Joij tog till skyn, hon blickade över omgivningen. Det var en viss frihet att hålla sig där uppe och hon kunde nästan känna blickarna från halvvätten som blängde efter henne. Inte för att det skapade något obehag, utan gjorde situationen mer intressant om det är att någon reagerade så där så måste ju det här vara olikt något annat hon gjort.

Att jaga en drake var något som fullkomligt gjorde henne begeistrad, vem kunde ana att de skulle få äran att göra något som det här. Hennes blick fånade upp landskapet, det fanns något fint över att se landskapet förändrats på grund av vad hon misstänkte var en drake. De måste ju vara mer än vad legender talade om, hon hade hört om dem men aldrig haft turen att träffa en.

Det som dansade genom luften var ju magins mönster, ett nätverk av trådar i en mörk gyllene färg som hon spårade. Det handlade om att det var att magin hade sina färger och mönster, ofta kunde hon tolka det lätt men det här var något som hon inte stött på inte i den här formen. Att hon råkat ut för mycket i Caras Idhrenin var ingen hemlighet, fast inget så smickrande som en drake.
Att Jezeral och Llwyd fick använda sina fötter för att ta sig dit gjorde henne inget, hon skulle få tid och hon var inte ensam som hon sagt om än skuggan hennes verkade lugnare i den här formen.

Sällan hon tog formen av ett fjäderfä, oftast något lämpligare och större som kunde flyga om hon behövde ta sig fram fort. Nu fastnade blicken vid en av de ting där på marken. Ett harnesk, och det tog inte lång tid innan hon i sin form landade där på marken. Det kittlade i hela kroppen och ett hopp, sedan ett extra.

Små hopp fram till det harnesk med bränd, smält hud. Förde sig som den fågel hon såg ut som, små skutt den sista biten och gav ifrån sig ett kraxande. Tydligt pickade på det som låg där, smakade på det utan att det ens verkade finnas en form av tvekan. Inte äcklad, bara hungrig och vetskapen om vad som hänt den verkade som göra situationen full av fascination.

Det dröjde, hon pickade mer, åt mer. Hoppade runt på plats i och med att hon ständigt försökte lokalisera den som de sökte. Svårt när magin var så intensiv, sökte efter de vågor och strömmar som var överväldigande de andra och kraxade åter när hon fångade ett spår. Hoppade runt, letade där på marken.

Spåren av drakens eld var så intensivt, sökte efter spår av en drake men det är först som hon hoppade ner i ett avtryck i marken som det gick upp ett ljus. Marken hade varit så het att något tungt lämnat spår i den för nu var det som solid sten, nej något annat. Hon knackade på den och det lät som.. glas?

Joij kände av de trådarna av magi, det var ett virrvarr, en virvelvind som yr där omkring och hon följer de med blicken.
Fascinerad, hade inte sett något liknande innan och trots formen av en fågel så kunde man nog höra de exalterande kraxandet, små skuttande och det är inte så att hon hinner ta sig undan när klorna sjunker ner.

Ett mirakel är att hon inte släppte fram Fier som skulle försvara henne, men hotet var avsevärt litet just nu. Rösten som kom att höras får fågeln att vrida och vända på huvudet för att se vart de kom ifrån. Hjärtat rusade snabbare i bröstet som att hon blev exalterad. Ögonen vred sig bort mot vad som misstänkts vara platsen.
Känslan av andetagen fick fågeln att flaxa med vingarna och ruska på sig. Det dröjde som om att hon försökte fånga tankarna där då hennes egna tankar försökte nå den som talade till henne.

Så hon var där som de misstänkte.
-“Jag smakar alltid, måste lära mig.” Om det var att inte smaka på allt, eller som i att hon lärde sig från att smaka på saker och ting. Hennes röst är mjuk, tvingade tillbaka Fier från att visa sig trots att det skugglika kring henne var just mer honom än hon.
-“Du är varm.. inte hotfull.” En förvånad tanke så, men ett exalterat kraxande lämnade åter fågeln som de talades utan ord.

-“Smita tillbaka.. om jag önskar. De kan offra mig.. om de önskar.” Det var som en mental axelryckning från fågelns sida. Vred på sig som för att se på de gröna klorna. Kände sig väl trängd där inne, men rena miraklet att inte bryta sig loss.
-“Magin.. är vacker, smakar ljuvligt.” Erkänner hon. Varför skulle hon dölja något när hon inte ens var där för att skada den som så när fångat in henne.

-“Jag uppskattar om du släpper ut mig.. jag får inte lov att skada dig, så länge som du inte skadar mig.” En spontan tanke, en vänlig tanke och det fanns då ingen osanning där i. Inte heller något agg i den mjuka rösten hennes.
-“Vill inte bli.. som den som smakar illa här.” Huvudet vrids och ser på den som en gång skrikit som en gris. Hon ville sträcka på sig, denna formen var en som hon helst ville slippa!

Joij kom att ge ifrån sig ett kraxande, något som gick att liknas vid ett skratt. Hon visste att det var nog så dumt att retas med en drake, speciellt som hon funnit en! Hon rös inombords när det är att värmen kom att stryka mot hennes fjädrar.

När klorna pressas ihop så skuttar hon runt lite som om att hon då visste att det var mer än började kännas trångt där innanför och hon lät näbben knacka på en av klorna. Nyfiket, var det som vanliga klor, skulle det låta mer metalliskt?
-“Jag hade ätit dig, inte delat med mig om jag fått tillåtelse att göra dig illa.”

