Yazfein har slutat med sina förberedelser och satt spjutet i marken när Eirik tar upp brevet för att börja läsa. Han kliver bort från det han försökt göra och ser på syskonen tillsammans med mannen som en gång varit deras morfar. Men som nu har lämnat denna jord och färdats vidare. Vart visste han inte och kunde inte säga, dock kände han att detta inte var ögonblick han skulle inkräkta på. Under deras samtal är han tyst och stilla innan han kliver fram, lägger mjukt en arm om Maeves axlar. Han säger inget utan lyssnar på vad som sägs eller vad som görs. Plötsligt bryts den tystnad där av skriet från en örn men hur han än försöker kan han inte se djuret i fråga. Ett långt och något djupare skri än de örnar han hört förut.  Han skakar sedan på huvudet då han inte ser någon fågel, istället lutar han sig lite försiktigt in mot Maeve. Handen rör sig över hennes axlar för att lite försiktigt trevande undersöka såret hon har mellan skuldrorna. Det var nog bäst att återvända till Frostheim för dem alla just nu. Då han inte var så insatt i deras traditioner som han kanske borde vara så förstod han att det var viktigt att kroppen brändes.
“Jag tror vi ska börja röra oss så snart vi kan men ta ändå den tid ni behöver.” Hans röst är lugn, känslolös men inte kall utan bara samlad.

Evjalds hand har inte släppt svärdet och det är nog troligt att den inte kommer göra det nu heller. Ögonen är slutna, ett avslappnat och äkta leende på hans läppar. Inte som att han var glad över att något var slut utan ett leende han brukade ha när han hade gett sig ut på nya äventyr eller haft något i görningen. Huden är varm än och än har inte stelheten börjat sätta in trots den kyla som finns där.  Han såg verkligen ut som den krigare han varit i yngre dagar.

Att kalla det ett brev var kanske en överdrift. Det var ett sönderrivet papper som Ranghildr i all hast hade skrivit. Egentligen hade hon inte tänkt lämna ett brev. För om hon var kort och konsist till tal, var brev ännu värre. Hur skulle hon ens kunnat formulera de känslor som hade stormat inuti henne de senaste timmarna. Texten var skriven med kol, som tydde på att hon bara hade tagit något ifrån askan när Ejvald förmodligen hade sovit. Det var utsmetat av antingen regn, eller tårar. Snarare det sista, även om Ranghildr var allt för stolt för att erkänna en sådan sak.

“Maeve, tills vi möts igen. Valhall, eller Frostheim. Ta mitt spjut, eller bränn det med min far.  Jag älskar Dig. Er. 

– Mor” 

G:et på det första ordet i det sista meningen var lite hårdare skrivet – som om hon hade tänkt länge på om det var något mer som hon skulle skrivit. Eller om det ens var… bra att sätta sina tankar till ord. Flera andra ord var strukna även om man kunde se hur Ranghildr försökt sätta mer känslor i brevet. Den storm av känslor inom henne som hon inte hade förväntat sig. Ångesten och sorgen över att tänka på att aldrig se sin far igen, sin make eller sina barn.

Även om Yazfein står där alldeles bredvid Maeve är det som om han ändå är utanför, ser allt utifrån, känslorna de uppvisar så främmande och avlägsna. Han förstod ilskan och sorgen som han känt när han trodde han skulle förlora Maeve. Så på något sätt förstod han dem men ändå var det främmande att sörja så. Han håller armen lite hårdare om Maeve efter att ha undersökt såret, det skulle behövas ses om så fort de kunde. Långsamt lutar han sig ner mot henne och placerar en mjuk kyss på hennes kind, innan han nickar då han förstår hennes beslutsamhet bakom de ord hon säger. Vid Eiriks ord till honom ser han först fundersam ut innan han nickar kort i någon form av respekt. Långsamt släpper han taget om Maeve för att hämta in hästarna åt dem medan syskonen hjälps åt att placera Ejvalds kropp på den häst som Eirik hade tänkt rida tillbaka mot Frostheim. Kort därefter så sitter han också upp innan de börjar färden mot Frostheim. Det är inte många ord som utbyts mellan dem på den färden, första chansen han får när de behöver stanna så ser han till att lägga om Maeves sår tills någon bättre kunde se över det i Frostheim. Det är inte förrän de verkligen riskerar att bli upptäckta som han åter tar formen av den mänskliga rådgivaren. Lugnt ger han Eirik en blick men säger ingenting utan det återstod att se vad den unge mannen skulle göra när de kom till Frostheim.

