Nesta förstod inte vad de sa, men det var ingen fråga om det hårda hotfulla tonfallet. Det språk hon tidigare funnit vackert lät nu förvridet i Felaerns mun och hon kunde motvilligt nästan föreställa sig hans förvridna ansikte. Nog kunde alver vara monster när de ville.

Någonstans i sina förvirrade tankar såg hon nu hur komplicerat det hela var, men kunde ändå inte förstå detta oprovocerade våld.

Tusen instinkter slogs om hennes uppmärksamhet. Felaern hade inte varit något annat än vänlig och hon brukade vara bra på att se när någon var falsk – läsa av. Men alver var främmande för henne och den Felaern som nu stred bara meter från henne skrämde henne. Det var dock inte henne han riktade sin vrede mot – snarare tvärtom. Och den andre var ett helt okänt element – det var mest skrämmande.

En instinkt att fly drog i henne. En liten del av henne ville kasta sig över angriparen och göra sitt värsta. Men ryggen var som klistrad mot trädet och Felaerns ord ekade alltfort: “Göm dig här…”

Paniken slet tag i hennes redan ansträngda andning och snart var hon övertygad om att hennes hjärta skulle ge upp vilken sekund som helst. Hennes blick var stint fäst långt ut i skogen, men den började bli suddig och det tycktes henne nästan som att skogen snurrade runt henne. Det började svartna.

Arods ansikte var kallt och oböjligt vid Felaerns tal och då han så att han skulle eskortera människan där ifrån så höjde han bladet av sitt svärd högre för att visa att de inte skulle där ifrån alls. Gav honom en blick som rent av skrek att han kunde glömma att ta sig härifrån.

Vid det tillfället kunde ljudet av hovar från bokstavligen alla håll höras och det tog enbart ett par sekunder innan de tre var omringade av alver på sina ståtliga hästar, klädda i drottningens färger. Denna gruppen beståd av minst ett dussin alver vilket snart märktes varför. Den vackra prinsessan Selyana släpptes framåt vilket genast fick Arod att gå ner på ett knä mot hennes riktning. Selyana var klädd i klassiskt krigsutrustning i grönt och silver med det fina håret uppsatt på huvudet tillsammans med en kunglig tiara som vilade över hennes panna. Hennes lysande, gröna ögon såg ner på scenen framför henne under en tystnad som sa mer än 1000 ord. Hon var besviken.

“Arod.” Sa hon lugnt men bestämt vilket fick Arod att böja sitt huvud respektfullt innan han såg upp på prinsessan, inväntandes hennes ord. “Är detta en av dem?” Frågade hon lugnt medans en häst frustade till och några trampade på mossan under dem, skapade en oroväckande stämning i skogen. Arod nickade medan han sa; “Ja, Prinsessan.” vilket fick Selyana att se på Felaern med en blick som tydde på hur besviken hon var över att få reda på detta. “Vad är ert namn?” Frågade hon medan blicken kort svepte till Nesta vilket hon enbart kunde tänka var en fånge med tanke på att hon eskorterades in i deras skogar. En människa skulle aldrig frivilligt gå in här trots allt.

Nesta kände en viss lättnad när Felaern vinkade henne till sig, men såg nervöst på alven på hästen när hon, med ryggen mot trädet så långt hon kunde, stelt tog sig fram från gömstället. De sista par stegen småsprang hon nästan och ställde sig nära bredvid Felaern.

Nestas ögon blev stora när han presenterade alvkvinnan som prinsessa. Hon böjde snabbt huvudet och skyndade sig att göra någon sorts djup nigning. Hon höll sitt huvud sänkt medan Felaern fortsatte tala, så som hon lärt sig att göra mot överheten. Inom henne steg en ängslig hetta, samlades i hennes bröst. Han talade inte osanning. De hade blivit attackerade, han hade tagit henne under sina vingar – påtvingat eller ej. Men han utelämnade detaljer, förståeligt. Med dunkade hjärta omformades hennes ängslan till visshet. Hur hon än vände och vred på det hade han räddat hennes liv, kanske i fler aspekter än den direkt bokstavliga. Han hade öppnat en helt ny värld för henne och hur det än var med omständigheterna kring hur hon kom hit var hon honom tacksam. Nu när hon fick en känsla av att detta var ett avgörande ögonblick för Felaerns öde var det inte svårt att göra det hon gjorde. När han var klar såg hon med uppriktig blick upp på honom och nickade tydligt instämmande. För utomstående var det en enkel bekräftelse på hans version av berättelsen. För henne betydde nicken att hon hade hans rygg så som han haft hennes, hon skulle inte röja detaljerna kring hur hon kom att vara under hans omsyn.

