- This topic has 64 replies, 2 voices, and was last updated 4 år, 11 månader sedan by
.
-
“Åh..” Erethil. Han blev alldeles kall inombords. Namnet hade låtit bekant och nu insåg han varför. Svaret han fick var inte vad han förväntat sig, och han höjde ögonbrynen en aning och vände sig mot Saryenna igen.
“Budskap alltså? Det kan jag ju inte påstå att jag kan så mycket om,” medgav han, och sneglade uppåt igen. “På riktigt?” Rösten var spänd. Kanske var det träden, eller alla alver som strövade omkring, tillsammans med omnämningen av Erethil, men oroskänslan han känt när han först anlänt hade kommit tillbaka och låg och gnagde i maggropen igen.
-
<p style=”text-align: left;”>’Ja, man kan tolka stjärnorna på många vis. Många ägnar sina liv till att tolka Erethils ord.’ förklarade hon, men skakade av sig den kommentaren.</p>
‘Du verkar lite spänd?’ undrade hon, lite bekymrat kanske. -
Hennes fråga fick honom att inse att han uppenbarligen reflekterade dessa tankar tydligt i sitt minspel. Han skakade bara på huvudet, ville inte erkänna att han blivit så spänd av blotta insikten att stjärnorna som han följt i hela sitt liv hela tiden kanske hade försökt säga honom andra saker än de han trott sig ha hört. Men det fanns ju en chans att det som Saryenna sagt inte var sant, intalade han sig, även om han inte uppfattade henne som någon som skulle ljuga. Ett par djupa rynkor infann sig mellan hans ögonbryn medan han tänkte. Han ville ta reda på mer, men visste inte vart han skulle börja. Att fråga någon som kunde mycket om det vore väl det naturliga första valet.
”Har ni.. böcker om det?” frågade han istället efter en stund, nu tankfull istället för stressad.
-
Några dagar passerade, och till sist hade drottning Nearena bestämt att det var dags att ta emot diplomaten som anlänt till staden. Saryenna gick med honom längs med den enorma esplanaden som täcktes av löv och trädrötter till den centrala delen av staden där det enorma trädet som var drottningens palats stod beläget.
‘Lycka till.’ sa hon då de stod utanför den enorma håligheten vid trädets rötter som var ingången. Den var stor nog för tre stora kärror att ta sig in bredvid varandra, och vaktades av flera vakter med allvarlig uppsyn och fager rustning.‘Var dig själv, och var ärlig. Det är det enda som fungerar med drottningen.’ sa hon milt, och rörde vid hans arm lite uppmuntrande. En av vakterna visade åt Luka att stiga fram, och han eskorterade honom in i palatset. Palatset var smakfullt dekorerat, och allt var en naturlig del av trädet. Inte hugget och skuret, utan som om trädet vuxit naturligt för att passa deras ändamål. Han eskorterades genom korridorer och upp för slingrande trappor, och till sist befann de sig utanför portarna som ledde in till drottningens och rådets mottagningssal.
Luka presenterades med titlar och namn, och släpptes därefter in. Längst inne i en tron bestående av tusentals rötter ihopflätade på ett vackert vis, dekorerad med löv, satt drottningen. I delikata stolar på var sida om tronen i en halvcirkel satt rådsmedlemmarna och han befann sig nu med alvrikets främsta ledare, och bland världens äldsta individer.
Drottningen såg ung ut, men i hennes gröna ögon kunde man se åren och det kalkylerande sinnet som betraktade Lukas alla rörelser. Hon var iklädd i en klänning som tycktes gjord av gula och röda löv, med långt mörkt hår som hängde ned till hennes midja, och på hjässan en krona av löv och grenar.
‘Välkommen till Eldanan.’ sa drottningen, hennes röst vacker. Det var nästan något övernaturligt i den, som om den fick allt i rummet att hålla andan och lägga sin uppmärksamhet på henne.‘Få dödliga har sett hennes innandöme. Det är flera hundra år sedan vi senast lät en utomstående in här. Stig fram, främling, och berätta vad du har kommit för att säga.’ sa hon.
-
“Tack,” svarade han och log mot Saryenna medan de gick. Att få ett “lycka till“ kändes på sitt sätt lite oroväckande, skulle han behöva det? Han försökte skaka det av sig, hon menade förhoppningsvis bara väl.
Att stiga in i palatset kändes väldigt högtidligt, betydligt mer än hela vistelsen i alvstaden hittills. Han kände sig helt ur sitt element där han stod, en ung utböling, krympling dessutom, i hallen bland alla de äldsta och visaste alverna. Klorna klickade mot golvet när han mer eller mindre eskorterades fram, vilket var något han inte var van vid och helst inte ville uppleva i framtiden.
Nog hade han allt blivit irriterad över att ha tvingats vänta i flera dagar på att få träffa drottningen men det gick inte att göra något åt nu. Nåväl, han skulle ta upp det med von Breslau senare, för att få kompensation för de extra dagarna.
Framme vid drottningen bugade han respektfullt, tackade för mottagandet och förklarade sitt ärende innan han överlämnade det förseglade dokumentet, han lyckades till och med le vänligt.
You must be logged in to reply to this topic.