- This topic has 32 replies, 5 voices, and was last updated 5 år, 4 månader sedan by
.
-
Turin stod med sina närmaste och småpratade, de hade redan diskuterat ett eventuellt attentat mot Ulfhednas barn, men än så länge inte beslutat någonting specifikt. Länge nog hade de bidat sin tid utan att göra någonting sedan de tog över makten. Turin tyckte om den här gruppen av människor som följde honom, och han visste att det han nu skulle säga kunde vara mycket farligt för dem alla, men det var nödvändigt. Utan gudarna vid sin sida var det troligen ett övermäktigt uppdrag att ta sig an Ulfhedna.
– Vi måste bege oss till Draumrheim för att försäkra oss om att gudarna är med oss.
Småpratet tystnade genast, den enda som – som vanligt – inte alls verkade inse allvaret var Uxa. Turin fortsatte:
– Det är en lång väg dit och den är fylld av faror, men vi måste få veta att vi har gudarna vid vår sida. Ulfhedna är starka, och om de verkligen är Odens krigare som det påstås, så är det inte bara människor vi slåss mot. Den enda som verkligen måste till Draumrheim är jag själv, men jag ser gärna att mina närmaste är med mig. Så därför, mina vänner, vem är med mig?
-
Själv stod hon mitt bland dem, med armarna i kors och huvudet en aning på sned, vilket egentligen inte märktes eftersom hon tornade upp sig över de andra oavsett. Björnfällen hade åkt ned någon tum över hennes panna och dolde de halvslutna ögonen medan hon snarkade tyst.
Det var inte förrän personen som stått lutad mot hennes stora hästrumpa flyttade sig och den behagliga kroppsvärmen försvann som hon vaknade till och blinkade långsamt. Turin hade tagit till orda och småpratet hon så stilla somnat till hade tystnat.
“De är inte Odens krigare mer än en mask är krigare för en vråk. Jag är med dig!” röt hon sömndrucket men bestämt och utan att tveka efter att han talat färdigt. Hon visste inte själv om det första hon sagt var sant, men det kändes bra att påstå och vem brydde sig i så fall om det stämde eller ej.
-
Turin visste inte hur han skulle tolka det svala intresset. Jorunn var alltid ivrig att ge sig iväg på äventyr, det var ingen hemlighet. Men Uxa kändes lite frånvarande, drömde han sig iväg till något värdshus, eller var han ute på ännu ett av sina egna äventyr med Bera och Ursa? Nå, om han ville med Turin på färden, då skulle han nog komma med i alla fall. Det var bekanta trakter de skulle färdas igenom i början. Och Skjórinn, hon var ju den bästa spejaren på den här kontinenten, eller med andra ord i hela världen. Nästan varje gång hon inte var på plats berodde det på att hon var på egna spaningar, eller ute och jagade. Fick hon reda på att de var på väg till Draumrheim skulle hon utan vidare kunna spåra upp dem.
– Det ser ut som om det blir du och jag då, Jorunn. Då ser vi till att vi har med oss allt vi behöver för färden, vi reser i gryningen. Skulle Uxa besluta att göra oss sällskap så kan vi säkert stanna på vägen hos Ursas fränder och skaffa mer mat och förnödenheter. Och om Uxa inte gör oss sällskap så ska vi nog inte behöva mer förnödenheter än att vi får med oss allting själva utan att behöva stanna där. Värdshus finns det närmare på vägen mot Draumrheim, där kan vi säkert få tag i det sista vi behöver. Men nu behöver vi sömn för färden, vi ses i gryningen!
-
I gryningens ringa timmar befann sig Uxa och hans mannar i utkanten av staden i väntan på Turin och Jorunn.
Hundarna var en bisarr syn i morgondimman, samtliga satt i bar överkropp trots kylan täkta i målade runor.
I mitten av dem stod shamanen Ursa med händerna fulla av örter och mynt som han periodiskt slängde i elden i offer till gudarna.Trotts Ursas bakgrund som en klansman från de norra bergen var han en Uxa’s mest respekterade hundar.
Ursa hade insisterat på att hundarna skulle utföra en skydsritual för expeditionen, för i hans ord “Man beger sig inte till gudarna utan att knacka på dörren först”. Han beskådade området med sin sedvanligt stirriga blick och fortsatte att mumla ohörbara meningar medan han sirkulerade området. -
Dimman påminde om den hon var van vid hemma, den var dock aningen tunnare här. Det gjorde henne inget. Med blicken fäst på silhuetterna som lösgjorde sig när hon närmade sig gick hon med bestämda steg mot den lilla skaran som var Uxa och hans män.
