Luka betraktade Arthions gest och lade den på minnet, ifall den skulle komma till användning i framtiden. Antagligen snart, en och en halv dag närmare bestämt.

“Nej, aldrig faktiskt,” svarade han. Kriget mot Iserion, ja det var väl därför han blivit sänt hit. Men det var det nog bäst att hålla tyst om, han visste ju trots allt inte vilka som befann sig i rummet. Han hade vid det här laget ätit färdigt och sedan en bra stund tillbaka hade ögonlocken börjat kännas väldigt tunga.

“Tackar så mycket för er gästvänlighet, nu måste jag allt vila.” Han reste sig och lämnade salen utan att se sig om, och sökte sig till rummet han blivit tilldelad. Det var en skam, tänkte han när han i förbifarten kikade ut genom fönstret, att det inte gick att se stjärnhimlen härifrån genom trädkronorna. Men det var inget att klaga över. Med en djup suck sjönk han ned på sängen och knäppte loss protesen från benet och lade den på golvet bredvid. Tankarna bara snurrade som en vild orkan och var svåra att få något grepp om. Trött masserade han sin benstump en stund innan han lade sig ner och omedelbart slocknade som ett ljus.

Hästar var väl fina djur? Ja vissa kanske tycker det. Luka var inte övertygad. Visst hade han ridit några gånger innan men var inte helt bekväm med detta färdsättet. Under ritten gjorde han sitt bästa för att sitta still och inte störa när djuret arbetade under honom. Som tur var slapp han tänka på det allt för mycket, omgivningarna var helt fantastiska och han satt hänförd under större delen av tiden och bara sög in intrycken som en uttorkad svamp i en fuktig skål. Skogen och allt i den frodades.

“Jag överlever, tack. Hur går det själv?” Luka satt av han med och gick fram för att låta hästen dricka den med. Vad han såg verkade Arthion inte alls lika besvärad av ritten som han själv kände sig.

“Färdas ni här ofta?”

“Ja, det.. Jag beklagar,” mumlade han förläget och sänkte huvudet lite. Saken var ju inte hans att uttrycka sig om men han kände ändå att framföra sina kondoleanser var på sin plats. Efter det sade han inget mer, lite illa till mods över vändningen som samtalet tagit och i brist på något bättre att tillägga.

Efter att hästen fått både äta och dricka satt han upp igen, vilket inte var det lättaste när han inte kunde använda stigbyglarna med sin ena stora tass och andra smala pinnben. Men han löste det genom att ta ett steg bakåt och svinga sig upp i sadeln, vilket hästen besvarade med att missnöjt kasta med huvudet. Luka försökte ursäktande stryka djuret över halsen lite men hade vid det här laget accepterat att de två antagligen inte skulle komma överens under färden och ville egentligen inte göra sig till mer besvär än han redan var.

Han nickade och tackade innan han räckte över hästens tyglar till Arthion och satte av mot bron. Det var fantastiskt vackert, men att resa till häst kände han tärde på honom, det gick långsammare än han var van vid och för någon som var ovan vid att rida så var det dessutom obekvämt. Därför dröjde han inte. Att gå, som vanligtvis var något han föredrog minst av allt, var nu riktigt skönt och han uppskattade att få sträcka på benen.

Vad det här testet som Arthion nämnt skulle vara för något hade Luka ingen aning om, men han var lite för ivrig för att känna någon oro över det. Väl på andra sidan av bron stannade han upp och såg sig omkring. De stora träden tycktes ännu större än förut där de respektingivande sträckte sina grenar mot himlen. En bit bort skymtade han vad han trodde sig vara en figur, och styrde stegen ditåt, lätt distraherad och osäker på vad som förväntades av honom. Eller var det kanske en stubbe? Nej, det såg bestämt ut att vara någon.

När han blev tilltalad stannade Luka upp och fick syn på mannen som stod mellan träden. Hans ögonbryn höjdes en aning i en min som skvallrade om att han inte riktigt visste vem han tittade på eller hur mannen kände till hans namn innan de ens presenterat sig för varandra, men fylldes av en känsla att han stod framför någon uråldrig, nästan gudomlig. Han kunde inte skaka det av sig, alverna var underliga på sätt han inte förstod, och antagligen aldrig heller skulle förstå. I synnerhet denna mannen, som var så förtroendeingivande att Luka genast kände sig som hemma trots att han aldrig satt fot här förut. Nyfiket betraktade han honom uppifrån och ned innan han steg fram och nickade till hälsning. Mannen ville söka igenom hans minnen. Vad det nu betydde. Luka slutade aldrig förvånas.

“Javisst,” svarade han till slut, osäker på det innebar. Han hade inte kunnat säga nej ens om han velat.

