Nesta

Nesta drog i tunikan hon hade fått, den kändes allt för kort, och hon var en “kjol-person” – hon visste inte om byxorna hon fått fick henne att känna sig naken eller instängd.

Tiden i tältet hade gått långsamt, hon hade aldrig kunnat föreställa sig att alverna skulle vara så… psykologiska i sin tortyr. De hade lämnats där, uppklädda, väl omhändertagna men helt ovissa om sitt öde, ignorerade. Hon hade börjat underhålla tanken på att hon kanske ändå inte skulle dö här – samtidigt fanns det inte ett ben i henne som sa att hon skulle kunna fly.

De första nätterna i skogen hade varit mardrömslika, varje nytt ljud hade slagit igång hennes puls och hon föreställde sig alla möjliga fruktansvärda scenarion. Den fjärde dagen hade hon dock börjat vänja sig vid ljuden i lägret utanför och när skramlet av frukosttillredningen började kändes det nästan som en lättnad, en trygghet; utmattad av sömnbrist föll hon tillslut i sömn och vaknade fram mot eftermiddagen.

Hennes härskarinna, Saskia, hade legat i tältet med henne. Trots att hon inte hade några läkekunskaper och alverna tog hand om henne, försökte Nesta sköta henne så gott hon kunde – rättade till håret, slätade ut kläderna, lade över en filt, pratade med henne. Mest pratade hon om sin familj, sina tre yngre systrar och deras upptåg och egenheter.

Hon lyssnade också till pratet utanför tältet, orden förstod hon inte, men även om prosodin var annorlunda lät sorlet ungefär som hemma på gatorna i Iserion. Hon visste inte exakt vad hon hade föreställt sig, kanske mer rovdjurslika ljud – morranden och väsanden? Nu, här, i det grönfiltrerade dagsljuset som letade sig in i tältets springor, verkade det helt befängt!

Hon stannade upp i tanken och lyssnade till den där fågelsången som ekade mellan träden igen, hon hade aldrig hört sådan sång i staden. När tältduken öppnades ryckte hon till och tittade storögt på Felaern, men när hon kände igen honom smalnade ögonen snabbt – hon hade kanske börjat vänja sig något vid sin situation, men det betydde inte att hon behövde gilla det och den här alven hade varit särskilt… irriterande…

Nesta reste sig värdigt, tänkte inte låta det synas hur obekväm hon var i kläderna. Den vita huvudduken hade hon behållt, det måste se dumt ut i kombination med den gröna smidiga dräkten hon nu bar, men en trots hade börjat växa i henne och de skulle inte få tillfredsställelsen att få henne att göra sig av med en så stor del av hennes identitet.

Hon stod tyst som i givakt och väntade på att alven skulle gå så att hon kunde följa honom. Höll inne en potentiellt farlig impuls att säga något syrligt till svar.

Nesta

Nesta klev på stela ben ut ur tältet vid alvens anmodan, men glömde snabbt sina obekväma känslor inför sin nya dräkt, ja hela situationen. Naturen och ljuset slog emot henne med oväntad kraft, som en frisk fläkt efter en lång dag i tvätteriets ångor. Hon stannade till och blundade, drog ett djupt andetag – det luktade liksom… grönt. Nesta log.

Hon öppnade ögonen igen, mötte den outgrundliga blicken hos en arbetande alv och hon blev åter medveten om sin situation – snabbt sänkte hon blicken, om hon nyss hade känt sig trotsig kände hon sig nu plötsligt naken bland detta främmande folk.

Hon travade snabbt efter sin fångvaktare. Vid hans nästa ord ryckte hon till lite, hade inte väntat sig mycket mer av en konversation än hans korta fråga. Hon tittade upp på honom och mötte hans blick med höjda ögonbryn.
– Eh, visst… En kort eftertänksam tystnad medan de rörde sig framåt; det gick upp för henne att alven hade visat empati.
– Tack… Det kändes fel att tacka någon som höll henne fången, men hon kände genuin tacksamhet över att inte behöva hålla den raska takt som de vana alverna kunde hålla.

Nesta gick inte länge med sina motstridiga känslor innan hon fick höra den där fågelns sång eka mellan stammarna igen.
– Åh! Vad heter den där fågeln? Slank det plötsligt ur henne, innan hon han stoppa sig.

