- This topic has 8 replies, 2 voices, and was last updated 3 år, 2 månader sedan by
.
-
Ge dig av. Nu. Orden från Audgisil var fortfarande i hennes tankar. Direkta, allvarliga och de hemsökte henne fotrfarande. Minnet av tvillingarnas skrik efter sin mor ekade fortfarande i öronen. Det hade passerat många dagar och nätter sedan hon försvann ut i den mörka natten och lyktorna som var på väg mot deras lilla stuga fladdrade i den isande vinden. Stormen hade blivit värre och var dag som gick blev det kallare. Kylan bet i hennes näsa och öron, även om hon försökt dölja det verkar det som om kölden tog sig igenom allt.
Ännu en dag hade passerat. Varje steg kändes allt för tunga i de höga stövlarna som sjönk djupt i snön. Pälsjackan och alla de tyger som hon hade lindat in sig i för att skydda sig själv. Nej. Skydda dem. Fast det var svårt att skymta den gravida magen under alla lager av tyg som hon försökt att stänga ute kylan med. Bland de mörka tygerna kunde man skymta det bronsröda håret som stack fram i kontrast till den vita snön och de mörka tallarna som fanns omkring dem.
Inne i skogen var det spökligt tyst. Få fotsteg syntes i snön och det kändes för tyst. Känslan fick henne att känna en isande känsla ner för hennes ryggrad och hon lade instinkt handen på sin mage och andra handen knöt hon hårdare kring sitt spjut. En av de få saker hon hade haft sedan hon var yngre. Hennes fars gamla spjut. Det enda hon hade kvar efter dem. Däremot hade det väl snarare varit en vandringsstav de senaste dagarna. Inte för att Ranghildr någonsin skulle erkänna sin trötthet inför någon.
Varför skulle dåren kung Iki bestämma sig för att placera en summa på hennes huvud nu? Det var trots allt inte som om hon hade haft en chans att betala tillbaka sin skuld till honom. Även om själva tanken fick henne att få en besk eftersmak i munnen. En lat dåre som skulle sluta sina dagar i Hel. Det var hon säker på. Förhoppningsvis av hennes egna händer.
Hon hade vandrat länge nu och när hon återigen föll i den kalla snön. Gav hon ifrån sig en suck och stannade nere i snön. Det var mjukt och skönt att sitta ner. Samla andan lite, och vad gjorde några minuters vila? Ännu hade hon inte hört att någon var efter henne.
-
<p style=”text-align: center;”>Från håll iaktog Shegril hur snön yrde kring Ranghilders kropp.</p>
Bevekande från håll undrade hon ifall Ranghilde skulle orka resa sig igen.. Även om hon visste att det var bara en tidsfråga innan kylan skulle frysa hennes benmärg.Varför var hon här?
Vem ska hon till?..
Eller flyr hon kanske..
Oavsätt är det min plikt att rädda hennes liv, Ur dimman böjde sig Shegril fram och la sin hand på Ranghildes kind och tog henne med sig in i drömmarnas land.
På en släde drog Shegril hennes sovande kropp till till en grotta i närheten där hon kunde få värma sig vid en eld och kanske få något varmt i sig.
Shegril hoppas att hon inte skulle behöva heala henne allt för mycket eftersom hon själv kände sig trött och svag efter att i flera dagar ha gömt sig i skuggorna och förföljt Ragnhilder.
Men hon måste klara sig.. Stanna i livet..
-
Allt var som i en dröm. Hon hade bara tänkt stänga sina ögon för en kort sekund. Vila lite grann. För hon var så trött. I sin kropp, själ och… allt. Vad kunde en kort stund göra för något?
På instinkt hade hon dragit sig lite närmare elden, inte helt medveten om varken den eller främlingen i hennes sällskap. Långsamt vaknade hon upp, fast själen kändes så frusen och… det var svårt att riktigt få någon verklighetsbild. Var hon död?
Nej… Tanken kunde inte vara riktig. För hon kunde fortfarande känna sina fingrar. Lite i panik drog hon handen mot sin putande mage för att lättat andas ut när hon kände hur barnet slog mot hennes mage. Men frågan vart var hon var? Lite eftertänksamt drog hon blicken över de ytor som hon kunde se – för att få syn på främlingen. I sin instinkt sökte hon efter sitt spjut men verkade inte finnas i närheten.
“Vem är du?” frågade hon barskt och rak på sak.
-
Shegril log vänligt åt henne när hon satte sig ner vid elden hos henne och sträcker fram en skål med varm kanin stuvning.
Jag hade inte tid att jaga något annat än kanin ursäktade hon sig, Men det är bra för dig.
Du var mycket svag så jag har försökt mata dig med en healande soppa dom gånger du vaknat till ur din dvala..
Vem du har något ont med, Vet jag inte.. Men i sömnen har du kastat & vridigt dig likt att Maran försökte vrida din själ ur kroppen på dig!
Men du kan vara lugn sa Shegril, Du är säker här just nu och ingen vet att vi är här, Men vi kan inte stanna mycket länge till.
Shegril studerade hennes kropps rörelser samtidigt som hon såg informationen Sjunka in av vad hon just hade sagt.
Jag tittar på dig med en lugn och förtroendeingivande blick.
