Akila dyker upp som en sagofigur för hans syn, gränslande en vit vacker häst. En exotisk och obscen sagofigur…. men högst välkommen. Långt ifrån den ganska enkla och tråkiga historia hans rådgivare försökt förmedla.

Han försöker att själv inte ägna det för mycket tankeverksamhet, själva gränslandet eller klädvalet heller för den delen även att det väcker uppmärksamhet. Vendrik söker istället hennes blick mer uppmärksammat “Tack. Det är en ära att vara här… och möta er.”

Vendrik sveper på nytt sin tunna rock av blått silke kring kroppen. Han är inte kall men det blåser lite. Han är relativt ung fortfarande men inte såpass spinkig och senig som han varit förr. Han har växt in i sitt ansikte och sin kropp, klätt sig som den kejsare han aspirerar till att vara. Det yttre kan bedra då han inte verkar ha mycket av synliga muskler men han kunde visa sig värdig om stunden krävde det.

Tjänaren leder fram en energisk hingst med svartglimmande päls i solskenet, till hans sida men han visar vare sig hästen eller tjänaren något närmre intresse förrän hon antyder deras sällskap på ytterligare en utflykt. Något som inte riktigt kanske faller honom på tungan. Vänd åt Tjänaren rynkar han näsan och tar tyglarna bestämt men är inte lika graciös på vägen upp som han varit på vägen ur vagnen. Han är inte van. Inte van ryttare och inte den typ av man som man kunde finna ute på fält särskilt mycket överhuvudtaget men inte heller fullt oduglig i stridskonstens alla oskrivna metoder och verktyg. Han håller tyglarna stramt till sig och hästens tvekande klapprande steg över sandvägen fram och tillbaka ger kanske sken på Vendriks bristfälliga ridlektioner och hästens rastlöshet. Med ett hårt ryck tar han tillbaka kontrollen och lyfter en skarpt skuren haka till sitt nyfunna sällskap i drottningen. Han ler sådär brett inbjudande och ändå med en glimt i ögonen som säger något helt annat. “Resan var trevlig. Jag föreställer mig att vägen hem kommer vara tråkigare, tillbaka till kylan, bort ifrån er.” Han kunde vara ärligare än så men det skulle inte tjäna honom mycket till och ett bättre första intryck vore på sin plats om han alls ska få tillfälle att dela sina innersta tankar och idéer.

“Ni har ingen aning…” Så mycket som han behövde syre till sina lungor och nya vyer att se efter all tid instängd som gjort kroppen stel och sinnet.. nästan skrämmande svagt. “Vart vill ni leda mig?” Han får hålla sinnet öppet i detta fall. En inbjudan som denna var en ovanlig sort. Vendrik har inte många att kalla vänner utanför Iserions fästning men han kan inte heller vara dumdristigt oförsiktig. “Jag hoppas att ni inte har något emot att några av mina vänner följer efter” Han gör en handgest mot de av hans närmaste vakter till häst, en bit bakom dem. “Man kan inte vara nog försiktig dessa dagar”

Det finns så mycket att titta på längs stadens huvudgata men det som vinner hans intresse mest är faktumet att varje medborgare de ser snart faller på knä och bugar huvudet nästan hela vägen ner till marken i vördnad för sin drottning. Ett faktum som får hans annars självgoda leende att svalna av ordentligt. Hans folk hade aldrig, aldrig visat sådan respekt även att han förtjänade den och det skapar sådant huvudbry att han omfamnar ett ganska besvärat ansiktsuttryck. Som om det skulle göra honom illa till mods, tvärt om! Han kan inte förstå vad han kan ha gjort fel för att inte ärva samma bemötande.