Till hennes förfäran verkade detta betyda föga i situationen. Hon visste inte hur hon föreställt sig att detta skulle sluta, men när Prinsessan Selyana började tala över hennes huvud och be deras angripare, denna Arod, att föra henne hem kom en känsla av maktlös förfäran över henne. Hon glömde sin plats och såg upp på prinsessan med bestörtning, hennes blick flackade mellan henne, Arod och Felaern.

– Nej! Utbrast hon bestämt. Hon sökte orden i sin naiva desperation. Hon hade ju bestämt sig! Hon ville inte, kunde inte återvända nu! Hon tog omedvetet ett steg fram mot prinsessan. Hennes blick vädjande. – Ers höghet… Ers majestät… Snälla! Jag har inget att återvända till! Kanske delvis en lögn, men det liv hon haft i Iserion kändes så främmande nu när hon börjat få en skymt av ett annat liv, ett liv närmare den alverna kallade Erethil. Hon förstod att hennes önskan var självisk, påträngande, men utsikten att återvända till mörkret översköljde henne med en sådan plötslig fasa.

Och Felaern som förmodligen var den vänligaste själ hon någonsin stött på – skulle han fängslas och straffas för det? Hennes förståelse av den direkta situationen må vara naiv, men ur hennes synvinkel hade rebellerna hennes sympati och förståelse – deras brutala attack till trots. Ironin i det hela undgick henne helt.

Hon höjde i affekt obetänksamt sin röst. – Jag är inte skadad och jag har inte lidit! Felaern har räddat mitt liv! På fler än ett sätt! Den här däremot! Hon pekade med hela handen mot Arod. – Har oprovocerat jagat oss genom skogen med pilar! Och ni vill att han eskorterar mig härifrån!?

Hon tog kanske i, men hon följde trots allt bara Felaerns exempel. Hon kände inte lagarna här, men kanske kunde hennes vittnesmål göra en liten skillnad. Förhoppningsvis kunde det i alla fall göra något med prinsessans bild av henne som ett offer för rebellerna. Hon kanske inte hörde hemma här – men Felaern hörde inte hemma i bojor! Och om alvernas straffsystem gick att liknas vid Iserions så ville hon inte ens tänka på vad följderna skulle bli.

Selyana var känd för att vara godhjärtad men hon hade trots allt sin roll att spela med som Alvernas kronprinsessa och vid tillfällen som dessa hade hon inte råd att vara mild, eller hur? Hade detta utspelats ett par tusen år tidigare så hade Selyana gett dem en klapp på handryggen och sagt åt dem att aldrig göra om detta men tiden hade gått och hon hade växt upp, det var inte så lätt som hon trott att allt varit som ungalv. Sant; så fanns det goda kvar inom henne vilket nästan fick henne att känna ett sting i hjärtat vid Nestas bönande. Hade hennes liv verkligen varit så illa att hon tyckte att rebellerna var ett steg åt rätt riktning? Det var sorgligt utan tvekan men det skulle inte direkt lätta Felaerns dom dock, hur man än såg på det ur en alvs ögon så var det som han utfört oförlåtligt och han behövde få sitt straff. Men vad skulle hon göra med Nesta?

