- This topic has 32 replies, 5 voices, and was last updated 4 år, 10 månader sedan by
.
-
De hade nått toppen av berget, äntligen. Framför dem låg Draumrheim. Lagom andfådd och med alldeles rosiga kinder fortsatte hon förbi Turin, först utan att svara. Andedräkten steg som virvlande moln från henne. Utan att tveka det minsta gick hon hela vägen fram till porten, hennes ena hand kände på det åldrade träet och dess fåror; en del naturliga och en del gjorda för hand. Med ett fast grepp drog hon upp ena porten. Vinden rusade in genom springan och med sig förde den snöflingor som samlades i drivor innanför. Jorunn vred på huvudet mot Turin och grimaserade mot honom. Hon var inte säker på vad hans min betydde och hon kunde inte låta bli att flina mot den. Hennes av kylan torra läppar sprack när de spändes, och hon drog upp porten ytterligare, tillräckligt för att de skulle kunna gå in.
“Behö’r du skita? Nå de får vänta, stig på!” Dörren var tung och hon fick spjärna emot för att den inte skulle glida igen och lämna dem kvar ute i kylan.
-
Draumrheim låg på toppen av ett ensamt berg, och desto längre upp de besteg berget längs med dess farliga stigar kunde de se det mäktiga landskapet omkring dem. I alla håll och riktningar fanns berg som sträckte sig upp och ned efter varandra i höglandet. Bergen och dalarna var fyllda med dimma och vattenånga från vattenfallen som rann ned längs med berget och i kullarna. Medan solen sakta rörde sig neråt skapade den ett behagligt orange ljus över landskapet och bergens konturer blev svarta. Men snart tornade det sig framför dem – Draumrheim, gudarnas tempel som sköttes av Kaldrlands völvor. Även de mest trolösa skulle känna en religiös rysning krypa ned över ryggraden då man stod framför det enorma valvet och de öppna portarna. De var fyllda med runor och den enkla mäktiga strukturen som sträckte sig uppåt som i en beskrivning av Valhall.
Det var inte mycket utomstående där, bara de som färdats långt och envist nog för att möta gudarna. Det var mest kvinnor där, som liknade valkyrior med sina spjut och sköldar, men allra mest var det völvorna av alla åldrar. Kvinnor klädda i enkla vita eller mörka kläder, och där mitt i valvet stod en kvinna som såg på dem med intensiva gröna ögon och det röda långa håret hängde fritt och antog ett gyllene sken i solen. På sig bar hon en enkel vit klänning i linne och man kunde tydligt se hennes former skina genom i solen. Men det var så det var här, på platsen man helgade gudarna skulle allt vara enkelt och jordnära. Rent. Trots den bitande vinden tycktes hon inte påverkas av den.
‘Har ni kommit för att visa er respekt inför gudarna?’ frågade hon, utmanande, men med en ödesmättad klang i sin något mörkare tonläge än de flesta kvinnor.
-
En völva kom fram till dem, utan att hälsa på dem gick hon rakt på sak och frågade om de var där för att visa respekt för gudarna. Bra så, inget onödigt tjafs eller småprat, utan direkt på ärendet. Turin hade minsann talat med völvor förr, men nu var de ungefär så nära gudarna som en dödlig människa kunde komma. Hur som helst hade de kommit hit för att få reda på hur gudarna ställde sig till upproret mot Ulfhedna, och det skulle de minsann ta reda på. Men gudarna krävde respekt, en vanlig dödlig skulle ha störst chans att vinna gudarnas gunst genom stordåd eller genom att smickra gudarna. Turin böjde sitt huvud och tog till orda:
– Var hälsad! Jag är jarl Turin av klanen Hrafn, son till jarl Torger Hrafn, som tjänade som jarl under kung Iki. Vi vill framför allt visa vår respekt för gudarna, samtidigt som vi vill försäkra oss om att ha gudarna med oss även i framtida åtaganden. Må Hugin och Munin bära våra önskningar till Oden och viska dem i hans öra! Vi har haft den stora förmånen att åtnjuta gudarnas beskydd under vår resa hit, Tor har gett oss kraft och styrka och Forseti har godkänt oss och sagt att vi visat oss värdiga.
-
Jorunn granskade utmanande kvinnan framför dem, och placerade händerna på var sida om midjan. Tänkte denna… person.. inte presentera sig så tänkte hon minsann inte heller det.
“Ja, och visa vår värdighet!” tillade hon när Turin pratade, för hon hade inte glömt bort björnen och vargen som Ursa sagt att de skulle möta. Att hon kom ihåg det kände hon sig både stolt och lite segerviss över, vilket syntes på hennes trotsiga grin.
-
Völvan studerade dem med de intensiva gröna ögonen som tycktes lysa i stark kontrast till resten av hennes uppenbarelse. Som om hon kände Jorunns tankar gav hon ifrån sig ett minimalt men vetande leende.