Hon hade inte med sig mer än hon orkade bära, men så orkade hon ju bära en hel del också. Med andra ord lite mer än hon antagligen behövde, som vanligt. När hon kom fram till männen kunde hon se att shamanen höll på med något och hon betraktade gillande hans ritual. Till hälsning nickade hon kort utan att säga något först men efter att ha tittat på männen en stund där de satt samlade kunde hon inte låta bli att undra för sig själv hur länge de väntat där.
“Har ni sutti här hela natten?” frågade hon till slut med sin som alltid bestämda och ganska hårda stämma.
-
Ursa slog runt och fäste ögonen i Jorunn, hans ögon blodsprängda men fyllda av glädje
“ah Jorunn, sömn är obehövligt i gudarnas närvaro” svarade Ursa.
man kunde nästan känna atmosfären i cirkeln på bar hud. nära mitten av gruppen satt Uxa som lyfte sin blick mot Jorunn när hon ankom.“varför deltar du inte för gudarnas beskydd? att utföra riten för en person tar inte mer en en halv timme.” Utbröt Ursa utan att för en sekund bryta ögonkontakt.
Allas blickar vändes mot henne i väntan på svar. Hundarna värkade vara i en kollektiv trans, alla utom Uxa som såg mot Jorunn med sitt senvanliga flin. -
“Även gudarna behöver sin sömn,” svarade hon oförstående och rynkade pannan. “Om nån av er somnar under färden får ni skylla er själva! Jag har tillräckligt att bära nu.” Hon visste inte riktigt vad hon tyckte om deras nuvarande tillstånd. Om de hade druckit eller rökt något särskilt så ville hon också gärna ha.
“Jo men givetvis,” utbrast sedan Jorunn muntert åt Ursas förslag och gick de sista stegen fram till cirkeln. Först såg hon ivrigt på dem alla och sedan vände hon rådvill blicken mot Ursa. “Hur?”
-
Turin kom till avfärdsplatsen och såg att Uxas hundar var i full färd med någon form av ritual. Han hade inte mycket till övers för schamaner, men han visste att det var viktigt för Uxa, Bera och Ursa att få göra sina vanliga ritualer, om det så var religiösa eller helt enkelt deras eviga slagsmål. Skulle det inte vara för att just de eviga slagsmålen höll dem i form och hundarnas moral på topp så skulle han inte gå med på att de fortsatte. Och allting som de gjorde för att hålla gudarna nöjda var till fördel för dem alla. Men nu behövde de verkligen börja komma iväg.
– Nå, mina vänner, är ni redo för avfärd? Vi har en lång väg att färdas, så vi måste börja komma igång.
-
Ursa vände blicken mot Turin.
“gudarna går före våra mänskliga tidsplaner. Jarl…” cirkeln tystnade.
“Jorunn kom sitt ner med oss här” Ursa visade på en plats i hundarna gjorde rum medan han började plocka med lerkärl och örter.Uxa sitter på sin plats och flinar. Han finner det alltid lika roligt när nån stiger Ursa på tårna.
-
“Nå..” Jorunn såg mellan Turin och Ursa. Han hade ju en poäng. Så klart de skulle göra färdigt ritualen innan de reste, tänkte hon och gick fram till platsen hon blivit tilldelad i cirkeln.
“Ture, du också! Kom!” hojtade hon åt Turin och gestikulerade med hela armen. Med en duns satte hon sig ned på backen, vilket för henne inte var lika omständigt och klumpigt som det kanske såg ut med den stora hästkroppen. Ingen verkade ha kommit i kläm, i alla fall hörde hon inget krasande när hon satte sig, så hon antog att allt var väl.
-
Turin suckade lite lätt, men gick utan desto mer motstånd in i ringen och sade:
– Självklart ska vi fullborda ritualen, men så fort vi är klara med den så måste vi ge oss av. Så, Ursa, sätt igång.
-
Ursa slösade ingen tid med att påbörja ritualen när de satt sig, han plaserade tre lerskålar framför Jorunn och Turin var och ett märkta för gudarna Ve, Oden och Vili.
I skålen för Ve hällde han en gulbrun vätska.
“Ve broder av Oden, han som gav oss våra röster. Vi tackar dig för möjligheten att be om eran hjälp” ursas ögon sköt upp mot himlarna när han talade. Varvid han tände eld på vätskan och lade i vad som såg ut som en sten som började avge ett skrikande ljud när de kom i kontakt med den brinnande vätskan.