Hon lyssnade lugnt på dem båda; Nestas försvar och Felaerns spelade nonchalanta fasad som för henne skulle ha talat om vad han var skyldig för även om hon inte redan hade vetat om det. Hon vände sitt vackra ansikte mot Arod igen som såg ut att skämmas med all rätt innan hon vände huvudet tillbaka mot dem två. Arod hade ju inte direkt varit oskyldig i det hela, alla alver visste att man inte sköt först så vida man inte hade en riktigt bra anledning. Sant; de var på tajt tid men han skulle ha kunnat göra det hela med mer finess. Hur skulle hon hantera detta nu då, efter en snabb fundering så tog hon till orda igen.

“Domen för dig är att umgåtts med rebeller som tagit livet av en annan alv, riskerat den rådande freden vi har med människorna och antagligen nu fört oss in i krig. Vänd på det hur du vill men det ändrar inte dina brott och du ska ställas till rätta för det. Hade du brytt dig om din frihet så skulle du inte gjort detta överhuvudtaget.” De båda vakterna som gått fram mot dem båda tog ett grepp om varsin överarm på Felaern nu då han inte skakat bort sig dem.

Hon vände lugnt huvudet mot Nesta som helt klart befann sig i något stadie av desperation vilket som sagt gjorde ont i Selyana med tanke på att hon var oskyldig i det hela. Hon må vara människa inne i alvernas skogar men det hade trots allt inte varit hennes fel. Hon tänkte dessutom inte låta Arod ta hand om henne nu när hon hört vad som hänt i skogarna.  “Arod ska inte ta dig någonstans, han vet bättre än att avfyra först.” Hon kände som sagt skuld över att Nesta blivit tvungen att genomlida hela situationen, hon var som sagt oskyldig. Arod såg ner i marken fortfarande medan Selyana pratade. “Cirdan eskorterar dig istället till huvudstaden där du får dela med dig av händelserna du gått igenom följt av att vi tänker ut vad bästa lösning för dig är.” Jo hon var kanske lite väl mjuk ibland då även Felaern skulle tas till huvudstaden men båda behövdes trots allt. Det var oerhört sällan som en människa togs in i huvudstaden men de behövde information trots allt. Cirdan hade hoppat ner från sin häst och rörde sig fram mot Nesta för att vänligt sträcka fram sin hand mot henne. Cirdan var lite som Selyana vilket var anledningen till att hon istället valt att han skulle eskortera Nesta till huvudstaden, Arod hade helt klart gjort upp det en aning för sig själv trots allt.

Männen som höll i Felaern började styra honom mot sina hästar medan de drog fram repen för att knyta hans händer, samt tog ifrån honom sina vapen. “Arod.” Arod höjde snabbt huvudet upp mot Selyana. “Fortsätt att söka av skogen, vi rider mot den riktning du visade oss. Skjut inte såvida du inte blir beskjuten själv, uppfattat?” Arod saluterade henne innan han snabbt försvann in ibland träden igen. Selyana kände sig lätt irriterad över saker och ting just nu men det syntes dock inte på hennes ansikte alls.

Nesta mötte bara Selyanas blick med rynkade ögonbryn och spänd mun när hon talade om krig. Attacken på följet gjorde sig påmind, våldet, blodet, paniken – det var svårt att värja sig mot, men hon gjorde inte en min, hon var förbi det nu. Bilder av hur hon sett alver behandlats i Iserion fyllde hennes sinne, bilder som på något vis tidigare tyckts perifera. Stenkastning, glåpord, misshandel på öppen gata, en särskilt brutal lynchning… Hon rätade på ryggen och höjde hakan i någon sorts trots, inte helt olik den hon visat Felaern under den första tiden i det där tältet.
Det ryckte till i henne när vakten greppade Felaern om nacken. Hon kände igen attityden från vakterna i Iserion – på något vis bekräftade det bara för henne att hennes väckta sympati för rebellerna var välgrundad.
Hon förstod vad prinsessan ville säga och hon ville naturligtvis inte själv heller att det skulle sluta i krig, men samtidigt såg hon den desperata situationen rebellerna och alverna i staden befann sig i. Hon vände blicken åter till Selyana. “Som sagt, alverna i Iserion är redan offren i ett krig som människorna för…” Sade hon med säker stämma. “Och i sinom tid kommer det hit, rebeller eller ej.” Nesta visste naturligtvis inte vad hon pratade om, men hon såg en sådan utveckling framför sig och kanske var det inte allt för otroligt.
Nesta förvånades själv av den här rebelliska sidan hos henne som växte, men hon förbannade också sig själv när prinsessan åter yrkade på att hon skulle med till Dal’elath. Hon hade försatt Felaern – och rebellerna –  i en ganska allvarlig knipa om hon tvingades att berätta vad som hänt. Hon kunde välja att tiga, men om historierna om alvernas magi var sanna – vem visste då vad hon skulle tvingas yppa? Tanken på det ömmade inom henne och hon började kontemplera om det inte vore bäst att bara låta sig föras bort härifrån. Men hur skulle hon kunna återvända till Iserion och se alverna där i ögonen medan de fick sina öron kapade? Hon teg med nävarna spänt knutna vid sidorna. Hon hade verkligen ställt till det, bäst att lägga band på sig nu.