‘Välkomna till Draumrheim då, Jorunn och Turin. Mitt namn är Gerda.’ sa hon, utan att ägna dem några titlar. Sådant var inte viktigt inför gudarna.
‘Gällande vad gudarna har i åtanke för er återstår att se. De kan vara barmhärtiga, eller vredesfyllda. Vad som än sker måste ni acceptera deras ord, och inte bära vapen under er vistelse här.’ sa hon och gestikulerade åt två kvinnliga väktare som steg fram. -
Turin tog lös både sitt svärd och sin dolk och räckte dem åt väktaren som kom fram till honom. Han var aldrig riktigt nöjd med att ge ifrån sig sina vapen, inte ens bland fränder, man kunde aldrig veta varifrån man kunde få en dolk i ryggen. Men om det var så det gick till här så var det så han måste göra. Gudarna måste hedras, han var redo att göra nästan vad som helst som krävdes för att vinna deras gunst. Som Turin såg det så borde de åtminstone ha rättvisan på sin sida. Ulfhedna hade – som han såg saken – stulit tronen utan heder. Och heder och rättvisa borde gå hand i hand. Men völvan hade nämnt både barmhärtighet och vrede, tänk om gudarna såg situationen helt annorlunda. Än en gång översköljdes han av tvivel och tvekan, men han fann sig rätt snabbt och sade:
– Vi kommer att finna oss i deras ord, oberoende vilka orden kommer att vara.
-
Bryskt, och nästan lite förolämpat, gav hon sina vapen ifrån sig till en av väktarna. Det tog ett tag, för hon hade många. Utan dem kände hon sig nästan naken, även om hon var långt ifrån oförmögen att försvara sig, för om det skulle behövas så hade hon inget emot att slåss med bara nävarna heller.
När hon var klar gav hon ifrån sig en nöjd fnysning som om hon klarat av något värt uppmärksamhet, och såg mot Turin. Till skillnad från honom var Jorunn inte det minsta eftertänksam just nu, och bar på tillräckligt mycket trilska för att ha en trotsig och envis inställning mot völvan som stod framför dem. Om inte annat var i alla fall Jorunn längst av dem, sådana små saker var viktiga för henne.
-
Völvan gav dem ett litet kryptiskt leende.
‘Ni är säkra på er sak, det är bra.’ sa hon lätt, och gick tillsammans med dem på huvudgatan som var täckt i stenplattor. På var sida om dem fanns olika byggnader, och runt omkring staden olika tempel men längst ned på huvudgatan i mitten av staden stod det största templet av dem alla. Den imponerande byggnaden fångade ljuset på ett behagligt vis, och fick de flesta att känna sig väldigt små i jämförelse.‘Längst fram ligger gudarnas tempel.’ förklarade hon. ‘Där inne finner ni alla gudars närvaro. Om ni söker vidare vägledning kan jag stå till tjänst.’
-
– Jag vet inte hur mycket ni völvor redan vet om det som händer eller har hänt i Kaldrland, men jag behöver få veta om gudarna står oss bi eller inte i vår konflikt med klan Ulfhedna. Såväl kung Iki som jarl Torger måste få hämnd! Jag svär vid Loke och Hel att jag tänker göra allt i min makt för att det ska ske.
Turin hade redan glömt alla tvivel han tidigare hade känt. När de anlände var hans tanke att både i tal och beteende försöka vara diplomatisk och diskret. Allt det här rann nu av honom och han kände än en gång hur hatet mot Ulfhedna växte och fick honom att börja koka inombords.
– Jag är trött på att vara diplomatisk och att prata! Ulfhedna måste betala för det som de har gjort. Antingen det, eller så dör jag själv i min strävan efter detta, varken människor eller gudar ska stå i min väg! Gudarna ska veta att mitt liv är mindre värt än hämnden på Ulfhedna. Rättvisa måste skipas, Ulfhedna har ingen heder längre!
-
Skjórinn
Hon rörde sig bakom sällskapet, Jorunn och Turin. En lojal skugga. Obemärkt. Inte för att hon tvivlade på någon av deras förmåga, men skulle något hända dem så var hon snabb på foten för att hämta förstärkning. Hon hade inga som helst problem att ta sig in i templet osedd. Jägarinnan visste hur man utnyttjade skuggorna och synfältets begränsningar. Hennes steg var så gott som ljudlösa när det fanns andra ljud. Turins röst som ekade i salarna. Jorunns hovar mot stenlagt underlag. Eldarnas sprakande och völvornas frasande fållar. Den vinande vinden som hittade alla skrevor att dra igenom.