“berätta vem ni är” fortsatte Ursa medan han höll skålen framför Turin och Jorunn. Hundarna började sjunga runt dem med låga röster till asarna. När både Turin och Jorunn sagt sina fulla namn lade Ursa ner skålen och klappade i ögonhöjd ovanför skålen en gång.i skålen för Oden lade han två svarta fjädrar.
“oden gudarnas konung, Han som ser allt och är mäktigast av gudarna. Vi tackar dig för vår värld och ber om din tillåtelse att be dina söner om beskydd.” han tog en kniv ur bältet och lyfte undan björnskinnet han bar från sin högra axel och drog kniven över sin överarm tills en liten ström blod rann ner till hans fingrar. efter att han täkt bottnen av skålen och fjädrarna med blod lade han fram dem mot sina två deltagare.
“tre droppar. inte mer inte mindre. en för Oden, en för Hugin och en för Munin.” Sade han medan han täkte över sin arm igen. det syntes att han utfört liknande ritualer hundratals gånger. När allt blod tillförts började ritualen kännas av, varesig det var nånting i vätskan eller gudarnas närvaro var svårt att säga men när ursa en en gång klappade kunde man svära på att två korpar flög över cirkeln.I skålen för Vili lade Ursa örter av olika slag och färger.
“Vili vi tackar dig för vad som gör oss till vem vi är. Våra känslor och tankar. Vi tackar dig för alla vi känner och älskar” när han sagt sitt tände han örterna och lade ner skålen mellan dem.
“Andas, Njut, tänk… Kän gudarnas närvaro. Kän Oden och hans bröder.” Ursa ropade för full hals vid det här laget. sången runt sirkeln hade också blivit öronbedövande vid det här laget men vid det här laget kunde gudarnas närvaro kännas till fullt och ingenting kunde överrösta deras närvaro.“Vi har tillkallat bröderna nu ska vi visa dem vår värdighet. Genom song, dans och demonstration av kraft” Ursa sade det medan han steg upp och öppnade en påse med blå färg som han gav åt två hundar en kvinlig som närmade sig Jorunn och en manlig som närmade sig Turin.
-
Turin hade inte varit med om den här ritualen förr, men han hade en starkare känsla av gudarnas närvaro än han hade känt tidigare. Och trots att han inte hade mycket till övers för schamaner, måste han medge att Ursa verkade veta vad han sysslade med. Och att ha gudarna på sin sida var alltid det bästa sättet att få saker att ske på det sätt som man ville. Han väntade med spänning på vad denna “demonstration av kraft” som Ursa nämnde skulle innebära i praktiken…
-
Innom kort var Turin och Jorunn täkta i runor som resten i cirkeln.
under gudarna började tid flyta samman men innom kort var alla på fötter och dansade rymiskt runt i cirkeln. Ursas röst började låta mer och mer distant altmed att han försvann in i massan av kroppar.
tillockmed för Jorunn som var betydligt längre än männen och kvinnorna i cirkeln smallt folk ihop.
Det tog inte länge fören båda sjöng med i en sång de alldrig hört eller ens förstod, men de kändes så naturligt och rätt.“ODEN! vi tilltalar nu dina söner.” hördes Ursas röst över hela området, som om han var överallt samtidit.
Luften var stinn av gudarnas närvaro, dimman kändes ogenomtränglig bort om cirkeln, för tillfället kändes ritualen och gudarna som hela världen.
“THOR giv oss din kraft och styrka i den uppkommande resan!” Ursa lyfte armarna och uppenbarade sig vid elden i mitten av cirkeln. han höll något i händerna som han snabbt slängde ner i elden. För en sekund blev allt vitt samtidigt som alla blev slagna till marken. sen hördes vad som lät som rullande åska.
“Thor samtycker!” ubrast Ursa medan han steg up vid elden.“Forseti rätvisans och sanningens gud, se oss och säg oss är Turin och Jorunn värdiga att rådfråga er direkt?” en en gång slängde han något i elden. Denna gång började det spraka och elden brann grönt för några sekunder.
Ursa såg rådfrågande i elden för ett utdraget ögonblick. När han väl började tala igen tystnade hundarna.
“Forseti godkänner er!” När ursa sa detta vrålade hundarna i smatycke.“Nu kvarstår endast en sak. Gudarna skall välja er en motståndare som ni själva skall möta” När ursa sagt detta tog han fram en näve ben och åter igen tre lerskålar. Denna gång märkta med En björn, en varg och en orm. Alla skålar var fyllda med en svart vätska. Han kastade benen emellan dem.