Strängt håller han tyglarna på sin svarta häst som slår med huvudet. Vendrik får känslan att djuret vill springa, som han. Känna den där friheten.. enkelheten som han så väl förtjänar. Men det är en motsträvighet i att erkänna sina tillkortakommanden och ta lärdomar av en kvinna, härifrån. Bistert snörps munnen till ett sträck och han följer drottningen för hennes väg. Detta måste varit planerat. En plan att förödmjuka honom på något vis. Han känner hur bröstkorgen börjar höja sig i form av upprördhet. Eller uppspelthet, vem vet egentligen. Frustrationen gör honom vild inombords att inte veta. Hur hon lyckats och inte han. Varför dyrkade ingen honom såhär. “Mhm” Instämmer han med tankar åt andra håll.

Tankarna får honom att nära på glömma andra intryck av färgglada tyger och starka, ovanliga kryddor. Han måste köpa med sig sådant härifrån, det kunde visa en mån av välvilja och för andra att han var berest.

Vendrik studerar Akilas leende som det hån det känns. Ska han redan ångra att han kommit hit, att han inte tagit råden från sina närmaste att faktiskt läsa på innan? Han känner inte alls till saffran vare sig till namn eller lukt. Det hade säkerligen serverats som någon ovanlig ingrediens när resterande av hans familj levt och regerat men för egen del. Nej. Det hade varit ganska dystra måltider han upplevt det senare. “Säkerligen…” Svarar han med en ton som är allt annat än munter. Han är inte heller speciellt intresserad att småprata om mat och annat urbota dumt. Han vill höra vad för ormaktig plan kvinnan hade med att föra hit honom.

“Er stad imponerar mig.. det måste jag säga. “ Egentligen inte den sandhög de kallade stad och kanske inte heller de trasor de kallar tyg men han måste säga något trevligt och inte kan han erkänna hur han bemöts av sitt eget folk i kontrast till det här. “Jag får köpa nog hem en del av era varor att utforska hemmatill” Det kanske inte märks direkt att Vendrik oftast kom i sällskap där det fanns vana och behov av att släta över hans annars direkt ohyfsade sätt. Han hade haft tid att träna på även det men han kan inte vänta nog till att komma undan någonstans och få prata på riktigt. Granne till granne. Vän till vän. Eller iallafall se var hela det här spektakel ska leda. “Ni måste ha några goda viner också att dela…” Det är där han känner sig hemma. Bekvämt tillbakalutad med bägare rött i handen. I samtal om framtiden.

De rider igenom portarna, bort ifrån de lägre kasten till eliten och för ett sandslott var det mäkta imponerande. Men mer så sticker det i ögonen de glädjande utrop Akila bemöts av. Det är någonslags komplott att håna honom och hans impopularitet. Han kisar lätt och följer blicken ut bland de adlade som samlats vid deras ankomst och de tycks lika mycket syna ut honom som han dem. Han makar på hästen inte snabbare än sin värd men raskare.

Tänk om folk hade hurrat och vinkat vid hans ankomst, tänk om de hade viftat flaggor och kysst marken för hans skull. Det får det för hans inre att svartna. Varför kan inte han. Ens få den tilltron av sin syster att styra så som han med all rätt borde. Men. Han måste stilla sig. Den här tiden som han spenderar bort ifrån ledarskapens ögon skulle göra honom mer gott med tiden. Han skulle motvilligt lära sig behärskning och det vackra i nåd. För en dag skulle det inte finnas någon.

“Jag känner det som att ni redan känner mig.” Han skiner upp i ett tacksamt leende vid tal om vin.“Jag kan behöva det efter en lång resa” Men han är knappast trött. Det finns mycket att diskutera. Mycket han måhända inte ens diskuterat med de sina närmaste rådgivare heller. Men han måste vara försiktig med dessa radikala idéer, han vill inte sluta igen där han redan spenderat tillräcklig tid, eller värre i galgen. Han måste avvakta tills tiden är rätt och sällskapet är tillräckligt pålitligt. Om han finner det här återstår att se. Han är inte helt övertygad om den saken men de hade nog ett par gemensamma nämnare och om de hade liknande mål vore det inte alls omöjligt att han blottgör sin plan här.

