Noáin’s oroliga drömmar väckte honom ur sin tunga sömn, hans huvud bultade försiktigt av en känsla han inte riktigt förstod. Något var fel, han visste det och inget skulle kunna förklara det som nu började gå upp för honom. En förminnelse, ett tillstånd vissa skulle kunna betrakta som magi. Detta var helt otänkbart för dom flesta dvärgar då dom inte besitter magiska krafter annat än sin röst. Noáin förstod det bättre än någon annan, om vad som var magiskt eller inte, han var trots allt en väldigt skicklig runmakare, med kunskap om dom magiska orden.

Han hasade sig ur sängen och sträckte på sin vältränade hydda, den var formad efter hård träning i stenbrotten med stenhuggarna. Med värk efter gårdagens pass muttrade han något om envisheten bland dvärgar och sin egna oförmåga att ge upp. Därefter gick han tvärs över rummet till en järnbeslagen koffert och öppnade den, han grävde fram en grov lappad tunika, den såg snarare ut som ett lapptäcke i olika gröna nyanser än ett klädesplagg värdig hans position. Med en viss möda drog han den över huvudet och fäste den runt midjan med livremmen av läder.

Noáin värnande om sitt utseende i en sån hög grad att han ansade sitt skägg i hemlighet och innerst inne var han ganska mjuk och blev lätt sårad av vad som anses som groll mellan dvärgar emellan. Detta sätt att tänka påverkade hans handlingar och därmed hans rykte om att vara hårdare än sten, dessutom visade hans hydda styrkan bakom musklerna han bar på, dom flesta synade honom en extra gång innan dom kastade ur sig något.

Lukten av brända mineraler, svavel och kalk stack i hans näsa medan han gick i riktning mot rälsbanan, ett system av runda stålbalkar i överkanten av det stora tunnelsystemet vilket löper igenom stadens all delar. Rälsens järnfästen var ingjutna i berget och malmvagnarnas stålram var fäst med en klyka över själva rälsen. Noáin klättrade in i en av vagnarna och frikopplade bromsen, det dröjde inte länge innan vagnen tog upp fart och efter en skarp högersväng ökade hastigheten ytterligare, det gick nu i svindlade fart. Efter ett par minuter drog Noáin i bromsen som svarade genast, den tjöt högt av stål mot stål när den stannade i en våldsam gungning och kastade Noáin mot den främre delen av vagnen. Han svor högt av ilska när han skrapade armbågen mot vagnens järnbeslagna sida, igen.

Med stela ben klev han ur vagnen skakade på kroppen och gick igenom tunneln som leder till smedjan.

Dörren öppnades som vanligt, Noáin nickade vänligt mot den tjänstgörande dvärginnan innan han gick förbi utan att egentligen lägga någon notis om henne. Han klev över tröskeln till runsmedjan och in i den kala hallen av vit sten, spiraltrappan i mitten av rummet var det enda som fanns där förutom vackra målningar föreställande ättlingar till dom första dvärgarna. Noáin gick förbi trappan till en av målningarna där han tryckte med sin hand mot väggen som började röra sig. Svängdörren gled smidigt runt sina fästen och avslöjade vad som var den verkliga ingången till smedjan. Han tog en fackla från sitt fäste och gick in.

Noáin antände oljan i lampsystemet med facklan, ljudet av sprakande flammor ekade mellan väggarna när elden rörde sig runt rummet och kastade sitt ljus runt smedjan. Elementalmagiska runskrifter dekorerade ett stort rektangulärt rum murad av svart tegel med kritvit marmorgolv. Längst vänstra långsidan av rummet stod hyllor fyllda med diverse runskriftsrullar och mineraler samt andra olika ädelmetaller. Till höger om kortsidan finner man ässjan och i mitten ett städ gjuten i ren drakslagg. Noáin skrockade när ett minne av sin första dag som runmakare hoppade in i hans tankar – det vanliga stålstädet smälte av den magiska energin- innan hans hjärta skalv av ångest då han upptäckte att astralkristallen var borta.

Paniken spreds igenom kroppen, utan den var det omöjligt att framkalla den magiska energin nödvändig för runmakeri och i fel händer är det möjligt för en livsform att alstra magisk energi ur den magiska väven. Hans tankar susade bakom ögonen, hur är det här ens möjligt?

