- This topic has 79 replies, 5 voices, and was last updated 3 år, 5 månader sedan by
.
-
Det var inte många män kvar där. Flera av de flydde tillsammans med de männen som hade fört bort Ranghildr. Ett litet skratt, hest och andfått kom ifrån mannen som precis fått in en träff på Maeve. Säker på att se Valhalla, eller vinst, höll han sitt spjutskaft hårt och bestämt för att rikta det mot Maeve. Ett mörkt skrik kom ifrån hans läppar när han sprang mot henne. Redo att möta det som komma skulle.
En bit ifrån Ejvald, i ett av träden, stack ett spjut ut från trädet. Det var ingen tvekan om att det var Ranghildr. Det vackra ljusare trädslaget och inristningarna i rött med den lite mörkare metallen. Vid skaftet hade Ranghildr knutit fast ett brev med en del av sitt bronsröda hår som hon hade skurit av. Egentligen hade hon inte tänkt lämna någon lapp… men Ejvald hade övertalat henne någon timme innan de mötte det här ödet. Utan någon större möjlighet att binda fast det hade hon skurit av en bit av det bronsröda håret och knutit fast pappret. Det var ett gammal brev från början – ett kärleksbrev ifrån Audgisil som hon alltid hade hållt sig nära. Ett som hon hade velat dö med. För vad var Valhalla eller döden utan Audgisils närhet?
-
Yazfein hade inte suttit av från hästen snabbt nog när han ser hur männen försvinner i väg in i skogen med Ragnhildr. Han hade tänkt för hästen i den riktningen när en rörelse i ögonvrån får honom att vända huvudet ditåt just i tid för att hinna kasta sig ur sadeln för att undvika ett svepande hugg från mannen med danyxan. Smidigt kom han på fötter på marken just i tid för att se spjutet som gled in mellan Maeves skuldror. Han hinner dra kort efter andan innan ilska väller upp i honom, men mer hinner han inte göra innan ett svärd far genom luften och gräver sig in i mannens axel. En snabb blick visar att det är Ejvald som har slungat det från sin sittande ställning och med glödanden blick ser på mannen. “Rör mitt barnbarn och jag kommer se till att Valhall inte är den plats som väntar dig.” Ejvalds röst är levande, fylld av kraft men ändå förblir han sittande där, som om det var den sista styrka han hade i kroppen, den sista luften i lungorna som använts för att uttala orden.
Yazfein flinar brett och dansar undan från ett svep från yxan igen innan han höjer handen och utan ett ord sänder en lila stråle av magisk energi som slår in hårt i mannens bröstkorg för att lyfta honom från marken. Mannen kastas bakåt ett par meter med ett stort hål i bröstet, den lila energin slingrar sig genom luften mot mannen som håller i spjutet. Det är med ett obehagligt krasande som hans magi slår in i mannens huvud och halva huvudskålen sjunker ihop. Spjutet faller till marken och mannen svajar till innan han också faller ihop. Yazfein hade helt släppt den illusion han haft över sig och på hans plats står nu mörkeralven med lila magiskenergi som visar sig i otydliga mönster runt honom. Då han är redo för att slå tillbaka om det så skulle krävas.
-
Det var troligtvis tur att det inte var så många män som valt att stanna kvar i gläntan, för om striden blivit utdragen så hade Maeve troligtvis inte kunnat behärska sin vrede. Som det var nu så fanns det bara en man kvar på benen efter att Yazfein hanterat den som huggit henne i ryggen och mannen med yxan.
Det fanns ingen fruktan i mannens ögon när han mötte hennes slag med sitt spjut, bara hånfullhet över vad de lyckats med. Mannen hade förvisso sett sina fränder dö på det mest ohyggliga vis, och kanske hade han mer än gärna överlevt det hela för att kunna sprida ryktet om vad för typer Ulfhedna hade vid sin sida… En mörkeralv. Men han var inte dum nog att tro att han skulle få lämna platsen vid liv. Kanske skulle den hemligheten nå Hrafns öron på något annat vis, allt i sinom tid, även om han inte skulle vara där för att få se det dra ned Ulfhednas ätt i fördärvet.
Maeve kunde förstås inte ana vad mannen framför henne tänkte, men hon såg självgodheten i hans blick och det gjorde henne rasande. Hon kastade sig över honom utan att bry sig om spjutet som han höll i sina händer, vräkte sig förbi hans självgoda yttre och drämde ned honom i marken. Hon föll själv tillsammans med honom, men hon föll ovanpå honom och med knäna mot hans axlar så lade hon sina händer kring hans hals och tryckte så hårt hon kunde. Tårar hade börjat välla upp i hennes ögon och gjorde allting suddigt men hon lossade inte sitt grepp om mannens hals, inte ens när han med sina ena hand började famla efter sitt vapen.
