Att alla samlade var upprörda, förutom kanske Yazfein, var uppenbart, och i stunden hade Audgisil lite tålamod för detta. Frustrerat suckade han och drog en hand över sitt ansikte, och kallade på alla krafter inom sig att hålla sig själv lugn. Att inte förvärra den spända situationen. Hans blå ögon vandrade sedan över Yazfein och Maeve, och vad som låg mellan dem förstod han inte men kärleken gick inte alltid på självklara stigar.

‘Kärlek ska inte behöva gömma sig i skuggorna, speciellt inte i vår familj.’ sa han lugnt, i ett försök att defusera Maeves ilska efter att han processat informationen, och nickade till dem. De skulle få tala mer om det senare, om Yazfein faktiskt skulle bli en del av deras familj eller om detta var något mer löst till sin natur. Han lät dotterns impulsiva ilska skölja över honom, och snarare än att låta det ruttna inom honom och göra honom ilsken log han lite, trots allt var Maeve väldigt lik hur Ranghildr varit i hennes ungdom. Men han blev snart allvarlig igen.

‘Låt mig tala till slut, innan ni avbryter mig gång på gång.’ sa Audgisil stillsamt, och såg från dottern till sonen. Något sorgset lyssnade han på Eiriks ord, för att den unga mannen inte hanterade situationen väl var uppenbart. Som far ville han givetvis skydda sin son, och hjälpa honom, men för tillfället verkade inte Eirik mottaglig för det. Att bli anklagad för att vara en lögnare av sin son stack dock, men även det svalde han, men att Eirik inte kunde säga mor längre var oförlåtligt.

‘Vad är detta?’ frågade han trött, och såg på Eirik. ‘Ska du komma hit, min son, och anklaga mig för det ena och det andra, utan att ens låta mig försvara mig själv? Det är inte ett sätt att bilda en rättvis uppfattning, och det vet du. Så sluta med detta gormande nu, och lyssna.’ sa han stillsamt, och fortsatte innan någon mer hann spy galla över honom.

‘Har ni någon aning om hur det är för en förälder att förlora sitt barn?’ frågade han.
‘Nej, det vet ni inte, för ingen av er har egna barn. Ni har förlorat ett syskon, ja, men hur tror ni det påverkat er mor som bar honom och gav honom liv?’ frågade han.
‘Varken hon eller jag vill få er alla dödade, tvärtom, vill vi hålla de barn vi har kvar i denna värld, hela och vid liv. Den sorgen er mor känt är något ingen av er kan föreställa er, den har förtärt henne, ätit upp henne från insidan.’ han gjorde en gest med handen, för att göra ett slut på förklaringen där och gå vidare.

‘I sin sorg, och sin impulsivitet, hade hon tänkt i hemlighet överlämna sig själv till Hrafn. Men efter sitt samtal med dig, Eirik, som inte gick som hon hade hoppats, vände hon sig till mig trots allt.’ förklarade han.

‘Jag reagerade ungefär lika väl som du gjorde, att döma på hennes beskrivning över hur samtalet med dig gick, min son.’ sa Audgisil.
‘Men till skillnad från dig lyssnade jag, och här är det kalla faktumet. Vi kan inte vinna detta krig utan en risktagning. Hrafn sitter för säkert i sin bukt. Med de styrkor vi har, kan vi inte ta Ranheim med våld utan att förlora allt vi har…’ han höjde ett finger.

‘Men… om vi finner det dolda bergspasset som leder genom Vindbergen har vi en chans. Jag är väl medveten om att er mors uppoffring är en stor risktagning och hon har satt oss alla i en besvärlig situation. Ranghildr är för viktig för att Hrafn bara ska mörda henne. Det som är avgörande är att Ranghildr har en gammal barndomsvän i Ranheim som hon är övertygad om att kommer hjälpa henne. Så fort jag visste om detta skulle jag komma till er, men ni hade alla ridit iväg innan jag hann tala med er.’

Konungens blå ögon gick från Eirik till Maeve.
‘Så där har ni det, inte den mest optimala situationen, och inte den mest optimala planen, men där har ni det. Nu har tiden kommit för att avsluta detta krig, och om vi vill se Ranghildr igen måste vi stå enade. Vi har mycket att förbereda, och mycket att planera. Vår flotta måste stå redo, och våra krigare måste stå redo och jag kommer behöva er alla vid min sida.’ var det för mycket att begära? Eller tänkte Eirik vända dem ryggen, och överge dem i deras svåraste stund? Tänkte Maeve göra det? Han satt tyst en stund, och lät de ord han sagt, och de ord som varit osagda hänga i luften.

‘Jag föreslår att vi ger Ejvald det farväl han förtjänar, tillsammans vi och Asgeir, och därefter börjar planera hur vi ska ge hämnd för Kettils, Ejvalds och alla de modiga män och kvinnor som mist sina liv för Hrafns fördömda krig… Och framför allt rädda er mor.’

