- This topic has 39 replies, 2 voices, and was last updated 2 år, 10 månader sedan by
.
-
Okaji levde ett gott liv i Masei, det bästa pengar kunde köpa, men det var ett isolerat, ensamt liv. Fastän palatset var stort nog att man kunde kalla det en mindre stad, så var det ett liv inom väggar. Ett fängelse. Knäppte hon med sina fingrar hade hon vad hon önskade inom minuter från att hon bestämde sig för det, men endast om det hon önskade sig inte var frihet.Idag var en dag som de flesta andra, hon hade vaknat vid gryning till ljudet av gonggongen i hennes rum vid dörren, vilket betydde att hennes lärare inom disciplin, dam Ikawa, hade vaknat innan henne och det var dags att kliva upp. Hon flög ut ur sängen sin, höll sig ömt om huvudet efter det höga ljudet och mötte läraren vid dörren hennes med blicken medan hon klädde på sig. Det var väl inövat och det tog henne inte länge att vara redo för dagen.
Den första timmen var som den var varje morgon, hon berättade om gårkvällens tankar och nattens drömmar, och bad om ursäkt till Skaparen inför en av palatsets präster för de tankar och drömmar som var olämpliga. Läraren såg även till att hon hade dagen tydligt planerad, där hon till och med förväntades redovisa vad hon avsåg göra under tiden mellan lektioner, så som att vandra i trädgården, äta någonting nybakat från köket eller ställa sig på muren och se ut över Masei.
Det var en lugnare dag idag, hon hade vapenträning, världspolitik, djuranatomi, matematik, världsspråk och historia på agendan, annars hade hon stora delar av dagen fritt. Första timmen var fri, då hennes vapentränare inte vaknade förrän långt senare än henne. Hon gillade honom, men det var tydligt att han hade hårda krav på sig. Hon såg igenom sin familjs förväntningar på honom, och såg den han var bakom sitt hårda yttre, men hon skulle nog aldrig få lära känna den personen.
–
Okaji klättrade upp för väggen som ledde till fönstret där hennes tjänarinna sov, och satt sig på fönsterkanten för att se in i rummet. Toku sov fortfarande, vilket var rimligt. Ikawa, henes lärare inom disciplin avskydde Okaji och väckte henne långt innan resten av palatset förväntades vakna. De flesta av tjänarfolket, som skulle göra iordning allting för den kejserliga familjen, vaknade oftast en, två, ibland tre timmar innan Okaji. Så där satt hon och avsåg vänta tills Toku vaknade, sittande i fönstret och tittade på henne där hon sov. Efter kanske tio minuter tröttnade hon däremot, tog lös sin sandal och kastade den tvärs över rummet, som sedan pricksäkert landade i ansiktet på tjänarinnan.
“Kom igen, Toku. Måste jag vara vaken så måste du!” Fräste hon skämtsamt till och log mot sin sovande tjänarinna.
-
Sandalen träffade Toku hårt i ansiktet och avslutade hennes dröm abrubt. Hon satte sig upp klarvaken och såg sig omkring med sin hår alldeles yrt omkring henne och ögonen uppspärrade av rädsla att hon försovit sig. Sedan fann hennes mörk bruna ögon, nästan svarta, Okaji och hon tog tag i sandalen i sin hand som om hon hade tänkt kasta tillbaka den. Fast hindrade sig i sista sekund, trots allt ville hon inte skada Okaji. Lite äcklat såg hon på sandalen, hon hade aldrig riktigt tyckt om smuts och hon höll den i hälen för att försöka att få bort smutsen ifrån henne. Hon drog bort täcket med sin ena hand och rörde sig mot henne för att hålla ut sandalen mot henne.
“Min dam, ni kan skada er…!” väste hon, tyst mellan tänderna, för hon visste att om någon annan hörde kunde Okajis straffas för det, eller henne för den delen. Det fanns en liten rodnad på hennes kinder, över hur rufsigt hennes hår var och sömndrucken i ansiktet hon var. Hon drog in Okaji i rummet och såg på henne med ett milt leende och skakade på huvudet över hennes dumheter.
“Har Ni tappat förståndet?” frågade hon med ett litet skratt som hon dolde med sin hand över de röda läpparna och kinderna, för att sedan höja ena ögonbrynet frågandes innan hon rörde sig mot en balja med vatten för att skölja av sitt ansikte och få bort de smutsen som nu var där och även hennes händer. Sedan försökte hon få någon fason på hennes långa hår som hade en tendens att trassla ihop sig till en massa knutar när hon sov.