-
Det är med lugna steg Yazfein kliver upp bredvid Maeve och mannen, efter att ha slängt en blick på mannens arm så skakar han leendes på huvudet innan hans sparkar vapnet utom räckhåll för honom. Där efter klev han där ifrån och studerade omgivningen en ganska lång stund. Hade två personer verkligen gjort detta? Männen de mött måste ha blivit överraskade och underskattat dem båda. För en kort stund mötte han Ejvalds blick innan han lät blicken studera hans skador. Han suckade och kunde snabbt konstatera att det var minst tre som var dödliga och inget han kunde göra något åt. Dock hade han inte sett ilska eller hat i den gamles blick. Bara styrka, en brinnande eld och en fråga som han besvarat med en nick. Långsamt vände sig Yazfein om för att se bort mot Maeve som fortfarande höll händer om mannens hals. Det skulle vara över snart och han visste att den man hon kallade morfar skulle hålla ut tills dess. Kanske längre ändå med tanke på hur stark lågan var i hans ögon än.
-
Sanningen var att det redan var över. Hon hade pressat så hårt att hon till slut hört hur benet i mannens hals gick av och viset på vilket han började klösa efter hennes händer när Yazfein sparkade undan hans vapen indikerade slutet för honom. Även efter att han blivit stilla så höll hon kvar sitt grepp och kanske hade hon suttit kvar där om det inte var för att hon någonstans bakom vredens öronbedövande brus hörde ett rossligt andetag.
Hon släppte sitt krampaktiga tag om mannens hals och vände blicken mot Ejvald och Yazfein. Hon såg att Yazfein inte längre bemödade sig med att hålla upp illusionen, men med endast döda och döende män omkring dem så spelade det knappast någon roll.
”Morfar…” Mumlade hon hest, innan hon stapplande kom på fötter och tog sig fram till hans sida. Hon sjönk ned i den mjuka mossan framför honom och tog hans ena hand mellan sina. Hon tryckte den försiktigt. Hon förstod lika väl som Yazfein att det inte fanns mycket att göra, att detta med största sannolikhet var slutet. De hade kommit för sent.
”Varför..?” Hon visste inte vad hon skulle säga eller göra. Hur skulle hon kunna förklara detta för sin bror och far?
-
Yazfein står bakom Maeve och ser ner mot mannen framför henne, han säger ingenting utan bara står där och betraktar dem, ger henne utrymme för detta samtal som mycket väl kan bli deras sista. Ejvald kramar hennes hand hårt med sin och ler ett blodigt leende, blod rann långsamt från ett sår i pannan och från andra sår på hans kropp. Det fanns kraft kvar men kroppen lydde inte alls längre. “Varför inte? Jag är gammal och dålig Maeve, älskade barnbarn.” Där får han stanna upp för att dra ett rosslande andetag och samla sig igen. Han lyckas på något sätt ge kraft åt sin vänstra arm, lyfter den och lägger en hand på hennes kind. Ser henne rätt i ögonen.
“Mitt beslut ingen annans förstår du?” Han menade att detta hade varit hans beslut och att det var hans beslut var han skulle dö och att han inte tänkte låta någon annan bestämma det åt honom. Ejvald log än innan han kastar en blick mot Yazfein bakom henne. Även om han inte kunde röra kroppen mycket så höll han hårt om hennes hand. “Vem är mörkeralven och varför är han med dig?” Det fanns ingen ilska i hans röst, bara en nyfikenhet blandad med trötthet nu då hans hand föll från hennes kind.
-
Hon var glad att Yazfein var där med henne, för trots att han inte sade något så kände hon att han fanns där för henne, lät henne ta den stunden av svaghet utan att döma henne, och utan att låta någon annan komma förbi. Ingen skulle kunna utnyttja hennes stund av svaghet och sorg när han fanns där vid hennes sida, och kanske var det därför som hon kunde tillåta sig själv att slutligen fälla de återhållna tårarna. De rann ned för hennes kinder när Ejvald lade en blodig hand mot hennes kind och hon lutade sitt huvud in i beröringen.