Turin’s humör höll på att ta det bästa ifrån honom. Om det inte redan gjort så, hon ville gå fram och påminna honom om att vara slug. Han visste inte hur många här som var lojala till Ulfhedna. Men något sånt skulle röja henne, så tills vidare höll hon sin närvaro oblottad. Skjórinn bannade sig själv över att hon inte lärt Turin om att en jägare behövde ha tålamod, det kanske skulle gynna honom. Om man såg hela hans kampanj lite som en jakt. Hon suckade tyst och bet sig i underläppen, det här skulle hon säkert ångra.
Hon tog några snabba kliv ut ur den mörka nisch hon gömt sig i och grep Turin om hans arm, strax ovanför hans armbåge. “Ikke la gudarne vente lengre, Turin.” Mumlade hon och knuffade honom lite lätt i riktningen mot gudshuset, templet.
-
Völvan betraktade Turin då hans frustration började sippra fram, men hon verkade opåverkad och passiv inför flödet av känslor utan nickade bara lätt då hans kompanjon steg ur skuggorna för att tala med honom.
‘Vi vet det vi behöver, men de världsliga striderna mellan jarlar och regenter intresserar inte oss så länge gudarna respekteras.’ sa hon enkelt, och de intensiva gröna ögonen betraktade Turins.
‘Kanske gudarna delar min syn, kanske inte. Endast i templet kan du få svar, och se om gudarna står på din ifall er kamp intresserar dem. Men rättvisan har alltid två sidor, liksom gudarnas ansikten.’ -
När Skjórinn dök upp från ingenstans hade Turin knappt uppfattat vad völvan sade, han blev så överraskad att hon plötsligt bara var där, men så mycket hade han åtminstone uppfattat att völvan nämnde något om respekt. Det var förstås inte första gången hon dök upp helt oväntat, han kunde inte förstå hur hon kunde hålla sig så tyst och så osynlig. Han var så fullständigt oförberedd på att Skjórinn skulle dyka upp, så han väcktes ur sin vrede. Hur många gånger hade hon inte försökt få honom att hålla sig lugn och inte låta känslorna ta överhanden, men sedan Ulfhedna hade tagit över landets tron hade han otroligt svårt att hålla kontroll på sin vrede. När hon tog honom i armen mumlade han fram:
– Ja, vi ska nog gå så inte gudarna får vänta längre. Jag ska respektera deras önskningar, vilka de än må vara.
Han började gå mot gudarnas tempel innan han vände sig till völvan och sade:
– Skulle vi behöva hjälp så kommer någon av oss och begär det. Jag tackar så här långt.
-
Väl inne i gudarnas tempel möttes Turin av en överväldigande syn. Vart han än vände sig såg han enorma statyer av gudarna så långt ögat nådde. Först Oden och Tor, och alla de andra gudarna därefter. Under varje staty fanns en bassäng med vatten, där Turin snart insåg att det var meningen att man skulle stå när man ville nå gudarna. Han mindes ännu ritualen som Ursa hade genomfört innan deras resa, där han hade känt av gudarnas närvaro mer än någonsin förr. Men var det någonstans de kunde komma ännu närmare gudarna så var det här!
Turin såg spänt på sina vänner och gick mellan gudastatyerna för att hitta Hel. Så fort han hittade hennes staty ställde han sig i bassängen nedanför. Hon var lätt att känna igen med sitt delade ansikte. Han stod stilla i vattnet och hörde vattnet porla, både i den bassäng han själv stod och i andra bassänger. Så åkallade han henne med hög röst:
– Hel, Lokes dotter, hör mig när jag ber om hjälp. Vårt rike leds av råttor som inte ens vore värda tillträde till Niflhel. De har övergett krigarens väg och blandar sig med sydlänningar. Kaldrland kommer aldrig att kunna enas under dem! Hör våra böner och bistå oss!
Så tystnade han, slöt sina ögon, böjde huvudet bakåt och sträckte ut sina armar. Han visste inte om det skulle hjälpa, men på något sätt kändes det som om han öppnade sina sinnen för gudarna. I vad som kändes som en evighet stod han och väntade på gudarnas svar, eller åtminstone någon form av respons från dem.
– – –
Turin kunde knappt tro sina öron när en kvinnoröst plötsligt talade till honom, med tydlig och klar röst:
– Turin, son av Torger, hör mig nu. Gudarna har hört era böner:
Asarnas anleten minnas ett arv
ur ädel avsikt upprunnen.
Förledd av förbittring, vrede och skam,
vilse på varandets vandring.Solen och månen siar om strid,
trohetsförbund ska prövas.
Ätter och släkter ska täras itu,
rämna i tusende bitar.Natten ska nalkas nordkungens härd,
ömse sidor ska lida.
Men vantro och vånda omsider ska fly,
korpen ska åter få flyga.– – –
Så föll tystnaden åter och Turin öppnade sina ögon. Han kunde inte tro att gudarna precis hade tilltalat honom. Han steg ur bassängen och gick så fram till Jorunn och Skjórinn:
– Gudarna har hört oss!
You must be logged in to reply to this topic.