Nesta log vemodigt och nickade. Jo, han förstod lika väl som hon att en fredlig samexistens deras folk emellan var en vision av en mycket avlägsen framtid – om en sådan framtid ens fanns. Vilken fruktansvärt hjärtskärande tanke! Hon reste sig med ett milt leende och följde honom tyst medan hon fortsatte sin tankegång.

Hur lång tid kunde ha gått på denna dag, hur långt hade de vandrat? I hennes sinne hade hon vandrat ända från den där trånga gränden i Iserion och hit, i en halv livstid. Hon hade börjat resan full av avsky, eller mest fruktan om hon skulle vara ärlig – de känslorna verkade ligga nära varandra, i ett mörker. Och nu, här, hade hon plötsligt nått ett ljus – hur kom det sig? Fungerade tiden annorlunda här? Hon log snett åt den dumma tanken. Var det det hon var – dum? Var det något hon inte såg här?
En iskyla lade sig plötsligt i maggropen. Tänk om allt detta bara var ett bländverk, för att göra henne mer sympatisk för alvernas sak. Ett mörker smög sakta in över hennes sinne igen, hjärtat började slå snabbare för varje steg hon tog bakom honom. Nej! Hon ville inte tillbaka till det mörkret igen!
Precis när hon trodde att rädslan och mörkret skulle ta ifrån henne allt det vackra hon känt på denna plats hörde hon den igen: Lómelindë… Det var som att Skaparens egen röst löste upp mörkret i hennes sinne. Hon log. Om allt detta var ett trick, ett spel, var det ett väldigt utstuderat sådant – för ingenting. Hon hade inget att erbjuda som fånge…

Nesta hann inte fullfölja tanken innan han ställde den där frågan. Hon stannade upp mitt i steget och såg med stora bruna ögon upp på honom, men sänkte fort blicken med skälvande hjärta. Narrades han? Ett test? Till vilket syfte? Hon fortsatte att gå, föll in bredvid honom som att inget hänt, gick tyst en lång stund.

Svaret borde väl vara självklart, klart hon ville hem! Om detta blott var ett tankeexperiment så skulle hon svara så – om hennes familj, hennes folk var där och hörde dem… Men något sade henne att detta inte var lek med tanken, han ville ha ett ärligt svar och det svaret kunde resultera i en annan väg framåt. Allt hon tänkt och känt ställdes på sin spets och det blev nu smärtsamt uppenbart för henne hur hon hade färdats denna dag, hur två världar slet i henne. Det smärtade, fysiskt, i hennes bröst.
Hur kunde han!? Vad menade han med att utsätta henne för detta? Tvinga henne att välja mellan sin familj och… ett paradis! En frustrerad ilska bubblade upp i henne och utan att hon märkte det hade hennes snabba steg givit henne ett litet försprång, hon gick snett framför honom.

Hon vände sig plötsligt om, så fort att hennes långa mörka hår nästan piskade i luften. Hon såg på honom med ögon som nu inte bara var mörka till färgen, men när hon mötte hans blick mjuknade de något. Hon tog ett djupt andetag.
– Vad menar du med det? Hennes röst var lugn men bestämd. – Menar du att du släpper mig fri att ensam finna min egen väg tillbaka? Hon såg skeptiskt på honom, de visste båda att hon aldrig skulle klara det. – Eller menar du att du själv tar mig tillbaka till Iserion – hur tror du det slutar för dig? Hon gjorde en kort paus och hennes blick hade mjuknat ytterligare något. – Och om jag… Om jag svarar att jag vill stanna här med di… Hon blinkade till när hon i ilskan höll på att säga något ogenomtänkt, men tog kvickt upp tråden igen. – Om jag svarar att jag vill stanna här i skogen, fortsätta denna väg framåt? Hon gjorde en gest med handen åt det håll de färdades. – Tar du mig till din överordnade då? Till den rödhåriga? Kommer hon att se mig som en gäst, på det sätt som du gjort… Hon tystnade och såg intensivt på honom.

Hon ville slå honom. Så gjorde man i gränden i Iserion när någon betedde sig på ett sätt som man inte gillade eller förstod, ja inte Nesta förstås.

Så det var en tankelek bara trots allt? Hon visste inte var hon skulle göra av sin förlägenhet. Här hade hon gått och inbillat sig att hon kanske började förstå alverna, honom – högmod tänkte hon; ännu en läxa.

Hon blundade och tog ett djupt andetag, sänkte axlarna. Hon hade aldrig slagit någon och skulle naturligtvis inte börja nu, men hon tänkte inte heller ta till sin vanliga flykt in i sig själv bakom röda kinder och tystnad eller tårar. Hon måste förstå allt detta nu, skogen, honom… Det var åter frustrerande uppenbart hur olika språk de talade – inte bara bokstavligt, även om det faktum att han inte talade sitt modersmål var en stor faktor. Om hon bara var tydligare, lyssnade bättre. Hon noterade för sig själv att det var detta hon ville – förstå. Hon kunde inte återvända.