”Jag förstår…” Hennes röst lät väldigt liten, till och med i hennes egna öron. Hon förstod ju, men av själviska skäl ville hon inte att han skulle dö. Han hade funnits där vid hennes sida hela hennes liv och nu skulle hon tvingas ta farväl av honom. Det kändes fel, men hon kunde inte slösa hans sista tid på det sättet.
Istället fokuserade hon på frågan han hade ställt, en fråga som i vanliga fall skulle ha varit besvärlig och oönskad och som hon i vanliga fall skulle ha besvarat med en lögn. Men inte nu. Hur kunde hon ljuga för en döende man?
”Hans namn är Yazfein, rådgivare åt Sandor Thaldwins syster. Jag… Han är här för att jag bad honom följa mig”, svarade hon med ett litet och blekt leende, även om tårarna ännu rann ned för hennes kinder och gjorde platsen där han haft sin hand blöt igen.
-
“Maeve, mitt barnbarn, stark och vild som elden själv.” Ejvald viskar nästan fram orden mellan vågorna av smärta som sköljer över honom. Blod rinner ur hans mungipa, ett tecken på att något var väldigt illa inom honom. Han försöker hela tiden hålla hennes blick, huden hans börjar bli blek och andningen snabbare. Men greppet om hennes hand är starkt och blicken fylld av glöd. Han ler kort innan han hostar till och drar efter andan. “Varför bad du honom följa med?” För ett kort ögonblick är hans blick väldigt långa väga och hans andning blir långsam. “‘Se, där ser jag min far…” Sen blir han tyst och hans blick återvänder till Maeve med ett varmare leende, ett lugn men fortfarande eld i blicken.
Yazfein ser sig omkring och har upptäckt spjutet med ett brev fäst vid, han säger inget utan bara låter det vara just nu. Håller ett öga på det och lyssnar på samtalet som Maeve har med sin morfar. En person hon aldrig hade nämnt förut men de verkade stå varandra nära. Familj… något han själv aldrig riktigt förstått då hans uppväxt varit väldigt annorlunda.
-
Den uppenbara smärta som fanns i hans ord fick hennes underläpp att darra och hon tryckte hårt hans hand. Inbillade hon sig eller började den kännas kall?
”För att jag älskar honom…” Viskade hon hest. Hon hade inte planerat att säga det högt, men vad fanns det egentligen för mening med att dölja det just då? Det enda hon ångrade var hur ynklig det fick henne att känna sig när hon egentligen ville vara stark för honom just då. Viset på vilket han tycktes försvinna med blicken och orden om att han såg sin far gjorde det tydligt att han var på väg bort, att detta troligen var hans sista ögonblick i livet.
Hon skulle hämnas honom, trots att han valt denna väg själv, trots att Valhall som väntade var hans önskan. Hon skulle hämnas honom och Kettil, och hon skulle se till att hämta hem sin mor. För den orätt Hrafn gjort hennes ätt skulle hon hämnas, en hämnd som började här. De skulle få ångra att de dragit hennes vrede över sig.
-
Vid frågan stelnar Yazfein till lite men han rycker märkbart till vid hennes svar och höjer lite frågande på ögonbrynen innan han tar stegen fram mot dem, lägger sin hand på hennes axel för att sen huka sig ner bredvid henne. Ejvalds blick landar på honom och den är hård. “Yazfein, om du förråder mitt barnbarn kan inte ens Valhall med alla gudar hindra mig från att hitta dig. Även om jag tror hon kommer göra det själv först.” Ejvalds röst hade varit bestämd och samlad inte alls så trött som innan. Yazfein kan inte annat än le och nicka men vet inte alls vad han ska svara på mannens ord. Ejvald nickar också kort innan han ser på Maeve igen, håller hennes hand hårt i sin medan han ler svagt. Han drar igen efter andan och ser upp mot himlen innan han blundar. Är väldigt stilla och verkar inte andas på flera sekunder innan han hostar till och öppnar ögonen med ett leende. Glöden i hans blick har inte svalnat även om hans grepp blivit lite svagare. “Din mor skulle bli så upprörd och din far med om han visste du älskade en mörkeralv. Älskar Yazfein dig?” Det är tydligt att han inte pratar med honom även om Yazfein står där utan vill få svar från Maeve själv.
-
Även om han inte hade varit döende så hade han troligen reagerat på samma vis, men hon hade troligen aldrig vågat berätta det om det inte var för att han skulle ta erkännandet med sig i graven, en tanke som skavde… Det var sant det han sade om vad hennes föräldrar skulle tycka och kanske gjorde det att hemlighållandet kändes lite bättre, lite mer rättfärdigat, trots att det hela orsakat bråket mellan henne och hennes mor tidigare under morgonen.