“åt Turin valde gudarna BJörnen!” han kastade igen
“åt Jorunn vargen!” han räkte fram skålarna i fråga till dem. Runtomkring hade hundarna återigen tystnat och såg nu intensivt på Turin och Jorunn. -
Turin anade att den svarta vätskan skulle drickas. Men helt säker var han inte, så han tog skålen, började föra den till munnen och tittade samtidigt på Ursa. Ursa tittade tillbaks på Turin och nickade kort mot honom, så han drack innehållet i skålen och satte sedan ner skålen på marken framför sig och sade
– Gudar, vägled oss! Och beskydda oss på vår färd till Draumrheim!
-
Efter en blick mot Turin följde hon hans exempel och drack innehållet.
“Död åt ulvarna!” röt hon och kastade segervisst skålen ifrån sig så den studsade iväg över marken. Nöjd över att ritualen gått väl och att gudarna nu bistod dem i deras uppdrag såg hon mellan männen och hon stampade otåligt.
-
De hade snart tagit sig halva vägen till Draumrheim, och gudarna hade bistått dem så här långt på vägen. Fast än så länge rörde de sig på kända områden. Så vitt Turin visste kom en stor del av Uxas mannar från de här trakterna, de sista utposterna av de norra vildmarkerna, strax innan Faelgras, jotnarnas land. De hade inget otalt med jotnarna, så de borde inte utgöra något problem för dem. Men det var nu som den svåra biten skulle börja, från Faelgras och fram till Draumrheim visste man inte vad som kunde dyka upp på vägen. Men på väg till Draumrheim var det alltid bättre än på hemvägen, det var en sanning som varje litet barn som rört sig i de här delarna av Kaldrland visste om. För på ditresan var det inte många väsen som lade sig i din färd, det var som om de kände på sig att det här var vägen till gudarnas tempel, och visade någon form av vördnad för detta. Men hemvägen var oftast ett helt annat kapitel, om den saken fanns det nästan lika många sagor som det fanns om själva gudarna. För de som hade tagit sig dit och tillbaka berättade om såväl ulvar och lindormar som om huldror, skogsrån och rådare.
Fördelen med att resa i det här sällskapet var att alla var dugliga jägare och att man inte behövde stanna för att proviantera, utan det räckte att man fick vila och hämta krafter. Efter Ursas ritual innan deras avfärd misstänkte Turin att de inte skulle behöva ta någon avstickare till Ursas hemby, men när de nu närmade sig avtaget till byn och kvällen nalkades, funderade han om det ändå skulle vara bättre att övernatta i byn än ute i vildmarken. Han höll in sin häst och höjde handen.
– Uxa, Jorunn, jag tycker att vi tar oss till Ursas by och övernattar där, det blir en liten omväg, men inte så stor att det ska göra någon skillnad i antalet resdagar. Om ni inte är av annan åsikt?
-
Jorunn stannade efter att hon märkt att Turins häst gjort det. Med andra ord tog det en stund, eftersom hon hade tankarna på annat håll och betraktade molnens former på kvällshimlen. Färden hittills hade varit relativt händelselös och därmed tråkig, så hon hade fått ta till andra tidsfördriv. Då och då tog hon till orda med en av männen som verkade särskilt intresserad av vättar, något som de inte heller stött på hittills, till Jorunns stora förtret.
Men nu när hon väl lagt märke till att de alla stannat, inte minst för att Turin tagit till orda, så stannade hon också. Efter en stund nickade hon instämmande, och gned baksidan av handen mot hennes fräkniga näsa och kinder. Jorunn hade aldrig besökt Ursas hemby, så hon hade ingen aning om det fanns husrum för någon som henne där. Å andra sidan.. En natt hit eller dit gjorde detsamma, fick hon inte plats hos dem så skulle att övernatta i vildmarken inte vara någon skillnad från alla andra nätter de spenderat hittills under resan.
-
Besöket i Ursas hemby var ett välkommet avbrott i färden, framför allt var det roande att se Ursa, Uxa och Bera i sitt rätta element. Här fanns det ingen som rynkade på näsan åt dem när de inte följde normer och regler. De drack, slogs och skrålade med en större intensitet än Turin någonsin hade sett. Kaldrlänningar i all ära, men Turin fick känslan att det här var mer genuint för Kaldrland än Frostheim, Gjuvdal eller allra värst, Tinderstad sammanslaget. Här levde man på något sätt närmare gudarna, vilket faktiskt också var sant rent bokstavligt. Byn låg trots allt på vägen till gudarnas tempel. Var det kanske så att ju närmare gudarnas tempel de kom, desto mer kunde de känna gudarnas närvaro? Turin kunde i varje fall inte skaka av sig den här känslan av att gudarna följde deras färd med intresse. Men samtidigt frågade han sig varför gudarna skulle bry sig om människorna och vad de tog sig för.
