Yazfein hade lugnt mött Sera’s blick hela tiden, beredd på ilskan och att få höra hårda ord. Så lite förvånad blev han över klingandet när flaskan slog i marken vid dem. Han drog sig lite längre in i sin mantel när Sera tog upp flaskan, men när den igen fattade eld började hans ögon söka efter den som kastat den.  När fler flaskor kom farandes och Sera slängde upp en skyddande sköld runt ena sidan så fortsatte han lugnt att söka efter silutterna av de som kastat. Maeves lilla knuff gjorde att han tog ett steg åt sidan. Runt honom började en mer intensiv kyla spridas i ett försök att hålla eld borta.

“En fälla som nog fångat mer än de klarar av. Någon som ser var de små kastande varelserna finns?” Precis när han säger det ser han en skugga lite längre bort i en sidoväg, snabb som en orm skjuter hans hand ut och en liten pil av lila ljus far iväg mot skuggan. Magin svänger faktiskt in i gränden och man hör ett litet duns samt skrik därifrån. Yazfein ser mot Maeve och håller sig närmare hennes medan hans magiska kyla ser till att hennes mantel förblir släckt. Han var lugn, vaksam och försökte hitta en lösning på deras situation.

Kanske var det kylan som omslöt Yazfein, eller så var det av någon annan anledning som hon egentligen inte skulle våga erkänna högt, men nästintill omedvetet tog hon ett steg närmare honom när hon väl släckt elden som bitit sig fast i hennes mantel. Huden på hennes nu bara armar knottrade sig i den kalla luften men hon tycktes inte märka av det. Faktum var att det enda hon kunde tänka på just då var att hon var obeväpnad, och inte nog med det, vad som än användes för att attackera dem så var det inte vanliga män med vanligt stål. Det var bara tur att Sera och Yazfein var där, eller var det tur? Kanske var det ett väl uttänkt drag, eller så hade hon helt enkelt hamnat på fel plats vid fel tidpunkt, men oavsett vilket så kände hon sig likväl blottad och sårbar på ett vis hon inte gjort förut.

När Sera stövlade iväg åt hållet som skriket kommit ifrån efter att Yazfein låtit sin magi riktas ditåt så skakade hon snabbt av sig känslan.

”Bäst vi följer efter…” Mumlade hon sammanbitet med en kort, menande blick åt Yazfein. Det var inte så här hon hade tänkt att deras kväll skulle sluta nu när de äntligen fått lite tid ifred, men inget blev riktigt som man tänkt sig, särskilt inte i dessa för henne främmande länder.

Hon nådde fram till Sera och den döde mannen några sekunder efter att den Iselemska prinsessan plockat upp det halvt uppbrända brevet. Hennes blick drogs direkt till den döde, konstaterade att han i varje fall inte var Kaldrlänning, innan hon snabbt såg sig om på gatan där de stod. Han hade inte varit ensam, men det syntes inga spår av hans kamrater.

”Jaha… Det var flyktigt, och tämligen meningslöst…” Sade hon bistert och lade armarna i kors över bröstet. Den svedda handen gjorde ont, men hon hade upplevt värre, mycket värre.

”Var det någon av dina bekanta, Sera?” Tillade hon med torr sarkasm.

Yazfein

Han hade lugnt gått fram bakom Maeve och Sera för att hinna ta en snabb titt på mannen som låg på marken, det vita skummet runt munnen ledde honom till två olika gift som verkade så fort. Svartstjärna och Midnattstårar, det fanns andra som kunde ge samma effekt men inte så snabbt. Sen kom nästa irritationsmoment, Athals översteprästinna… Yazfein såg de båda riddarna och visste han var i ett ännu värre läge nu än tidigare. En sista titt på mannen för att se var hans magiska pil träffat, vilket var i mannens höger axel så vände han sig mot översteprästinna och dennes vakter. Han bugade lätt och gjorde en överdrivet svepande rörelse med armen som fick hans mantel att fladdra.
“Oh Athlas representant jag har blott beskyddat mig själv från vad jag anser vara ett planerat försök på våra liv. Jag erkänner mig skyldig till att ha skadat mannen men han verkar ha avslutat sitt eget liv på något annat sätt.”

