- This topic has 4 replies, 2 voices, and was last updated 1 år, 8 månader sedan by
.
-
Stunder som kändes likt minuter varade flera timmar. Timmar blev veckor, veckor blev månader. Förhängen i dystra, sjukliga toner av grönt, brunt och grått. Smutsiga avtryck av händer och enstaka fingrar som blivit väggmålningar, sjunkna i de fuktiga plankorna, levandes i stilla ro med möglet kring de rostiga spikarna, som givits utrymme att andas i vinden omkring.
Var mardrömmarna en konsekvens av röken som fyllt hans lungor innan han slocknade? De torkade misärnässlorna dämpade hans sinne och berövade honom smärtan, men framkallade de bilderna ur hans minne? Eller lättade drogerna enbart hans tillstånd tills han var omedveten, varefter bilderna kom tillbaka till honom när havet av hans sinne svepte över honom likt tung, mörk tjära.
Klara, ljusa ögon som borrade sig i hans blick. Den iskalla känslan som fick alla hans nerver att stråla av brinnande smärta. Ljuset från den magiska flamman i lyktan. Bindningarna kring hans armar och ben. De borrade sig i hans hud medan han försökte dra sig ur dem med all sin kraft i den vansinniga smärtan. Kallsvett blandar sig i den leriga marken omkring hans kropp. Marken, som byggde omkring honom en källare i ordets mest ödmjuka betydelse.
Mardrömmen, som ofta kröp sig tillbaka till honom när han var tillräckligt närvarande, ryckte hans axlar från den fuktiga marken under honom. Djupa, hastiga andetag, som sakta lugnar sig till insikten att verkligheten inte var värre än drömmen.
Misärlya. Detta var smeknamnet till ställen som liknade rucklet som Wreax Situros åter vaknade i. Om han skulle få sin vilja igenom skulle han sakta låta sig glömma sitt eget namn här. Låta sitt ansikte, sitt rykte, sin prestige försvinna och låta glömmas bort. Hungern i hans kropp livnärde sig sakta på det som var kvar av honom. Tiderna långt från havet gav hans hud en torr uppsyn trots att han huttrade av kylan han fortfarande kände efter hjälplösheten han känt i sina drömmar.
Lite hade han kvar av giftet han valt att låta sig slukas av. Han krossar de torra bladen som till färgen var mellan bläck och grönska i en svart mortel av gjutjärn, men är noga med att inte vidröra växtens blad med sina beniga fingertoppar, för att undvika smärtan som liknade knivhugg ifall man var slarvig nog att hantera växten utan beskydd. Med vana rörelser skopar han sin pipa full och tänder dess innehåll, som börjar lukta likt brinnande kompost.
Han drar in ett djupt andetag, och ger sig fullkomligt till vågen, som för hans sinne långt under ytan…
-
Mirgora, i folkmun känt som misärnässla, konstaterade vätten Zashka, då hon såg på Wreax arbeta med sina blad i morteln. Då han först anlänt till vättarnas rike hade den unga vätten beundrat Wreax och hans beslutsamhet, hans intellekt och ambition. Nu kände hon sig nästan tvungen att stanna och sköta om skuggan av mannen hon valt att följa från Worggard till var i världens ruttna hörn de nu befann sig. Misärlya, stället behövde en rejäl självinsikt då det kom till inspirerande namn. Men det kanske var mindre viktigt om det enda man suktade efter var drogens lockelser som skulle ta bort en från denna värld, åtminstone en stund. Aldrig tillräckligt, dock, alltid suktade de efter mer.
Som de flesta vättar var hon kort, inte mycket längre än en brink med breda höfter och smal midja – uppenbart kvinnlig form – med långt mörkrött hår i en hästsvans, lätt spetsiga öron, men hade ett fagrare ansikte än man skulle förvänta sig av en vätte. Nå i slutändan var det väl kanske mer att folk förväntade sig alla vättar skulle vara fula och hemska.
De klarblåa ögonen studerade Wreax, och gick fram för att lägga en försiktig hand på hans arm. Han höll redan på att sjunka in i sin våg, och hon suckade, hennes blick på resterna av misärnässlan. Nå, tänkte hon, kanske hon skulle nå honom om hon gick in i samma sinnestillstånd som han? Hon tog hans pipa och drog ett djupt andetag så som han gjort, och kände hur drogen direkt började susa genom hennes vener, och långsamt sjönk hon ned, halvt liggandes i hans knä.