Han sänkte ner huvudet i sina händer och frågade sig hur han egentligen hade hamnat där. Vid det här laget hade han hunnit vara jarl så länge att han hade vant sig vid att folk såg till honom för ledning och, troligen till viss del även visdom. Men Turin såg inte sig själv som en vis man, utan som en man som mycket hellre hade haft kvar sin far i livet än att behöva dras med den här smärtan och det här ansvaret. Därför var det viktigare än någonting annat att försäkra sig om att gudarna var med dem. I samma ögonblick blev han alldeles kall, när det för första gången slog honom: Vad gör jag om gudarna inte är med oss? Han hade inte ens frågat sig den frågan förrän nu. Och vem vill då följa jarl Turin Hrafn, om gudarna inte är med oss? Turin blev alldeles tyst och stelnade till.
Så kom han ihåg att gudarna ändå hade godkänt dem så pass att de hade fått tilltala dem direkt, de kunde alltså inte vara helt utan deras skydd. Men en revolt mot Ulfhedna som påstår sig vara Odens krigare? Med Oden på sin sida var de säkert oslagbara, om det nu inte bara var som Ulfhedna påstod för att skrämma dem som var mot dem. Men Loke och Hel var minsann inte på god fot med Oden, så att vända sig till dem kunde vara ett bra drag rent taktiskt. Gudarna var ju som de flesta kände till inte alltid överens, och kunde man få dem att träta sinsemellan så var allting möjligt!
– – –
Efter en god natts sömn, även om den blev onödigt kort var det åter dags för avfärd. Det här var den dagen som de skulle komma in till jättarnas land. I Ursas by kände man mycket väl till jättar, eftersom det faktiskt vid enstaka tillfällen förekom att jättar rörde sig strax utanför deras by. Efter frukosten tog så Turin åter till orda:
– Vi behöver komma iväg nu. Det är fortfarande en lång resa kvar, och det här är trots allt den lätta biten!
Turin skrockade lite lätt innan han steg upp på sin häst och manade henne framåt.
-
Det decimerade sällskapet anlände till Draumrheim utan några större missöden, nu var det endast Turin och Jorunn som var kvar, Uxa och hans hundar hade valt att stanna i Ursas hemby. Ursa hade påstått att gudarna ville att Turin och Jorunn tog sig an sina uppdrag utan någon inblandning från utomstående. Turin var egentligen inte orolig, varken över uppdraget som Ursa talade om, eller över att de hade valt att stanna där. Det var alltid lättare att färdas utan Uxa, dels var de högljudda och dels behövde man inte ta ställning till alla deras utsvävningar, med allt vad det innebar. Och enligt Turins egen tolkning av demonstrationen av kraft som Ursa hade talat om kunde det innebära att Turin måste möta björn och Jorunn måste möta varg. Både björn och varg kunde förstås tolkas som olika sidor av Ulfhedna: Björn som i berserkar, Odens krigare och Varg som i Ulfhedna. Kanske det innebar att Turin skulle hamna att mötas på något annat plan än i strid, men det var inget han oroade sig om nu. Skulle han oroa sig nu skulle han bara ta ut deras seger i förskott. Det fick lov att bli som gudarna ville, oberoende vad som skulle komma att sägas här i Draumrheim.
Visst hade de sett både jotnar och andra väsen, men precis som sägnerna sade hade de inte besvärat gruppen under resan hit. Så här långt verkade gudarna faktiskt vara med dem på deras uppdrag. Men nu kom den biten som oroade Turin allra mest. För det var ju nu som det faktiskt gällde, skulle gudarna bistå dem, eller skulle de bli tvungna att lita enbart till sina egna förmågor och kunskaper? För Turin kvarstod faktum, de skulle ta sig an Ulfhedna oberoende av vad de nu fick veta, men med gudarnas hjälp skulle allt gå så mycket enklare. Den stora träporten tornade upp sig framför dem och fyllde Turin med vördnad, en vördnad som han aldrig någonsin hade känt förr. Gudarna var visserligen, precis som för de allra flesta Kaldrländare, fullkomligt verkliga för honom. Men bara åsynen av porten fick honom att inse hur små människorna var i förhållande till gudarna. Turin tog ett djupt andetag och vände sig till Jorunn:
– Nå Jorunn, då var vi här. Vad väntar vi på? Vi går in genom porten.
Han försökte sig på ett leende, men spänningen som fyllde honom måste ha gjort att det snarare såg ut som om han hade magknip.
You must be logged in to reply to this topic.