:Shegeil
-
Lite förvånad blev kvinnan, trots allt hade hon inte förväntat sig att någon skulle ge henne mat. Tvärtom, var det inte kung Ikis män? De som skulle få henne att betala den skuld hon hade… i livet eller inte. Åt främlingens ord om mardrömmar och att hon rört sig så mycket rodnade hon. Helt röd om kinderna och varm – även om hon försökte att dölja det i halsduken som hon drog upp över ansiktet.
“Jag…” började Ranghildr, inte helt säker på vad hon hade tänkt säga. Trots allt hade hon aldrig riktigt varit någon med mycket ord och till en främling i dessa tider var hon absolut itne säker på vad hon skulle säga. Till slut lät hon huvudet sänkas i en artighetsgest och stannade där ett tag.
“Tack… Men varför? Vem är du?”
-
Jag är Shegril från skogen, Född av naturen med vädretsmakter likt spiritiella förmyndare.
Somliga kallar mig healer,sierska.. Häxa!!
Men själv skulle jag kalla mig shaman..
En del av mig i varje värld eller svär..
Levande eller död.
Sa Shegril med glimten i ögat till
Kvinnan mitt emot henne.
Jag ser att du är på flykt.. Du är havande..Flyr du från ditt folk?
Slutligen ger jag dig en dryck jag rört ihop medans vi pratade.
Här säger jag och sträcker fram en ovanligt fint utsmyckad bägare till dig, Drick det här och berätta sedan för mig om dina problem.
/Edit/
Du fick ett elexir
Som gör att du hamnar i andevärlden.
Fast din kropp är i dvala, kan din själ där fara fritt efter dina frågor & svar.
Och kanske finner du ditt själsfrände ande djur där också om du har tur.
Men inte alla andar är goda.
Tänk på det och var mycket försiktig!
Manade jag dig & sa-
Därför sitter jag här och håller ett vakande öga på dig under tiden, Sa Shegril medans hon la på lite mer ved på elden.
~:T00L:~
-
En shaman, bara tanken fick henne att känna hur en ilning gick ner längst hennes ryggrad. Från barnsben hade hon aldrig riktigt tyckt om tanken med dem. Det där okända gav henne alltid en rysning. På samma sätt som nu. Speciellt när hon lade fram allt så säkert och som om hon skulle veta allt. Veta mer.
På flykt? Det var inte orden hon själv skulle använda. Hon flydde inte. Det var väl snarare en nödvändig resa för att skydda sin familj. Den som betydde allt för henne. Hon bet sig lite i sin läpp, osäker på situationen. Men det fanns inte dikret någon väg ut heller. Inte som hon kunde se.
Lite osäkert stirrade hon ner i bägaren. Det kändes märkligt att acceptera något från en främling. Tänk om…? Nej, hon kunde inte tänka på vad som kunde hända. Hon var törstig och hungrig, och vilket annat val hade hon?
Lite förvirrat hörde hon på orden från främlingens mun. Rynkade på ögonbrynen och skulle precis protestera över det men hon hann inte säga något mer än ett litet klagande läte innan hon föll i den märkliga sömnen. För visst var det hela en dröm?
-
Medans eldens lågor tog ny fart la Shegril fällen noga kring kvinnans kropp,
För att sedan gå mot öppningen av deras trygga gömställe.
Hon satte sig intill bergets öppning och såg ut över naturen, Betraktade vädret och kände hur vindarna viskade dovt genom hennes hår och fjädrar..
Vad och var ska ödet föra med sig till oss med denna kvinna, Tänkte hon.
Men hon kände i sitt värmande bröst att kvinnans öde låg i hennes händer, Om än bara som en hjälpande själ i hennes öde.
Shegril sträckte ut sin ena hand upp mot träden utanför..
Sträckte ut sina fingrar mot trädets grenar så att dom föll i linjer med trädets..
Blev ett med trädet och slöt sina ögon..
Likt en skugga svart som korpens ögon slöt sig berget kring henne och Shegril var nu i trädets och andarnas värld.
Så mycket naturen har att berätta för människorna om den bara hade viljan att lyssna.
Shegril kände av alla trädets grenar, Lyssnade på allt vindarna hade att förtälla och hur det fick trädets rötter att krypa sig djupare ner i marken..
För att sen låta själen flyga med vinden.
“Jag måste försöka finna åt vilket håll Ranghildrs själ må föra henne, Hålla ett vakande öga.”
När korpens svarta ögon svepte över tundran och vindarna lyfte oss upp i skyn..
~:Tool:~
-
Det kunde inte vara annat än en dröm. Kanske en feber dröm? Hon kände hur det var som om hon blev lättare och hon kunde se sin egna kropp ligga på marken under henne. Inte kunde hon väl vara död?
Tanken gjorde henne ilsken. Varför hade hon ens flytt från Ikis män ifrån början. Hon skulle stannat kvar och slåss, speciellt om hon ändå skulle dö utav en främling, eller för den delen kylan.
“Vad i Hels namn är det som sker?” frågade Ranghildr och hennes röst tycktes eka runt omkring henne något och hon såg sig förvirrat omkring. Förstås förnkeade hon för sig själv att hon var rädd. Fast känslan som blommade ut, kändes mest igen som rädsla.
You must be logged in to reply to this topic.