Hon vände blicken åt Yazfein där han nu satt på huk bredvid henne med en hand mot hennes axel och för en stund betraktade hon honom under tystnad. Luften var kylig och fick tårarna över hennes kinder att stelna, men det fanns värme i hennes blick när hon vände den tillbaka till Ejvald. Hon kramade hans hand, ty hon kände hur hans grepp blivit något svagare och hon ville inte släppa honom, ville inte att han skulle försvinna riktigt än.
”Han älskar mig”, svarade hon med ett litet, blekt leende. Hon ville att det skulle vara sant med varje fiber i sin kropp och hon valde att tro på det, trots att hon borde vara mer vaksam.
”Lova mig att du inte skvallrar..?” Tillade hon i ett försök att vara lite skämtsam och lätta upp stämningen, men hennes egna tårar och ostadigheten i hennes röst fick det att låta mindre skämtsamt än hon tänkt.
-
Snabba vingslag i luften. Det är som om den ståtliga falken känner på sig att det är bråttom. Han hade ju sett, förstått och ändå hade han lämnat sin morfar, Maeve och mörkeralven för att jaga efter deras mor. Men för varje vingslag kände han ett motstånd och slutligen hade han vänt om. Ilskan och sorgen speglas i de gula ögonen. Ilska gentemot den mor som fått med sig deras morfar på en sådan idiotisk plan. En mor som inte lyssnat, som envist hållit sig till något som förmodligen skulle innebära deras undergång. Han kan inte riktigt hantera känslorna. Han hade set hur illa skadad Ejvald var. Förträngt synen tills det inte längre gick och då hade han vänt om. Lämnat spåret han hade efter deras mor och vänt om. Nu seglade han ner i gläntan och redan innan han tar mark har han skiftat från fågel till den seniga och inte alltför bildsköna man han var och som Ejvald till stor del gjort honom till.
Ögonen brinner… av sorg, ilska, besvikelse och ångest, rädsla inför att bli lämnad, att se Ejvald lämna. Han ger inte Yazfein ett enda ögonkast utan går raka vägen fram till sin morfar och Maeve. Systern kan nog känna de starka känsloran, Eirik som näsan aldrig visade dem annars kan inte längre hålla masken uppe. Sjunker ned på marken rakt framför sin morfar. Byxorna blir våta av hans blod. Han säger inget på en lång stund, bara ser in i sin morfars ögon med sina gula där sorgen börjar kännas bottenlös.” Lämna mig inte… lämna oss inte ” Ber han tyst, de gula ögonen glittrar av återhållna tårar. Nu när han ser sin morfar förstår han att inga böner skulle hjälpa. I samma sekund som Ejvald lämnade det här livet för att gå till gudarna så var inte längre Ragnhildr hans mor. Den rätten hade hon förbrukat. Hans käkar är hårt sammanbitna men inte ens det kan få tårarna att hålla sig från att sakta rinna nedför hans smala kinder. ” Vi tar dig hem. Du har klarat värre skador än det här… vi tar dig hem ” Ser på Maeve för att få medhåll. Det är desperata ångestfyllda ord som han egentligen vet är fel. För med de skadorna skulle de inte ens kunna komma halvvägs. ”Jag behöver dig morfar… ” Säger han med halvkvävd röst. Inte beredd att flyga ensam ännu, inte alls. Behövde stödet… Vänder sig mot Yafein” Gör något! Hela honom! Stoppa blodflödet! ”Ber och begär han på samma gång, bryr sig inte om ifall han visar sig svag.. var beredd att offra allt för att få behålla sin morfar lite till.
-
I det ögonblick Eirik landat har Yazfein tagit ett par steg bakåt igen, det var inte hans plats att stå bredvid dem i detta ögonblick, inte än, kanske skulle det aldrig bli det. Ejvald möter stadigt Eiriks blick, lyfter sin skadade hand för att ta ett förvånansvärt bestämt grepp om den unge mannens hand. “Eirik… det här var mitt val, ingen annans. Ingen bad mig komma hit, din mor ville inte jag skulle följa med. Men jag är gammal och inte så stark som jag en gång var, att dö i en säng är inte för mig. ” Ejvalds röst är stadig och lugn medan han talar till Eirik, möter hela tiden hans blick och viker inte undan från den skarpa gula ögonen. Ejvald vet att hans skador är illa och att han inte kommer klara en färd härifrån som det är nu. Han håller hårt om både Maeves och Ejvalds händer medan han ler. Det är styrka i hans ögon även om blicken börjat bli något avlägsen, som om han ser dem och något långt bortom dem. Yazfein rycker till lite när Eirik vänder sig mot honom, han var inte beredd på de känslor som speglades i den unge mannens ögon eller röst. Han suckar och kliver fram till dem alla tre. Ejvald ler fortfarande mot dem båda så gott han kan. “Tyck inte illa om er mor, hon ville lika lite som ni jag skulle följa med. Men det är vad jag vill och vi är alla lika envisa. Eller hur älskade barnbarn?” Ejvald verkar ha accepterat att hans tid snart är kommen och att han kommer lämna dem för gudarnas sal.