Hon kraxar till igen och nog var det som fågeln var mindre där den plötsligt hoppade ut innan klorna eventuellt skulle slå ihop. Men en ruskning på sin fjäderskrud så var det att huvudet tippas och vingarna slår lite men hon gjorde inget som för att lämna platsen. Mer att hon ville studera den gröna varelsen som låg där, och hade hon inte vetat om det skulle den smälta in ordentligt i verkligheten just nu.

-“Så prinsessan, inte fånga mig. Jag vill beundra dig, lovar hålla mig liten så jag inte skrämmer dig.” Ett mjukt skratt kom från henne. Helt klart att den här inte var helt frisk i huvudet! Samtidigt så skulle hon ju behöva meddela dem snart.
-“Du har rätt.. jag är inte ensam.. men vi är här för se vad som hänt. Jag behövdes för att hitta dig.. din magi unik.”

Ett skutt till för att hoppa runt där på marken, noga med att inte försöka bli infångad igen även om skuggorna hennes verkade ha mer koll än henne.
-“Vill sträcka på mig, inte vara full av fjädrar. Guld lockar mig inte. Får jag skifta, utan att du fångar mig.. kan inte flyga iväg då.”
Visste att hon kanske redan retat upp prinsessdraken. Men hon doftade ju så ljuvligt! Varför fick hon inte lov att äta henne!

Det var lovande att höra draken skratta. Att hon inte försökte fånga henne igen var ju plus det.

Fågeln hoppar omkring lite som om att hon hade svårt va stilla när det fanns mycket att titta på.

-“Ja, jag är liten i jämförelse men svår att mätta.” Det var en sanning i sig som heter duga det.

Den nästa frågan som kom hennes väg är en som får henne att se mot draken. Orädd som hon skrämmande nog är, hon behövde inte vara rädd med sin beskyddare som alltid var i närheten.

-“Skifta till mig.. jag är på två ben och mänsklig..” det va väl en märklig definition. -“Stämmer det, att du med kan bli på två ben? Nog för du är vacker att se på som du är nu prinsessan.” Men det var en nyfikenhet där.

Hon gjorde inget i en början, men hon kunde se hur hon vänder bort huvudet.
Leendet spred sig först i sinnet och snart när hennes form skiftade. Till den fem fot långa kvinnan!
Där kroppen är synlig skulle det gå att se de röda och blå snirkliga tatueringarna, men det eldröda håret talade om att hon nog var mer än människa för det skulle inte röra sig så annars.

Att hon klär sig i de där skugglika pälsarna är just för att hon visste att det var många som hade svårt med det nakna som hon alltid annars själv var väldigt bekväm med!
Tungan smekte ut mellan mjuka läppar. -“Ers höghet.” Sa hon nöjt där hon sträckte på sig. Synade draken åter igen som om att hon inte kunde få nog. Nosade i luften, hennes mer vilda uppenbarelse gjorde de väl tydligt att hon nog var minst lika mycket djur som människa.

-“Jag kan inte säga att jag vet vad drakar kallar sig.. en dotter till en drakkonung borde vara en prinsessa oavsett form.” Svarade hon stilla, men hon visste att hon ville gå närmare draken. Fast hon hade någon som pockade i hennes sinne, skuggan där som kikade på draken höll den under uppsikt, ständigt vaksam och alltid nära att försvara lilla Joij.

Hon sträckte lite på sig, det var mycket bekvämare så här och det var så nära hennes original form som någon skulle få se henne. Det är nog enbart Fier som visste hur hon såg ut exakt, men det här var nära nog. Fier hennes beskyddare var en som visste allt om henne.

Att det plötsligt är någon som klev in i närheten får henne att vrida blicken enbart för att hon såg något röra sig. Ögonen röda, matta i sin färg som tyder att hon inte använder sig av någon sorts magi. Hon tippar huvudet, vad är det för en?
Hon nosar i luften, försökte söka efter spår om vad det är för en. Nog är det som letar sig in är det av magi och hon kan inte låta bli att rysa av välbehag.

Joij är någon som njuter av denna världens magi, den var spännande och alltid tycks ha något mer att ge. Draken är den som lockar, men nog finns det mer hos den kvinnan stod där intill draken. Hon försökte väl fortfarande komma över den eventuella chocken av att mött en drake!
-“Jag? Det vill du inte veta.” Självsäkert säger hon det. -“De övriga, önskar bara veta vad som hänt med Ers höghet.” Hon nickar mot draken.
-“Jag får inget göra, jag bara letade efter henne.” Eventuellt att hon skulle skada de som jagade henne för det hade de inte sagt något om! De var här för att se efter en drake och det är vad hon gjorde.

För om hon fick välja själv så hade hon mer än tagit för sig av draken och dess magi för att mätta sitt jag som alltid hungrade efter nytt. Hon höjer händerna till slut och gör ett försök att visa sig mer ofarlig. -“Vem, eller vad är ni? Är ni den som varit med prinsessan? Vi.. vet att hon är jagad, och de andra försöker kontrollera varför.” Och framförallt om hon var ett hot mot resterande av världen som de nog är några som behövde skydda från det som de vanliga dödliga inte kunde skydda sig mot.

Inte för att Joij är någon som inte njöt av att äta det som hon fångade! Men hon hade väl säkert ett samvete, någonstans och inte drevs av fullständig egoism. Hon var en som erbjöd sina tjänster när hon önskade och behövde i gengäld mot betalning. Betalning som oftast är den av magisk bakgrund, eller en tingest hon inte beskådat eller satt tänderna i tidigare.