“Verkligen?” En mindre våg av blandade känslor kom över honom, som han skakade av sig lika snabbt igen. Oron han nyss känt lättade lite av de lugnande orden, men.. Sade Eärmelindo nyss ‘mindre’? Vad han nu menade med det. Luka rynkade på näsan. Förbryllad, och lite osäker på om han borde känna sig förolämpad, såg han mot alven, som verkade vemodig trots leendet.

Luka gick fram till fönstret han också, nyfiken på om det var något utanför mannen sett som gjort honom lite sorgsen. Men utanför såg han bara skog. Istället gick han ut ur huset igen och ställde sig vid kanten på plattformen, blickande mot drottningens palats. Så enkelt det vore att segla över dit på en gång. Han var riktigt frestad av tanken, så pass att små fjädrar nu kunde skymtas över nacken. Men det var inte dags än, det visste han, och satte sig ned. Här skulle han ha gott om tid att bli rastlös.

Luka hummade instämmande och nickade, tydligt nöjd med alvens förslag. Sedan fick även han syn på alverna som närmade sig. Han betraktade dem stillsamt medan de dukade upp och tackade sedan, och imiterade den hälsningsgest han sett Arthion göra, även om han själv inte var helt säker på när och hur den skulle användas. Han vred på huvudet mot Ëarmelindo, och såg menande på honom och sedan mot maten med en nickning som betydde att han undrade om han också ville ha. Det låg ett lugn och en tålmodighet över den äldre alven som Luka inte kunde låta bli att förundras över, men det kändes så naturligt att han inte kunde ifrågasätta det.

I vanliga fall vaknade han vid minsta ljud eller rörelse men här sov han som en sten. Den mjuka knackningen på dörren letade sig in i hans huvud och det tog en stund innan han registrerade det alls. Sömndrucken sträckte han på sig, satte sig upp och såg på det svaga morgonljuset som strilade in genom fönstret och lyste upp de små dammpartiklar som svävade i luften. Just det ja, dörren. Med tumme och pekfinger gnuggade han sömnen ur ögonen, hasade sig mot sängkanten och lyckades på ett ben ta sig till dörren. När han öppnade dörren var den helt tyst, inte som de gnisslande gångjärn han var van vid, och kvinnan utanför var ingen han kände igen.

“God morgon, Saryenna,” svarade han och besvarade leendet, samtidigt som han blinkade långsamt som om han fortfarande inte riktigt vaknat. Han var inte riktigt säker men gissade att den äldre alven meddelat henne. Eller så kanske hon ville något och kommit på eget bevåg. Han kunde stå här och gissa hela dan om det var det han hade lust för, vilket han inte hade.

“Kan jag hjälpa dig?” frågade han tamt istället, och lät dörren glida upp helt så den stod på vid gavel.

“Åh, nej. Jag är uppe. Stanna du.” Visst hade han blivit väckt men han varken ville eller behövde sova längre just nu. I jämförelse med hennes egna nästintill sjungande stämma lät han själv snarare som en sluddrande rövare, och inte blev det bättre av att han nyss vaknat så rösten lät mer hes och släpig än den brukade.

Han släppte sitt grepp om dörrkarmen, som han hållit så hårt att det nästan blivit märken i träet, innan han skuttade tillbaka till sängen där han slog sig ned. Medan han böjde sig fram för att ta upp något från golvet, sitt andra ben, vände han blicken mot Saryenna. Han hade tagit på och av sig den artificiella lemmen tillräckligt många gånger för att han inte skulle behöva se vad han gjorde.

“Vad gör du annars då?” frågade han nyfiket, utan minsta tanke på att återgälda hövligheten hon visade. Om hon hade ett yrke var det i alla fall inget han lyckades utläsa enbart av hennes utseende. Å andra sidan hade han aldrig varit så skicklig på sådant heller.

”Hmm nej, inte vanligtvis. Jag..” han avbröt sig själv när han insåg att han kanske borde välja orden med omsorg. Luka rätade på sig och kliade sig frånvarande bakom ena örat medan han tänkte efter. En flaga av hans fjäll kom loss och han höjde handen mot ansiktet för att inspektera den närmre där den vilade på hans fingertopp till hälften fastkilad under nageln.