Yazfein hukar sig ner snett bakom båda syskonen och studerar Ejvald för att sedan skaka på huvudet. Han kunde inte göra något åt mannens skador eller det han kunde göra riskerade att ta livet av honom. Han skakar på huvudet åt det Eirik ber om för att sedan sucka. Hans röst är inte mer än en väldigt låg viskning för att försöka hålla Ejvald utanför det han säger. “Jag kan inte stoppa blodflödet utan att kanske göra mer skada eller orsaka sådan smärta hans kropp inte orkar med. Min magi är inte för att hela, den har aldrig varit det. Jag kan hantera gift i ens kropp men den smärtan det medför är enorm. Maeve vet detta och skulle jag använda något liknande på Ejvald vet jag inte hur det kommer gå.” Hans röst är stadig och neutral, inte känslokall men som att han inte riktigt påverkas av de känslor de känner. Sen försöker han se båda två i ögonen en kort stund och tar ett djupt andetag. “Jag vet inte om ni känner till Caras Idhrenin, men där finns nog de som har bäst chans att rädda er morfar. Jag kan ta oss dit…men, ett stort men, då är min magi och min energi tömd för minst två dagar. Vilket innebär att er mor tas till Hrafn innan vi är tillbaka.” Det skulle också innebära att han inte skulle kunna hålla en illusion uppe över sig själv och få vandra som mörkeralv de dagarna. Samt att sättet han kunde förflytta dem på gjorde honom sårbar för varelser från ett annat plan. Han ser på dem och sen mot Ejvald. “Beslutet är ert, hur vill ni göra?”
-
Hon ryckte märkbart till när Eirik dök upp vid hennes sida, tillräckligt för att såret i ryggen skulle hugga till och få henne att dra skarpt efter andan. Hon hade inte ens hört hans vingslag. Hur kunde hon ha varit så fruktansvärt oförsiktig? Hur mycket hade hennes bror hört? Han kunde omöjligt missa att Yazfein inte längre såg ut som han gjort när han lämnat dem och hur hon skulle kunna förklara det var ett problem hon helst av allt inte hade behövt ha, men som hon snabbt sköt åt framtiden.
Hårt bet hon ihop sina tänder, delvis för att stilla smärtan som strålade från hennes rygg, den som hon knappt känt av medan adrenalinet fortfarande rusat genom hennes kropp men som nu gjorde sig påmint, men också för att hindra fler tårar från att falla. Eirik visade sällan känslor, men nu gjorde han det och trots att det skar i henne att se sin äldre bror så sårbar så kunde hon inte göra annat än att skaka på huvudet när han såg på henne för att få medhåll.
När han bad Yazfein om hjälp så kunde hon dock inte hjälpa att hon sjönk ihop lite där hon satt, fortfarande med Ejvalds hand i sin. Så det var så det skulle behöva bli? Hon skulle behöva välja sida.
”Yazfein, nej…” Mumlade hon lågt, hennes röst ostadig och fortfarande fylld av både sorg och smärta, och denna gång kanske även ett visst mått av panik. Hon kunde inte mista Yazfein igen.
”Eirik…” Hon vände sig mot sin bror. ”Det är fel. Vi kan inte fatta det beslutet åt någon annan, minst av allt vår egen morfar. Han valde att följa mor, han visste vad som väntade. Vi kan inte förneka honom chansen att få gå till gudarnas sal, oavsett hur mycket vi kommer att sakna honom”, fortsatte hon, kanske lite mer beslutsamt denna gång. Hon visste ju själv hur hon hade önskat att hennes liv skulle få sluta och det var inte som en gammal kvinna på en dödsbädd. Hon ville dö i strid och hon visste att Ejvald ville detsamma.