Nesta

Nesta följde alven med blicken, hon skulle kunna springa nu… Insikten kom som ett ämbar kallt vatten som hällts över henne, det var som att hela hennes bröst frusit till is. Så sjöng fågeln igen och väckte henne åter till liv, verkligheten krävde hennes fulla underkastelse: hon skulle inte hinna mer än några meter. Ögonblicket hade bara varat någon sekund – hon tassade eftergivet efter alven, hukad tog hon några försiktiga kliv och hamnade bredvid honom så att hon kunde se vart han pekade. När hon såg fågeln var det som att den där kalla känslan i hennes bröst helt blåste bort. Fågelns namn svävade runt i hennes huvud som en fjäder och kom ut över hennes läppar som en prövande viskning i eko till alvens.

– Lomelinde.

Fågeln flög skrämt in i buskagen. Åter blev det tydligt för henne hur malplacerad hon var på denna plats. Här var vackert, här var fridfullt, här var hon ett klumpigt troll, ett monster… Hon reste sig tvärt vid insikten om ironin i tankarna hon hade. Hemma i tvätteriet och köket, med väggar av sten, ekade historierna om de monstruösa alverna – här var hon monstret.

Nesta gick resolut åt det håll de först varit påväg.

– Ska vi gå eller?

Hennes röst var tjock av hemlängtan, ensamhet, skam… Passade hon sig inte nu skulle tårarna komma.

De gick i tystnad en lång stund. Nesta hamnade snabbt bakom alven, om än inte på efterkälken. Hon gick där han gick vilket gjorde att hon inte behövde tänka så mycket på sina steg. Istället kunde hon inte släppa tankarna på sitt hem, Iserion. Vad hade de gjort där om de tagit en alv tillfånga på detta vis? Skulle hon vara helt ärlig mot sig själv kunde hon nog gissa alla tänkbara grymheter en alv skulle kunna tänkas råka ut för i hennes hemstad. Med de tankarna flöt den där hemska tanken upp till ytan, den där frågan hon tryckt djupt ner för att inte gå under av fasa, frågan hon egentligen inte ville veta svaret på…

Hennes röst var fortfarande tjock, men låg.

– Vad ska ni göra med mig?

Hon stirrade ner i marken, för nu låg tårarna och bara väntade på att rinna ner längs hennes runda kinder, hon var monstret och hon skämdes inför denna stoiska varelse.
Ordet “gäst” hade hon fnyst åt för bara ett dygn sedan, men faktum var att alverna inte hade varit något annat än just gästvänliga mot sina fångar – lite fåordiga och kalla, men vem hade inte varit det i denna situation? Faktum var att ännu hade hon inte sett tillstymmelse till de monster från sagorna hon vuxit upp med – utom förstås…
Hon såg kuskens döda blick för sig igen och hon snyftande plötsligt till ljudligt när skräcken hon kände där på fältet steg i henne. Hon var så förvirrad, hon hade inget som helst grepp om sin situation – hur hade hon hamnat här? Det verkade som att hon hamnat mitt i en diplomatisk röra som gick långt ovanför hennes huvud. Men enda vägen framåt var framåt så hon nickade bara tyst, svalde hårt och tog ett steg för att signalera att hon var redo att gå vidare.

– Jag… jag vet kna-happt själv… Snyftande hon. Hon vände de tårfyllda stora bruna ögonen upp mot skyn som hon nätt och jämnt kunde skymta genom det täta lövverket. – Skaparen må-måste testa mig! Ännu en skälvande snyftning. – Jag hade precis fått jobbet i köket och, och, jag vet inte, någon måste väl skala furstinnans po-potatis, de sa bara att jag skulle åka med till jag vet inte vart… Och nu, nu…

Orden porlade nu ur henne, hennes röst var lik en bäck om våren – rann och kluckade mellan träden. Hon visste inte om hon famlade efter ett halmstrå av tröst eller om det var någon slags bekännelse som nu svämmade över. Alven skulle nog ångra att han frågat, men hon kunde inte stoppa sig, orden kom lika snabbt som tanken – om inte snabbare.

– Ja, Skaparen måste vilja lära mig en-en läxa i ö-hödmjukhet! Åh! Jag har haft så grym-m-ma tankar om dig – er, er alver menar jag! Men farbror Gert är död! Hans ögon! Sa hon med en viss ton av fasa. – Men du har bara varit snäll mot miiiiig… Det sista ordet övergick i full gråt och hennes små händer täckte snabbt hennes ansikte.