-
“Lossa på oron, Toku, jag har redan redovisat för Ikawa att jag ska förbereda min tjänarinna inför dagen, du är på mitt schema! Jag orkade bara inte smyga mig genom hela byggnaden, skulle någon se mig skulle de väcka alla och jag skulle bli uppassad till döds innan jag tar mig till rummet ditt.” Hon tog på sig sandalen och såg sig om i rummet, petade på lite olika saker i det mest för att ha någonting att göra medan Toku gjorde sig i ordning, inte för att hon egentligen var nyfiken, men lite uttråkad var hon.
“Vapenträning, världspolitik, djuranatomi, matematik, världsspråk och historia. Sådär. Förberedd.” Hon satt sig ner i Tokus säng och log mot henne där hon kämpade med håret.
“Om du ligger still när du sover så kommer det inte trassla till sig lika mycket. Kan du ta med dig lite av maten ni tjänare får till mig efter vapenträningen? Jag har försökt be om det, och jag får alltid någon förfinad variant.” Hon lade sig ner över sängen och stirrade upp i taket.
-
“Och vad ska jag göra? Spänna fast mig själv?” frågade hon med ett litet roat leende för att sedan fnysa åt tanken. Snart nog hade hon fått upp sitt hår på sitt vanliga sätt med spännena som visade att hon tillhörde Okaji. Sedan drog hon på sig den vanliga kläderna, en klänning som för den delen alltid tycktes matcha det som Okaji hade fått fram – förstås inte lika utsmyckat. Hon reste sig upp och såg på henne med en rynkad näsa åt att hon smutsade ner hennes säng med allt smuts utifrån som hon redan hade dragit in.
“Mat? Får Ni inte tillräckligt med mat, min dam?” frågade hon, lite orolig och lät blicken vandra över hennes kropp, vilket fick henne att rodna lite sen. För att sedan sträcka fram sin hand – lite tvekande, för hon hade svårt att röra någon annan på det sättet. Även om hon försökte att få bort tankarna, var det allt för mycket på vad som skulle kunnat rört vid hennes händer. För att försöka få bort de tankarna vände hon huvudet lite bort medan hon gick ett steg närmare för att erbjuda sin hand att dra upp henne.
-
Okaji tog hennes hand och lät sig hjälpas upp ur sängen, och ryckte på axlarna åt sin tjänarinna.
“Snälla, de göder mig som om jag vore en gris, om jag skulle be om det. Men maten min är alltid så stel, bara det bästa är bra nog. Jag önskar att kocken slarvade lite, kryddade lite mer, hittade på nya saker med maten. Jag får alltid bara det jag vill ha, ingen fantasi. Er mat är spännande, ni gör maten på det ni har tillgängligt, och vem vet ifall det kommer göra mig magsjuk eller inte.” Hon log äventyrligt och höll kvar om handen hennes, trots att hon visste hur Toku kände för smuts. Kanske just därför.
“Spänna fast dig är precis vad du kan göra. Du har nog svårt att somna till en början, men du vänjer dig. Så småningom kan du inte sova på ett annat sätt. Se på mitt hår, jag lade det åt sidan när jag somnade, och jag har knappt behövt borsta det, för jag rörde mig ingenting. Tack Ikawa för alla gånger du spände fast mig i sängen!” Hon placerade Tokus hand i Okajis hår och förde den genom det.
“Lent, eller hur? Du kanske borde låta Ikawa träna dig i disciplin också.”
-
Lätt drog hon upp Okaji, för att lyssna på allt hon sa. Ibland fick hon känsla om att hon sa saker för att reta henne, eller för att väcka om ens en liten ilsken reaktion från henne. Men Toku skakade bara nätt på huvudet åt alla de orden som tycktes falla ur Okajis mun som en fors. När hon kände hur Okaji höll kvar handen kunde hon inte rå för att känna paniken bubbla upp till ytan. Fast det var något mer där med, som om hon ville att hon skulle hålla kvar den ännu längre. Hjärtat som hade en tendens att slå ett extra slag i hennes närhet, vilket bara blev värre med åldern.
Till slut drog hon handen till sig med en brännande rodnad på sina kinder för att le blygt mot henne, samtidigt som hon följde sin egna hand som for över Okajis mjuka hår. Hon var inte helt säker på om hon skämtade eller inte, men andades hastigt ut i ett skratt för att sedan skaka på huvudet åt henne igen.