Han stiger av hästen, något stelt lite osäkert men gör en snyggare landning på marken. Borstar av sig för sina vackra kläder. Hakan riktas Iselems drottning medan han lämnar av sin häst till ännu en obetydlig tjänare innan de bestiger den väldiga trappan tillsammans.

Han går långsamt och i annat fall hade han erbjudit sin arm om de haft en bättre relation, här måste han gå mer försiktigt fram och låter tystnaden dem emellan låta ljudet från staden och miljön runt omkring ta över. Han kunde nog trivas här. I värme. Solsken och en dyrkande befolkning. Vendrik har alltid försökt parera alla slags religioners påverkan i Iserion men här.. funkade den bra. Ännu något som kräver sitt betänkande. Är det något värt att låna, stjäla, låta inflyta och hur skadligt kan sånt dyrkande bli på sikt. Präster med världsherrevälde i ögonen var typer han annars gärna lät få ‘försvinna’ som andra grupper han ansågs till fiender.

Han låter blicken diskret vandra över Akila. Denna exotiska drottning så långt ifrån hans tråkiga föreställning men han finner inte orden eller lusten att fylla tystnaden med fler tomma ord.

Långa trappor ersätts av långa korridorer och de stora fönstren låter färgade ljusbilder släpa sig efter golvet. Han måste bita ihop för att inte gapa och han vill inte framstå som allt för avundsam. Men detta är annorlunda än de ganska kala grå salar han känner till hemma. Men det är alltid annorlunda att komma bort och se något annat än gamla blodstänk på väggarna.

Dörrarna sluts bakom dem och Vendrik avbryter tystnaden. “Ni har god smak” I mycket. För mycket, så att det nästan faller illa i smaken bara därför. Han låter studera ett av de långa höga fönstren och mönstren för glaset. Han nickar till svar och tar emot glaset hon erbjuder. Låter näsan bekanta sig med dess fjärran aromer. Han dricker innan hon gör det, i smuttande små doser. En slags nyfunnen tilltro till en obekant granne. “Jag har hört…” Inflikar han, även om det inte varit mycket i hans instända tillvaro.

“Karm har varit orubbat för länge. För självgoda och tama, jag är förvånad att de har hållit så länge och folk har lurats av deras falskhet.” Han kniper glaset hårdare i sitt grepp när tankarna för honom tillbaka till den där balen, då de förolämpat honom inför hans bröder och sen.. hans bröders död. Något bittersurt landar över ansiktet. Även att han rensat ut och en del till Nicolaus hjälp med adeln så räckte det inte där. Men nu har han bättre planer. Långsamt låter han blicken studera ut över kartan där Akilas kniv kilas ner i Karms flagga. Inget hans alls överraskas av.

Han ser över hennes ansikte studerar varje liten rörelse som att se vad det är hon tänker, vad det här är för ett slags test eller vinkling hon vill ha in honom på och när ska han finna sin egen öppning. Vendrik låter smaka på vinet igen. Sötman i kombination med fylligheten och samtidigt låter han ett finger tankfullt stryka över vägen från Iserions gräns till Loradon. “Så nära…”

Vendrik är inte att kalla någon krigsherre men att erövra land har alltid lockat och han skulle behöva utrymmet och arbetskraften som krävdes för hans tankar. “Man kan göra mycket med utrymmet nu” och vem vill inte expandera “Jag antar folk fortfarande vandrar omkring här som vilsna spöken utan riktning..” Fiskar. Vad vill hon. Folket kunde brukas, öka tillgångarna. Skapa lägren. Som han drömmer om. Industrialisera. Men han vill inte låta henne stjäla hans idéer helt av.

• This reply was modified 4 år, 10 månader sedan by Rakel.