Portarna till staden öppnas långsamt framför dem och de möts av vakter som ser på dem, blodiga och med en bekant kropp över hästen. Flera av dem skulle säkert känna igen Ejvald då han funnits nära Ragnhildr och familjen sedan början. Men nu var kroppen tom, kall och personen som haft sitt hem där var borta. Yazfein säger ingenting medan de rider in i staden, det fanns inte mycket att säga men han håller in sin häst lite så de kommer jämsides med Eirik. Lugnt betraktar han Eirik innan hans blick söker sig till Maeve och han försöker avgöra vad nästa steg kommer bli för dem. Han vet inte vad han ska säga just nu så han förblir tyst under ritten genom staden mot Sätet.

Att rida med Ejvald surrad på hästen bakom sig hade tagit hårt på Eirik. Inte ett ord hade kommit över hans mycket spända läppar under färden tillbaka till Frostheim. Det var mycket som skavde, orsakade smärta och sorg, inte enbart att han förlorat sin stora stöttepelare i livet utan också moderns svek och lappen hon skrivit som riktat sig enbart till Maeve. Eller ja, ett sista ord till resten. Bittert… och han intalar sig själv att han inte bryr sig. Han ser inte åt någon medan de rider in genom Frostheims portar men vinklar blicken kort mot Yazfein som rider upp vid hans sida. Granskar mannen som nu tagit en annan skepnad och ger denne en knappt märkbar nick, stelt, ryckigt som kännetecknade Eirik innan han ser rakt fram igen.

Framme vid Sätet tar han sig av på stela ben. Inte van att rida, tyckte inte om att rida men han hade inte kunnat flyga sin morfar hem. Han ser på medan hirdkrigarna varsamt lyfter ner den döde från hästen och lägger honom tillfälligt på gräset för att kunna göra iordning ett värdigt likbål.

Eirik har svårt att ta blicken från honom, hukar intill och rättar till sin morfars händer så de vilar över bröstkorgen hållandes svärdet. Smeker sin morfars kind innan han reser sig och rör sig med bestämda steg in mot hallen för att söka deras far. Kläderna smutsiga och stela av blod men det kunde inte bekymra honom mindre. Maeve förstod nog vart han var påväg, vem han sökte så han säger inget till henne, hon fick följa med in om hon ville. Ropar inte, frågar inte efter sin far, kung Audgisil, inte eller efter sin bror även om han nog behövde honom mest just nu. Säkert hade någon av trälarna varskott kungen om sönernas ankomst.

Yazfein möter Maeves blick under långa sekunder och det märks att han gärna hade stått bredvid henne med en arm om henne även om det inte alls gick just nu. Istället glider han förbi henne, en nästan fjäderlätt beröring vid hennes hand utan att han ser på henne när Audgisil har sagt åt dem att följa honom in i hallarna. Han hade själv gärna undvikit att vara iblandad i det samtal som skulle komma. Men samtidigt var han ju mer inblandad med familjen Ulfhedna än vad man kunde tro. Dock väntar han tills de båda syskonen ska börja röra på sig innan han själv skulle falla in bakom dem. För några ögonblick är han stilla, sluter ögonen och sänder ut en tanke till Oden och Frigg. Något han aldrig hade gjort förut, be till ett väsen som om det vore en gud. Vad Lloth än var så var det inte en gud iallafall inte någon han hade tillbett och skulle aldrig göra. Nu betraktade han Eirik och Maeve noga, försökte läsa av dem för att förstå vad som nog skulle komma.