“Ibland undrar jag vem som fyller ert huvud med alla dessa dumheter, min dam.” påpekade hon lite roat och strök en hand över hennes hår milt igen för att röra hennes kind av misstag när hon drog tillbaka den vilket fick rodnaden att bli ännu mer tydlig och hon harklade sig lite lätt för att rätta till sin klänning.
“Jag ska se vad jag kan göra med maten, som alltid. Men om jag får piskrapp på grund av er…!”
-
“Mina dumheter kommer från överallt. Jag träffar sex eller sju olika lärare om dagen, alla dagar i veckan, jag har två föräldrar, hundratals tjänare, tredubbla antalet vakter och en personlig tjänarinna som är ett väldigt dåligt inflytande på mig. Hon får mig att bara vilja göra hyss hela tiden.” Hon log åt Toku och släppte ut en suck.
“Men, nu är det dags att börja gå till vapenträningen, jag tycker om att vara i tid till den. Slår du följe? Och du kommer inte få piskrapp för att du ger mig det jag ber om, eller? Mina föräldrar bara låtsas bry sig om vad jag äter, de kommer inte agera på någonting sådant i efterhand. Och får du piskrapp kan jag piskrappa piskrapparen. Så det balanserar ut sig.” Hon stötte till Toku med axeln och log lite retsamt.
“Fönstret eller dörren?” Frågade hon när hon indikerade att hon skulle börja gå.
-
Åt hennes ord himlade Toku med ögonen och innan hon hann ens röra sig mot fönstret knuffade hon henne mot dörren i ryggen, fast det fanns ett litet leende där som om hon trots hennes irriterande retsamhet uppskattade den. När hon var där nära dörren, öppnade hon den och sen knuffade hon ut Okaji genom dörren för att låsa sin dörr. Hon såg över sin axel mot Okaji.
“Dåligt inflytande, jag? Om något försöker jag hålla er ifrån sådant!” utbrast hon, med stora ögon och hastigt räckte ut tungan åt henne. Något hon sällan gjorde, för hon var uppfostrat på ett bättre sätt. Och om någon hade sett henne skulle hon säkert få mer än en arg blick.
Hon stoppade undan nyckeln för att sedan följa Okajis steg genom tjänarnas korridor för att styra undan henne om hon hörde några steg, eller tal. Vilket hon lyckades med och över det var hon lite nöjd. Nästan stolt, vilket kunde ses på sättet som hon rättade till sin rygg bredvid Okaji. Hon kastade en blick mot köket som de passerade förbi.
“Är Ni verkligen säker över maten…?”
-
Okaji hade ett konstant leende på läpparna, det var kul att umgås med Toku, roligare än någon av hennes andra tjänare. Kanske för att Toku hade ett tålamod med Okaji som ingen annan delade, det var tydligt för Okaji när hon gick folk på nerverna, och just vilka nerver det var hon gick på. Toku tyckte om Okaji, det var tydligt, och tvärtom. De var mer än prinsessa och tjänare, de var absolut vänner om Okajis uppfattning var äkta.
“Precis, du jobbar så hårt för att jag inte ska hålla på med otyg, att jag inte har något annat val än att göra otyg. Du vet hur mycket jag uppskattar utmaningar.” Hon log åt henne och stannade upp när de var utanför köket.
“Ja verkligen, helt säker. Soppa, bröd, kött, vadsomhelst. Du hade också tröttnat på min mat om du inte hade något val. Jag kan be om fisk alla timmar på dygnet, men den kommer alltid vara helt perfekt tillagad. Man tröttnar.”
-
Åt hennes ord om hur hon försökte få bort henne från otyg, skakade hon på huvudet . Det var väl sant, för vem annars skulle försöka hindra Okaji ifrån att göra sådana dumma saker? Saker som skulle kunna leda till att hon skadades. Fast i slutändan var det väl inte prinsessan som straffades utan snarare dem omkring henne. Hon hade några ärr som vittnade om det. Ärr hon aldrig talat om för Okaji, eller ens skulle. Lite retsamt knuffade hon till Okaji, men hon kunde höra hur någon harklade sig till bakom dem. Kejsarinnarens tjänarinna och dessutom hennes mor. En kall rysning gick ner längst hennes ryggrad, för trots allt visste hon vad som väntade. En utskällning som alltid.