Hon skakade på huvudet, log vemodigt och mötte hans blick igen, det hade bara gått ett ögonblick.

– Det är bara jag som är en dum människa igen. Svarade hon på vad hon tolkade som en ursäkt. Lade på minnet det han sagt om furstinnan, men kommenterade det inte. Så ställde hon sig brevid honom och gestikulerade med handen och en mild min som frågade om de skulle röra sig igen. Hon ville inte att resten av alverna skulle hinna ifatt dem, då skulle allt förändras.

– Vet du vad min mor hade gjort när jag var så upprörd och ledsen där borta? Hon talade betydligt långsammare och mildare nu, lugnare och kanske mer eftertänksamt. – Hon hade givit mig en örfil – slagit mig i ansiktet med handflatan. Nu behövde hon förtydliga, hon tänkte efter. – Hon hade gjort det för att hon inte vet något annat sätt att hantera någon som är ledsen. Så är det nog med människor, det vi inte förstår gör oss förvirrade och irrationella, tror jag. Hon såg på honom kort från sidan, nu mer milt leende. – Jag säger det här för att du ska förstå vad jag tänker och var jag kommer ifrån – om du vill? Hon skrattade till. – Jag kommer att prata mycket, för jag tänker mycket. Hon pausade betänksamt. – Jag kan nog inte återvända till mitt hem nu, jag är inte som min familj. Jag kan inte återvända nu när jag fått uppleva allt det här. Hon gjorde en gest ut mot skogen. – Jag vill förstå och veta mer! Och jag vet inte ens helt klart vart furstinnan skulle resa, så dit vill jag inte. Hennes leende förblev. – Om vi bortser från furstinnan och allt det där… Hon stannade plötsligt till i tanken och försökte formulera högt det som stoppat henne, hon såg frågande på honom.

– Varför undrade du? Varför undrade du vad jag vill göra? Och vad gör jag här om det bara är furstinnan den här Aenya vill ha? Har jag ett val? Det var en fråga hon velat formulera länge. – Jag förstår inte om jag är fånge eller gäst, om det ens är någon skillnad för er. För människor betyder ‘fånge’ att man inte har ett val, ‘gäst’ betyder att man kommit frivilligt och kan gå frivilligt. Jag upplever inte att jag kom hit frivilligt, men jag får gå eller stanna som jag vill? Hon såg oförstående på honom.

Hon tog ett skutt över roten han visade på, allt medan hon pratade. Det kändes som att hon blev lättare när hon pratade om sitt hem på detta sätt, med en utomstående – hon hade aldrig pratat så med någon förut. Hon började se och förstå saker som bara varit vardag tidigare.

Det var frustrerande svårt att läsa alven och hon började förstå att hon hade helt fel referensramar; mänskliga. Roat påminde hon sig själv om att hon hade svårt att inse när hon pratade för mycket även i människors sällskap. Han sa inget, men hon fick den där besvärande känslan av att bara höra sin egen röst – den ekade nästan mellan träden ibland och hon tyckte plötsligt att det förtog från allt det vackra. När han talade tyckte hon nästan att skogen blev vackrare, men så kanske det blev om en hade levt i skogen hela sitt liv, levt och andats skaparens verk.

Det där han sa om broar lät så vackert att hon fick en klump i halsen.

– Jag vet inte vad en piga som jag kan göra. Hon såg ner på marken och tog ett till lätt skutt över en rot och såg sedan upp på honom med allvarlig beslutsam blick. – Men om jag kan göra något, vad som helst, så vill jag hjälpa! Jag vill tro att fler kan se det jag ser!

Det var svårt för henne att föreställa sig. Hon hörde sin fars ord eka, ständigt detta prat om att alverna förtjänade vad de fick, att de skulle utrotas. Då hade det varit vardag, alla pratade så i hennes kvarter och hon hade inte ägnat det en tanke. Nu tänkte hon mycket på det.

Hon gick tyst länge efter det, drog mjukt handen genom högt gräs. Stannade till kort ibland, böjde sig ned och doftade på en blomma, kände på en luden frökapsel som hängde från en gren…

Ja, hon började se och förstå saker som bara varit vardag tidigare – och hon började fundera på om den där gränden i Iserion inte hade varit mer av ett fängelse än denna gröna skog full av luft och liv.