De är ensamma, en förutsättning för det samtal han planerar men vandrar lite försiktigt kring. Först måste han få mäta hennes idéer med de egna för att se om de alls stämmer överens. Starka kvinnor är något han tidigare inte kunnat uthärda, inte haft ro eller tålamod för. Viftat bort nästan allt av påverkbara krafter tills det visat sig vara försent. Det är först efter den tiden han spenderat inlåst som han riktigt lärt sig uppskatta en likvärdig passion hos andra för själv inser han sig ganska hjälplöst enkelt besegrad av de sina. En dyster illasinnad tanke men kanske inte allt för länge till.

“De behöver arbete och en stark hand att visa dem vägen.” Arbete generar inkomst, inkomst garanterar fler betalsvärd till sin egen här. Vendriks fingrar rör sig från Loradon till Järnporten och lägger sig över hennes alldeles mjukt “Vi kan hjälpa varandra.” Han har en långt mildare röst i sällskapet och låter hans hand vandra ifrån hennes till bordets kant medan han dricker en mer bestämd klunk av vinet. Undrar hur mycket han kan förlora på det schackdraget. Hon får fri passage men vad får han mer än ett halvdant löfte i en vän? Lite mark? Förstärkta trupper? Det räcker inte. Han vill ha fullständiga garantier. Han vill ha makt. Han vill att folk ska buga sig för honom som för henne och rensa bort allt av tvivel och alternativa ledarskap.

Följer hennes fingers lekfulla väg över kartan i ögonvrån. Han vill förstärka järnporten ytterligare. Göra det fullständigt omöjligt att passera utan hans tillstånd. Han gnider sin hand över hakan och ser över kartan till Nela´thaënas med eld i blicken.

Han kisar lite mot hennes leende, blottar sin misstänksamhet kanske mer än han planerat. Gör han sig ogärningar med hennes vänskap? Är detta något han lär bittert ångra? Är han ändå bättre att stå där själv. Det är trots allt inte helt enkelt att bekanta sig med tanken om en ny sorts delad makt.
“Talanrien…” Han andas in och för en av många nya tillfällen försöker han behärska sina våldsamma tankar. “kommer födas på nytt i kaoset och elden med nya ledare”

Han vänder kartan ryggen, går fram med långsamma steg till ett av kammarens fönster och låser ena armen bakom ryggen “Jag känner mig.. instängd fortfarande. Iserion.. är i ett låst läge. Min syster vill att jag ska finna någon att gifta mig med… Alverna vill… jag vet inte vad de vanställda arroganta alverna vill…om inte ett utlämnande, ett krig och jag skulle vara lycklig att servera dem en grav att gå ner i” Han blottar tänder med rynkad näsa ut mot fönstret och dricker av sitt vin. För ett krig. Det får inte hända. Såvida han inte förvandlar sin hela stad till en otäck fälla. En tanke som inte ligger allt för långt borta. Förslava alverna är inte en allt för oangenäm tanke.

Han vänder sig ifrån fönstret till Akila “Jag behöver en låg profil och.. vänner som delar samma visioner. En undanmanöver eller skuggdrama kalla det vad ni vill.” Avfärdade viftar han med handen och ser åt sitt allt mer tömda vinglas. Slut.. så fort.
“Ni behöver vår port och styrkor och jag behöver er övertygelse och… pakt.”

Han rör sig närmre in mot henne. Men målet är som högst karaffen. “Ni är ensam. Det är jag också. Världen håller ögonen på oss och bevakar våra drag. Låt oss… förvilla dem. Överraska dem” Han ställer ner sitt glas vid bordets kant där kartan tar sin början och lyfter karaffen med en dekorativt ringprydd hand. Vem vet om den idén han hade skulle löna sig eller övertyga någon men det kunde köpa tid och tillräcklig förvirring innan saker tog en mer slutgiltig form. “Med en oväntad kärlekshistoria. Ni kan leva det liv ni önskar, jag kan med. Men för publikens ögon är vi förblindade i kärlek, …i ett äktenskap.. Det kan ge oss tiden att arbeta fram en plan.. att ta allting… här..” Med blicken fixerad mot henne låter han det nyfyllda vinglaset gestikulera ut i en rörelse över kartan, där små blodliknande droppar faller ner över bordet. “Få folket vi hatar att arbeta för oss och expandera våra gränser oändligt.”