“Min dam, om ni fortsätter till er stridsträning kommer jag upp med maten om några enstaka minuter.” sa hon, kanske lite mer forcerat och böjde på huvudet i en artig gest och höll det nere med.
-
Okaji log åt henne och hörde först inte harklandet, utan reflekterade kring det först när hon såg Toku vända sig om. Hon vände sig själv om samtidigt, men kände inte alls någonting av det Toku upplevde. För henne var det bara ännu en tjänare, även om denna var moder till Toku, så såklart kände hon ingen oro. Vad hon däremot uppmärksammade, och det med enkelhet, var hur Tokus humör förändrades. Hela hennes beteende skiftade till det mer allvarsama och nästan nedstämda, tråkiga som gick att se på de flesta av tjänarna i palatset. Okaji fortsatte le dock, även om känslan inom henne insisterade annorlunda. Hon log varmt till tjänarinnan framför dem, och såg sedan mot Toku.
“Vapenträning, inte stridsträning. Skilda ting, lustigt nog. Nej jag tror jag väntar här, jag har din goda mor till sällskap medan du ser till att hämta maten.” Hon talade med en stark röst, hon var en bestämd kvinna när hon ville, och det kan ha varit en av de saker som skrämde hennes omgivning så. Hon var en vänlig själ för det mesta, men skämtet om att piska den som piskar hade ett korn av sanning i sig, då Okaji visat sig kapabel att göra just den sortens grej om hon ansåg att det krävdes av henne.
“Hämta mig lite mat från erat kök, så att jag inte behöver träna på tom mage. Gårdagens mat om det är vad ni har. Palatsmaten kommer jag inte stå mig på.” Hon klappade Toku på axeln medan hon inte släppte mamman hennes med blicken och log, nästan lite utmanande. Hon höll sina händer bakom sin rygg och rätade sig lite medan hon nickade att Toku skulle sätta igång.
-
Lite förvirrat rynkade Toku på ögonbrynen och ett tag så såg det ut som om hon hade tänkt säga emot sin prinsessa men svalde istället orden och böjde sig framåt med sin överkropp som i en bugning och ett accepterande för hennes ord. Fötterna var raska och det såg nästan ut som om hon skulle snubbla över dem först. Fast hon var rask där med maten, för hon ville inte att hennes härskarinna skulle vara för sen till stridsträningen.
Bara felsägningen visste hon att modern skulle rätta till. Detaljer var viktiga. Det var allt. Det var det som kunde avgöra lyckan av de som de tjänade. Sättet de framstod för andra. Hon höll ner sitt huvud i en böjning medan hon höll fram en tallrik med någon slags gryta. Det hela verkade göra modern till henne nöjd och hon hade trots allt andra saker att ta tag i.
När väl hon hade försvunnit andades Toku ut och lyfte på huvudet med ett litet – men tacksamt leende på läpparna och sträckte fram en gaffel likaså. I sin andra hand hade hon redan tagit fram en av tygservetterna så att hon inte skulle bli allt för smutsig och ett rent glas vatten.
“Tack, min dam… Men ni blir sen!” utbrast hon och kastade en blick mot ett fick ur som hon drog fram från en av sina fickor.
-
Okaji log när mamman gick vidare till andra sysslor, och accepterade maten. Hon såg Toku i ögonen och gav henne det varmaste leendet hon kunde förmå, och ryckte sedan med axlarna medan hon tog tallriken och började äta från den medan hon gick. Hon gick raskt, och balanserade tallriken i handen medan hon åt från den, och hon gjorde det med märkbar enkelhet. Hennes balanssinne var på topp.
“Sen kanske, men det är vapenträning vi pratar om. Är det en enda lektion jag har lite flexibilitet kring, så är det nog den. Och vi har bara lärt oss om spjut senaste tiden, jag saknar tiden när vi tränade oss med svärd.” Hon föredrog svärdet över spjutet, det var ett mycket behagligare och häftigare vapen, och inte alls lika tråkigt som ett spjut. Vad var det för kul med att hålla fienden på avstånd?
“Vi kanske borde träna lite vapen du och jag sen? Jag har en lucka efter vapenträningen, jag kan be om att få använda utrymmet.”
-
“En dam ska inte komma sent. Prinsessa eller ej!” sa Toku, lite bestämt och tillrättavisande kanske och lyssnade sedan på hennes prat om vapen. Det var få saker som hon hade ett sånt ointresse för. Eller ointresse var fel ord. Faktum var att hon var rädd för det. Syftet att skada någon, oavsett om det var för att rädda sig själv eller andra. Hon gav ifrån sig en lite grimars vid frågan. Fast förstås var hon alltid Okaji till lags.