Prinsessan Selyanas ena spanare hade snappat upp spåret som de två gjorde i skogen och höll sig på vaksamt avstånd men hade följt dem ett tag redan, osäker på vad det var som han bevittnade. Kunde det vara vad de var efter eller enbart två personer som promenerade genom skogen? Han höll sig ju trots allt på sådant avstånd att han inte kunde höra vad som diskuterades men anledningen till att han inte lät dem promenera ovaktade var ju tack vare det läget alverna nu befann sig i, tack vare rebeller. Han var inte säker på vad som hände mellan dem båda men ju längre han vaktade dem ju mer växte misstankarna.

De betedde sig uppenbart suspekt och medan tiden gick så gjorde de inget för att skingra hans misstankar, kunde det verkligen vara så att han funnit en rebell? Spanarens namn var Arod och var en av de pålitligaste spanarna som Prinsessan Selyana kände till och även en man som var god med att leda de andra spanarna på rätt väg. Han var skicklig på att på bästa sätt dirigera om spanarnas vägar för att lämna så lite plats osökt som möjligt var. Han var effektiv helt klart och även den första spanaren som fått upp ett spår som detta. Kanske var det för att Arod inte var en ungalv, vem visste, men oavsett så var han bra på sitt jobb.

Han smälte in i omgivningen, klädd i samma gröna färg som löven ägde i skogen med det långa, bruna håret knutet bak på huvudet för att inte komma i vägen för hans arbete. Han höll i en vacker alv båge med en pil som vilade mot bågens sträng där han nästan helt ljudlöst följde efter den misstänkta alvförädaren. Smidigt tog han sig över fallna träd, stenar och dylikt på ett bekvämt men säkert avstånd utan att låta dem falla ur hans synfält för en sekund. Han var redo för det mesta och en utmärkt skytt så skulle han bli påkommen så skulle han inte tveka att skjuta. Han ville se vart de var på väg dock men hade ju redan fått upp en allmän information då de gått åt samma håll hela tiden, svårt att tro att slutmålet skulle skilja allt för mycket från den riktningen de gått åt.

Att Felaern verkade förvissad om att ansluta sig till de andra var ett godtagbart alternativ trots allt gjorde henne något mindre ängslig. Hon nickade samstämmigt med honom och vände sig med honom med en stärkande inandning av den friska svalnande luften.

Hon stannade när han stannade och såg frågande på honom. Förstod först inte vad han menade, men när han tog hennes hand och drog henne med följde hon bara, förvissad om att det var allvar.

Hennes ben hade hunnit bli trötta och trots att hon vant sig något vid att gå makligt i terrängen var hon inte någon alv. Men han lyckades bana en väg som var någorlunda till hennes fördel, även om hon stapplade och trampade snett då och då. Hade hon hunnit tänka hade hon varit tacksam för den alviska dräkten hon fått, hon skulle ha fallit efter bara några steg med de tunga kjolarna.

Medan de sprang gick det upp för henne vad han mimat. Hon höll ett fast tag i hans hand och fokuserade på att inte släppa, bara följa. Nesta kastade sig osmidigt över roten, fortfarande med ett låst grepp om hans hand, och in bakom trädet.

Hennes hjärta dunkade som en smeds hammare i hennes bröst, pulsen i hennes öron, hon var övertygad om att det måste höras vida omkring, kanske till och med deras förföljare. Men vem skulle förfölja dem här? Det kunde knappast vara människor. Var det något hon förstått vid det här laget var det att människor inte var smygare, eller?

Hennes skrämda förvirrade tankar flämtade i takt med hennes rivande andetag. Hon insåg snabbt att hon måste försöka ta sig tillbaka till det omedelbara nuet. Hon tryckte sin rygg mot den stora stammen och försökte se till att hon inte hade någon del av kroppen synlig från den vinkel hon förmodade att förföljaren hade – men hur skulle hon kunna veta det om hon varken såg eller hörde personen? Hon tryckte sig närmare Felaern, men aktade sig att inte vidröra honom när han drog sin båge och lade an.

Han hörde minsann alvens ord och fick kämpa för att inte fnysa till. En alv av Nela’thaënas skulle aldrig vara så fräck att ta en människa in i deras skogar vilket bara det fick Arods misstankar om vem alven egentligen var att lysa till liv. Ingen vettig människa skulle heller frivilligt ledas in i alvskogarna så vida de inte var tvingade till att göra just detta så det var all information som han behövde. Med blicken stadigt fäst på punkten där alven gömde sig så gav Arod ifrån sig en skarp vissling som sköt genom skogen runt omkring dem för att meddela att han hittat vad han sökte efter, kanske hade han turen att ordet skulle föras vidare till Prinsessan Selyana. En vissling långt bakom dem hördes för att sedan följas av en dov vissling långt bak i skogen. Bra han hade blivit hörd, ordet skulle nå prinsessan snart.

