Post has published by Arcsteel
Viewing 12 posts - 1 through 12 (of 12 total)
  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Tystnaden låg tung i de nordvästra delarna av berget. Allt ljud var som kvävt i luften. Till och med den tystaste viskning kunde färdas lång väg i de mörka hallarna. Luften var lika kall som nyansen på den insprängda malakiten i de svarta strukturerna. De gröna stråken slingrade sig i en marmorerande effekt och gav skenet av att lysa upp hallarna i ett skimrande norrskensljus. Allt arbetat material var pedantiskt skapat. Varje ås var sylvass, varje rundad form i perfekt cylinder och upprepande mönster ofelaktigt identiska.

    I slutet av en lång blankpolerad bro reste sig väldiga pelare, stöttandes grottvalvets innertak. Även de var uthuggna med en finess endast dvärgar besatt. Mellan dem var en port inskuren i klippväggen, barrikaderad men ändock välbesökt. Barrikaden och handtaget var inte befläckade av ett endaste dammkorn vilket avslöjade deras frekventa användning.

    Allt var dock inte stillsamt där, i alla fall inte för tillfället. Djupa suckande ljud ekade mellan bergsväggarna samt då och då en klagande röst.

    “Vakttjänst…” muttrade en rödhårig kvinna som lutade sig lojt mot ena pelaren utanför dörren. Hon nära på hängde på den, lät hela hennes vikt hållas upp av de kantiga formerna i botten på den stora strukturen. Det fanns en kant som man nästan kunde sitta på som en stol. Där hade hon placerat sig och kämpade numera med att hålla ögonen öppna.

    “Vilket slöseri att sätta mig på vakttjänst” fortsatte hon och skakade på huvudet. Hennes röst avslöjade hur trött hon var, vilket också var anledningen till att hon pratade med sig själv i ett försök att inte börja nicka till där hon satt.

    Kvinnan var en alldeles normallång dvärg, med yvigt rött hår och gröna ögon. Vanligtvis, när hon inte var dåsig efter ett många timmar långt vaktpass i ensamhet, kunde man se glöden från hennes eldiga personlighet i ögonen.

    Detta var första gången hon fått ett uppdrag på egen hand, men även om hennes överordnade försökt intala henne att det var ett viktigt uppdrag som hon borde vara tacksam över kunde hon inte låta bli att vara butter. Ingen tycktes se potentialen i henne. Att låta henne sitta på ändan, stirrandes på en dörr i en hall ingen ville besöka, var slöseri av hennes talanger. Hon var fast besluten att klara av detta simpla arbete dock. På det viset kunde hon bli befodrad snabbare än ögat. Även om hon skulle behöva sitta där tills hon memorerat varenda malakitstråk, så skulle hon klara av det.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Noáin’s oroliga drömmar väckte honom ur sin tunga sömn, hans huvud bultade försiktigt av en känsla han inte riktigt förstod. Något var fel, han visste det och inget skulle kunna förklara det som nu började gå upp för honom. En förminnelse, ett tillstånd vissa skulle kunna betrakta som magi. Detta var helt otänkbart för dom flesta dvärgar då dom inte besitter magiska krafter annat än sin röst. Noáin förstod det bättre än någon annan, om vad som var magiskt eller inte, han var trots allt en väldigt skicklig runmakare, med kunskap om dom magiska orden.

    Han hasade sig ur sängen och sträckte på sin vältränade hydda, den var formad efter hård träning i stenbrotten med stenhuggarna. Med värk efter gårdagens pass muttrade han något om envisheten bland dvärgar och sin egna oförmåga att ge upp. Därefter gick han tvärs över rummet till en järnbeslagen koffert och öppnade den, han grävde fram en grov lappad tunika, den såg snarare ut som ett lapptäcke i olika gröna nyanser än ett klädesplagg värdig hans position. Med en viss möda drog han den över huvudet och fäste den runt midjan med livremmen av läder.

    Noáin värnande om sitt utseende i en sån hög grad att han ansade sitt skägg i hemlighet och innerst inne var han ganska mjuk och blev lätt sårad av vad som anses som groll mellan dvärgar emellan. Detta sätt att tänka påverkade hans handlingar och därmed hans rykte om att vara hårdare än sten, dessutom visade hans hydda styrkan bakom musklerna han bar på, dom flesta synade honom en extra gång innan dom kastade ur sig något.