Hon drog lite efter andan, som för att samla styrka för att svara och nickade åt hennes ord. Alltid ett artigt leende på läpparna och när hon hade ätit klart fångade hon upp tallriken och bytte den mot servetten och glaset som hon hade haft i handen.
“Om Ni vill, Okaji.” sa hon med en litet nickning igen, som för att intyga.
-
“Okaji? Vad stel du blev nu. Vad hände med ‘Min dam’?” Hon skrattade till, accepterade servetten och glaset, torkade sig ordentligt och drack upp allt vatten.
“Om en prinsessa aldrig bör komma sent, vad ska man vara en prinsessa för? Om jag är en av de mäktigaste i riket, men inte kan komma sent till min egna lektion, då känner jag mig inte vidare mäktig. Är du säker på att det inte är ett skrivfel någonstans?” Hon nickade till en av vakterna när de kom ut i det öppna, och började ännu mer raskt röra sig mot sin lektion.
“Jag tänker att regeln borde lyda annorlunda … En dam ska alltid bete sig precis så som denne önskar, kontrolleras av ingen och själv bedöma när en ankomst är rimlig. Särskilt när denne dam har möjligheten att ta ditt huvud som ersättning om du käbblar emot.” Hon log åt Toku medan de började klättringen uppför trapporna som skulle leda till vapensalen. Vakterna de passerade längst vägen såg sig om, troligtvis reagerande på samtalet. Hon visste dock att hon kunde prata fritt bland vakterna, ingen soldat i palatset skulle rapportera om saker prinsessan sa, då detta skulle väcka frågan om soldater tjuvlyssnar på den kejserliga familjen.
Tjänarna … det var en annan fråga. Hon kunde inte räkna med tjänarna, då dessa var och en var som små spioner åt hennes föräldrar. De flesta. Inte alla. Hon log mot Toku.
-
För ett ögonblick hade hon glömt av sing egna etikett och att Okaji påpekade det, gjorde henne stel och hon rodnade lätt. För att sedan skynda på sin steg för att vandra i samma takt som den ivriga prinsessan. Hon harklade sig, lite obekväm med pratet om att ta någons huvud – eller att bryta mot de många etikettregler som etsat sig fast i hennes huvud.
“Min dam…” hon betonade orden mer, som för att förtydliga att hon var medveten om sitt misstag innan och att det inte skulle upprepas igen. För att sedan fortsätta med sin röst, lite mer bekymmerslös med inte en enda blick på vakterna som de susade förbi i deras fart upp för trappan.
“Varför skulle Ni hugga huvudet av folk? Vad skulle Ni ens göra med dem?” fnös hon fram, för bara tanken var bisarr för henne och hon ville inte riktigt tänka på de tomma ögonen. Förstås hade hon sett det, en gång av misstag, när en man torterades i palatsets alla korridorer när hon följt efter Okaji.
“Spela spel? Dockteater?” fortsatte hon lite mer retsamt.
-
“Dockteater skulle vara bland det mer intressanta man kan göra med någons huvud, så det är ändå en bra idé.” Hon log mot Toku, medan hon tog två kliv åt gången uppför trapporna. Okaji hade riktigt bra kondition, hon tränade mer än många soldater, och hade inga problem att varken gå i rask takt, eller gå i den takten upp för en klättring.
“Men dockteater funkar inte med bara en docka. Jag skulle nog behöva ta hela hans familjs, för att ha lite marginaler och karaktärsutbud.” Hon skrattade lite retsamt, då hon visste att ämnet var lite för vulgärt för Toku.
“Oroa dig inte min vän, du kommer inte behöva röra i något vapen idag, eller någonsin. Om det så är mitt första kejserliga uttalande så kommer jag se till att du inte behöver göra någonting du inte är bekväm med.” Hon log brett, men det smakade bittert i munnen. Tanken om att bli kejsarinna gjorde nästan ont, men hon hade tränat hela sitt liv på att trycka ner det. Nu lät hon vinden bära, tills möjligheten till ett alternativ presenterade sig.