Yazfein står rätt nära Maeve, lutar sig lite närmare henne och tar hennes oskadade hand i sin medan han nu betraktar de de andra fyra som nu befann sig på platsen. En bra kväll där han skulle kunnat få njuta en lugn kväll med kvinnan han älskade och inte bry sig om något annat i denna värld hade just nu blivit en väldigt komplicerad situation. Men ändå fann han det ganska roande hur det utvecklats så långt. Det kunde bli intressant att se var de andra inblandade ville ta detta, själv var han nöjd som det var men ville inget ont mot någon av dem just nu. Ömt kramar han Maeves hand  som han håller i sin medan han betraktar de andra. Hans blick stannar lite extra vid riddarna, studerar dem noga iaktar deras rörelser, bedömer deras sinnen och har inte helt släppt sin magi utan håller den runt sig utifall den skulle behövas.

Hon tog emot brevet som Sera räckte henne och kunde, till skillnad från sin barndomsvän, också läsa det. Det var förstås oerhört svårt att förstå något alls av brevet i sin helhet eftersom det var till större delen uppeldat, men hennes namn var uppenbart skrivet där, samt en del av en underskrift, en som hon kände igen alldeles för väl. Hade det inte varit för att Yazfein helt plötsligt dykt upp intill henne och tog hennes hand i sin så hade hon antagligen blivit fly förbannat rasande, men hans närvaro lugnade hennes hetsiga temperament och allt hon gjorde var att hårt knöla ihop brevet i sin svedda hand så att knogarna vitnade. Och så dök det upp fler spekulanter.

Hennes käke spändes märkbart när hon bet ihop tänderna och kanske omedvetet blev hennes grepp om Yazfeins hand lite hårdare. Han verkade känna denna vitklädda kvinna, och att döma av hennes klädsel och hennes ord så var hon någon form av religiös person. Hon fnös ljudligt åt allt prat om Athal och Sharah, men sade inget om det. Det var ingen idé att ge sig in i en religiös diskussion, särskilt inte när hon redan visste hur fel både Sera och denna vitklädda kvinna hade.

”Varför skulle vi behöva bevisa något för en storsnorkare som den där?” Sade hon till Sera på kaldrländska. Vad hon visste så hade inte denna präst, eller vad hon nu var, någon rätt att döma vare sig henne, Sera eller Yazfein, men så var hon ju heller inte så insatt i de religiösa sederna i Karm. Kung Sandor hade i varje fall inte nämnt något om det för henne.

”En misslyckad mördare behöver knappast någon upprättelse”, tillade hon, denna gång på det allmänna språket och med blicken vänd mot den vitklädda prästinnan. ”Vill du bidra till situationen så kan dina män städa undan skräpet, annars sköter nog hundarna om det”, muttrade hon bistert, hennes hand fortfarande hårt sluten om det hopskrynklade pappret.

Hon hinner få en skymt av det där pergamentet men lägger ingen större vikt vid det utan låter blicken glida över dem som står framför henne. Hennes blick är fast och respektingivande. De båda riddarna säger inget, det var inte deras plats att göra det men de står intill översteprästinnan med sina händer på hjalten och kanske mest håller de mörkeralvsmagikern under uppsikt. Hon kan känna hans magi som en vibration runt sig och blicken är forskande när hon ser på honom medan hon tar emot hans överdrivna bugning och hans ord. En hastig blick mot den döde mannen på marken, granskar pilen i hans axel. Hon gör en gest mot den yngre av riddarna ” Se till att få hit stadsvakten, se till så att pilen hamnar i ert förvar ” riddaren tar ett steg fram, bugar sig för den vitklädda kvinnan innan han rör sig fram mot den döde mannen och utan tvekan sätter foten mot hans axel och rar ur pilen och med den i handen fortsätter han ned i gränden för att hämta stadsvakten vars arbete det var att städa upp och hålla ordning på gatorna i staden.