Att möta sin far kändes allt annat än bra. Han hade hellre sett att brodern varit där men än så länge syntes hans tvillingbror inte till någonstans. Han ger Yazfein en kort blick innan han följer med sin far och de andra in i hallen, vänder sig i förbifarten till en av hirdmännen som redan fanns inne i salen” Hämta Lire.. Maeve är skadad och hennes sår behöver ses om ” Sedan fortsätter han in, förväntar sig att bli åtlydd. Hirdkrigare skyndar iväg för att hämta Lire, en av deras trälar men den som i särklass var mest skicklig vad gällde läkande örter och att sy så att det knappt blev något ärr. Han hade inte varit blind trots att det verkat så. Han hade sett att systern var skadad och han hade varit orolig över det. Men visste också vilken vilja och envishet det bodde i henne så han hade inte daltat, han var inte sådan, inte hon heller.

Det är Maeve som svarar fadern först angående Ranhildr och han märker själv hur hans egna blick bli hård när han kniper ihop blicken. Helst av allt vill han ta Ragnhildrs spjut från Maeves hand och bryta den mitt i tu men han hejdar sig, håller sig själv tillbaka. ” Morfar är död. Om det inte vore för Ragnhildrs idiotiska plan så hade han levt  ”Säger han, rösten, den alltid så hesa är hård och nästan kall. Han säger hennes namn, inte mor som han alltid gjorde annars. Han går inåt salen, arg och ledsen och det ser ut som om känslorna inte riktigt kan få plats inom honom, han som alltid annars kunde dölja dem så väl, hålla dem inom sig” Hon borde ha vetat bättre… ” Säger han hest och vänder sig om för att möte sin fars blick, nästan utmanande.

” Och nu kommer du förstås att rida efter…”

Inte en fråga, mer ett påstående som om han inte litade på att fadern hade något vett precis som hans mor inte visat sig ha något kvar. Han själv skulle bränna sin morfar, sedan skulle han ta sig långt härifrån.

Yazfein har tyst följt med dem in i salen och stått en bit bakom båda syskonen, blicken gled lite mellan dem alla medan de talade så när Audgisil talar till honom så nickar han kort men visar inga känslor i blick eller ansikte. “Jag råkade befinna mig på rätt plats för att se hur er dotter gjorde sig redo att rida iväg i all brådska. När hon märkte att jag sett henne så blev jag ombed att följa med. Även om hon är kapabel att ta vara på sig själv så är det aldrig fel att ha fler med sig på sådan brådskande ritt som hon tänkte företa sig.” Han har faktiskt sagt hela sanningen denna gång även om anledningen till att hon bett honom följa med kanske var lite mer personlig än vad många nog skulle tro.

Han placerar händerna bakom ryggen och studerar Audgisil innan han ser på Maeve och Eirik igen. Han vet inte riktigt mer vad han ska säga eller göra just nu, så det hade varit bra att han fått frågan om hur han varit inblandad. Eirik vet mer om det och Yazfein undrar hur länge det kommer vara innan han berättade något om det för någon annan. Men sen skakar han på huvudet och suckar lätt, de hade slagit hårt mot dem det som hänt, kanske skulle fokus förbli på det ett tag framöver nu så han kunde vara lugn ett tag.

Eirik blänger lätt på sin far. Gula ögon som blivit hårda, än mer fjärmande än de varit tidigare. Och Maeve har rätt, han vill inte stanna här. Han vill bränna sin morfar, samla de få saker han behöver, ta farväl av morfaderns hus och sedan ge sig av, flyga långt bort, vara ifred. ” Du var inte hemma… jag skrev ett brev. ”

Yazfeins slingrande ord, Maeves slingrande… han ger Yazfein en kort blick innan han ser på sin syster” Säg som det är istället ” Säger han till dem båda.” Familjen är splittrad och kommer ändå aldrig bli som den en gång varit. ” Han skulle aldrig mer vända sig till sin mor som han en gång gjort. Han skulle aldrig kalla henne för mor, låta henne stryka hans hår, trösta. Aldrig mer några förtroenden.. han litade inte på henne. Så var bollen hos Maeve eller Yazfein, vem som plockade upp den spelade honom ingen roll. Att deras far inget märkt var för honom en gåta.