Världen var varken svart eller vit, eller ens grå – den hade alla möjliga färger som gick in i varandra och hon hade inte blicken att förstå den stora bilden. Hon kände en vass skam skära i hennes bröst – var detta ödmjukhet? Gå och grina för att hon plötsligt förstod hur stor världen var? Alven verkade vara långt mycket närmare denna världs storhet än vad hon någonsin kunde vara, hur måste hon se ut i hans ögon? Hon drog ett skälvande andetag och höll andan för att trycka tillbaka hulkningarna, torkade snabbt ögonen med insidan av sin hand. – Förlåt… Jag… Jag har aldrig varit så långt hemifrån förut. Sa hon lågt och någonstans förstod hon den dubbla bemärkelsen i de orden – hon var långt ifrån sin familj, men också långt ifrån den lilla begränsade värld hon hittills känt till.

Hennes lilla gestalt var sannerligen snudd på patetisk, den alviska dräkten i skarp kontrast med den lysande vita hättan på hennes lilla huvud, de hängande skälvande axlarna, de rödgråtna ögonen – men hon gick fortfarande.

Nesta hade stannat när alven verkade stanna. Han verkade faktiskt lyssna och försöka förstå henne, hon hade inte reflekterat över att hon kanske var lika främmande för honom som han och hans värld var för henne. Ännu en dimension av läxan i ödmjukhet. Hon stod handfallen i sin skam över det tårfyllda utbrottet.

När han klev närmare var det något i henne som instinktivt ryggade tillbaka lite, men kroppen förmådde inte röra sig – kanske förstod den något som inte hennes medvetande greppande, kanske var det värmen av en annan kropp i denna absoluta ensamhet hon upplevde. När han lade sin panna mot hennes och hans blick mötte hennes höll hon först andan, så förundrad av hans intensiva ögon så nära, sedan var det som att all luft långsamt svävade ur henne i en lång mjuk utandning. Hade hon betett sig såhär hysteriskt hemma hade hon fått en örfil och en uppmaning om att skärpa sig. Hon tillät sig att kort blinka bort tanken på hemmet och det var som att hennes oroliga skakade själ långsamt stillades och landade där i skogen. Att höra honom eka Skaparens namn på denna plats gav henne en känsla av Hans gudomliga närvaro där mellan träden. Hemma i Iserion hade man fått det till att detta var en gudsförgäten plats, men Nesta fick en smygande känsla av att Skaparen var mer närvarande här än i någon kyrka. Hon hade knappt rört en muskel sedan han klivit fram emot henne. En känsla av att vilja omfamna alven kom över henne, men så klev han tillbaka och hon sänkte skamset blicken samtidigt som hans.

Men så log hon vagt… – Farbror Gert var inte… Det är bara något vi kallar en äldre man – han var inte egentligen min fars bror. Hon tystnade och sökte hans blick. – Men han var en god man… Och du har rätt: han är hos Skaparen nu, det är allt vi kan önska och sträva efter i detta liv.

Det kändes fint med denna gemensamma entitet som trots deras olikheter band dem samman. En ram för kaoset hon erfor.

Men om bilden av alverna som gudlösa monster nu inte stämde… Varför…

– Varför attackerade ni oss? Jag må vara okunnig när det kommer till politik och krig, men så mycket förstod jag att vi var där på diplomatisk grund. Varför är Farbror Gert död?

Hon överrumplades mer och mer av alvens uppenbara förändring i uppsyn, det var som om hon började se de små nyanserna i hans uttryck. Hennes första intryck, som också bestått länge under den tid de spenderat tillsammans, var det av en ytterst behärskad och näst intill likgiltig individ. Nu trodde hon sig se mer. När han började gå föll hon in bredvid honom och ett talesätt som hennes far en gång gjort narr av dök upp i hennes huvud:

“Gå inte före mig, kanske följer jag inte efter. Gå inte bakom mig, kanske visar jag dig inte vägen. Gå vid min sida och var min vän.”

Hon lyssnade uppmärksamt på alven, det var inte allt för svårt att tyda det han ville ha sagt. Hennes blick föll ömsom på marken framför henne och ömsom på honom. Trots att hon förstod det han ville säga, var det svårt att ta in. Hon hade ingen formell utbildning och inom hennes stånd var den styrande klassens förehavanden och orsaker mindre viktiga, det viktiga var att hålla huvudet sänkt för överheten, försöka hålla sig ur trubbel – och att alver var lägre stående varelser som förtjänade att utrotas. Ur hennes nuvarande synvinkel tedde sig motsatsen snarare vara den riktiga.

