Värmen som Lloth sköljer över honom är som en sommardag när solen faller över ansiktet. Eller en omfamning från en vän från längesedan. Något man trodde sig förlorat men funnit igen. Ovillkorligt tar det honom tillbaka i tiden. Innan våldsdåden, innan blodbadet. Innan delar av hans familj mördats i sina sängar. Innan har egen far och bröder utdömt honom som odugling. När livet hade löften om framtiden. Så kort stund får han stanna i ljuset innan kylan letar sig in, som är mer snarlik klimatet i salen som han står. Som stämmer överens med hur solen sneglar in genom de långsmala fönstren. För Akila kanske det kan verka som att han frusit fast i ett steg. Med bara ögonvitor synliga och glasskärvan som han skulle hotat henne med dras av egen hand, lugnt och stilla fram och tillbaka över hans egen hals och rispar fram ett smalt avlångt litet sår. Han kan känna sig stå där som att han vaknar ur en dröm. Och så snart han har kontrollen över kroppen tappar han glasskärvan i golvet. Förfärat, förvirrat stirrar han mot Akila och backar samtidigt. “Jag.. ..jag.. behöver lite tid. ..ensam.” Han känner över halsen. Det svider. Han avviker. Går mot vakterna igen men kan inte låta bli att kasta ett öga över axlen. Stryker sitt hår ömt och förvirrat “Låt mig.. gå till ett eget rum.” Och han behöver inte propsa denna gången utan de följer honom. Vad som än hänt i rummet verkade chockat dem med.