-
“Som om Ni endast skulle få en docka, så många som skulle bli upprörd över ert uppförande.” sa hon med en hastig utandning som i ett skratt. Så som hon oftast gjorde när hon inte brukade vilja visa för andra att hon skrattade. Mest att andra inte skulle se hur roligt de två brukade ha. För hon hade vanligtvis uppfattningen om, från sin mor och de andra, att det inte var det som de var här för att göra.
Det andra som hon sa förvånade henne något och det gjorde henne alldelles varm inom sig. Varför ens prinsessan skulle lägga någon sådan vikt i sin tankegång var för henne främmande. Men hon fann det nästan lite sött. Lite bredare log hon för att lägga en hand på hennes axel – när ingen såg dem.
“Tack, min dam.” sa hon ärligt och sedan klappade hon Okajis skuldra hastigt för att sedan lite retsamt ta tre trappsteg i ett så att hon skulle hinna före. Inte som om hon hade någon chans mot Okaji och hennes kondition.
-
Okaji skrattade till när Toku kanske avsiktligt provocerande tog tre steg på en gång, och så som med alla andra utmaningar så var Okaji även här ivrig, och med hast klättrade hon kvarstående trappor med en rask takt, två till tre trappsteg åt gången per kliv. Hon såg till att försöka hålla sig före Toku hela kvarstående klättringen och hade gott om kul med det, men stannade till plötsligt när de var nära toppen, för framför henne på det översta trappsteget stod hennes lärare helt plötsligt och väntade på henne.
“Mina damer.” Orochi var en skrämmande man, till ytan. Han var större än genomsnitt, och hade sannolikt mest stridstid av alla i hela Masei. Hans hållning var alltid perfekt, han var formell, lugn och obekvämt kalkylerande i allt han gjorde och sa. Okaji var väldigt förtjust i honom, hennes vapen- och stridsmästare. Det fanns få hon kände att hon verkligen kunde lita på inom palatset, men han var en av dem. Iklädd en enkel kimono, och med sitt långa svarta hår prydligt uppsatt, var det svårt att tro att han var allt som sades om honom, då hans ansikte var fritt från ärr, och han saknade vissa av de mer stereotypiska dragen man associerade med en krigare. Han var elegant, tydlig och artig. Sträng, men bara till ytan. Historiskt däremot, att kalla honom dödlig hade varit otillräckligt.
“Sen igen, min dam. Det skulle inte vara orättvist av mig att tolka det som att du inte tar mina lektioner på samma allvar som andras.” Han skiftade med blicken till Toku, ett leende på hans läppar.
“Tack för att du försökte, Toku-sama.” Han såg vetande på henne innan han vände blicken till Okaji igen. “Följ med, jag har någonting oplanerat jag behöver prata med er om.” Han vände sig om och började vandra mot vapensalen, vilket i det närmsta kunde beskrivas som ett skyltrum, eller museum för alla olika sorters vapen. Längst väggarna fanns skåp och hyllor som man kunde tycka verkade innehålla nästan varenda variation av svärd, spjut, pilbågar och annat. Ett av varje vapen i världen, föreställde sig Okaji när hon brukade studera dem, men Orochi var tydligt med att sådant inte var fallet. Rummet annars var tomt, och Okaji satte sig ner nära rummets mittpunkt inväntande Orochi, som tackade adjö till vakterna som innan hade befunnit sig i vapensalen, men som nu utvisades när det var dags för lektion, så enbart Orochi, Okaji och Toku var närvarande.
-
Blicken som Toku hade var på hennes egna fötter, så att hon inte skulle falla eller snubbla. Trots allt hade klänningen en tendens att hamna framför fötterna ibland, även fast hon höll den i ett lite för hårt och okvinnligt vis vid sidan. Hon hade inte ens lagt märke till att Okaji hade stannat och fick ett rätt abrupt slut när hon sprang in i henne. Inte så hårt förstås, det rubbade inte ens Okaji och på något sätt lyckades Toku finna balansen så att hon inte skulle ramla bakåt.
Åt orden fanns det ett lite mer roat leende på läpparna och en liten rodnad på kinderna. Trots allt hade hon varit i tid – om det inte var för henne själv. Hon böjde på huvudet i en artig och respektfull gest åt tränaren och höjde huvudet sedan åt det andra som han sa.
Hon hade aldrig riktigt tyckt om oplanerade saker. Saker skulle hända som det skulle ske och inget överraskande. Allt i tid. Till varje detalj rätt. Lite oroligt knöt hon sina händer bakom sin rygg medan hon rörde sig bakom både tränaren och Okaji.
You must be logged in to reply to this topic.