Hon kunde förstås vägra. Skratta bort det som vansinne. Men han vill inte avvakta eller vandra het runt gröten som i detta fall inte alls var henne utan världen framför och han måste veta nu var hon står.

“Bara en dåre skulle förbise det” Blir hans svar genom hennes skratt. “Ni kan fortsätta ert rövartåg och se hur långt ni kommer på bara råvilja självt.. innan motståndet växer sig för stort…. eller så kan ni se mitt förslag som en långsiktig garanti för samarbete”

Förslaget är inte direkt ett lättsmält för honom heller. Han letade inte efter en fru eller en kvinna att kalla sin och leva i relation med. Det har inte riktigt fått plats för hans andra högre intressen och hennes skratt bildar en bitter smak i munnen, som en otäck uppstötning. Gör henne fulare, odrägligare och fruktansvärt oattraktiv. Han grimaserar nästan illa vid hennes fråga. Och kisar en aning. Han väser fram orden med en lenhet som en viskning.”Om det inte fanns något jag har som ni önskar hade jag aldrig fått inbjudan hit, inte sant?”

Han håller sitt vinglas till sig och smuttar i sig det lilla han kan. Vendrik kunde gott strunta i att fortsätta konversationen och bege sig tillbaka hem, till Iserion och fortsätta sina planer på ett mer långsammare tempo. En tanke han redan vant sig vid och skulle kunna fungera bra. Med ett försvagat Loradon är det också ett tänkbart första mål. Bara för att.

“Erat livsverk… kommer sluta upp i lågorna av hämndaktioner som allt annat om ni fortsätter det här på egen hand, och jag vet att ni är djupt medveten om det.” Han dricker igen, biter i läppen, stillar de våldsamma vågor av tankar som vill föras på tal. Han vill prata länge och väl om sina planer, han vill sätta det i verket nu.. men det skulle göras bäst under en täckmantel. Kraftsamla och organisera. Bygga de visioner han står för.

“Vi…” på talan om dem i denna gemensamma, än så länge fiktiva framtid. “..behöver arbeta under skyddet av mörker. Av en illusion av en mer fredlig allians. Att kärleken gjort oss.. mjuka och välvilliga. Tills vi har strategier för att erövra resten av världen.” Kanske är Vendrik galen men inte många hade heller velat påstå något annat. “Och vi spenderar bröllopsnatten att organisera en framtid där vi båda håller ner Talanrien för våra fötter.”

Hennes sluga leende får honom att cirkulera bordet så att de står på varsin sida. Regler? Han ställer det halvtomma glaset vid sin sida och klämmer bordkanten mellan sina fingrar när han lätt lutar sig över bordet och med en bestämd uppsyn möter hennes blick. “Regler kan vänta. Jag har fortfarande inte hört ett ‘Ja’ från er sida. Sedan kan vi förhandla det som förhandlas ska.” Detta behövdes trots allt mer djupare diskuteras så att inget förhastat förhandlades. Han släpper bordet och betänker både hennes ord och skratt om religionen. Han kunde tillåtas “konverteras” men om han kan tillåtas styras av en lika maktgalen som han själv är en annan fråga.

Hennes hand smeker hans porslinslena hy. Ge henne en son. Han rivs itu i både äckel och fascination över hennes framfusighet. Något han inte alls är van vid och för ett ögonblick är han vilsen i hur det bör besvaras. Men hans hand fattar tag om hennes rygg och landar i svanken. Drar henne till sig med något alldeles mörkt och otäckt allvarligt i blicken tills det fullständigt brinner i hans ögon. “Jag kommer ge dig många söner och du ska tillsammans med mig garantera förslavandet av de missbildade alverna och Karm!”