”Jag går ut till morfar ” Säger han kort, vill inte stanna här inne, det känns som om väggarna i salen håller på att kväva honom och utan att vänta vänder han dem alla ryggen för att börja gå över golvet mot dörren.

Yazfein hade följt samtalet samlat och lugnt som han hade kunnat men vid Eiriks ord rycker han till för att se lite förvånat på den unge mannen. Men Audgisil’s ord förvånar honom än mer och han sänker som hastigast blicken mot golvet, inte av skam utan av förvåning. Han tar ett par steg närmare Maeve och ger henne en frågande blick. Han var osäker på om detta egentligen var rätt läge men samtidigt verkade ju hennes far veta så mycket mer än man trodde. Sen vänder han sig lite ursäktande mot Audgisil och sänker respektfullt huvudet.  “Kung Audgisil ni har rätt i att ni inte varit annat än respektfull mot mig. Tro mig då jag ändå säger att jag aldrig menat någon här något ont.” Han ser sedan mot Maeve igen låter blicken vila på henne medan han funderar. Dock säger hans blick att han skulle följa om hon valde att berätta mer om dem nu. Han hade inte mer att säga om de andra händelserna då det inte var del av varför han varit här. Det hade bara skett att han blivit indragen i det hela och fick nu följa den vägen till dess slut.

Eirik stannar till, korsar armarna framför sig och ser sin far i ögonen. Det hände sällan att han gick emot sin far men i dag kan han inte kontrollera sig, sina känslor, sin sorg och ilska. Kan inte kontrollera det faktum att han inte längre känner att han har någon mor. I sin sorg och ilska bryr han sig inte om ifall han visar sin far allt annat än respekt. Det fadern säger gör honom knappast på bättre humör. Han kan känna in ilka och besvikelse speglas hos honom själv och fadern hade mage att prata om smygande. För vad hade han och Ragnhidr gjort?

Blicken hårdare och han tar ett steg mot sin syster trots besvikelsen i hennes blick. Kanske hade hans ord om henne och Yazfein varit onödiga just nu men om saker skulle komma i dager var det kanske lika bra att allt gjorde det. Kanske skulle Maeve inse att han gjort det för att hjälpa dem. Han ger Yazfein en kort blick men orkar inte riktigt fokusera på honom utan det är sin far han har blicken på.

”Ragnhildr ” Inte mor… utan hennes namn och han säger det med hes och avmätt röst, hård” Sa åt mig att inte berätta något för dig… inte för någon annan. Så vem av er ljuger? Du är trött på allt smygande men vad i Odens skägg är det du och m…Ragnhildr gör?! ” Han är arg, ordentligt arg men mest kanske besviken” Jag gick aldrig med på hennes plan… jag hade aldrig gått med på den även om jag vett att ni bestämt den tillsammans. Vill du få oss alla dödade far? ” Spänner blicken i honom. Hade hans egen bror varit med på det här också? Och var fanns han nu? Han är påväg att spotta ur sig att det nog kanske var gott om Kaldrland får en ny kung eftersom den sittande tycks ha förvandlats till en idiot men säger det inte.

Vänder sig istället till Maeve, en blick mot henne och på Yazfein” Tror ni att vi varit blinda? Jag önskar er lycka ” Säger han och ögonen talar tydligt att han menar det. Kanske hade det som skett under Ejvalds dödskamp ändrat hans syn på Yazfein, iallfall så pass mycket att han nu kunde acceptera mannen, kanske till och med respektera honom även om det var en bit kvar dit. ” Jag går till morfar.. Jag har inget mer att diskutera här och jag tänker inte lyssna på en lögnare ” Ser hårt på sin far.