Vakten! utbrast han högt. Med fokuserad ilska drog han ett svärd ur vapenstället för färdiga arbeten, bladet skimrade av sliverfärgade skuggor när han provsvingade det i luften, den låg bra i handen och balansen var utmärkt. Med ett par snabba steg var han vid svängdörren, därefter ropade han med sin kraftfulla stämma slagord till vakten utanför.

När Noáin blev medveten av Edda’s närvaro gestikulerade han först mot henne sedan mot pallen framför sig. Stämman han talade i var lugn och ledande, rösten var nästan hypnotisk. Det lät som han talade i två toner samtidigt, som om han hade två röster.

”kom in och stäng svängdörren bakom dig, sätt dig ner”

Till skillnad för dvärgiska slagord som i stridens hetta koncentrerar anfallskraften och höjer styrkan var det magiska ordet, röstmagi strikt olagligt. Noáin’s kunskap av runor hade tvingat honom att i långa nätter utvidga sin kunskap om elementen vilket resulterade i den enda magiska kunskapen dvärgar kan förstå. Situationen hade tagit Noáin svårt, han hade ofrivilligt använt sig av röstmagiskt inflytande mot vakten han inte visste namnet på.

Efter en kort stund av tysnad insåg han att vakten var omöjligt skyldig till stöld men kanske hade hon försummat sin post, någon måste ha tagit sig in. Han sänkte svärdet samtidigt som han talade med sin egna röst

”Vi sitter i samma båt, och konsekvenserna av det som har hänt kommer att vanhedra våra namn. På ena handen är jag direkt ansvarig när jag är här i smedjan, på andra handen befinner du dig någonstans där du inte är tillåten, där något är försvunnet, under ditt vakande huvud ”

Han rätade på ryggen innan han fortsatte,

”det som fattas är ett mycket värdefull och avgörande föremål för mitt arbete, något som kan påverka en stor del av oss, här i berget. Den kallas för astralkristallen, en mycket kraftfull artefakt och utan dess magiska egenskaper blir det nästan omöjligt att gjuta starka runor. Utöver den sidan av vad den kan används till kvarstår andra magiska egenskaper som jag av plikt måste hålla hemligt ”

Han krävde en förklaring av henne, att redovisa för vad eller vilka som har varit i närheten, om hon hade hört något oväsentligt ljud eller vadsomhelst som skulle kunna ge en ledtråd.

Bakom Noáin’s välansade skägg fanns ett oroligt ansikte, tankarna susade I ett rasande tempo, han hade inte varit med om något liknande tidigare, åtminstone var det första gången där han inte visste vad som måste göras. Han behövde tänka men i sitt utbrott förlorade han möjligheten till det och dessutom drog han in en oskyldig dvärginna i vad det nu var.

När Edda flög upp från pallen synade Noáin hennes grepp runt yxan, vilket avslöjade tydligt att hon hade en smeds handlag. Av hennes stans att döma konstaterade Noáin att hon troligen skulle bästa honom i väpnad konflikt.

”Det är en sak att svinga yxan i träning, sa han, en annan att svinga den på liv och död där sitt eget liv är på spel” Han strök sin hand längst skägget

”ingen enkel sak att ta ett liv även om det är en fiende”.

Han kunde inte undgå att tänka tillbaka till den tiden han själv tjänstgjorde inom skyddsgardet; En natt blev dom attackerad i ett överraskningsmoment av en större styrka vättar, rygg mot rygg försvarade dvärgarna sin position och striden blev mycket hård. Noáin skadades av ett spjutstick i benet när han ensam bröt igenom fiendelinjen, fällde vättarnas klanherre vilket skingrade fienden som retirerade tillbaka till sina hålor. Han var en hjälte men krigsskadan blev slutet för hans militära tjänstgöring.

Han skakade bort tankarna och fortsatte att förklara för Edda vad som skulle ske om dom inte hittade kristallen.

 ”Med tur skulle jag bara bli berövad av mina titlar som jag nu erkänner för dig att vara allt för mig” Han sänkte huvudet mot golvet med rosenröda kinder. ”du lär nog aldrig få en vakthavande tjänst igen oavsett klan, för det är jag lessen även om det inte är mitt fel.”

Han kliade sig åter I skägget och fortsatte förklara

”Astralkristallen är en artefakt, ett magiskt föremål förstärkt med påverkan ifrån alstrad energi ur den magiska väven. Med andra ord används den i runmakeri för att ingjuta magiska krafter där normala magiska förmågor inte räcker till. Den ser ut som vilken bergartkristall som helst men eftersom den är så kraftfull kommer du att veta att det är den när du ser den. Om du ser den”

Noáin satte sig återigen på träpallen med viss möda då krigsskadan isade igenom muskeln. Han svor lågt för sig själv, ”varför tog jag inte med mig käppen?”