Han hade tänkt att vänta lite med att meddela sin trupp men då han blivit påkommen så var det bäst att få det gjort, inte bara för sin egna säkerhet men även truppernas, de var ju nära ett läger trots allt. Han kände sig äcklad över alvens förräderi och sa till sig själv att han inte skulle tveka vid första, bästa tillfälle att skjuta. Det var inte någon han ens kände sig sugen att besvara som läget var nu för han hade sin egen värdighet att bevara. Han svarade dock med en susande pil i drottningens färger som med väldig kraft satte sig i trädet VÄLDIGT tätt intill det stället som de båda gömde sig på. Han hade hunnit dra en ny pil och spänna bågen i och med det att pilen stött emot trädet. Han var en ytterst skicklig skytt med andra ord.

_

En vissling nådde prinsessan Selyana en bra bit bort i skogen vilket fick henne att stanna sin häst och genast styra hästen mot rätt riktning. Truppen som omringade henne gjorde graciöst det samma innan de sköt iväg igenom skogen, tätt vakande över prinsessan. Selyana var klädd i den kungliga stridsmunderingen och det långa håret uppsatt på hennes huvud. Hennes häst var i samma bruna färg som hennes truppers för att det var lättare för en brun häst att smälta in i miljön än vad det var för hennes klarvita häst hon annars red. Detta var något som krävde all hjälp de kunde få trots allt och en vit häst skulle rent av skrika att de var på väg.

Nesta sänkte handen från munnen, hennes flämtande andetag darrade nu av plötsligt adrenalinpåslag. Hon stirrade upp på pilen, noterade knappt att han nämnde högalver, men om inte pilen var tecken nog så sade hans röst henne att det var allvar nu. Hennes blick vandrade från pilen till Felaern när han fortsatte. Springa? Hennes blick var uppenbart förvirrad, men följde hans gest ut i skogen, försökte ta ut en riktning. En känsla av déjà vu svepte genom hennes sinne; då hade han förmodligen räddat hennes liv. Likt den gången var det inte tid att fundera på vad som skulle hända när hon väl sprang, bara att göra. Han hade inte lett henne vill hittills, trots allt, hon tänkte inte fumla till det nu. Hon nickade bekräftande.
När han lade an igen och gjorde sig redo gjorde hon sig också redo. Fäste blicken där han visat, ansträngde sig för att stilla sin andning något. Så när han gjorde signal sprang hon rakt ut i grönskan, flög mellan ormbunkar och mossiga stenar. Hon såg till att hålla sig nära träd och slinka in bakom dem som följde hennes utstakade väg. Hon hade inte fått någon uppfattning om hur långt eller hur länge hon skulle springa, men också det var obetydligt nu. Andetagen rev i hennes bröst, hon flåsade högt, men hon sprang snabbare än hon någonsin sprungit – vilket ändå inte var i närheten av så snabbt som en alv kunde springa.
Nesta motstod med svårighet en reflex att se sig om när hon åter hörde pilar i luften, pil efter pil nu. Den traumatiska händelsen för några dagar sedan hade dock satt sina spår och efter några pilar tappade hon nästan kontrollen över sin kropp. Hon ville kasta sig på marken, ta skydd. Hon tvingade sig vidare, men i förvirringen över kroppens signaler snubblade hon över en rot – lyckligtvis in bakom ett träd. Hon tog sig snabbt upp igen, men fick i rörelsen en blick bakåt från det håll hon kommit.

Arod vart frustrerad över att hans goda kunskaper i bågskytt verkade vända ryggen mot honom då han missade pil efter pil. Rebellen rörde sig som den råttan han var genom skogen vilket hade gjort det nära att han av misstag nästan skjutit människofången. Det var inte vad som skulle vara rekommenderat trots allt nu när drottningen försökta laga vad rebellerna hade förstört. En människa skjuten av en alvpil skulle inte direkt se bra ut trots allt. Fanns så mycket felsteg man kunde ta i dessa tider och ALLT var rebellernas fel. I alla fall i Arods tankesätt.

Fienden försvann mellan ett par träd i riktning som såg ut som om de sprang åt ett nytt håll vilket fick Arod att springa in mellan träden för att följa dem men här dök något upp som han inte var helt beredd på. Hade det inte varit för att han såg i ögonvrån att de tryckte BAKOM trädet vid sidan av honom så skulle han varit en död alv. Det var tight mellanrum vilket fick honom att forsätta framåt för att inte bli skuren i ryggen med en snygg kullerbytta där han även drog sitt svärd medan han vände sig mot fienden. Inte ens en halv sekund tog det innan Arod for till attack mot förrädaren. Smidiga lurande rörelser medan pilbågen nu befann sig tillbaka över ryggen på honom innan deras klingor möttes av en hård attack från Arod. Men det stannade inte där utan följdes av yttligare hårda attacker i rasande fart vilket tydde på att han helt klart var väl tränad och ingen ungalv heller.