Överteprstinnans blick följer riddaren kort innan hon vänder sig mot Maeve vid hennes ord ” Maeve Ulfhedna, du må vara allierad med Karm men jag råder dig att hålla tonen en aning mer civiliserad, mitt tålamod är tämligen kort. ” Mer säger hon inte innan hon vänder blicken mot Sera, tar in hennes ansikte innan hon möter hennes blick. ” Man bör vara försiktig med nya bekantskaper. Speciellt med magiker som Mäster Yazfein här. ” Säger hon lugnt och sveper blicken över mörkeralven vars magi fortfarande dallrar i luften. Trots det där mörka så möter hon Seras blick med ett fast lugn” Jag bryr mig egentligen inte om mannen, eller hur ni tre är inblandade. Och nej, du känner inte mig men jag har en hälsning från din mor. ”Medan hon talar har hennes hand glidit ned i den vita sammetspåse hon bär vid bältet kring midjan, får upp dess band och känner halsbandet som Seras mor bett henne att ge till Sera” Jag behöver också tala med dig mellan fyra ögon. Det är viktig och vi kommer ha samtalet oavsett om du vill eller inte. Får jag föreslå ett stop vin på värdshuset? ”Hon väntar medvetet med att visa henne halsbandet, håller det mellan sina fingrar, kan känna magin som pulserar i den vita stenen medan blicken hålls vid Sera. Hon skulle inte ha någon chans mot någon av dem  om de valde att använda sin magi mot dem. Hon vet det och kanske hade hon lagt orden lite fel men.. rösten var allvarlig och tonen visade på att det hon behövde tala med Sera om inte kunde vänta. Kung Sandor skulle ge sig av snart.. kriget skulle börja och snart skulle världen stå i brand. Hon hade inte tiden på sin sida, hon måste agera. ” Jag ber dig.. ” Lägger hon till, kanske en aning mildare i rösten medan hon låter halsbandet lämna sammetspåsen och den vita stenen träffas av det milda skenet från facklan på väggen en bit bort från dem” En gåva från din mor Sera och jag hoppas att du kan ta det som ett tecken på att jag inte vill dig illa. ”

”Uppenbart vet ni inte vad som menas med att tala mellan fyra ögon. Jag kan inte hindra er från att gå värdshuset men jag hoppas att det finns andra lediga bord än det som jag och Sera väljer” Hon låter blicken glida över Yazfein och sedan över Maeve, mer och mer säker på att Yazfein och Maeve var mer än bara vänner och kanske var det något hon borde informera vidare till kungen i Kaldrland. Undrade i sitt stilla sinne vad den mannen skulle anse om att hans dotter förälskat sig i en mörkeralv när han förmodligen önskade ha alla sina barn bortgifta för att skapa starka allierade nu när landet var så utsatt. Hon noterar det i minnet att ordna så fort hon fick chansen till det. Låter blicken fästas på Yazfein igen, hård och inte alls road” Spion säger du, vad för spion talar om i förväg att den tänker spionera? ”Hon skakar på huvudet en aning, road men hon visar det inte, hade inte tid med trams.” Kanske borde du stanna här och invänta stadsvakten i stället ” Säger hon menande innan i stället ser på Seras utsträckta hand, den som så gärna vill ha smycket men hon håller kvar det och söker Seras blick. ” Jag behåller halsbandet tills det att vi samtalat du och jag. ” Säger hon, som om hon ville ha någon form av hållhake på kvinnan, kände dennes misstro och hur hon tycktes vända taggarna utåt. Araniel hade inte all världens tålamod i sin hand och det här var så viktigt att hon inte hade tid med en massa dumheter. Att hon i deras ögon förolämpat dem är inget hon bryr sig om för stunden, hon behövde inte deras stöd eller att de skulle älska henne och där var det nog redan kört för Yazfeins skull. De skulle förmodligen aldrig bli allierade.