Audgisil suckade inombords då han såg efter Eirik som var på väg att lämna dem, och det var tydligt att vidare diskussion om ämnet var fruktlös. Han ville inte lyssna eller samarbeta, inte nu efter all emotionell stress han varit med om. Eller för att han var så fruktansvärt envis och egensinnig. Så han riktade en trött blick mot Yazfein och Maeve, och la en hand var på deras axlar.
‘Vi talar mer imorgon, låt oss fokusera på nuet. Ejvald behöver ett sista farväl, innan han tar sig till Valhall.’ sa han stillsamt, och med det började han röra sig mot dörrarna med och ut i den klara luften. Nedanför Sätet kunde man se hur de redan höll på med begravningsförberedelser, men väntade på att familjen skulle anlända.

Från platsen de stod kunde de se en man komma springandes utan eftertanke, rusandes så snabbt han förmådde. Asgeir hade precis fått höra om att hans syskon anlänt, och om Ejvald.
‘Morfar?!’ ropade han över folkskaran som samlats medan han närmade sig, och stannade tvärt då han såg den gamle mannens kropp. Den annars samlade och positivt utstrålande mannen stannade upp, de blå ögonen fästa på kroppen och verkade nästan oförmögna att ta in vad han såg. Han var en man som styrdes av sina känslor, men som med tiden ändå lärt sig kontrollera dem och hålla sig samlad. Men alla sådana ansträngningar verkade bortblåsta nu där han stod, hans nävar knutna och darrande, hans annars fokuserade blick fuktig och suddig.
‘VAD HAR HÄNT?!’ frågade han ilsket, till världen, till männen och kvinnorna omkring sig, men de var tysta och böjde sina huvuden respektfullt och vågade inte möta den unge mannens blick. Asgeir vände sig om hit och dit, sökandes efter svar, efter någon som kunde berätta något.
‘VARFÖR ÄR HAN DÖD?!’ ropade han, Asgeirs röst som annars var behaglig bruten i sorg och ilska.

Audgisil betraktade Yazfein och Maeves uppvisning av ömhet till varandra med en viss gnutta av fundersamhet. Eller åtminstone Yazfeins uppvisning av tillgivenhet till Maeve, men han kan ändå inte undvika att känna en rysning över hur Yazfeins beröringar nästan kändes ägande. Svårt för de flesta fadersfigurer kanske att se deras dotter tillsammans med män. Men Yazfein var något annat, en man som Audgisil inte litade på. Hur kunde han? Sättet han la sin arm klängande om hennes midja fick honom att rysa, men han glömde det då han såg Asgeirs smärta, ett så tydligt uttryck för dem alla. Och vart hade Ranghildr tagit vägen? Han behövde henne vid sin sida, även om han inte visade det utåt hade hennes försvinnande och hennes beslut fyllt honom med oro och sorg, som gnagde och tärde honom på insidan.  För att vara ärlig brydde han sig inte så mycket om Ejvald just då, snarare att lägga tid på att rädda de levande snarare än de döda. Men barnen behövde detta, och han fick vara stark för dem, även om Eiriks kyla och ilska tärde på honom med.

–

Asgeir märkte knappt sin familjs närvaro, utan hans tårfyllda ögon och hans ansikte en grimas av sorg var enbart fästa på den döde mannen som varit som en morfar för dem hela deras uppväxt. Alltid den mest expressiva av syskonen, förutom Kettil kanske. Han snarare kände än såg sin brors närvaro, bandet mellan dem två gick inte att förneka. På något vis lyckades han slita sina sorgsna ögon från Ejvald och vända dem till sin tvilling.

‘Varför…?’ frågade han då Eirik pressade sin panna mot hans, knappt mer än en viskning med bruten röst. Räckte det inte med att de förlorat Kettil, och torterats med hans ande? Han drog ett djupt andetag för att stadga sig själv, då det var lättare att lugna sig då Eirik var där, då deras ögon möttes och kommunikation delades mellan dem som bara de förstod. Deras känslor som en helhet då de var tillsammans. Eiriks tystnad, Asgeirs utstrålning.

Vid Eiriks förklaring och ord la han en hand på sin brors axel, och även om det kändes märkligt att Eirik refererade till deras mor som Ranghildr kunde han inte förmå sig att fråga varför just då. Hans förklaring kändes som om den saknade några bitar, men det var Eiriks version av berättelsen, kanske skulle han få mer klarhet då han talade med någon av de andra med? För knappast kunde det vara så att mor velat detta? Nej, det var Turin Hrafn och hans hejdukars fel, och hans grepp om hans bror hårdnade i ilska, hans blå ögon som var så lik hans fars mörknade något. Innan han i misstag skulle skada sin bror släppte han Eirik, hans nävar knutna, hans ilska lik Maeves då.
‘De ska få betala för vad de gjort!’ fräste han ilsket, och spottade på marken.
‘HEL TA DEM ALLA!’ ropade han så hårt han kunde, och männen närmast dem backade något för hans ilska, trots allt var det sällan Asgeir tappade humöret.