    Lukten av brända mineraler, svavel och kalk stack i hans näsa medan han gick i riktning mot rälsbanan, ett system av runda stålbalkar i överkanten av det stora tunnelsystemet vilket löper igenom stadens all delar. Rälsens järnfästen var ingjutna i berget och malmvagnarnas stålram var fäst med en klyka över själva rälsen. Noáin klättrade in i en av vagnarna och frikopplade bromsen, det dröjde inte länge innan vagnen tog upp fart och efter en skarp högersväng ökade hastigheten ytterligare, det gick nu i svindlade fart. Efter ett par minuter drog Noáin i bromsen som svarade genast, den tjöt högt av stål mot stål när den stannade i en våldsam gungning och kastade Noáin mot den främre delen av vagnen. Han svor högt av ilska när han skrapade armbågen mot vagnens järnbeslagna sida, igen.

    Med stela ben klev han ur vagnen skakade på kroppen och gick igenom tunneln som leder till smedjan.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Ett ljud nådde Eddas öron. Ljudet av fotsteg långt borta ekade i stegrande grad in i den väldiga hallen vilken hon var placerad längst in i. Hon rynkade först på näsan, ovillig att faktiskt tro på att det skulle hända minsta lilla under hennes förfärligt tråkiga pass. Hon hade inte sett röken av en endaste dvärg på säkert… åtta timmar.

    Men de analkande stegen hördes allt mer väl och hon blev tvungen att erkänna för sig själv att någon var påväg. Hastigt hävde hon sig upp från den kalla stenytan hon satt på, sträckte sig efter yxan som hon lutat mot brons räcke och sedan rätade hon halvhjärtat på sig.

    I samma stund som mannen klev ut på bron, trädandes inom synhåll för den rödhåriga kvinnan, ställde hon upp intill dörren så som hon enligt uppgift skulle stå under hela sitt pass. Kanske om hon vaktade de yttre portarna, tänkte hon för sig själv, men aldrig i livet i den här ödsliga salen.

    Edda granskade mannen som närmade sig och tyckte sig känna igen honom. När han kom närmare såg hon vem det var. De hade aldrig talats vid, men hon var bra på både namn och ansikten. Det kom väl till pass då hon inte skulle behöva förhöra honom om hans ärende innanför porten hon vaktade. En runmakare hade all anledning att beträda denna smedja.

    Utan ett ord lyfte hon av barrikaden och öppnade porten i lagom tid till att mannen hunnit fram. Hon höll upp den tunga dörren och nickade artigt i hans riktigt.

    “Herr Melmyr” hälsade hon honom och lämnade plats för honom att kliva in.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Dörren öppnades som vanligt, Noáin nickade vänligt mot den tjänstgörande dvärginnan innan han gick förbi utan att egentligen lägga någon notis om henne. Han klev över tröskeln till runsmedjan och in i den kala hallen av vit sten, spiraltrappan i mitten av rummet var det enda som fanns där förutom vackra målningar föreställande ättlingar till dom första dvärgarna. Noáin gick förbi trappan till en av målningarna där han tryckte med sin hand mot väggen som började röra sig. Svängdörren gled smidigt runt sina fästen och avslöjade vad som var den verkliga ingången till smedjan. Han tog en fackla från sitt fäste och gick in.

    Noáin antände oljan i lampsystemet med facklan, ljudet av sprakande flammor ekade mellan väggarna när elden rörde sig runt rummet och kastade sitt ljus runt smedjan. Elementalmagiska runskrifter dekorerade ett stort rektangulärt rum murad av svart tegel med kritvit marmorgolv. Längst vänstra långsidan av rummet stod hyllor fyllda med diverse runskriftsrullar och mineraler samt andra olika ädelmetaller. Till höger om kortsidan finner man ässjan och i mitten ett städ gjuten i ren drakslagg. Noáin skrockade när ett minne av sin första dag som runmakare hoppade in i hans tankar – det vanliga stålstädet smälte av den magiska energin- innan hans hjärta skalv av ångest då han upptäckte att astralkristallen var borta.

    Paniken spreds igenom kroppen, utan den var det omöjligt att framkalla den magiska energin nödvändig för runmakeri och i fel händer är det möjligt för en livsform att alstra magisk energi ur den magiska väven. Hans tankar susade bakom ögonen, hur är det här ens möjligt?