Selyana kände sig lätt uttröttad över deras envisa försök till att få henne att ändra sin åsikt men det syntes i alla fall inte på hennes yttre. Det fanns så mycket Selyana inte kände till i världen, hon skulle ljuga om hon påstod det och att ljuga var något hon alltid hade hållit sig från att göra. Till och med som barn hade hon talat sanningen oavsett om det skulle försätta henne i problem, men ja barn var barn och det var länge sedan nu som hon lämnat barnens åldrar. Det fanns även många olika anledningar till varför det inte rekommenderades för alver att lämna sitt hemland, bland annat anledningen som Nesta så envist fortsatte att sätta fram. Det fanns dock alver som inte lyssnade på rekommendationerna och det var något de fick stå ut med då. Hon tänkte inte förbjuda alverna att lämna skogarna men om de gjorde det så fanns det inte allt för mycket hon kunde göra för att skydda dem heller. I en perfekt värld så ville Selyana alla gott men nu var det ju inte riktigt så att världen var perfekt, långt ifrån perfekt till och med vilket gjorde rebellerna samt Nestas tankegångar otroligt naiva om man frågade Selyana.

Vad trodde de ens att de skulle kunna ändra genom att missköta sig? Trodde de verkligen att allt skulle bli bättre när det sista de behövde var ytligare problem och mer instabila förhållanden till människorna? Hur trodde de att människorna skulle se deras poäng genom att attackera deras adel och kungligheter? Hur kunde de tro att något sådant skulle sluta väl? Då det egentligen bara förvärrade situationen ytligare. Det var både besvikande och uttröttande om något.

Hon delade inte med sig om sin åsikt till rebellen och människan dock utan såg bara lugnt på dem medan de flög upp på hästryggarna framför vakterna dock innan dess så gav Selyana den hårdhänta vakten en varnande blick som fick honom att se skamsen ut innan de befann sig på plats. “Låt oss rida tillbaka till huvudstaden. Balin. Stanna i skogen och fortsätt att hjälpa trupperna leta reda på fler rebeller, du vet vilken riktning du ska fokusera på. Arod, bete dig och fortsätt med ditt uppdrag, Får jag höra att du fortsätter att missköta dig så kommer du ställas till rätta för det.” Sa hon lugnt innan gruppen började rida iväg. Balin bugade innan han tog sin häst och började rida iväg åt hållet som de båda förut varit på väg åt. Arod som inte hade en häst med tanke på hans yrke försvann iväg ut i skogarna igen för att fortsätta söka av skogarna i hopp om att hitta fler spår av rebellerna. Selyana höll den gröna blicken framåt med sitt lugna yttre medan de red bort mot huvudstaden. Det var svårt att se vad hon tänkte på vilket kanske var en bra sak med tanke på hur besviken hon egentligen var. Inte bara på rebellerna heller om man skulle vara ärlig, två soldater hade misskött sig idag vilket bara det var tillräckligt för att svika henne. Visst gick de igenom en tuff tid nu tack vare rebellerna men hon förväntade sig ändå att de skulle kunna bete sig, kanske var det för mycket att hoppas på?