Lågan lever i hans ögon. Sprakar och flammar upp vid tal om de våldsamma planerna. Han hade inte glömt, han har inte förlåtit och han tänker inte sluta. Det finns inget modigt i hans gärningar bara ett djupt rotat fanatiskt vansinne. Världen har inte visat honom annat än skymflighet och han skulle ta det och göra världen bättre – på sitt eget vis.

Alla monster och missfoster och fabeldjur skulle utrotas. Alla fiender, alla som någonsin vågat göra honom oförrätt skulle sona sina brott i evigheten. I Straffläger. Som slavar eller i helvetets eviga lågor. Och de skulle buga för honom! Förr eller senare… skulle de alla buga för honom. Knäböja och kyssa marken som han går på. Vänta bara.

Det är så tacksamt, så tacksamt att inbjudas hem till någon att ventilera, tala fritt utan självpåtvingad munkavel för att inte låsas in i ett fördömt jävla torn. Hitta någon med samma visioner och mål…. Eller ens liknande. Det skulle inte vara ett lyckligt, varande förhållande eller fritt från snedsprång och falskhet. Det förstår han redan. Det är redan bestämt och skrivet i ödet. Men det skulle vara bättre än inget och när världen tycktes motarbeta dem skulle de kanske finna tro i varandra för en stund. Det räcker. Det med tiden och förvirringen kring en sån här allians och kärleksfull relation skulle skapa, om allt gick rätt till.

När han håller Akila nära tillåts han att granska henne alldeles nära. Noterar fräknarna i den mörka hyn på drottningen, färgrikedomen i hennes ögon och de små rynkorna över hennes läppar men han känner inte den attraktionen, eller kärlek. Det är inte den sortens förlovning. Men makthungrigt och förorättad som han är känner han lusten att utnyttja tillfället. Deras näsor möts och Vendrik böjer ner hakan så deras pannor möts. I en stin koncentration söker han ögonkontakten i jakten på glöden i hennes ögon när hon säger ‘Ja’. Han erbjöd sig att ‘köpa grisen i säcken’ utan att veta så mycket om vad han får. Hon kunde se det som ett förslag av desperation ur begränsade möjligheter eller ett likvärdigt om hon tackade ja för att hon hade samma insikter i sin situation. Men en sak är säker. Vad än för sörja som skulle komma till denna konsekvens skulle aldrig väga över dess fördelar.

“Jag hoppas att ni är en hängiven skådespelerska.” Säger han som en dålig regissör. För de skulle båda behöva övertyga världen om att det fanns mer kärlek mellan dem än ont bubblande blod.

Han ryser när hon smeker sin hand genom hans stripiga hår. Vill rygga undan men kan inte ge henne den tillfredställelsen som hon säkert väntade på. Hennes viskande i hans öra får rysningen att klättra över ryggen i ett malplacerat väl- och obehag. Han kramar henne till sig, vänder henne mot bordet och den utrullade kartan och världen som de känner den. Med en arm om henne sträcker han sig efter vinglaset och dricker ur hennes glas. Inget skulle få stoppa honom nu.

“Ni är inte lika vacker som min syster men jag kommer älska er ursinnigt tills vi erövrat det som är vårt.”
Eller, hans. Han låter det viska intill hennes öra med rödvinsfläckade läppar och stirrar över hennes axel ner på kartan. Han smeker hennes kind. “Var god mot mig, och jag är god mot er” Det är inte lika otäckt som det låter, inte på samma sätt. Inte sexuellt men det är definitivt en av de premisser som kommer leda deras ‘relation’. Hon kunde göra det till en misär eller ett himmelrike, det valet låg i hennes händer. Medan han säger detta smeker han sin hand fjäderlätt som han brukat för sin syster men låter handen vaggande sakta röra sig ner till hennes bröstben och nyckelben. “Ni sänder mig kärleksbrev och målade tavlor av er själv, och jag sänder er otaliga gåvor och poesi. Det är trots allt viktigt att vi sprider ett rykte.” Fortsätter han att viska och lutar sig intill att låta sina läppar nudda hennes mörka hy, alldeles bakom örat. Men blicken har förälskat sig till kartan och dess nya möjligheter… om att dra nya gränser.

