Eldkulan kom som en ilsken stjärna, liten först, sedan stor nog att fylla hela gläntans hjärta med ett bländade sken. Fåglarna i området höjde sina vingar och fladdrade som orosmoln bort från scenen i vilda ljud av panik. Monsterjägaren hann delvis reagera på Yazfeins magi. Han vek undan snett framåt, in mot faran, där man minst borde vara. Klingan flög upp i ett kort, hårt stopp och ett svagt knaster lyste kring hans bröst, som om luften själv fått fjäll. Elden rullade runt och över honom, brände bort nattens fukt ur gräset och fyllde världen med en stank av kåda och svedd, liksom den svedde delar av hans läderrustning och hår, och gav honom ett sotigt anlete som fick hans ögon att lysa starkare.

Han hostade en gång, stilla, och log med ena mungipan.

“Inte illa, du kan dina trick.” sa han, som om han njöt av en motståndare som faktiskt hade något att sätta emot.

Sedan gick han in i kampen igen. Stegen var snabba men inte yviga, sparade på allt, som om han räknade varje andetag och använde dem så energieffektivt han kunde. Han gick lågt, svärdet nära marken, och högg inte först. Han prövade. En fint åt vänster, en vidrig liten rörelse med axeln som fick Yazfeins blick att hoppa till fel punkt. Sedan kom hugget, kort, in mot handleden.

Klingorna möttes med en smäll som slog gnistor om dem. Yazfeins sabel stod i lågor, men jägaren tvekade inte för värmen. Han höll emot med ett knyck, vred sin handled och lät flammorna slicka över stålet. Hans gula ögon smalnade, inte av rädsla utan av beräkning, som om han redan räknade ut hur mycket det skulle kosta att vinna.

Bakom dem hördes ett hastigt skrap, ett kvävt andetag. Tova backade, knäna i mossan, händerna ute som om hon ville skjuta bort luften. Hon kom undan i ryck, som ett djur som ännu inte bestämt om det ska fly eller slåss. Hon höll sig vid gläntans rand, där hennes pulver fortfarande låg i små bleka stråk. Varje gång jägaren klev nära dem vred han näsan en aning, som en varg som känt giftets vittring.

“Snärjd, ja.” Jägaren pressade på igen, sköt Yazfein en halv fot bakåt med klingans kraft. “Jag ser en man som blivit snärdj av trollets charm, det är inte första gången de övernaturliga får sådana som dig att göra allt de vill på sin befallning.”

Han högg i tre snabba slag, inte för att träffa något viktigt, utan för att tvinga fram svar, tvinga Yazfein att avslöja sin rytm. Första slaget mot skuldran, andra mot höften, tredje lågt mot knät, testade Yazfeins kunskaper och försvarsförmåga för att försöka hitta en öppning.

Tova kom längre bort, halkade till på en rot och tog emot sig med handen. Hon såg upp, ögonen stora och gula i månskenet, och hon höll andan som om hon ville slippa känna lukten av stål. Hennes svans snärtade en gång, förrådde henne, och jägaren kastade en blick dit, snabbt. Jägaren distraherade Yazfein med en fint och en välplacerad spark, tillräckligt för att få dem att byta plats så han kom närmare Tova som var hans riktiga mål, tillräckligt för att ge honom en öppning.

“Du kan inte rädda henne.” sa han hånfullt, och drog fram en dolk ur bältet som han med förvånande snabbhet flängde mot Tova, en glittrande klinga i månens sken.

Tova gav ifrån sig ett högt “uff” då vinden kastade om hennes hår, stark nog att flytta henne och ge henne den puffen hon behövde för att rulla bort från dolken som kom farandes. Hennes sinne hade inte ännu inte riktigt kommit ikapp med hur nära döden hon varit då dolken slog i marken med ett dovt läte av dolk som grävde sig in i jord där den tidigare sökt kött. Hon skrek till, inte riktigt med någon tanke eller mening då hon kastade det första hon hittade i sina många fickor mot jägaren, en flaska som sprack och utsöndrade en stank illa nog att få jägaren att haja till för ett ögonblick.
“Jävlar…!” väste han, kanske delvis över Yazfein, och delvis över det envisa trollet. Denna jakt hade blivit oväntat komplicerad. Hans tänder bets samman i smärta över Yazfeins klinga. Det var uppenbart att han blödde på sättet han tappade sin tidigare stridposering, med en grimas mot Yazfein.
“Så, hur mycket ska du ha för henne?” frågade han mellan djupa andetag, klingan i hand men något mer sänkt än inann.
“Hon är värd en god belöning på hundra silvermynt. Det är mycket pengar.” sa han.
“För jag lovar dig, om du forsätter denna strid tar jag med dig till graven vare sig jag lever eller dör.”