    Vakten! utbrast han högt. Med fokuserad ilska drog han ett svärd ur vapenstället för färdiga arbeten, bladet skimrade av sliverfärgade skuggor när han provsvingade det i luften, den låg bra i handen och balansen var utmärkt. Med ett par snabba steg var han vid svängdörren, därefter ropade han med sin kraftfulla stämma slagord till vakten utanför.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Edda följde honom med blicken då han gick in. Hennes läppar var spända, men ögonbrynen förvetet höjda. Tyst tittade hon in i rummet då Noáin hade ryggen till. Hon hade aldrig sett detta rum förut och var ytterst nyfiken på att se vad som dolde sig bakom den tunga dörren. Hennes gröna ögon flackade från ena detaljen till den andra och det var inte alls vad hon väntat sig.
    Ett rum med… tavlor? Tjusigt. Inte ett dugg spännande dock. Vaktade hon ett rum med tavlor? Hennes arbete kändes plötsligt ännu mer meningslöst. Det räckte inte med att det kom så pass få personer hit att det inte var värt att vakta – rummet verkade totalt ointressant.
    Men så hände något som fick hennes uppmärksamhet. Edda såg storögt på hur mannen öppnade en dörr i väggen med hjälp av vad hon antog var runmagi. Hon hade ärligt talat aldrig sett någon form av magi i hela sitt liv. Det var totalt revolutionerande för henne. Detta skulle farsgubben och gamle farfar få höra om minsann! Oj, vilka historier hon hade att berätta vid kvällsmaten.
    Edda famlade när hon hörde mannen ryta efter henne. Hon rätade hastigt på sig, slank ut från sin tjuvkikande position och greppade ett nytt fastare tag om sin yxa. För att samla sig skakade hon kvickt på huvudet och blinkade hårt.
    “Vad står på?” undrade hon med så mycket pondus hon kunde frammana under de plötsliga omständigheterna.
    Hon spatserade in och kunde inte hindra sina ögon från att ta in än mer av rummet. Något var på tok, det förstod hon på hans röst. Vad hon inte förstod var varför han stod där med ett svärd i handen. Var något fel med svärdet? Hade han blivit galen? Hade hon gjort något? Edda hade verkligen inte en susning, men det var en intressant vändning på årets hittills tråkigaste dag.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    När Noáin blev medveten av Edda’s närvaro gestikulerade han först mot henne sedan mot pallen framför sig. Stämman han talade i var lugn och ledande, rösten var nästan hypnotisk. Det lät som han talade i två toner samtidigt, som om han hade två röster.

    ”kom in och stäng svängdörren bakom dig, sätt dig ner”

    Till skillnad för dvärgiska slagord som i stridens hetta koncentrerar anfallskraften och höjer styrkan var det magiska ordet, röstmagi strikt olagligt. Noáin’s kunskap av runor hade tvingat honom att i långa nätter utvidga sin kunskap om elementen vilket resulterade i den enda magiska kunskapen dvärgar kan förstå. Situationen hade tagit Noáin svårt, han hade ofrivilligt använt sig av röstmagiskt inflytande mot vakten han inte visste namnet på.

    Efter en kort stund av tysnad insåg han att vakten var omöjligt skyldig till stöld men kanske hade hon försummat sin post, någon måste ha tagit sig in. Han sänkte svärdet samtidigt som han talade med sin egna röst

    ”Vi sitter i samma båt, och konsekvenserna av det som har hänt kommer att vanhedra våra namn. På ena handen är jag direkt ansvarig när jag är här i smedjan, på andra handen befinner du dig någonstans där du inte är tillåten, där något är försvunnet, under ditt vakande huvud ”

    Han rätade på ryggen innan han fortsatte,

    ”det som fattas är ett mycket värdefull och avgörande föremål för mitt arbete, något som kan påverka en stor del av oss, här i berget. Den kallas för astralkristallen, en mycket kraftfull artefakt och utan dess magiska egenskaper blir det nästan omöjligt att gjuta starka runor. Utöver den sidan av vad den kan används till kvarstår andra magiska egenskaper som jag av plikt måste hålla hemligt ”

    Han krävde en förklaring av henne, att redovisa för vad eller vilka som har varit i närheten, om hon hade hört något oväsentligt ljud eller vadsomhelst som skulle kunna ge en ledtråd.

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Av någon outgrundlig anledning fann Edda sig själv göra precis som mannen sagt. Hon nästan såg sig själv i en utomkroppslig upplevelse när hon sköt igen dörren och sedan placerade baken på sittplatsen inne i rummet. Hon kunde inte förklara sitt beteende. Det var inte likt henne men eftersom hon var så främmande för magi dök den möjligheten inte ens upp i tanken.

