- This topic has 42 replies, 3 voices, and was last updated 12 h, 51 min sedan by
.
-
Llwyd såg på Joij som man såg på någon som just föreslagit att man kunde klättra uppför ett stup – baklänges, barfota och med ögonbindel och händerna bakbundna. Hon snörpte på munnen och lät blicken glida från skiftarens ögon till hennes händer, sedan till fötterna, som om hon försökte avgöra om Joij ens visste hur en risk såg ut.
“Du vill alltså smyga dig dit…” sa hon torrt, “in i ett näste där en drake, antingen ligger och ruvar på sin vrede eller redan har käkat upp tre riddare till frukost.” frågade halvvätten och höjde ena ögonbrynet. Hon lyfte ena handen och gjorde en långsam, men tydlig gest upp och ner mot Joijs gestalt. Hon andades in genom näsan, långsamt. Runorna på armen låg tysta nu, som om även de höll andan.
“Vet du ens vad du letar efter? Vet du hur drakmagi känns, på riktigt? Det här är inte någon förbannad alkemist med dålig impulskontroll. Det är en urgammal kraft”
Hon tog ett steg närmare, blicken skarp. Inte hotfull, men laddad.
“Om du ska dit, så gör det ordentligt. Du håller oss uppdaterade. Inget jävla försvinnande i dimman. Inga tricks. Inget ‘jag följde ett nytt spår för jag kände något i blodet’. Klarar du inte det, då vänder du om.” påpekade halvväten och vände hon blicken mot Jezeral som om förslaget hade irriterat henne. Varför sätta dåraktiga idéer i främlingens huvud?
“Draken vet redan att någon följer. Men om hon får reda på vem… då är spelet över innan det ens börjat.”
-
Jezeral lät Llwyd tala till punkt utan att avbryta, för att ett avbrott i fel ögonblick ofta säger mer än ett svar i rätt. Joij verkade ändå allt hålla sig i skinnet – än så länge – och det var mer än man kunde säga om många han arbetat med under åren. När han till sist talade, var det inte för att rätta Llwyd, utan för att dra konturerna tydligare kring det uppdrag de faktiskt befann sig i. Rösten bar en stilla men genomträngande auktoritet, formad inte av vilja att härska, utan av krav på kontroll i en situation som var svår och delikat.
“Vi ar ett mål – att lokalisera en drake som inte bara trotsat sin härkomst utan har en en titel som, hur svärtad den än må vara, fortfarande väger tungt i andras ögon.”
Han lät orden landa innan han fortsatte, denna gång något långsammare, som om han med varje sats ville säkerställa att inte ett enda korn skulle missförstås.“Du får närma dig, bara du smälter in. Kanske en varelse utan rörelsespråk som väcker intresse, något som skulle kunna dödas av en flamma utan att någon reagerar. Drakar bryr sig inte om fåglar, eller om nattlevande småkryp. Så bli något sådant. Men gör det med försikt.”
Han tog ett steg närmare, vände sig delvis mot Llwyd men behöll Joij i periferin, som om han höll henne i en cirkel av övervakning snarare än tillit. Sedan, efter ett ögonblicks stillhet, tillade han med låg men bestämd röst, riktad mot båda.
“Vi vet vad som hänt med dem som gått före, många krigare har dött mot draken vi söker. De som velat få sina namn skrivna i krönikor över hjältedåd. Deras namn står nu inristade på stenar som ingen längre läser.”
Jezeral lät blicken glida upp mot bergen, där dimman fortfarande låg tjock som en andningspaus i landskapets narrativ. Så återvände han till nuet, till marken de stod på, till den kroppsliga närvaron hos sina följeslagare.
“Jag och Llwyd närmar oss försiktigt och metodiskt, och väntar din rapport. Klarar du av det?” undrade han.
-
Joij såg ut ungefär som om att hon försökte koncentrera sig på att lyssna, loj som en katt? Ja fanns risk för henne att se ut så. Hon tolkar då Llwyds ord som några av de hårdare som kom hennes väg på en längre tid, men var det för att hon skulle förstå allvaret i situationen. Det må hända.
Hon sträckte lite på kroppen, den är inte stor men stark och de skugglika kläderna dansade över henne, hennes egna runor på kroppen var inga som vaknade till liv. De höll sig från att glöda så länge hon inte använde sin magi, men hon verkade som så se ner på skuggan på marken för att då skaka på huvudet.
Nej, hon behövde tala med den där för att lugna dess ilskna jag för att hon var aldrig ensam och det var väl mer än de som försökte få henne att förstå allvaret i situationen.-“Jag vill, veta hur den ser ut.” Det är inget hemligt där alls i att det är hennes önskan. -“Drakens magi, är inget som jag känt tidigare.. den som dansar i luften.. uråldrig.” Hur som, för henne spelade det ingen roll om det var en drake, eller något annat som verkade lämnat spår av magi här ute. Hon ger ifrån sig en fnysning.
Så vred hon blicken mot Llwyd, möter den fullkomligt orädd. Hon kände hur det pirrade i huden, allvaret i situationen gjorde att det blev att hon blev mer exalterad att göra det här. Nickade ändå som godkännande att hon skulle meddela dem utan att tampas med en drake om det nu visar sig finnas en där.
Hon vände blicken först när Llwyd gjorde det, såg mot berget och dimmorna som vilar kring det. Ryckte lite i de spetsiga öronen. Jezeral var annorlunda från Llwyd och hon själv lyssnade även om hon inte såg på honom. Funderingar gick genom huvudet, men hon nickar som hon menar att visa att hon lyssnar.
Bet sig i läppen, en lysten blick mot berget innan tungan smet ut mellan läpparna för att fukta den övre.
-“Mhmm.. jag klarar av det.. jag är inte ensam.” Viska hon fram, innan hon tog ett steg mot berget.
Hon tänkte börja gå och hon behövde inte veta hur hon skulle meddela dem mer än att hon skulle göra det, speciellt som det handlade om att hon visste precis hur de två luktar och magin de har var något som hon skulle kunna finna kvickt om den används.Hon började röra sig mot berget, ett, två steg innan det är snabba fötter som tar henne mot berget och först som hon försvinner bakom en av de höga stenarna, så kunde bara ett lägre skri höras innan det plötsligt är en kolsvart fågel som lyfter och dyker upp från andra sidan stenen. Vingslag, innan det blev tystare i hennes vingslag där hon tog till skyn.
You must be logged in to reply to this topic.