-
Eiriks gula ögon så fyllda av sorg och rädsla möter sin morfars blick tillbaka. Den enda av de äldre han känt att han alltid kunnat lita på, gå till och som förstått honom på riktigt. Greppet om sin morfars hand är fast, vill inte släppa taget medan han lyssnar till orden rinner tårarna nedför hans smala kinder. ” Hon skulle aldrig ha rest… aldrig genomfört sin förbannat idiotiska plan” Säger han , vägrar säga mor utan säger hon i stället. Det syns i hans blick att han vägrar ge upp och ja, envishet fanns hos dem alla. När han hör hur Yazfein närmar sig vände han blicken mot mannen som inte längre ser ut så som han gjort för bara någon dag sedan. Som han anat… magi… illusionist. Och vad han hört, hur mycket han hört av deras samtal behåller han för stunden för sig själv. Det var inte rätt tid. Lyssnar… Caras… det fanns en chans” Gör det ” Säger han beslutsamt, ser på sin morfar igen” Vi behöver dig… jag behöver dig ” Viskar han envist innan han ser på sin syster
”Vaddå nej? Det finns en chans att rädda morfar, tänker du stå inför henne, Ragnhildr och säga att du inte tog den? ” Ser på henne hårt med sin tårdränka blick. Innerst inne vet han att hon har rätt, att han är självisk men han kan inte bara ge upp. Det går inte. Det känns som om han är påväg att förlora sin livlina, sitt ankare och han är inte beredd” Maeve… Syster… snälla… ” Ber han, bad sällan om något, visade så sällan så här stora känslor tillbakadragen som han var. Medan Maeve fortfarande talar vänder han sin blick mot Ejvald igen, söker blicken” Du… får gå till… gudarna… men… inte nu… snälla morfar… inte nu… låt… låt Yazfein hjälpa dig…” Rösten stockar sig i halsen på honom, grötig röst på grund av tårarna och den återhållna gråten” det är inte… dags än… inte än…
-
Yazfein suckar lätt och ser från Maeve till Eirik innan han ställer sig upp, efter en kort blick på dem båda går han bort till spjutet han sett i trädet. Plockar bort brevet från det och räcker det samt biten av rött hår till Maeve och Eirik. Sen kör han ner spjutets ände i marken vid dem. Om han skulle göra det skulle det krävas lite förberedelser och vad tänkte de göra fick de reda ut medan han gjorde det. “Om vi ska göra det måste jag förbereda. Men bestäm ni hur ni vill göra så länge. På grund av hur denna magi fungerar kan jag inte stanna här utan måste leda det hela. ” Med de orden och en blick mot Maeve börjar han göra en cirkel runt med för att fortsätta göra mönster och runor längs utsidan av den cirkel han gjort i marken. Han såg då och då upp mot dem. Skulle de välja att inte göra detta så behövde han bara sudda ut en bit av cirkeln med foten. Yazfein fortsätter i tystnad med sitt verk.
Ejvald försöker fokusera blicken på de som han kallade barnbarn, ett trött leende sprider sig på hans läppar och han kramar deras händer igen även om hans armar blivit svagare, andningen lite ostadig och en liten strimma blod rann från mungipan. Det är med en tung suck han ser upp mot Eirik och Maeve. “Eirik, jag är alltid med dig. Allt vi pratat om och gjort, det försvinner inte även om jag går till gudarna… Maeve om du har något du håller fast vid, låt inget ta det ifrån dig.” Även om orden är klara och Ejvald talar utan att rösten bryter, så är den svag, en viskning och glöden i ögonen börjar svalna. Han svajar lite i kroppen där han sitter men försöker ändå hålla blicken på dem. Hans tid började nu rinna ut, det var tydligt och man kunde inte säga hur lång tid han hade kvar.
-
I djupet av sitt hjärta höll hon med sin bror om deras moders plan, men gjort var gjort och det gick inte att vrida tillbaka tiden. Deras mor hade gjort ett val och deras morfar hade valt att följa henne, fullt medveten om att döden var vad som väntade honom. De kunde vara arga på sin mor, och förbanna hennes val, men de kunde inte göra något åt det hela nu mer än att försöka se till så att hennes och Ejvalds dumdristiga uppoffringar inte var i onödan.
Att Yazfein lämnade hennes sida sved, och hon önskade att han hade stannat kvar, att han hade lyssnat när hon bad honom att inte göra det han föreslagit. En del av henne ville rädda deras morfar av rent själviska skäl, men samtidigt så ville hon inte riskera att förlora Yazfein igen nu när han äntligen var vid hennes sida efter så lång tid, och detta hade trots allt varit Ejvalds önskan. Hans ord var kanske inte menade på det viset, men de kändes som en bekräftelse på att hon gjorde vad som var rätt.