• This reply was modified 4 år, 10 månader sedan by Rakel.

Han ler i ögonblicket de utbyter när Akilas klumpiga fingrar får vinet att droppas ner över hans kläder. Leendet stelnar till en ogillande grimas. Än mer när hennes hår piskar hans ansikte, tvingar honom blunda för att inte helt riskera synen. Kvinnan har ett hett temperament, något hans nya insikter borde uppskatta. Men det gör han inte. Det väcker bara ännu mer avgrundsdjupt mörka känslor och tankar.

Han skrattar till när hon håller hans haka i sitt grepp. För att vansinnet är såpass nära att det inte finns mycket annat att göra bortsett från ett högst ofrivilligt blodbad. “Det här är inte rätt tidpunkt för att visa era …andra charmerande sidor….” Han lutar sig fram oberörd av hennes bryska behandling. “För det vore synd om ert våldståg tappade vatten för hjulen när ni får slut på välvilliga allierade. Era ord kan bara speglas tillbaka.” Självklart måste hon vara medveten om vad ett brist på samarbete skulle resultera. Iserion kanske såg sig om efter andra parti och hennes framgångshistoria kunde göras mycket kort, mycket snabbt. Visst, hans kunde sluta här i samma spillror som för hennes vinglas över bordet men nog förstod hon dess väldiga konsekvenser.

Vendrik andas in hårt och häftigt. Ögonen smalnar av. Det. Är ett steg för långt. Ingen hotar hans familj, än mindre Iserions självaste ros, med eller utan tagg. Han har en dolk till sitt bälte och det vore det ädlaste att tysta den vidriga rösten med ett hastigt snitt över halsen och han får kämpa i det yttersta att inte agera på det. En dödsdom skulle vara värt det. Men han måste minnas var han är. I fiendens land. Det kanske bäst förblir så. Han är inte tillräckligt galen för att gå i säng med fienden över sina egna visioner och förlora det han håller närmast och allt där till för någon med mer galenskap i blicken än han. Han rycker sig ifrån henne. Låter kappan svepas kring hans kropp och rättar till håret, som skändat av hennes bara beröring. “Beklagligt.. att ni ska välja ett sådant öde.”

Han vänder henne ryggen. Tecknar åt vakterna att öppna dörrarna. Han behöver ta sig därifrån. De har för lite gemensamt och Vendrik för mycket att förlora så när dörrarna öppnas ser han sig inte om när han beger sig ut i korridoren “Kalla på mina vakter! Jag ger mig av”

Dörrarna sluts framför honom. Liksom spjuten korsas mitt framför hans ansikte. En fälla. Han har förutspått det men viftat bort av ren och skär narcissism. Vendrik rynkar näsan och känner glödens ilska bränna i ögonen. Men obrytt stryker han omsorgsfullt sin spretigt svarta lugg bort ifrån ansiktet. Andas. Andas lugnt. Han vänder sig långsamt och låter kappans mjuka tyg svepa efter och han ler ett påklistrat artigt leende. Som han måste. Om han kunde bränna ner hennes sagoslott nu hade han inte tvekat. Vare sig han kom ut eller inte. “Du vill tvinga mig… ” Besväran hörs i rösten när han medvetet ‘duar’ drottningen. Som en lågmäld varning för hans galenskap för vad som händer när man går emot hans vilja. Hon kan inte vara såhär korkad.