Hon hade väl till viss del förstått att hennes folk var ett krigiskt folk, det tycktes vara en del var Iserions kultur och hittills hade det bara varit tingens ordning. Men att höra att att Iserion var aggressorn och sökte besittning av land som de inte verkade ha rätt till, det var omskakande och hon visste inte vad hon skulle känna. Och tortyr! För bara några dygn sedan hade hon föreställt sig den tortyr som väntade henne för alvernas händer. Den rödhåriga alven hade hon nog sett i lägret, hennes blick hade verkligen skrämt Nesta. Men tortyren verkade inte komma, tydligen var dock hennes eget folk inte främmande för den.

Nesta vände och vred hans ord i sitt sinne, försökte förstå allt ur en synvinkel motsatt den hon själv haft – vilket inte var lätt.

Så Nela’thaënas var själva skogen. Att en skog är levande är ju inget konstigt, den är ju full av liv, men på något sätt förstod Nesta att det var något överordnat träd och fåglar som han syftade på – även om hon inte helt greppade det verkliga djupet i det. Hon lös upp.

– Det är DET jag känner här! Jag känner det! Hon vände ansiktet mot solen som nätt och jämnt silades genom det täta lövverket. De sista tårarna hade torkat och lämnat små knappt skönjbara saltfläckar på hennes runda kinder. Hon vände sig leende mot honom. – Jag KÄNNER att skogen lever! Det är som att Skaparen finns överallt här! Leendet bleknade dock snabbt då hon påminde sig själv om allvaret i situationen. Hon gick tyst i några ögonblick, försjunken i tankar.

– Men vill de ha skogen bara för att förstöra den?! Hon kunde inte riktigt greppa hur det kunde vara möjligt att vilja förstöra denna levande plats. Hur kunde det vara Skaparens vilja? Hon märkte inte hur frågan om farbror Gert gled undan i hennes medvetande och lämnade plats åt andra frågor. Var det detta som var furstinnans uppdrag? Att förhandla till sig delar av skogen bara för att förstöra den?

Hättan började bli varm och hon kände sig instängd. Utan vidare reflektion började hon ta av den, som efter en lång dag i köket. Hon ruffsade sig tillslut i det mörkbruna håret så att de vågiga längderna föll ner över hennes rygg.

• This reply was modified 3 år, 5 månader sedan by Fuchsia.

Hon hade inte insett att hon tänkt högt och rodnade tydligt när han log åt talesättet hon tänkt på. Hon log själv nervöst, men mer åt marken än åt honom. Det var fint att kunna le och att mötas av ett leende efter de skrämmande dygn hon haft. I hennes vildaste fantasi hade hon aldrig ens kunnat föreställa sig att alver log, inte vänligt, inte så här.

När han förklarade om Erethil såg hon på honom igen med de djupbruna ögonen, uppenbart hänfört och utan att vända bort blicken annat än för att akta sina steg. Det kändes som att hon fick ta del av en stor hemlighet – trots att det på honom verkade som att alverna försökt få folk, hennes folk, att förstå den i generationer.
När hon tyckte sig se glimten av hopp i hans ögon ville hon också så gärna känna det. Hon fick nästan lite dåligt samvete när han pratade om att andra kanske också kunde se det hon såg – hade hon tänt det där hoppet hos honom och fanns det verkligen hopp? Om hennes folk i generationer hade velat ha skogen för att förstöra den – hur skulle de kunna se det hon nu såg? Som om hon följde sin egen tanke såg hon sig om i skogen igen, såg mer och mer för varje steg hon tog: en fågel, en fjäril, en myra som kröp på en stam. På något sätt förstod hon att bara det faktum att hon gjort (och fortfarande gjorde) denna resa på så kort tid inte var mindre än ett mirakel. Men om ett mirakel kunde ske, så varför inte fler?
– Kanske… Sa hon bara och log.

När han nämnde hennes hätta blev hon plötsligt självmedveten och lade instinktivt handen över håret som för att dölja det, men insåg snabbt hur fånigt det var och drog istället handen genom håret som om ingenting.
– Åh, tradition mest antar jag, men den håller också undan håret när jag arbetar, värmer och svalkar… Hon drog upp alla argument hennes mor hade dragit när hon var mindre och hättan irriterade. Trots att den var så stor del av hennes identitet kunde hon inte komma på någon anledning som inte bar på hennes mors förmaningar. Det var ganska skönt att slippa dem… Hennes samvete stack till i henne. Hade hon svikit sitt hem och sin familj nu? Hade alven någon familj? Hon tvekade först att fråga, men nyfikenheten tog över. – Har du någon familj, Felaern? Hon hade gått och tänkt på uttalet av hans namn en stund och var ganska säker på att hon fick till det.