    Hon stirrade på mannen och noterade hur han sänkte svärdet. Vad han än hade tänkt göra med det tycktes ha flytt hans tankar nu. Nåja, hon hade sin yxa med sig om han skulle tappa fattningen. Tyst lyssnade hon till vad han hade att säga. Först såg hon fundersamt på honom, men allt medan han fortsatte häva ur sig ord blev hennes ansikte allt mer ansträngt. Man kunde rent av se vreden bubbla upp inom henne.

    För stunden fokuserade hon på helt fel saker i det han hade att berätta för henne. Hon kände sig oerhört fel anklagad och förorättad. Sådana känslor var inget hon tog särskilt lätt på. När han talat klart for hon upp på benen och stirrade surt på honom med hopskrynklat ansikte.

    “Det var ju du som övertalade mig att komma in hit! Om jag nu inte får vistas i det här rummet kan jag inte annat än anta att du försöker sätta dit mig!” Eddas röst var hård och onödigt hög. Hon nästan skrek av ilska. Hon visste inte hur hon skulle förklara sin märkliga vistelse i rummet. Därför blev en övertalning från Noáins sida den mest logiska förklaringen.

    “Det har minsann inte rört sig en endaste person här idag. Du är den enda som kommit hit! Lägg ner dina falska anklagelser och sluta försöka vanära min heder. Annars kommer du få ångra det bittert” väste den rödhåriga dvärgkvinnan. Hon greppade sin yxa med båda händerna i en menande gest. Upprört stod hon några sekunder och andades tungt medan hon stirrade på honom. Sakta men säkert återfick hon någon form av samling och slappnade av, men bara ytterst lite. Hennes händer höll fortfarande stadigt om vapnet men det sura anlete hon bar mjuknade.

    “Så…” började hon tveksamt i lågmäld ton. “Hur ser den ut? Den där astralkristallen.”

     

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Bakom Noáin’s välansade skägg fanns ett oroligt ansikte, tankarna susade I ett rasande tempo, han hade inte varit med om något liknande tidigare, åtminstone var det första gången där han inte visste vad som måste göras. Han behövde tänka men i sitt utbrott förlorade han möjligheten till det och dessutom drog han in en oskyldig dvärginna i vad det nu var.

    När Edda flög upp från pallen synade Noáin hennes grepp runt yxan, vilket avslöjade tydligt att hon hade en smeds handlag. Av hennes stans att döma konstaterade Noáin att hon troligen skulle bästa honom i väpnad konflikt.

    ”Det är en sak att svinga yxan i träning, sa han, en annan att svinga den på liv och död där sitt eget liv är på spel” Han strök sin hand längst skägget

    ”ingen enkel sak att ta ett liv även om det är en fiende”.

    Han kunde inte undgå att tänka tillbaka till den tiden han själv tjänstgjorde inom skyddsgardet; En natt blev dom attackerad i ett överraskningsmoment av en större styrka vättar, rygg mot rygg försvarade dvärgarna sin position och striden blev mycket hård. Noáin skadades av ett spjutstick i benet när han ensam bröt igenom fiendelinjen, fällde vättarnas klanherre vilket skingrade fienden som retirerade tillbaka till sina hålor. Han var en hjälte men krigsskadan blev slutet för hans militära tjänstgöring.

    Han skakade bort tankarna och fortsatte att förklara för Edda vad som skulle ske om dom inte hittade kristallen.

     ”Med tur skulle jag bara bli berövad av mina titlar som jag nu erkänner för dig att vara allt för mig” Han sänkte huvudet mot golvet med rosenröda kinder. ”du lär nog aldrig få en vakthavande tjänst igen oavsett klan, för det är jag lessen även om det inte är mitt fel.”

    Han kliade sig åter I skägget och fortsatte förklara

    ”Astralkristallen är en artefakt, ett magiskt föremål förstärkt med påverkan ifrån alstrad energi ur den magiska väven. Med andra ord används den i runmakeri för att ingjuta magiska krafter där normala magiska förmågor inte räcker till. Den ser ut som vilken bergartkristall som helst men eftersom den är så kraftfull kommer du att veta att det är den när du ser den. Om du ser den”

    Noáin satte sig återigen på träpallen med viss möda då krigsskadan isade igenom muskeln. Han svor lågt för sig själv, ”varför tog jag inte med mig käppen?”