–

Tiden som följde sniglade sig fram, och tycktes stå stilla. Så var det alltid då någon nära dog. Förberedelserna gjordes med omsorg, eller så mycket omsorg de kunde under denna korta tid. Ejvald skulle brinna med morgonsolen, och en båt förbereddes och Ejvald såg snart ut som han gjort i livet. Varm och obekymrad, där han låg på toppen av risen i skeppet som väntade på stranden. Himmelen hade börjat ljusna, snart var det dags, och alla stod där med facklor i hand och väntade på att familjen skulle ta sitt sista farväl innan Ejvald skickades till Valhall.

Yazfein hade hela tiden rört sig nära Maeve men inte aktivt deltagit i de sista farväl alla hade tagit eller hur de hade skjutit ut båten i vattnet. Men han fanns där hela tiden, märkte hur vinden avtog runt dem när de hade sagt sina sista farväl. För att sedan tillta igen när de stod på strandens kant, förde båten ut på vågorna. Hur kraftiga de än var eller hur mycket de än verkade blåsa så kantrade inte båten eller ändrade riktning. Fören var stadigt riktad rakt ut i havet när de kom med bågen för att sätta fyr på bålet som fanns uppstaplat runt mannen där. Han ser bort mot Maeve och inväntar hennes reaktion på hur hon ska göra när de kommer med bågen och pilarna åt henne.  Han tar ytterligare ett steg bakåt och lägger armarna bakom ryggen medan han sänker huvudet lite. Sänder ut en tanke om att ifall gudarna var där denna dag hade han ett par frågor till dem och ville gärna prata med dem om de skulle ge sig till känna för honom.

Både Audgisil och Asgeir stod med blickarna fästa på Ejvalds brinnande likfärd, Asgeir något längre än deras far.
‘Låt oss dricka, och sedan prata.’ höll Audgisil med, och sakta började folksamlingen skingras efter att ceremonin var över. Nu skulle det drickas och festas i Ejvalds ära, men familjen hade mycket mer att diskutera än de döda. De hade en levande familjemedlem att försöka finna med. Medan Audgisil och Asgeir tillsammans med Maeve rörde sig mot Sätet dök Arand tyst som en skugga upp bredvid Yazfein.

‘Läget mörknar.’ konstaterade han torrt. Här hade han tänkt att han skulle få leva sitt egna liv i Kaldrland, men nu var han insyltat i detta. Men han kunde inte vända det ryggen heller.
‘Jag har på känn att vi kommer bli tvungna att jobba sida vid sida innan detta är över.’ konstaterade monsterjägaren, och började även han röra sig mot Sätet men på avstånd från familjen.

Det dracks och åt, och Ejvalds minne hedrades med berättelser och sånger om hans bragder. Vid passligt tillfälle slank Audgisil och den övriga familjen åt sidan in i en av de mer privata kammrarna i Sätet.
‘Så, dags att tala, för nu har det druckits.’ konstaterade Audgisil och riktade sin blick mot de barn som var kvar, samt Yazfein som var Maeves eviga kompanjon sedan de båda förenats. Vart Eirik tagit vägen visste han inte, men med tanke på sonens reaktion innan gick det att anta att han gett sig av för att hantera sin sorg ensam.
‘Jag låter er tala först.’ sa han och riktade blicken till Maeve och Asgeir.

Asgeir nickade medhållande till sin systers ord.
‘Det är dags att avsluta detta nu.’ sa han bestämt, och för att förtydliga sina ord slog han en knuten näve i en öppen handflata.
‘Vi måste krossa dem!’ som om det vore så enkelt. Audgisil lyssnade på sina barn, tålmodig som vanligt.

‘Som ni vet skulle vi förlora allt för många liv genom en ren attack med våra skepp. Viken är för välbefäst…’ suckade Audgisil, en stor del av dilemmat de befann sig i trots allt.
‘Er mor ämnar hitta vägen in, och jag hoppas hon lyckas. Men tills dess måste vi agera, och försöka finna den själv. Så samla krigare, och gör vad ni kan för att finna detta. Maeve, du följer din plan, Asgeir, du förbereder en flotta för attack. Tiden för diplomati är över.’ sa han, och viftade med brevet som levererats av Hrafns sändebud i sina barns riktning.
‘Mitt liv för er mors, är deras krav.’

Asgeir såg beslutsam ut, men ändå lite nervös inför uppdraget. Även om han de senaste månaderna hade varit ledare för många krigare i strid och fått ta svåra beslut hade han inte varit ansvarig för någon flotta förut. Men han skulle så klart göra vad hans far bad av honom, och nickade mot Maeve beslutsamt då hon verkade veta vad som skulle göras.
Audgisil skrattade lite över Maeves ord.
‘Jag börjar tro att det kanske inte är jag som är utvald av Oden, utan du, Maeve.’ sa han ärligt. ‘Kanske ni, alla mina barn, med era förmågor.’ åt det såg Asgeir lite beklämd ut, för han hade, vad han visste, ingen speciell förmåga så som Eirik och Maeve.
‘Gör dina förberedelser, dotter, gudarna är med dig.’ sa Audgisil och reste sig för att omfamna henne i sina stora starka armar.
‘Vi ska få er mor tillbaka… Och bränna ned hela Ramheim om det så behövs.’