad. Rök, varken skarp nog att vittna om brasa, eller syrlig nog att tala om alkemiskt ursprung. Något däremellan. Doften påminde inte om strid, men den hade ändå den där avvaktande karaktären som följer på våld där syftet inte varit förstörelse, utan undanröjning.

Jezeral stannade inte. Han behövde inte göra det. Det låg i själva stigens fortsättning att något väntade. De andra skulle känna det samtidigt.