Vendrik tar emot vinglaset som räcks honom, mjukt, lugnt, rent av graciöst. Bekymmerslös i kroppsspråket men ögonen brinner av ilska. Hade hans bröder med krigsvana och föräldrar varit i liv hade han kanske övervägt hota med det. Men han är ensam. Hans syster? Som har medverkat i ett eller annat att hålla honom inlåst? Nej. Han måste ta itu med sina egna problem.
Han är och har alltid varit.. ensam mot världen.

Som hon hånar honom knyter handen sig hårdare om glasets kupa tills det krossas och vinet rinner ner för handleden, droppar från kappans ärm tillsammans med hans egna blod av glasskärvorna. Små och stora glasbitar dalar ner i golvet i ett kras. Han känner smärtan som virke för elden i hans ögon. Adrenalin.

Han grimaserar men behåller en större böjd glasskärva i handen.  Och medan hon står nära drar han henne till sig i armen och håller fast henne “Om du vill att jag ska njuta av det så gör jag det.” Väser han, stirrande mot henne, vild i blicken. Och tvingar den vassa glasskrävan mot hennes hals. “Jag ska njuta av det. Varje ögonblick.”

Vendrik är oberäknelig. Känslomässig. Han hade haft ett blodbad i sitt hem på grund av en svag misstanke. Han tänker inte på konsekvenserna. Det är något väldigt självdestruktivt i det. Han bryr sig inte. Han skräms inte av det.

Världen krymper sig mindre och fokuseras till ögonblicket. Han känner den ilande skarpa smärtan från glas som skurit upp hans hand. Adrenalinet som pumpar hans blod i en märklig form av uppjagande. Rummet växer sig mörkare när han koncentrerar sig till att lyssna efter Akilas puls när han tvingar glasskärvan mot hennes hud med ett otäckt längtande efter att släcka ännu ett liv. Långsamt eller snabbt, han behöver se det alldeles nära. Men händerna känns kalla. Fingrarna domnar, stelnar rent av. Kan inte känna glasbiten i sin hand även att den sitter där inklämd mellan fingrarna. Tryckt mot hennes hud och han kommer inte längre. Kan inte våldsamt slita med handen för att avsluta hennes liv. Något är fel. Han kan inte röra sig, som att han förvandlas till sten. En konstig, dov och tjock skugga har lagt sig i salen och han kan inte röra sig!

Vendrik kan bara snegla medan en stelnande känsla som frost sprider sig i kroppen. En sån ryslig känsla att det skrämmer honom. Mer än mörkret i Akilas ögon. Något krälar sig in i hans huvud med ett oerhört tryck genom öronen och sliter honom itu. Om marken hade tillåtit honom hade han fallit till den. I ett ögonblick fullständigt förlamad med skräck i de vidgade ögonen. Han kan inte ens skrika.

Rösterna ekar som inifrån. Men det förargar honom. Som den röst av förstånd han annars alltid brottats med. Om att vara tålmodig och vänta. Även att det inte syns skakar han av ilska, försöker motarbeta sina stela fingrar. “Hon måste dö….!” Skulle han ryta dovt om rösten tillåtit honom. Akila hade hotat hans syster. Vendrik kanske är ensam i livet men han kan inte tillåta det. Blind i avsky.

Men rösterna… de mjuka, lena lindar ömt hans mörka tankar kring sina fingrar. Och den horribla varelse han ser framför sig, den monstrositet förvandlas till hans mor. Och för det kortaste ögonblick ger det honom frid. Som att han är hemma, säker och lycklig som han annars aldrig var. Det försvinner i ett andetag. Och den vassa glasskärvan han velat tvinga mot Akilas hans hotar istället hans egen. Han kan känna det vassa glaset som trycka mot huden och en ny kyla sprida sig i kroppen som är helt en annan. Om han andas för kraftigt kommer glasbiten skära genom halsen. “Jag vill tjäna dig!” Han kan inte skrika det men han skriker det i tanken så kraftfullt att det bara inte kan ignoreras.