Utan fler ord vänder hon sig om och riddaren som är kvar sluter upp strax bakom henne och så leder hon vägen tillbaka till värdshuset som hon kom ifrån. Ber riddaren ordna med öl och vin till dem och rör sig själv tillbaka till bordet i den inre delen av rummet som var en aning mer avskiljt än de andra borden. Under vägen är det tydligt att hon funderat och hon vänder sig om innan hon kommer alltför långt bort från Maeve och Yazfein. ” Jag antar att ni oavsett kommer få höra allt, antingen via snokande spioner eller av Sera själv så ni kan lika gärna göra oss sällskap. Men jag vill påminna er om att det som sägs här inte får föras vidare till någon annan. Har jag ert ord på det? ” Hon ger dem båda varsin frågande skarp blick innan hon sätter sig ned, fångar upp sitt eget vinglas i handen, det hon redan påbörjat dricka ur innan tumultet utanför stört henne, tar en klunk medan hon låter dem som önskade av sällskapet att slå sig ned. ”Jag är Araniél, Athals utvalda översteprästinna vid templet i Hannadon. ”Säger hon lugnt och lägger halsbandet som skulle ges till Sera senare på bordet framför henne, en hand vilar lätt på det.” Jag skulle tro att ingen av er missat att vi är i krig mot en demon? ” börjar hon medan hon funderar på hur hon ska fortsätta det här.

Hon noterar Yazfeins förvandling men säger inget om den. Kunde på sätt och vis förstå varför han ville dölja sitt rätta jag och i det här sammanhanget var det mer än tacksamt att han gjorde det. Vinet kommer in och hon tar emot karaffen som Sera med vis högdragenhet skjuter över bordet till henne. Betedde sig som om de vore fiender när det i själva verket var tvärt om. En kronprinsessa med starka magiska förmågor som, kändes det som, trodde sig vara så mycket mer än alla andra och det var en framtoning hon inte skulle vinna på i längden. Men det var inte hennes plats att tillrättavisa någon, hade inte tid med det heller och hon häller upp vin i sin egen bägare utan att ge en min av vad hon tänker.

Hon håller fortfarande handen över halsbandet medan hon studerar Sera, ett litet leende krusas över hennes läppar som hastigast men försvinner snart igen” Nej, det är du inte och det har jag heller inte påstått. Får jag ge dig ett gott råd Sera? ”Hon väntar inte på svar, fortsätter lugnt” Den där barska tonen du har gentemot mig kommer inte att vara till din fördel.. jag är inte din fiende. ” Hon söker Seras blick, lik sin mor var hon helt klart. Leendet mottas med en kort nick innan hon fortsätter och blicken är allvarlig. Maeves kommentar går henne inte förbi men hon svarar inte på den, inte på en gång. De andra två var där på hennes nåder och kanske borde hon sända i väg dem men hon låter dem bli kvar” Ja ” Svarar hon Sera” Men det är inte enbart Karm som är inblandat i det kriget. Om Karm misslyckas.. vem ska ta upp kampen? För du tror väl inte på allvar att Ayperos kommer lämna resten av världen i fred? ” Hon ger Sera en granskande och frågande blick innan hon höjer vinbägre, tar en klunk innan hon fortsätter” Men det finns hopp om att störta denne demon, rädda världen. Det första vi måste göra är att stå enade och det.. det är en svårare uppgift än något annat vi ställts inför. Men det finns också någon med en magi så stark att denne någon kan förgöra Ayperos. ” vid dessa ord ser hon rakt på Sera” Jag har sett vad som är världens öde om Karm förlorar striden. Jag har sett vad som väntar om världen inte enas mot hotet som berör alla.. jag har sett och det enda som fanns att se var blod, död och aska… inget mer. En värld där vi blir slavar under Ayperos envälde. Förstår du allvaret i det jag säger?”