    Han såg Edda i ögonen,

    ”Jag måste tänka, kan inte du lägga ifrån dig yxan och se dig omkring eller har du något bättre förslag?”

    Han nickade mot henne och innan han slöt sina ögon uttalade Noáin en sista fråga

    ”Har du något namn förresten?”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    Edda tittade förundrat på honom när han talade om kristallen och magi hit och dit. Han kunde lika gärna pratat ett annat språk för hon förstod inte ens hälften av vad han sa. Magi? Nej, det fanns knappast något sådant i deras berg. Visst hade hon hört om runor i sina förfäders smide som på rätt sätt kunde användas för speciella tillfällen. Hennes farfar hade berättat om en stav han smitt en gång med inristade runor. Varje fullmåne lös de upp och vem som än vandrade med staven skulle aldrig gå vilse. Men hon hade antagit att det var en skröna, även om hela familjen låtsats om att det var sant för att inte göra sin egen släkting till åtlöje. Givetvis hade hon försvarat påståendet om någon utomstående skulle ifrågasatt det. Men nu började hon undra… hade farfar talat sanning? Gick det att kombinera smide och magi?

    Hon fnös högt vid Noáins förfrågan om hennes yxa. Hon väntade en sekund innan hon bytte grepp och satte fast den över ryggen i sin lädersele. Normalt sett var det rena idiotin att bära vapen på ryggen, men yxan hon fått av sin farfar var alldeles för tung att bäras i bältet.

    Hon började se sig omkring, men innan hon hann börja leta tog mannen till orda igen och frågade om hennes namn. Stolt rätade hon på sig och höjde hakan.

    “Mitt namn är Edda Brelazal i Drakifir. Dotter till smeden Bardyl och den omtalade krigaren Brela. Barnbarn till mästersmeden Gundrakh.”

    Hon uttalade alla namn med yttersta vördnad. Det rådde ingen tvekan om att hon, liksom många andra, värderade sin familj och sitt släktskap högt. Det var tyvärr de enda hon hade i livet. Kanske hade mannen framför henne hört talas om hennes farfar och mor, men att han hört hennes fars namn var inte lika troligt. Det berodde lite på vilka kretsar man umgicks i, men främlingen slog henne inte som någon smed.

    Hon såg sig omkring igen och började rota i askar, flyttade på saker på hyllorna och vände oförsiktigt upp och ner på inventarierna för att hitta den där sabla kristallen.

    “Och du? Vad heter du?” undrade hon medan hon rotade. Hon hittade en vit kristall, men den såg så alldaglig ut att den knappast kunde vara en magisk sten. Till slut gav hon upp, efter att ha gått igenom hela rummet i princip. Med ett frustrerat grymtande ställde hon sig vid ässjan och stirrade ner i kolet.

    “Vi får helt enkelt ge oss av och hitta den. Vem som än stulit den måste tagit sig in en annan väg. Förbi mig har de inte tagit sig.” Hennes gröna ögon vändes uppåt mot det lufthål som letade sig in i taket som berget utgjorde ovanför. Det var inte stort, men på något vis skulle kanske en annan varelse ta sig in. En dvärg hade med lätthet fastnat – men kristallen kunde ju inte bara gå upp i rök… eller?

     

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Noáin satt fortfarande på den obekväma träpallen djupt försjunken i tankar, steg efter steg arbetade han med logiken i sitt sinne i jakt på en lösning av problemet. Att tänka var nog hans starkaste attribut, något han fick användning för i sitt arbete men i nuvarande situation stod allt stilla. Det förbryllade honom, hur bär man sig åt att stjäla något som är skapad av magisk energi utan spår? Det går emot den runmagiska lagen om magisk disposition.