”Eirik… Det är inte mitt val att göra”, svarade hon till slut. Hon mötte hans blick med sin innan hon såg tillbaka på Ejvald. Det var hans val. Han behövde bara säga orden och hon skulle ta ett steg tillbaka, skulle låta dem resa till Caras Idhrenin. Hon skulle jaga efter deras mor själv.
“Jag älskar dig morfar”, tillade hon mjukt innan hon med en något plågad min, smärtan i ryggen lät sig inte förglömmas, reste sig upp från den frostbitna marken och lät Ejvalds hand glida ur sin. Hon visste inte vad hon skulle göra just då. Sorgen och vreden inom henne brottades med ångesten över det val hon kanske skulle behöva göra. Om hon valde att stå i vägen för Eirik så skulle han aldrig förlåta henne, och om hon bara lät honom göra som han ville så skulle hon kanske aldrig mer få se Yazfein. Tanken fick henne att vända blicken bort mot Yazfein där han stod och ristade runor i den hårda marken.
-
Han vet att han skulle komma att stå i skuld till Yazfein efter det här men det fick vara så. Han ser inte mot Yazfein, kommenterar inte dennes suck, ser inte vad mannen, nej, mörkeralven gör utan håller blicken stadigt på sin morfar. Frustrationen och förtvivlan inom honom när han märker hur morfadern vinglar till där han sitter. Det fanns inte tid… tiden fanns inte för dem. Tårarna rinner, oförmögen att hålla dem inne när han hör vad morfadern säger. Sorgen är så stark i honom att han inte vet var han ska ta vägen och det känns som om han håller på att gå sönder, brytas itu så smal han är. ” morfar… ” Ber han återigen” Stanna… det är inte tid än… snälla… ” ber han så tyst så tyst… blicken mot Maeve igen, han vet att hon har rätt och när hon reser sig sätter sig Eirik och tar sin morfar i famnen. Lägger sina smala men starka armar om honom och så att Ejvald kan vila huvudet mot hans bröst. Lutar sig in, varma tårar faller mot Ejvalds kind. Han skulle aldrig förlåta sin mor för det här, aldrig någonsin och oavsett vad Ejvald sa om att det var hans eget beslu att följa med, att d en krigares död så skulle han aldrig någonsin förlåta sin mors svek. Och Maeve tänker rätt, om hon stod i vägen skulle han inte förlåta henne heller. Önskar så starkt att hans bror var där.
”Morfar… ” Läpparna intill den äldre mannens öra” Snälla… om de inte kan hela dig…läka dig så… så lovar jag att du får dö för min hand. Men jag ber dig… vi behöver dig… jag behöver dig. ”Lutar pannan in mot sin morfars tinning, känner det varma blodet rinna ur honom och ner på hans egna kläder och vet men en iskall skräck att det inte kommer att gå. Att det är försent. Greppet om morfadern tätnar, håller honom så tätt intill sin egen kropp som det går för att ge honom värme. När han ser upp för att söka Maeves blick speglas skräcken i hans gula ögon, vilsenheten och den gränslösa sorgen. Han vet att han måste släppa taget, låta morfadern gå men hur… hur. Gömmer ansiktet in mot sin morfars tinning, stryker håret så ömt, kärleksfullt” min klippa morfar… du har alltid varit min klippa. Vem ska jag hålla fast vid om du lämnar oss? ”vet att han är självisk…” Jag… jag älskar dig… ” Viskar han fram medan tårarna på nytt väller upp i hans ögon
-
Yazfein är kanske halvvägs klar med de förberedelser han behöver göra, stannar upp med blicken mot Eirik och Mave. Han är osäker på om han kommer hinna klart med allt innan den gamles liv rann ut. Sen möter han Maeves blick, ser ner mot marken och skakar på huvudet innan han menande nickar mot Ejvald. Sen fortsätter han mer bestämt med sina runor ser inte på dem, lyssnar och fokuserar på vad han gör. Varför fick allt detta honom att känna som att han verkligen borde göra sitt yttersta även om det kanske var för sent. Allt hade förändrats sedan han hade träffat Maeve, till det bättre? Hela situationen fick honom att fundera och tyst i sitt sinne sänder han ut tankar mot de gudar Maeve pratat om förut. Han hade aldrig gjort något sådant förut, vad tanken var visste nog bara de som den var ämnad för. Hans händer är lika stadig som alltid blicken beräknande men hjärtslagen snabba och kraftiga. Han visste hur noga han måste vara men det var så långsamt just nu.