Han såg Edda i ögonen,

”Jag måste tänka, kan inte du lägga ifrån dig yxan och se dig omkring eller har du något bättre förslag?”

Han nickade mot henne och innan han slöt sina ögon uttalade Noáin en sista fråga

”Har du något namn förresten?”

Noáin satt fortfarande på den obekväma träpallen djupt försjunken i tankar, steg efter steg arbetade han med logiken i sitt sinne i jakt på en lösning av problemet. Att tänka var nog hans starkaste attribut, något han fick användning för i sitt arbete men i nuvarande situation stod allt stilla. Det förbryllade honom, hur bär man sig åt att stjäla något som är skapad av magisk energi utan spår? Det går emot den runmagiska lagen om magisk disposition.

När han öppnade sina nonchalanta ögon långsamt såg han en stolt dvärginna framför sig, hon strålade av styrka när hon presenterade sig och sin släkt. Som runmakare visste Noáin mycket väl legenden bakom hennes förfädrar, men som med alla andra dvärgar i detta rike står heder och stolthet så högt i kulturen att överdrifter naturligt formas efter varje ättling i ledet. Han reste sig från pallen, bugade djupt för att visa sin respekt, strök sig i skägget innan han talade,
”Edda Brelazal i Drakifir, mitt namn är Noáin Melmyr av klanen Tyrak”
Han satte sig ner på pallen igen, slöt sina ögon för att utesluta alla distraktioner. Han var besatt av vetenskapen bakom det magiska ordet och dess påverkan av smidesföremål. Vid trettio års ålder hade han spenderat alla sina lediga timmar bakom bok efter bok i den stora läsesalen i jakt efter runmagiska ritningar. Det var först efter sin heroiska bragd i skyddsgardet tjugo år senare som han fick möjligheten att fokusera enbart på dem magiska runorna, vilket gjorde han manisk i sin jakt efter kunskap av ordets magi i runans tillvaro. Han slukade allt han kunde hitta ifrån böcker, andra runmakares visdom och praktiskt erfarenhet i runsmedjan. Det enda som upptog hans vardag var förutom träningen i stenbrotten sina fortsatta studier.

Hans tankar avbröts när ett klot av vitt stjärnljus plötsligt uppstod i smedjan. Röda strålar badade smedjan med sitt bländande ljus. Klotet började vibrera våldsamt, rustningarna skakade, vapenställen skramlade, verktyg föll från sina hyllor och ett skarpt väsande ljud började stegra i takt med varje puls av ljus. Därefter började klotet vrida rummet runt sin kärna samtidigt som den expanderade, dess vita skimmer övergick till brandgula nyanser när den spred sin hetta över rummet.

Helt utan förvarning kollapsade klotet ljudlöst till en svart massa, Noáin tappade nästan balansen när den drog honom mot sig. Han visste omedelbart vad det var som måste göras, han skrek för full hals för att göra sig hörd, ”Någon använder astralkristallen!”

Trots den allvarliga situationen fylldes Noáins hjärta av nyfiken glädje, han hade läst om den magiska kopplingen mellan magiska föremål under påverkan av motenergi. Något han aldrig trodde sig få se utanför teorins gränser, än mindre att få uppleva det.

Han masade sig till en av hyllorna och letade fram en polerad talisman gjuten i brons hängandes i en kedja av rent guld och lade den varsamt på städet under klotet. Därefter började vulkanässjans ljus stråla och formas av det nuvarande svarta klotet, tiden var inne. Han pekade med hela handen mot den södra väggen där två släggyxor stod lutade – dess långa ekskaft var prydda med graverad silvertråd i vackra mönster. Själva hammardelen av huvudet var gjuten i kolsvart pyrmaleton, ett otroligt hårt men förvånansvärt lätt material – och manade Edda att hämta båda.

”Skynda dig, Edda vi har inte mycket tid! Jag hoppas att du kan svinga en av dom, du har inget val” Han strök svetten från pannan med ärmen. ”Vi ska försöka ingjuta klotet i halsbandet” Noáins ögon tindrade av upphetsning när han värmde upp axlarna. ”På mitt kommando skall smedjan eka och om vi lyckas förvandlas talismanen till en kompass till vilket vi kan spåra kristallen!” Han avslutade sista ordet med en kråka.