Det var obehagligt på alla nivåer, ungefär som om hans tankar var en gryta och Eärmelindo en slev som rörde runt där inne. Minnen fladdrade förbi, men de var inte hans egna. I alla fall inte först. Sen kom några han kände igen, men de flög förbi så snabbt att han inte hann reflektera över dem. Luka rös, så alla fjäll ställde sig på ända. Han ville få tillbaka kontrollen, men visste inte hur, uppskattade inte att inte kunna styra vad som pågick i hans egna tankar.

Även om alvens sinne var varmt och välkomnande så var det även respektingivande och lite skrämmande. Han ville dra sig undan, som alltid då han befann sig i en obehaglig situation. Luka försökte tvinga fram de färska minnena av första mötet med Arthion, och samtalet de haft då. Han hade ingen aning om det fungerade och blicken flackade fram och tillbaka mellan Eärmelindos ljusa ögon. I jämförelse kände han sig liten och obetydlig, som ett yngel eller ett frö.

“Jag kommer med bud från Märehn,” stammade han och fick verkligen anstränga sig för att formulera meningen.

Luka drog ett djupt andetag för att försöka koncentrera sig lite bättre och tänkte tillbaka till för inte mer än fyra dagar sedan då han fått budet från Nicolaus von Breslau. Nja, han hade inte träffat Nicolaus i egen hög person, men någon utsänd av honom. I tankarna visade han för Eärmelindo samtalet han och mannen haft bakom lyckta dörrar, det levande ljuset som fladdrat över bordsskivan där det förseglade dokumentet överlämnats, och slutligen hur han lämnat staden mitt i natten från ett av hustaken nära muren. Inte för att han visste om något av de sistnämnda hade någon betydelse, men snarare för att han hellre tänkte igenom de små detaljer han varit med om än att överrumplas av alla minnesbilder som virvlade fram när alvens sinne mötte hans eget.

“Ingen fara, jag förstår.” Luka följde efter utan att säga något mer, fascinerad av vad som just hänt. Stillsamt betraktade han den äldre alven och omgivningarna tills staden Dal’elath urskiljde sig i grönskan. Urskiljde var fel ord, alvernas huvudstad var som invävd i naturen och såg ut att höra hemma där precis lika mycket som vilken mossa eller buske som helst.

“Fantastiskt!” mumlade han hänfört och lade huvudet bakåt en aning för att beundra synen. Säkert hade alvernas magiker sjungit fram även denna stad precis som boningen vid gränsen, tänkte Luka, även om han fortfarande fann det lite svårt att tro på mest för att det var så främmande allt han var van vid.

“Tills dess? Hur lång tid då?” undrade han, inte för att han hade något emot platsen, men han hade hört hur långlivade alverna kunde vara och nu dessutom själv fått komma i kontakt med Eärmelindos uråldriga sinne, och oroade sig lite över vad de hade för tidsuppfattning. Det som för dem var ett ögonblick kanske för honom vore flera år. Han hoppades inte det.

“Hmm, jo. Gärna.” Han längtade tillbaka till skuggorna. Det var inte hans stil att befinna sig i det öppna så här. Och det han inte var van vid var.. ja, främmande. Utanför hans bekvämlighetszon. Allt här hittills var så formellt. Och formaliteter skulle det väl bli fler av, om han skulle komma att träffa självaste alvernas drottning. Inte som de diskreta smugglingar han var van vid. Men vid det här laget hade han mer än väl begripit varför Märehn inte hade skickat någon människa hit, att döma av bemötandet han fått. En människa tvivlade han på skulle fått passera över huvud taget.

“Och du.. vart ska du?” undrade han, lite nyfiken på om Eärmelindo spenderade hela dagarna i gläntan där de möttes.

Trappor. Lukas ärkefiende. Att bestiga dem kändes som en längre resa än den han nyss gjort till hästrygg, och när han väl nådde plattformen där Eärmelindo – som inte verkade det minsta medtagen – hade stannat så stannade han själv, lätt framåtlutad med händerna mot knäna medan han pustade och flåsade som en blåsbälg. Efter att han hämtat andan och rätat på sig följde han med in i huset och såg sig omkring.

“Utmärkt, tack så mycket.” Att slippa sova på marken var över förväntan. Sängar som dessa var mer än han kunnat hoppas på. Exalterad såg han på inredningen, hade han inte varit där i ärendet som han just nu var så hade han gärna stulit med sig så mycket han klarade av att bära. Men nu var viktigare saker på spel och det ville han inte äventyra med sina egna dåraktiga beslut. Med huvudet på sned plirade han mot alven efter det sista han sagt.

“Det där var väldigt specifikt,” mumlade han, nästan lite förnärmad, men log sedan. Han kunde dock inte låta bli att oroa sig lite över det Eärmelindo sagt. Skulle det behövas? Det återstod väl att se.