”Jag reser mycket.. åt folk som vill ha saker.. eller personer.. levererade,” fortsatte han innan han tystnade och knäppte iväg fjällflagan mot tummen. Det hade förmodligen varit enklare att bara svara ja, men det skulle inte falla honom in att ljuga. Inombords svor han åt sig själv och sitt klumpiga sätt att formulera sig, eftersom att det antagligen skapade fler frågor än det besvarade.

Han reste sig upp från sängen. Det stod klart att han inte skulle träffa drottningen lika snart som han först planerat, så han kunde lika gärna göra det mesta av sin vistelse i Nela’thaënas. Vad var då bättre än att fråga någon som bodde där om deras rekommendationer?

“Ja, väldigt!” Hela hans tonfall ändrades och kanske hade han vaknat på riktigt nu. Ogenerat studerade han Saryenna och lade märke till att hon verkade lite fundersam.

“Har du? Och.. på tal om det så är jag nyfiken på ert skogsrike,” började han och vände blicken mot fönstret och grönskan utanför. “Om ett par dagar ger jag mig av igen, men jag skulle gärna se mer av det innan dess. Finns det något jag inte borde missa?” Luka tystnade och insåg att det antagligen lät som att han hoppades att hon skulle agera en sorts personlig guide, vilket inte var hans avsikt. Eller?

“Det får du gärna,” började han ivrigt, och rynkade sedan på ögonbrynen åt hennes beklagande. “Åh, men jag kan visa dig om du vill, gränsen är bara..” han pausade för att tänka efter, försökte sig på lite snabb överslagsräkning för att kunna ange ett tal, utan vidare resultat. “.. bara några timmar härifrån. Om du inte är höjdrädd, vill säga.” Ivrigt betraktade han henne med forskande blick. Sånt här brukade han inte syssla med, men om inte annat var det ju ett rättvist utbyte.

Det dröjde inte länge förrän han ångrade allt. Att ta sig upp och ned i de massiva träden var för honom en ansträngning utan dess like och hur alverna kunde vara så opåverkade av dessa fysiska utmaningar begrep han sig inte på. Oavsett hur vackra och eleganta alla deras gångar, broar och trappor som knöt ihop staden var så hade han svårt att uppskatta dem i sina svårigheter att hålla jämna steg med Saryenna. Nog för att han var atletisk själv men det fanns gränser. Att färdas till fots var verkligen något han kunde bli bättre på. Han gjorde dock sitt bästa för att dölja detta när han följde efter.

”Jaså. Har du? .. tjänat i armen, menar jag,” undrade Luka. Alverna omkring dem var han inte lika intresserad av, men han lade ändå märke till att även om alla såg relativt ungdomliga ut tycktes det inte finnas många under vuxen ålder.

”Inga barn?” kommenterade han. Det var ett konstaterande mer än en fråga. Irriterat viftade han bort en närgången fågel som inte tycktes vilja lämna honom ifred.

“Jaså?” Rösten var för ett ögonblick smått road och han föreställde sig Saryenna i Arthions ställe.

“Nja, inte så pretentiöst kanske.” Han tystnade. Vad visste han om pretentiöst? Egentligen hade han sagt det i ren artighet, för det var inget han själv hade någon erfarenhet om. Bäst att inte spinna vidare på ämnet. Luka skiftade fokus till frågan hon ställt.

“Nej.. Det hade nog inte gått ens om jag velat.” Svaret kom aningen dröjande. “Stridskonst och sånt där har aldrig intresserat mig.” Milt sagt. Läpparna pressades ihop till ett smalt streck och förblev så, en lite kylig och avståndstagande min, som alltid då han grämde sig över sina egna tankar och ord.

Han funderade lite. Hans försök till konversation var fumligt, han brukade inte umgås med folk och särskilt inte så här öppet.

“Stjärnskådning?” sade han till slut, men det lät mer som ett förslag än ett riktigt svar, vilket det kanske var. Av vana sökte sig blicken upp, men givetvis fanns där inga stjärnor att se. Både för att det var dag, men även för att de enorma lövverken sträckte sig kors och tvärs och bildade ett mäktigt tak.

“Nattetid förstås, men, här är förfärligt mycket träd som skymmer sikten, jag antar att det inte är något ni brukar göra?”