‘Wreax…?’ frågade hon, lite svävande. -
Hans grepp kring pipan gjorde inget motstånd då Zashka tog den från honom. Hans syn var dimmig under de halvslutna ögonlocken, och den tidigare rastlösa sömnen hängde fortfarande över hans sinne. Han hade svaga minnesbilder av att inte ha varit ensam då han tagit sig till lyan. Formen av den unga vätten var dock bekant, och hans arm lade sig över hennes något instinktivt där hon lade sig.
Bland växter och örter, som allmänt var olagliga för konsumption, odling och försäljning i de mer laglydiga rikena i Talanrien, var Mirgora en av de mer ovanliga. Växten frodades i mörka, fuktiga och underjordiga omständigheter. Wreax hade haft mycket tillgång och möjlighet att sälja växten till andra för att fördärva deras liv. Denna brytpunkt i hans liv var dock en av de få omständigheterna då hans självdisciplin gav vika.
Misärnässlan gav dess användare ofta en stillande känsla som bekämpade känslor av sorg, ångest och hjälplöshet, och gav en känsla som fyllde hjärtat med lättnad. I större mängder tog man sig längre och längre ifrån verkligheten. Hans illa humör lättade sakta medan hennes röst viskade i utkanterna av hans medvetande. Det tog en stund innan han kände sig förmögen att svara.
“…Mmm?..”, fick han ur sig, medan hans blick sömnigt gick mot henne, hans huvud lutat bakåt mot väggen av fuktig mark. Svaga strålar av solljus strålade mot det smutsiga draperiet som hängde mot stegen som ledde ur källaren, vilket var den enda ledtråden till att antyda att det var förmiddag utanför, bortom källarens nästan fullkomliga mörker.
-
Zashka kände hur mörkret slöt sig om dem, en lullig värld som de två verkade sjunka in i med deras delade upplevelse av drogen som fyllde deras kroppar. Mirgora, en märklig drog som hon inte hade prövat förr, och kanske kunde hon nu förstå dess lockelse och dragningskraft. Plötsligt kände hon sig… bra, självsäker, kanske till och med fri. Som om allt sökande hon haft hela sitt liv kanske hade kommit till sin ände. Hennes ögon föll mot solstrålarna, och det var som om det vackraste hon sett, som om de var djupt i en skog med solsken sipprande genom träden.
‘Åh vad vackert…’ suckade hon och såg sig omkring i världen som drogen skapade, en skog av ljus och överväldigande dofter. Men nej, det var inte därför hon var där… Men det var så svårt att koncentrera sig. Varför var hon där? Återigen kramade hon Wreax hand, och av plötslig impuls drog hon i hans arm och tog med honom djupare in i skogen.
‘Mäster Wreax!’ utbrast hon, gladare än han någonsin sett henne.
‘Ser du där borta?’ frågade hon och pekade.
‘Ert skepp, hel igen! Vart vill ni åka, säg mig så ska vi göra det!’ hon rusade nu, mot det storslagna skeppet som väntade på dem bland dimma och solljus, på ett svart hav omgivet av världens alla möjligheter. -
Wreax var inte i ett tillstånd att göra motstånd när han blev dragen ut, genom skogen och ut i solljuset från misärlyans mörker. Han kisade då strålarna träffade hans ögon som vant sig vid mörkret innan. Med handflatan ovanför sina ögon skyddade han sin blick, riktad mot kusten och det bekanta skeppet som lagt ankar, dess segel svartare än det mörka havets vatten.
Mirgoran, vars effekter nu tagit över, gjorde att han kände en plötslig våg av beslutsamhet, som inte denna gång blev bekämpad av hans besegrade sinne.
“Ja, Zashka! Det är dags. Vi har väntat länge nog. Vi måste ge oss av, tillbaka till bukten.”
Naturligtvis hänvisade Wreax till bukten norr om Worggard, en hamnstad han hjälpt vättarna bygga för handel som även fick Spillerhamns pirater att rysa. Där skulle de säkert möta fränder till Wreax, bland de mest pålitliga i det lilla som var kvar av hans tidigare nätverk. De skulle dock säkert vara förvånade att se honom i liv, då han senast gjort sin närvaro bemärkt över ett år sedan.
You must be logged in to reply to this topic.