Känslan av att vara iakttagen kändes intill överväldigande och fick honom aningen illa till mods, men kände ingen önskan att gå därifrån. Förundrat betraktade han den välvda porten, de omgivande träden och det mjuka ljuset som strilade ner mellan lövverken. I vanliga fall var skogar inget han tyckte särskilt mycket om att befinna sig i, träd brukade bara vara i vägen, men han kunde inte vara annat än imponerad just nu. Sedan fastnade hans blick på figuren som trädde fram. Alven talade nästan för snabbt för att Luka skulle hinna uppfatta vad han frågade.

“Bud från Märehn. Söker tillåtelse att passera,” svarade han och granskade mannen stillsamt. Luka gjorde ingen antydan till försök att ta sig åt varken det ena eller det andra hållet utan stod helt stilla, men klorna på höger fot sökte sig spänt ner i marken.

“Ja..” Hans ljusgrå blick mötte alvens mörka när han tvekade lite innan han svarade, och hoppades att alvens fråga inte bad om en utläggning av vad Märehn var för rike, för det visste väl de flesta, eller? Vad vore det för första intryck, att råka idiotförklara någon?

“Mitt namn är Luka, jag har blivit skickad för att förhandla fred.” Alven, som nu stod med ena handen på sitt vapen, verkade inte jubla över situationen. Visserligen hade Luka inte förväntat sig något annorlunda bemötande, om han tänkte efter. Själv var han obeväpnad, och lät armarna förbli hängande utmed sidorna.

Att personer han mötte ogärna välkomnade andra än sitt eget folkslag var för honom inget nytt, det var så på många ställen. Det ställde dock sällan till med problem för hans del, i alla fall hittills. Men att han inte tillhörde “fel” folkslag, det hade han aldrig varit med om förut. Han var inte en människa, nej. Behövde man vara det? Eller menade han varför de skickat just honom?

“Jag färdas snabbare än både människorna och deras hästar. De brukar be mig.. ja, flera olika folk oavsett raser och länder.” Att tala Aela föll sig inte naturligt och han fick anstränga sig för att uttrycka sig förhoppningsvis begripligt, ju längre meningarna blev desto svårare var det och han började gestikulera medan han talade då det blev mer och mer osammanhängande.

Efter en kort stunds tvekan fiskade han fram den vaxförseglade handling han tagit med sig, men räckte inte fram den. Det var ju inte meningen att vem som helst skulle läsa det. Men han hade väl inte så mycket till alternativ, om han nu ville passera.

“Tackar. Jag förstår.” En lättnadens suck undslapp honom när alven tillät honom att fortsätta in, att han bemöttes med en kylig inställning var inget han ville göra sig lustig över eller ens ville lägga någon vikt vid alls, och gömde dokumentet igen. Just nu var han mer än något annat glad att förseglingen inte behövts brytas innan den nått sitt mål. Han var även tacksam att de bytt från att tala i Aela till det allmänna språket, vilket Luka behärskade betydligt bättre. Lättnaden förbyttes dock ganska snart mot matthet när han insåg att alven ville att han skulle följa med.

“Till fots?” svarade han bara, en möjligen underlig frågan. Helst hade han fortsatt luftvägen, men insåg nu själv att om han förväntades fortsätta med eskort skulle det antagligen inte vara möjligt. Han var dessutom bra trött efter att ha rest i nästan två hela dagar, och kände sig ännu tröttare så snart spänningen efter att inte ha vetat om han ens skulle kunna passera gränsen eller inte hade avtagit. Från de kartor han otaliga gånger tidigare studerat ville han minnas att Dal’elath låg närmare gränsen han nu befann sig vid än något annat håll han kunnat närma sig Nela’thaënas från, men det var föga tröst.