Ejvald lyssnar uppmärksamt på det Eirik säger, ger Maeve ett förvånansvärt varmt leende innan han lutar sig trött in mot Eirik. Andningen långsammare men värmen sprider sig i hans kropp från Eirik, hans ena arm lägger sig om ynglingen, en stark och bestämd arm. Som den alltid hade varit och beskyddande, bekräftande men också så kärleksfull. “Eirik, min tid med er är den största skatt jag funnit på alla mina resor. ” Ett djupt rosslande andetag för att fylla lugorna med den luft han kan få. “Du ska inte ta på dig någon börda och inte ska jag dö för din hand pojk, det är bara dumheter. Jag ångrar inget alls.” Hans arm kramar hårdare om Eirik medan hans andra famlande söker efter svärdet, den ser vilsen ut där den långsamt rör sig över marken. “Pojk du är redo att vara din egen klippa, jag har lärt dig så mycket jag kan precis som jag gjorde med mor din. Håll kvar vid din envishet, ge aldrig upp.” Sen skrattar Ejvald ett skratt med värme innan det övergår i hostningar. “Jag älskar dig med pojk och dig Maeve. Jag älskar hela vår familj som ni låtit mig vara del av. Ni har så mycket att ge än jag har givit allt jag kan och nu väntar Sif på mig.” Han pratade om sin hustru som lämnat denna värld år tidigare och när hans hand sedan finner ett svärdshjälte knyts den hårt. Ejvald lutar sig in mot Eirik och viskar så tyst att bara Eirik kan höra. “Eirik, jag kommer alltid finns med dig, alltid att lyssna på dig även när jag inte är här. Du kommer hitta en till klippa att hålla fast vid, du är starkare än du tror. Tårar och känslor är inte alltid av ondo kom ihåg det. Jag följer Allfader vis… “ Därefter sluter han sina ögon med en lång utandning innan han blir stilla lutandes mot Eirik, handen hårt knuten om svärdshjältet. Inget mer andetag hörs, ej heller känns hjärtslagen från Ejvald och gläntan fylls av en onaturlig tystnad för några ögonblick innan den fylls av Yazfeins försök att hinna klart med sin cirkel.
-
Med sammanbitna tänder betraktade hon sin bror och morfar. Hon mötte Eiriks gula blick med sin egen blå och såg sin egen sorg speglas däri, men till skillnad från honom så kunde hon förstå, kunde acceptera att detta var det öde som deras morfar valt. Eirik hade alltid varit den som stått närmast Ejvald och just i den stunden, när han satt där med armarna om sin morfar, så var det smärtsamt tydligt.
När Eirik gömde ansiktet mot Ejvalds tinning så vred hon huvudet mot Yazfein för att betrakta honom där han hastigt men beslutsamt fortsatte att rista sina runor. Hon visste att det var för sent, att valet blivit gjort, och trots att det säkrade Yazfeins välbefinnande så skänkte det henne ingen lycka. Tystnaden som fyllde gläntan efter att Ejvald talat sina sista ord kändes evighetslång, men det kunde knappast ha varit mer än något ögonblick, ett ögonblick då deras morfar tagit sina sista andetag och lämnat denna värld för nästa.
”Till fäders sal, till grönskans dal, jag räds ej den väg jag har valt”, mumlade hon för sig själv, som om det var ett mantra hon skulle kunna upprepa för att hålla tårarna borta.
”Yazfein…” Mumlade hon, lite högre denna gång, nog för att han skulle höra henne och förstå att det var för sent. Även om han hann färdigt med cirkeln så skulle det inte hjälpa. Ejvald var död. Hans själ hade fått gå till gudarnas salar i samma stund som han tagit stålet i sin hand. Hon ville egentligen trösta sin bror, sätta sig ned och samla in både honom och Ejvald i en omfamning, men hon fann att hon inte visste hur. Det var som om det fanns en osynlig vägg mellan dem nu och hon vågade inte sträcka handen genom den. Kanske skulle Eirik avsky henne också? Borde hon ha gjort mer? Vad kunde hon ha gjort mer?
Försiktigt, nästan tveksamt, lade hon en hand på sin brors axel. Hon sade inget, även om en del av henne ville svära att hämnas, ville yttra orden högt, men hon kände sin bror. Hon visste att det inte skulle hjälpa. Hon kanske kunde kväva sin sorg med ilska och hat, men han var inte sån, hade aldrig varit.
You must be logged in to reply to this topic.