    När han öppnade sina nonchalanta ögon långsamt såg han en stolt dvärginna framför sig, hon strålade av styrka när hon presenterade sig och sin släkt. Som runmakare visste Noáin mycket väl legenden bakom hennes förfädrar, men som med alla andra dvärgar i detta rike står heder och stolthet så högt i kulturen att överdrifter naturligt formas efter varje ättling i ledet. Han reste sig från pallen, bugade djupt för att visa sin respekt, strök sig i skägget innan han talade,
    ”Edda Brelazal i Drakifir, mitt namn är Noáin Melmyr av klanen Tyrak”
    Han satte sig ner på pallen igen, slöt sina ögon för att utesluta alla distraktioner. Han var besatt av vetenskapen bakom det magiska ordet och dess påverkan av smidesföremål. Vid trettio års ålder hade han spenderat alla sina lediga timmar bakom bok efter bok i den stora läsesalen i jakt efter runmagiska ritningar. Det var först efter sin heroiska bragd i skyddsgardet tjugo år senare som han fick möjligheten att fokusera enbart på dem magiska runorna, vilket gjorde han manisk i sin jakt efter kunskap av ordets magi i runans tillvaro. Han slukade allt han kunde hitta ifrån böcker, andra runmakares visdom och praktiskt erfarenhet i runsmedjan. Det enda som upptog hans vardag var förutom träningen i stenbrotten sina fortsatta studier.

    Hans tankar avbröts när ett klot av vitt stjärnljus plötsligt uppstod i smedjan. Röda strålar badade smedjan med sitt bländande ljus. Klotet började vibrera våldsamt, rustningarna skakade, vapenställen skramlade, verktyg föll från sina hyllor och ett skarpt väsande ljud började stegra i takt med varje puls av ljus. Därefter började klotet vrida rummet runt sin kärna samtidigt som den expanderade, dess vita skimmer övergick till brandgula nyanser när den spred sin hetta över rummet.

    Helt utan förvarning kollapsade klotet ljudlöst till en svart massa, Noáin tappade nästan balansen när den drog honom mot sig. Han visste omedelbart vad det var som måste göras, han skrek för full hals för att göra sig hörd, ”Någon använder astralkristallen!”

  • Rollspelare
    Member since: 20/03/2023

    När det plötsliga ljuset uppenbarade sig ryckte Edda till och svor högt. När hon återfick samlingen kisade hon mot klotet med en hand framför ögonen. Förundrat tittade hon mot det mellan sina fingrar och om det inte vore för det starka ljuset hade hennes ögon varit stora som tallrikar. Farsgubben skulle aldrig tro hennes historier när hon berättade dem senare. Men vilket märkligt klot…

    Då ljudet och vibrationerna stegrade blev hon tvungen att hålla sig för ögonen och backa bak mot klippväggen för att inte ramla. Hon stödde sig mot väggen och försökte beskåda magin mellan ögonfransarna. Ja, för detta kunde bara förklaras som magi. Edda hade aldrig sett något liknande i hela sitt liv. Fanns det sådant i deras berg? Hon var både fascinerad och orolig på samma gång.

    Svetten hade precis börjat rinna ned för pannan när klotet föll ner. Hon tittade bort mot Noáin med en viss rädsla i blicken. När han ropat var hon inte sen med att svara.

    “Vad gör vi nu?!” Något var de ju tvugna att göra. Det fanns ingen annan där som kunde lösa problemet åt dem.

  • Rollspelare
    Member since: 23/07/2022

    Trots den allvarliga situationen fylldes Noáins hjärta av nyfiken glädje, han hade läst om den magiska kopplingen mellan magiska föremål under påverkan av motenergi. Något han aldrig trodde sig få se utanför teorins gränser, än mindre att få uppleva det.

    Han masade sig till en av hyllorna och letade fram en polerad talisman gjuten i brons hängandes i en kedja av rent guld och lade den varsamt på städet under klotet. Därefter började vulkanässjans ljus stråla och formas av det nuvarande svarta klotet, tiden var inne. Han pekade med hela handen mot den södra väggen där två släggyxor stod lutade – dess långa ekskaft var prydda med graverad silvertråd i vackra mönster. Själva hammardelen av huvudet var gjuten i kolsvart pyrmaleton, ett otroligt hårt men förvånansvärt lätt material – och manade Edda att hämta båda.

    ”Skynda dig, Edda vi har inte mycket tid! Jag hoppas att du kan svinga en av dom, du har inget val” Han strök svetten från pannan med ärmen. ”Vi ska försöka ingjuta klotet i halsbandet” Noáins ögon tindrade av upphetsning när han värmde upp axlarna. ”På mitt kommando skall smedjan eka och om vi lyckas förvandlas talismanen till en kompass till vilket vi kan spåra kristallen!” Han avslutade sista ordet med en kråka.

     

Viewing 12 posts - 1 through 12 (of 12 total)

You must be logged in to reply to this topic.

Leave the field below empty!

A password will be emailed to you.