Hästar. Luka hade ätit en häst en gång. Inte för att han tänkte göra det igen, i alla fall inte just här och nu, även om han kände sig tillräckligt hungrig för det. Det var det första han kom att tänka på, och hoppades i sitt stilla sinne att djuren inte skulle se det på honom.

”Må det vara en snäll en, då” mumlade han bara, med en nästan bister ton. Han hade fullt sjå med att hänga med alven, och haltade skyndsamt efter, opåverkad av den mäktiga skogens atmosfär.

Gränsvaktarnas utpost var inte som något annat han någonsin sett, han önskade att han haft lite mer energi så han kunde uppskatta mer av allt han såg. Vid uppmaningen att lämna ifrån sig eventuella vapen så stirrade han tomhänt på mannen i några sekunder innan han kom att tänka på den lilla dolk han brukade bära med sig. Det var klart den kunde räknas som ett vapen, tänkte han, även om andra kanske inte alltid ansåg det, och det var ju bäst att ta det säkra före det osäkra. Med en rörelse som talade om att han inte använde den ofta tog han fram kniven och gav den ifrån sig. Samtidigt lade han en hand på dokumentet som låg i en av hans dolda fickor, för att försäkra sig om att han fortfarande hade det med sig, eftersom han för bara en liten stund sedan hade tagit fram och visat det.

Utan att protestera lät han sig visiteras, även om han inte var van vid det så förvånade det honom inte, och var inte direkt något att göra sig lustig över. Vad han tyckte om en och en halv dags ritt valde han att helt hålla för sig själv. Erbjudandet om att stanna och övernatta var mer än frestande. Så vitt han visste var ärendet inte så pass brådskande att han inte kunde ta en extra dag på sig

“Mycket gärna. Jag har inte vilat sedan jag begav mig från Celeras,” medgav han och lät blicken svepa omkring sig. Pulsen hade vid det här laget sjunkit till hans normala vilopuls.

Vilken lyx! Förundrat såg och rörde han vid allt han passerade i rummet. Till och med rinnande vatten hade de! Vad var det här för paradis? Inte tänkte han gå miste om det här tillfället, utan tvättade sig noga och tog på sig det rena ombytet, hela tiden utan att släppa det viktiga dokumentet utom synhåll, och tog det genast med sig och gömde igen när han var klar. När han gick ut ur badrummet lämnade han efter sig några illa tilltygade svarta fjädrar som han inte märkt hade lossnat och fallit mot golvet. Då mötte han alven igen, och stannade upp.

“Hur i hela fridens namn har detta åstadkommits?” frågade han hänfört och passade på att tacka ja till inbjudan.

Han följde efter in i matsalen och efter att ha mött blickarna hos de som inte undvek honom så fick han lust att vända på klacken och gå därifrån. Men han satte sig ned och tog för sig trots att han kände sig lite illa till mods. Svaret han fick gav honom något frånvarande i blicken då han försökte pussla ihop hur man kunde forma träd med hjälp av sånger. Så satt han en lång stund, tyst och begrundande, tills alven tog till orda igen och fick honom på andra tankar.

“Vadå, ett ombud från Celeras?” skojade han och tog en tugga av brödet. “Nej, jag har heller aldrig sett en annan drake,” fortsatte han, något allvarligare men fortfarande med bröd i munnen som han tuggade på.

“Och du, vem är du?”

”Ja.. nej”. Han fäste ingen vikt vid den förändrade stämningen i rummet. En brödsmula ramlade ut medan han pratade vilket han inte heller lade märke till.

”Jag tar inte illa upp. Jag växte upp i slummen och minns inte mycket, förutom att jag brukade låtsas att min far var en salamander, i alla fall tills den dag jag lärde mig vad en salamander egentligen var.” Han talade med lättsam ton, blicken landade på brödsmulan och han tog den mellan tumme och pekfinger och stoppade i munnen på nytt. Luka tolkade alvens korta svar som att det inte var något han ville prata om.

”Har kaptenen något namn då?” Frågade han ändå.