Nesta lyssnade nyfiket när han började förklara och följde honom med blicken när han satte sig. Ungefär samtidigt som han visade henne att sitta förstod hon att hon hade hamnat i en värld som hon inte skulle kunna släppa, inte ens för sitt hem och sin familj. Det var en känsla av två världar som slet i henne, men denna drog starkare av anledningar hon inte kände för att att utforska nu. Hon ville bara vara här, höra mer och hon satte sig bredvid honom.

Först när hon satte sig kände hon hur trött hon var och hon sträckte på ryggen och axlarna, även om det kanske inte just var kroppen som var tröttast. Hon tog tacksamt emot vattnet men drack försiktigt, hon var inte en girig gäst. Hon gav tillbaka säcken och såg förväntansfullt på honom, nu helt öppen för allt det nya som sköljde över och genom henne.

När han talade föreställde hon sig en by vid den stora sjön som hon kände till namnet, hon föreställde sig folk som rörde sig där, hur Felaern rörde sig där. Hon log och nickade förstående. Men när hon försökte föreställa sig ett samhälle utan den tvåsamhet hon kände från sin kulturs förhållanden och äktenskap blev det svårare. Till och med djur behövde ju vara två för att… skapa efterkommande. Hon skruvade på sig vid tanken – hon kände sig dum, ville förstå, men hur skulle hon formulera en sådan fråga? Hon noterade hur han talade om högalver och människor som lika i den meningen, försökte utröna svar där, men hon såg inte kopplingen. Hon hade hört fragment av gamla legender om alvernas härkomst, som spökhistorier, något om änglar? En mer kritisk ådra i henne sade henne att svaret inte fanns där heller. Hon var tyst en stund och såg nu tydligt betänksam ut med rynkade ögonbryn. – Men… Du måste väl ha föräldrar? Frågade hon till slut, obekymrad över om hon lät dum. – Syskon? Hon log frågande med huvudet lätt på sned, en mörk hårslinga föll ner och skuggade ena sidan av hennes ansikte, hon lät den hänga.

En såg en bild av hennes egna yngre systrar, i samma vita hättor som hon nyss burit. Hon reflekterade kort över om hennes egen familj visste att hon blivit tillfångatagen, men de visste nog inte ens att hon blivit ivägskickad – de skulle väl märka när löningen hon skulle sända dem uteblev. En ovälkommen bitter känsla kom över henne och hon var tvungen att skåda ut i skogen igen medan hon lyssnade vidare.

När han skrattade ryckte hon nästan till och hon såg åter upp. När hon såg på honom då var det som att hela skogen lystes upp och hon brast själv ut i ett uppsluppet porlande skratt när han förklarade. Ja, naturligtvis, klart han hade föräldrar! Hon kände sig roat skamsen när hon förstod att hon hade exotifierat alvena till den grad att hon knappt kunde föreställa sig att de också styrdes av naturens lagar, precis som allt annat. Men skamsenheten blandades också med en smygande blygsel inför honom nu – han var… vacker! Stirrade hon? Hon slog ner blicken och log stort men förläget när skrattet klingat av.

– Nej, förlåt mig! Jag… tänkte inte. Hon skakade roat på huvudet och viftade lite med handen i luften som för att vifta bort den dumma frågan.

När han frågade om hennes familj blev hon stilla, hon tog ett djupt andetag som för att samla styrka från skogen omkring dem. Hon ångrade lite att hon frågat honom, visste inte om hon var beredd att svara på den oundvikliga motfrågan. Hon log när hon såg på honom igen, men glädjen var liksom avmattad, nådde inte ögonen.

– Jag bor i Iserion med min mor och min far och mina tre små systrar. Det är… Så annorlunda mot denna plats! Det är mörkt och trångt… Mina föräldrar valde varandra – av praktiska skäl. Hon visste inte varför detta faktum plötsligt var viktigt, men det var som att hon såg allt med andra ögon nu.

Så sken hon upp igen. – Mina systrar skulle älska skogen! De är tolv, tio och fem år. Hon skrattade till. – De skulle älska att smyga runt och klättra i träden… Hon lade handen på stammen och såg upp mot trädet vars rot de satt på – som att hon själv kunde se tjusningen med att klättra upp för det, trots att det var stort som en jätte. – Jag saknar dem…